En romersk legion bestod av omkring 5 300 man, som var organiserade i ett antal mindre enheter.
I romerska rikets tidiga historia hade legionerna olika storlekar och strukturer, men de fick sin slutgiltiga form efter en omfattande militär reform år 107 före Kristus.
Då valdes general Gajus Marius till konsul i Rom och började effektivisera armén. Bland annat öppnade han den för Roms lägsta klasser och han införde standardiserad utrustning och träning.
En av de viktigaste reformerna berörde dock själva organiseringen av armén. Gajus Marius införde legionen som den största enheten och delade upp den i flera mindre infanterienheter med var sin ledare.
På det sättet delades varje legion in i tio kohorter, som i regel bestod av 480 legionärer. Dessa delades in i sex centurior på vardera åttio man, som i sin tur delades upp i åttamannagrupper.
Den nya strukturen likriktade alla förband och gav klara ordervägar, vilket gjorde soldaterna lättare att kommendera på slagfältet.
Förändringarna gav snabbt resultat. Efter den stora reformen förvandlades Roms armé till en oövervinnelig krigsmaskin, som lade under sig det mesta av den kända världen under antiken.
Så var en legion organiserad
