Livet som romersk kejsare kännetecknades av överdådig lyx och närmast oändlig makt, men även en överhängande risk för brutal, blodig död.
Av de 70 kejsare som i cirka 400 år styrde romerska riket, från Augustus till Theodosius I, gick 51 ett våldsamt slut till mötes. Det motsvarar 73 procent av kejsarna.
Det var endast tjugo av de totalt sjuttio romerska kejsarna som dog en naturlig död. De övriga femtio fick en fick en våldsam slut på livet.
De våldsamma dödsfallen berodde antingen på självmord (sju procent), skador på slagfältet (13 procent) eller – oftast – mord eller avrättningar (49 procent).
”Så olycksaligt var de romerska kejsarnas liv att deras öde – oavsett deras handlingar – ofta blev det samma. Ett liv fullt av njutning eller dygd – lättja eller heder – ledde oundvikligen till en alltför tidig begravning”, skrev den erkände brittiske historikern Edward Gibbon på 1700-talet.
De flesta av de mördade kejsarna bragtes om livet i samband med maktkamper om tronen.
I minst sex fall var gärningsmännen kejsarnas egna livvakter, pretoriangardet, som var beryktat för att avsätta sina härskare.
I synnerhet efter år 31 efter Kristus blev gardet så inflytelserikt att det till rätt pris eller mängd makt mördade kejsare som föll i onåd.