De romerska myndigheterna använde olika metoder för att ta livet av dödsdömda personer.
Den metod som användes under längst tid var så kallad avrättning genom fall, då den dömde med bakbundna händer kastades ut från en cirka tjugofem meter hög klippa i Rom.
Enligt skriftliga källor infördes metoden efter Roms grundande på 700-talet före Kristus och användes ända in på det första århundradet efter Kristus.
Romarna betraktade avrättningsmetoden som förnedrande, och den användes därför enbart för personer som dömts för mord, förräderi eller falskt vittnesbörd, som romarna såg oerhört strängt på.
Dödsdömda fick händerna bundna bakom ryggen och knuffades i döden.
”Vanligare” brott bestraffades i regel genom kvävning, vilket verkställdes av en bödel i ett fängelse.
Om den dödsdömde var en känd person, kunde avrättningen emellertid ske offentligt.
En av de mest bisarra avrättningsmetoderna i romarriket var poena cullei, som tillämpades enbart på mördare som tagit livet av en medlem av sin egen familj.
Efter avkunnad dom syddes förbrytaren in i en stor säck tillsammans med en orm, en hund, en tupp och en apa och kastades därefter i en flod för att dränkas.
