De romerska myndigheterna använde olika metoder för att ta livet av dödsdömda personer.
Den metod som användes under längst tid var så kallad avrättning genom fall, då den dömde med bakbundna händer kastades ut från en cirka tjugofem meter hög klippa i Rom.
Enligt skriftliga källor infördes metoden efter Roms grundande på 700-talet före Kristus och användes ända in på det första århundradet efter Kristus.
Romarna betraktade avrättningsmetoden som förnedrande, och den användes därför enbart för personer som dömts för mord, förräderi eller falskt vittnesbörd, som romarna såg oerhört strängt på.