Hämndlysten romare ville utplåna Tyskland
År 9 e.Kr. huggs 18 000 romerska legionärer ner i Teutoburgerskogen. Sju år senare beslutar den romerska härföraren Germanicus att hämnas på våldsamt vis. Med nästan 80 000 man går han över Rhen för att ödelägga Germanien med svärd och eld.
Fältherren Germanicus förde ett skoningslöst utrotningskrig i våra dagars Tyskland.
Ett illavarslande muller sprider sig över Idistaviso-slätten invid floden Weser i våra dagars Tyskland. Från skogen strax intill väller 50 000 germanska krigare ut över den daggvåta grässlätten, medan de rytmiskt slår med spjuten mot sina sköldar och hetsar varandra med stridsrop.
Bara några hundra meter därifrån står en ung romare, klädd i skinande bröstpansar och rödviolett kappa, och iakttar krigarna. Hans namn är Germanicus och han har väntat länge på den här stunden. I människohavet där ute på slätten finns germanernas hövding Arminius.
Han bär ansvaret för massakern på nästan 20 000 romerska soldater i ett bakhåll år 9. Det är nu sju år sedan och Germanicus har gjort det till sin livsuppgift att hämnas för Roms räkning.
Runtom den unge romerske fältherren står 76 000 romerska legionärer och allierade styrkor uppställda. Skuldra vid skuldra, alldeles tysta, väntar de på anfallssignalen. I nästan tre år har soldaterna följt Germanicus på fälttåg genom Germaniens djupa, mörka skogar.
Med svärd och eld har de utkämpat ett brutalt krig där ingen av de stridande parterna visat någon som helst nåd. Nu verkar det som om den avgörande striden är nära. De romerska soldaterna gör sig redo. Plötsligt sätter de germanska krigarna fart och stormar fram över slätten under vilda stridstjut.
”Så snart Germanicus såg att fienden i sin otålighet hade inlett anfallet, beordrade han kavalleriet att angripa dem i flanken”, skriver den romerske historikern Tacitus.
Slaget vid Idistaviso har börjat.
Den unge Germanicus var släkt med Marcus Antonius och Augustus, som slutade som dödsfiender.
Fadern dödades i Germanien
Ingen romersk fältherre blev så beundrad under sin livstid som Germanicus. Den romerske historikern Suetonius skrev om honom: ”Germanicus besatt alla de förnämsta fysiska och själsliga kvaliteterna i en aldrig överträffad omfattning.”
Han föddes år 16 f.Kr. och var son till krigshjälten Nero Claudius Drusus, som år 12 f.Kr. på kejsar Augustus order påbörjade erövringen av Germanien. Under ett antal fälttåg lyckades Drusus erövra i stort sett hela området mellan Rhen och Elbe.
Men under det sista fälttåget år 9 f.Kr. bröt krigshjälten benet i en ridolycka och dog strax därefter av komplikationerna. Hans lille son, bara sju år gammal, blev då familjens överhuvud och tog sig namnet ”Germanicus” för att hedra sin framlidne far.
Kejsar Augustus var mormors bror till Germanicus, och därför växte den faderlöse pojken upp vid hovet. Augustus såg till att han fick de bästa lärare som fanns. I takt med att Germanicus blev äldre insåg kejsaren pojkens potential: ”Han var så högt respekterad och älskad av alla, att Augustus länge övervägde att göra honom till sin tronföljare”, skriver Suetonius.
Till slut bestämde sig Augustus för att adoptera Germanicus farbror, Tiberius, och göra honom till tronarvinge. I gengäld krävde kejsaren att Tiberius skulle adoptera Germanicus som sin son. Vid det laget var Germanicus 19 år gammal, och samma år gifte han sig med en annan medlem i kejsarfamiljen: Agrippina. Hon blev hans trogna livskamrat i både vått och torrt.
Det skulle snart visa sig att den unge Germanicus inte bara var skicklig på att navigera säkert inom kejsarfamiljen. År 6 f.Kr. gjorde folkstammarna i Pannonien (i dagens Bosnien-Hercegovina) uppror mot den romerska övermakten och revolten spred sig snabbt över hela Balkanområdet.
Germanicus adoptivfar, Tiberius, skyndade dit med större delen av de romerska styrkorna från Germanien. Men upproret var så våldsamt att Augustus dessutom byggde upp en armé av frivilliga och före detta slavar i Rom och skickade den till Balkan.
Kejsaren utsåg den blott 21 år gamle Germanicus, som helt saknade erfarenhet av krig, att leda hären. Den unge romaren hade lätt för att lära, och med sin brokiga armé erövrade han stad efter stad och fästning efter fästning.
Efter tre års kamp slogs upproret ned. Enligt Velleius Paterculus, som stred i Tiberius trupper, visade Germanicus upp ”starka bevis för sitt mod” under kriget.
Men kriget var knappt över förrän det kom hemska nyheter till Rom.
##
Katastrofen i Teutoburgerskogen
Medan Germanicus och Tiberius kämpade i Balkanområdet hade ståthållaren Publius Varus fått ansvaret för att göra det pacificerade Germanien mellan Rhen och Elbe till en romersk provins.
Många av folkstammarna i området avskydde romarna, och hövdingasonen Arminius samlade i största hemlighet sex folkstammar kring sig och lockade Varus och tre romerska legioner genom den så kallade Teutoburgerskogen. Där låg germanerna i bakhåll, och på en signal från Arminius kastade de sig över romarna. När striderna ebbade ut hade 18 000 legionärer mist livet.
När Augustus nåddes av nyheten om katastrofen vandrade han, enligt Suetonius, omkring i palatset och ropade: ”Varus, ge mig mina legioner åter!”
Av rädsla för fler angrepp drog kejsaren ut alla trupper ur Germanien och flyttade tillbaka gränsen till Rhen. Därmed hade Rom gett upp Germanien.
Samtidigt klättrade Germanicus vidare upp i det romerska tjänstemannasystemet, och år 13 utnämndes han till guvernör över Gallien och den utsatta Rhen-gränsen. Bara 28 år gammal hade han nu kommandot över åtta legioner med omkring 40 000 man.
Den unge romaren hade just anlänt till sin nya tjänst då en budbärare kom med besked om att Augustus hade dött, efter drygt 40 år på tronen, och att Tiberius utsetts till hans efterträdare.
Samtidigt med beskedet om Augustus död fick Germanicus dessutom en ännu värre nyhet: efter Augustus död hade legionerna vid Rhen gjort myteri. Germanicus spillde ingen tid utan skyndade till legionens läger.
Orsaken till soldaternas myteri var bl.a. att Augustus hade ökat tjänstgöringstiden från 16 till 20 år. Men på grund av alla krig fanns det faktiskt soldater som tjänat i armén i mer än 30 år.
När Germanicus kom in i lägret samlades männen kring honom:
”Några av dem tog hans hand som om de tänkte kyssa den, men stack i stället in fingrarna i munnen på dem för att han skulle känna på deras tandlösa käkar. Andra visade honom sina av ålder krokiga lemmar”, berättar Tacitus.
Från talarpodiet försökte Germanicus tala männen till rätta, men de krävde lön och att få bli hemskickade. Några ropade att de tänkte stötta honom om han blev kejsare i stället för Tiberius. Då blev Germanicus ursinnig och hoppade ned:
”Jag dör hellre än att bli trolös”, ropade han enligt Tacitus och lyfte sitt svärd som för att stöta det i bröstet. De som stod närmast hindrade honom, men en annan soldat räckte honom helt fräckt sitt eget svärd och påpekade att det var vassare.
Germanicus var rasande men tvingades gå med på soldaternas krav, som han till stor del fick betala ur egen ficka. När lugnet hade lagt sig tänkte fältherren ut en plan för att förhindra att de rastlösa soldaterna löpte amok igen. Han tänkte invadera Germanien och hämnas massakern i Teutoburgerskogen.
Germanicus taktik med snabba anfall över Rhen lyckades inte alltid. I synnerhet under reträtt fångades de romerska trupperna ofta i bakhåll med stora förluster till följd.
Legionerna fick fria tyglar
Många av soldaterna skämdes över att de gjort myteri och till och med hotat Germanicus, och detta utnyttjade fältherren till att hetsa dem mot germanerna som ostraffat hade mördat 18 000 av deras kamrater.
I gryningen en tidig oktoberdag slog Germanicus en bro över Rhen och tågade in i fiendeland med 12 000 legionärer och 13 000 allierade soldater. I raskt tempo och utan packning marscherade styrkan oupptäckt fram genom terrängen, ända tills hären kom fram till marsernas byar
där folket nyligen hade haft fest. ”Alla låg fortfarande i sina sängar och vid borden, utan att ha några vakter ute”, skriver Tacitus.
Nu visade Germanicus sin brutala sida och delade upp sina soldater i fyra grupper. De fick order om att döda allt som kom i deras väg: ”De ivriga soldaterna ödelade landet med eld och svärd i en omkrets av 50 romerska mil (cirka åtta svenska mil). Varken kön eller ålder väckte något medlidande.”
Efter blodbadet tågade trupperna tillbaka mot Rhen men blev upphunna av marsernas grannfolk som tänkte hämnas. I ett tätt skogsparti angrep de romarnas sårbara eftertrupp. Men just när allt såg riktigt kritiskt ut kom Germanicus ridande och lyckades samla sina män så att de kunde ta sig över Rhen utan några stora förluster.
Fälttåget hade varit snabbt och effektivt, och när Germanicus kom till Rom en tid senare samlades tusentals invånare på gatorna för att se hjälten som hade hämnats Teutoburger-tragedin. Men Germanicus var långtifrån färdig..
##
Romarna griper Arminius hustru
I maj år 15 gick Germanicus över Rhen igen – nu för att angripa chatterna.
”Alla som på grund av ålder eller kön inte kunde försvara sig, blev genast tillfångatagna eller nedhuggna”, skriver Tacitus.
Stammens män hade flytt över floden i närheten och försökte hindra romarna från att ta sig över. När det misslyckades försökte de sluta fred, men när Germanicus sade nej flydde de in i skogen. Samtidigt brände romarna ned chatternas viktigaste stad.
Strax därefter fick Germanicus besök av en germansk budbärare. Han hade ett meddelande från Segestes – upprorsledaren Arminius svärfar. Han hade på sin tid försökt varna romarna för Arminius bakhåll i Teutoburgerskogen år 9, och nu behövde han romarnas hjälp.
Arminius krigare belägrade nämligen hans fästning. I en djärv kommandoräd tågade Germanicus in i fiendeland tillsammans med en liten styrka, och drev bort Arminius krigare från Segestes fästning.
När Germanicus mötte Segestes, visade det sig att han inte var ensam. Med sig hade han sin dotter Thusnelda, Arminius gravida hustru. Det var en triumf för Germanicus. Inte nog med att han hade tillfångatagit sin ärkefiendes fru – han hade dessutom hans ofödda barn. Medan Germanicus tågade tillbaka skickades Thusnelda till Italien som fånge.
När Arminius senare nåddes av nyheten, hånade han enligt Tacitus både Germanicus och sin svärfar:
”En härlig far! En stor general! En tapper armé! Så många händer behövdes det för att släpa iväg en enda stackars kvinna!” ropade han och uppmanade de germanska folken att enas mot romarna. Många hövdingar som tidigare tvekat, anslöt sig nu till Arminius.
Den romerska armén var en väloljad krigsmaskin men i de djupa skogarna hade germanerna alla fördelar.
Slaget vid Idistaviso-slätten
Medan Arminius samlade Germaniens folkstammar till strid fortsatte Germanicus sitt ”blixtkrig” med snabba attacker in över Rhen. Samtidigt planerade han det avgörande slaget. För att kunna transportera sin armé snabbt hade han låtit bygga tusen skepp som kunde ta sig fram på floderna. ”Många hade däck för kastmaskiner och var inredda för hästar och proviant”, berättar Tacitus.
På sommaren år 16 sände Germanicus ut flottan i Nordsjön med tre legioner och proviant. Den fortsatte upp till floden Ems mynning i dagens Nordtyskland. Själv tågade han in i Germanien med resten av den 76 000 man stora hären. De båda romerska härarna återförenades vid floden Weser, där även Arminius befann sig med sina 50 000 germanska krigare.
De två arméerna möttes följande morgon vid slätten Idistaviso nära Wesers strand. Där hade Arminius ställt upp sina krigare. Han stod på en liten kulle med de flesta av sina stamkrigare,
cheruskerna. Han hade gett dem order om att invänta de övriga germanernas angrepp innan de dundrade nedför kullen för att krossa romarna. Men när cheruskerna såg romarna ställa upp sig för strid blev många av dem otåliga.
Först rusade några enstaka fram, sedan några hundra och till sist flera tusen trots att Arminius vrålade åt dem att stanna. Arminius blev rasande och följde efter. Så snart Germanicus såg germanerna komma rusande skickade han fram kavalleriet för att angripa flodvågen i flanken.
I samma ögonblick fick han, enligt Tacitus, syn på åtta örnar som flög in över slätten. ”Framåt! Följ de romerska fåglarna, våra legioners sanna gudar”, ropade han till sina män.
Eldade av hans ord kastade legionärerna sina lansar mot germanerna och ryckte fram med dragna svärd, medan bågskyttarnas tusentals pilar haglade ned över de oskyddade germanerna. Medan infanteriet pressade germanerna bakåt gick det romerska kavalleriet till attack från sidan och bakifrån.
De nyss så övermodiga germanerna började vackla under påfrestningarna, och plötsligt greps de av panik. Krigarna försökte fly in i skogen intill. Arminius kämpade tappert och lyckades samla några män till ett angrepp mot bågskyttarna, men tvingades till slut fly tillsammans med de andra hövdingarna.
”Från den femte timmen till natten fortsatte mördandet. Fiendens lik och vapen låg utspridda över tio mil (romerska, red.) ”, skriver Tacitus.
Sista krampryckningen
Trots det stora nederlaget hade Arminius inga planer på att ge upp. Han samlade sina män, och under dagarna efter slaget utökades hans här med tusentals nya krigare från när och fjärran.
Inte långt från Idistaviso-slätten fanns en jordvall som i alla tider utgjort gränsen mellan cherusker och angrivarier. Här ställde Arminius upp sin armé. Samtidigt skickade han in en stor grupp ryttare i skogen strax intill.
Hans plan var att locka romarna att anfalla infanteriet och sedan låta de gömda ryttarna falla romarna i ryggen. Germanicus, som höll sig nära Arminius, hade emellertid fått ett tips om germanernas fälla.
När han strax därefter ställde upp sin här för anfall lät han en del av infanteriet angripa den befästa jordvallen för att låta germanerna tro att han hade gått i fällan. Men i själva verket hade han beordrat en del av sitt kavalleri att rida in bakom de germanska ryttarna.
Sedan infanteriet stormat fram mot vallen gick det romerska kavalleriet till angrepp mot de germanska ryttarna i skogen. Legionärerna mötte emellertid hårt motstånd vid vallen, där spjuten haglade över dem. När Germanicus insåg att motståndet var för hårt, drog han tillbaka infanteriet och skickade fram sina bågskyttar och kastmaskiner.
På hans signal avfyrade omkring 400 skorpioner – ett slags jättelika armborst – ett regn av stora pilar som genomborrade både sköldar och kroppar samtidigt som bågskyttarnas vanliga pilar förmörkade himlen.
I nästa sekund skickade Germanicus fram infanteriet på nytt och ryckte även själv fram med två enheter av pretorianer – Roms elitsoldater. Med 2 000 pretorianer vid sin sida lyckades Germanicus och en del av infanteriet slå sig igenom germanernas försvar i ena änden av vallen. Åsynen av fältherren på vallen gav romarna ny kraft.
”Germanicus, som slitit av sig hjälmen, ropade till sina män att de skulle döda. Han ville inte ha fångar. Endast ett totalt utplånande av stammen kunde få slut på kriget”, berättar Tacitus. Till slut kollapsade germanernas försvar och krigarna höggs ned. Vid det laget hade Arminius insett att slaget var förlorat, och flytt till häst. Germanicus såg honom aldrig igen. Rom hade fått sin hämnd till sist.
Folkets hjälte blir förgiftad
Efter Arminius nederlag skrev Germanicus till kejsar Tiberius att det förlorade Germanien var öppet för återerövring och att han var villig att åta sig uppdraget. Tiberius svarade att Germanicus hellre skulle komma till Rom för att fira sin triumf. När Germanicus stod på sig sade Tiberius att han ”fått nog av framgångar och nog av katastrofer”.
Enligt Tacitus berodde Tiberius påstridighet på att han var avundsjuk. Ingen vet om det är sant. Den nu 32-årige Germanicus begav sig hem till Rom där han åkte i en förgylld vagn och tog emot folkets hyllningar.
Firandet hann knappt avslutas förrän Tiberius sände honom till det oroliga Mellanöstern. Germanicus reste med sin fru Agrippina och sex barn.
Under färden genom dagens Armenien, Turkiet och Egypten blev han beundrad av alla – utom en man. Den romerske guvernören i Syrien, Gnaeus Piso, var öppet fientlig. Trots att Germanicus försökte blidka Piso blev relationen så infekterad att Piso sade att han tänkte lämna Syrien.
Innan Piso reste blev Germanicus svårt sjuk. Enligt Tacitus misstänkte han att Piso förgiftat honom: ”Berätta för min far och bror hur jag led i smärta, omgiven av mordkomplotter, hur jag slutar mitt liv med den värsta sortens död.”
Några dagar senare dog Germanicus. Han blev 34 år. Piso anklagades för mordet men begick självmord före rättegången. Ingen vet om han var skyldig. Två månader efter makens död kom Agrippina med båt till Brundisium (Brindisi), där tusentals väntade för att ta farväl av den unge hjälte som många hoppats skulle inleda en ny era i Rom. Mindre än ett år senare avled även Germanicus fiende Arminius, dödad i ett slagsmål med en ovän.
När Agrippina återvände från Syrien med barnen och Germanicus aska kom hela Rom och mötte henne