Gladius: Varifrån kom romarnas korta svärd?

Utformningen av romarnas korta, spetsiga svärd kan inte tillskrivas romarna själva. De fick inspirationen till det effektiva stickvapnet från sina blodiga strider mot Karthagos allierade.

Utformningen av romarnas korta, spetsiga svärd kan inte tillskrivas romarna själva. De fick inspirationen till det effektiva stickvapnet från sina blodiga strider mot Karthagos allierade.

Shutterstock

Medan Rom fortfarande var bara en av många italienska småstater, stred stadens krigare enligt de klassiska principerna i Medelhavsområdet – med långa spjut i täta formationer.

Arméns huvudvapen byttes ut först i slutet av 200-talet före Kristus efter många blodiga slag mot keltibererna, ett keltiskt folk, som var bosatt på Pyreneiska halvön och allierat med Roms dödsfiende Karthago.

Keltiberernas korta och spetsiga svärd hade visat sig extremt effektiva i strid.

Romarna tog lärdom av det och började ersätta soldaternas spjut med sin egen version av det spetsiga svärdet.

Vapnet kallades gladius – en latinsk omskrivning av kelternas ord för svärd.

Den korta klinga och vassa spetsen gjorde romarnas gladius idealiskt på slagfältet.

© Shutterstock

Det hade en 45–70 centimeter lång klinga och användes precis som spjutet i en tät och kompakt formation, där det inte fanns plats att svinga långa vapen. Därför användes gladius ­mestadels som ett stickvapen.

Legionären stötte över eller bredvid sin stora sköld mot buken på fienden, där ett sår ofta var dödligt.

Det nya vapnets effektivitet visade sig mot bland annat Makedonien i ­slaget vid Cynoscephalae år 197 före Kristus.

Makedonierna drevs ut i ojämn terräng, där deras fyra meter långa spjut inte kom till sin rätt, och många av dem höggs ner av romarna.

Från slutet av 100-talet efter Kristus ersattes gladius av ett längre svärd, som kallades spatha.