Romarna var storkonsumenter av slavar, men i Las Médulas utfördes arbetet av den spanska lokalbefolkningen. Arbetarna hackade ut tunnlar i den stenhårda leran med hammare, kilar och hackor.

© Shutterstock, Per o. Jørgensen & Wayne Southwell

Giriga romare jagade guld i Spanien

Det romerska imperiets begär efter guld var gränslöst. I till exempel Spanien utvecklade romerska ingenjörer antikens mest imponerande och skrämmande metoder för att tvinga fram den åtråvärda metallen ur Moder Jord.

25 februari 2019 av Niels-Peter Granzow Busch & Thomas Grane

De hundratals svettiga och leriga arbetarna stirrar spänt på det hundra meter höga berget av rödbrun lera och sten. Det är på sommaren år 73 e.Kr. och både landskapet och arbetarna plågas av hettan i området Las Médulas i den romerska provinsen Hispania Tarraconensis. 

I flera månader har de – ledda av ingenjörer från armén – huggit tunnlar ned genom berget. Nu väntar den slutliga kraftmätningen mellan Moder Natur och romarriket. Vinnaren får de tusentals guldkorn som ligger gömda i miljontals ton lera inuti berget. 

I fjärran hörs ett hotfullt mullrande när arbetarna öppnar slussarna till en vattenreservoar högre upp på bergskammen. Med mer än 150 km/tim. forsar nästan 20 miljoner liter vatten ned mot en tunnel som går lodrätt genom berget ned till berggrunden.  

Det hörs ett dånande, gurglande ljud när tunneln blixtsnabbt fylls med vatten tills marken börjar skaka under betraktarnas fötter. 

Med ett öronbedövande dån exploderar sedan toppen på berget. Stenar och träd slungas högt upp i luften. Ur sprickorna skjuter gejsrar av överhettad luft och vattenånga upp ur bergets innanmäte. 

Arbetarna står en bit bort och ser på när berget kollapsar i ett inferno av vatten och lera likt en dödligt sårad jätte. Segern – och guldet – ska komma att tillhöra Rom. 

Den romerske historikern Plinius den äldre, som var utsänd som administratör i provinsen år 73 e.Kr., har skildrat Roms jakt på guld i Las Médulas i nordvästra Spanien. 

Han berättade att romarna utarbetade en genial och drastisk metod för att få tag på guldet: Ruina Montium – att förstöra berget. Det blev antikens största jordförflyttningsprojekt och kom att förändra landskapet för all framtid. Till och med den bereste Plinius häpnade: ”Det som sker här, överträffar även giganters verk.”

I 200 år bröt Rom guld i Las Médulas lerberg. Än i dag kan man se de vattentunnlar som romarna använde för att bryta sönder bergen.

© Alessio Damato

Rom led av guldets förbannelse

Av alla antikens folk var romarna de som var mest besatta av guld. Rom behövde guld för att ha råd att upprätthålla sitt enorma imperium, och för de högre samhällsklasserna var guldsmycken den ultimata statussymbolen. Plinius d.ä. såg med vemod på sina landsmäns eviga letande efter guld i jordens inre: 

”De ting hon har dolt och gömt undan i underjorden är de ting som förstör oss och drar oss ned i djupet”, skrev han i sitt verk om metaller. 

Det var jakten på guld som fick kejsar Augustus att år 26 f.Kr. skicka hela tre romerska legioner till nordvästra Spanien för att kuva lokalbefolkningen, och året därpå kunde arméns ingenjörer påbörja utvinningen av rikedomarna i området. 

En stor del av guldet låg på botten i floderna och var lätt att vaska fram. På andra platser tvingades romarna gräva sig djupt ned i traktens skifferberg för att hitta guldådrorna. 

Vid Las Médulas låg ädelmetallen gömd i de berg av lera och grus som var resultatet av miljontals år av avlagringar vid foten av de stora bergskedjorna. Enligt Plinius var den hoppressade leran hårdare än flinta: 

”Den påstås vara det hårdaste av allt, bortsett från törsten efter guld som är det mest orubbliga som finns”, skrev naturvetenskapsmannen. 

Romarna blev tvungna att starta antikens mest avancerade gruvprojekt för att kunna utvinna Las Médulas skatter.

Högg ut 100 mil kanaler

Plinius är den enda romerska källa som skildrar hur romarna utvann guld i nordvästra Spanien, och det finns stora brister i hans berättelse. 

Men genom att jämföra hans text med arkeologiska fynd har forskarna i stora drag lyckats rekonstruera det gigantiska utvinningsprojektet. De flesta bergen av avlagringar i Las Médulas var kilometerlånga och mer än 100 meter höga. Pyttesmå guldkorn låg insprängda överallt i lermassorna. 

Uträkningar har visat att det bara fanns cirka 0,05 gram guld per kubikmeter lera. Den enda lönsamma metoden var guldvaskning i jätteskala – och då krävdes enorma vattenmängder.

Turligt nog var romarna experter på att leda vatten. De högg ut 16 kanaler i klippan i bergen runt omkring, och ledde dit vatten från sjöar och floder. 

Enligt Plinius var bergssidorna så branta att de män som skulle markera kanalernas väg och lutningsgrad hängde fritt i luften i långa linor medan de arbetade: ”För personer som iakttog det hela på avstånd såg de mer ut som en flock fåglar eller som en samling underliga djur.” 

Via kanalerna, de längsta mätte drygt 10 mil, leddes vatten till det lågt belägna Las Médulas där det samlades i jättelika reservoarer. 

Forskarna har räknat ut att bara de tre största kanalerna har fört 34 miljoner liter vatten till gruvområdet varje dag – motsvarande 14 olympiska simbassänger. När vattentillförseln var säkrad kunde romarna sätta i gång med själva guldutvinningen.

Lerberget skulle krossas 

På de ställen i lerberget där lagren med guldkorn låg blottade nöjde sig romarna med att gräva diken i ytan. Sedan ledde de vatten från reservoarerna ned genom dikena. Vattnet spolade med sig lera, grus och guld ned i vaskrännor som fodrats med träplankor, och där kunde guldkornen silas fram. 

Men ofta låg guldet gömt längst ned i berget, och därför måste romarna ibland gräva sig igenom drygt 100 meter lera, grus och sten för att komma ned till dyrbarheterna. I sådana fall använde de, enligt Plinius, metoden Ruina Montium – att förstöra berget. 

Eftersom lerbergen var flera kilometer långa grävde arbetarna först ett nät av lodräta och vågräta tunnlar i berget för att avgränsa den del de ville ta bort. Därefter fyllde de tunnlarna med vatten från reservoarerna för att försvaga bergsmassivet och få fram en brottyta. 

Samtidigt grävde andra arbetare en huvudtunnel nästan lodrätt från bergets topp ända ned till berggrunden. Där bytte de riktning och grävde sig vågrätt in under berget, och därefter uppåt några meter. I slutet av tunneln grävde de ut en stor, klotrund håla mitt inne i berget. 

Plinius skriver att arbetarna slet i flera månader i de trånga tunnlarna, som inte var mycket mer än en meter i diameter. Deras enda ljuskällor var oljelampor och när oljan tog slut i lamporna var det dags för nästa skift av arbetare att ta över. Det var inte ovanligt att tunnlarna rasade under bergets tyngd och krossade arbetarna därinne. 

”Det verkar faktiskt mindre dumdristigt att dyka efter pärlor på havets botten. Vad vi har gjort världen farlig!” klagade Plinius.

Tryckslag sprängde allt i bitar

När de var klara med hålan mitt inne i berget påbörjade romarna den mest imponerande och skrämmande delen av Ruina Montium. Först grävde de en lång kanal från en av vattenreservoarerna högre upp på bergskammen och ned till huvudtunneln. Sedan släpptes helvetet löst. 

När slussen till reservoaren öppnades forsade miljontals liter vatten ned i huvudtunneln. Plinius berättar att berget exploderade: ”Det spräckta berget raseras med ett dån så stort att den mänskliga fantasin inte kan föreställa sig det, och på samma sätt exploderar luften.”

Enligt Benny Lautrup, professor i fysik vid det ansedda Niels Bohr-institutet i Köpenhamn, har romarna utnyttjat den energi som den enorma vattenmassan genererat på sin väg ned genom den drygt hundra meter långa tunneln, och därmed skapat ett så kallat tryckslag. Tryckslag uppstår när en framrusande vattenpelare i ett slutet system stoppas tvärt av ett hinder. 

I Las Médulas-gruvan bestod hindret av luften i tunneln. Vattnet pressade luften framför sig, in i den runda hålan. Enligt Benny Lautrup blev luften i hålan kraftigt komprimerad till följd av det enorma trycket från vattnet. 

När vattenpelaren bromsades överfördes energin till luften, vilket höjde luftens temperatur till flera tusen grader. Det är samma princip som när en cykelpump blir varm om man försöker pumpa in mer luft i ett redan fullt cykeldäck. 

”Kompressionen sker så snabbt att luften inte hinner göra sig av med värmen, och därför blir den glödhet”, förklarar Benny Lautrup. 

Det våldsamma trycket blåste till sist toppen av lerberget och fick den jättelika lerhögen att kollapsa. Enligt Benny Lautrups beräkningar skulle tryckslaget i den romerska gruvan – beroende på tunnelstorlek och vattenmängder – i teorin ha kunnat utveckla energi motsvarande effekten i mellan 25 och 55 kg trotyl. 

En sådan mängd sprängämne skulle lätt ha kunnat blåsa omkull ett stort stenhus. En olycka till följd av tryckslag i Rysslands största vattenkraftverk år 2009 blåste ut väggar och tak i ett stort turbinrum av stål och betong. Sjuttiosex anställda omkom i olyckan.

Tonvis med lera och sten från det raserade lerberget spolades ut i stora kanaler där gruvarbetarna – övervakade av romerska armén – silade ut det dyrbara guldet.

© Per O. Jørgensen

Blåste bort 95 miljoner m3 jord 

När lerberget störtat samman öppnade de romerska ingenjörerna nya vattenreservoarer och började systematiskt spola resterna av lerberget ned genom dalen. Stenar sorterades bort längs vägen, och därefter leddes vattnet in i långa träkanaler där guldkornen vaskades fram. Tonvis med lera och grus spolades ut i havet. 

När de sprängt bort den första delen av lerberget tog romarna itu med resten – men nu med en annan metod. Efter explosionen hade det bildats en nästan lodrät, blottad bergssida. Ännu en gång grävde romarna tunnlar djupt ned i berget och därifrån ett nätverk av tunnlar vågrätt ut mot bergssidan, dock utan att bryta igenom ytskiktet. 

Tunnlarna fylldes därefter med vatten, som mättade leran. Den tunga leran och trycket från miljontals liter vatten ledde slutligen till att den blottade bergssidan och en stor del av berget bakom den rasade. Samma process upprepades gång på gång tills hela lerberget hade spolats bort. 

Forskare har räknat ut att romarna spolade bort omkring 95 miljoner m3 lera, grus och sten under de cirka 200 år som de utvann guld i Las Médulas. Jämförelsevis forslade fransmännen bort 80 miljoner m3 när de grävde den 16,5 mil långa Suezkanalen år 1869. Plinius sade sig kunna se med egna ögon hur Spaniens areal ökade på grund av all jord som romarna spolade ut i Atlanten. 

Resultatet stod dock inte i proportion till den enorma arbetsinsatsen. Uträkningar har visat att två sekel av gruvdrift i Las Médulas på sin höjd kan ha resulterat i cirka fem ton guld. 

När romarna övergav Las Médulas såg området ut som ett livlöst månlandskap. Här hade tusentals arbetare mist livet för att tillfredsställa Roms guldtörst. Plinius skrev: ”Det största brottet mot mänskligheten begicks av den person som först satte en guldring på sitt finger.” 

Läs mer

A. Morillo & J. Aurrecoechea: The Roman Army in Hispania, University of Leon, 2006. P. Lewis & G. Jones: Roman Gold-Mining in North-West Spain, Journal of Roman Studies, 1970. 

Kanske är du intresserad av...