Gajus Marius skapade Roms järnnäve

Enligt samtida källor dödades cirka 80.000 romerska soldater och runt 40.000 hjälptrupper under slaget vid Arausio.

Nu fanns det inte längre någon som kunde stoppa de germanska stam­marna; vägen mot Rom låg öppen.

Marius ska rädda Rom

Under de tio åren före slaget vid Arausio hade Rom förlorat många tusen soldater i krig runtom i Medelhavsområdet. Efter det ödesdigra nederlaget vid Arausio var Italien i stort sett tömt på erfarna soldater.

Det krävdes inget mindre än ett ­mirakel för att staden skulle lyckas stoppa cimbrerna och teutonerna. Den man som utsågs till att utföra ­miraklet hette Gajus Marius.

Han var vad den romerska överklassen kallade en ”homo novus” – en ny man.

Marius tillhörde nämligen inte adeln och han var dessutom den första i sin släkt som hade en plats i den högsta styrande romerska församlingen, senaten. Därför rynkade adeln på näsan åt den oslipade uppkomlingen.

Men folket älskade Marius. De kände att han var en av dem och krävde att den 52-årige härföraren skulle bli ansvarig för Roms försvar mot germanerna ­– ett försvar som krävde extraordinära metoder.

Och sådana var Marius inte rädd för att använda om det passade hans syften. Två år tidigare hade han drivit igenom ett beslut som sänt chockvågor genom hela den romerska överklassen.

Bara de rika fick bli soldater

Tidigare hade rekryteringen till den romerska armén i stort sett begränsats till de samhällsskikt som ägde jord och andra­ rikedomar. Vart femte år granskade särskilt utsedda censorer de romerska medborgarnas tillgångar för att värdera vilken socialklass de tillhörde.

För att kvalificera sig till armén skulle man först och främst vara romersk medborgare. Dessutom var det ett krav att rekryterna tillhörde femte socialklassen eller högre, samt att de hade tillgångar­ på minst 3.000 sesterti­er. Kärnan i den romerska armén utgjordes därför av adel och rika borgare.

Ordningen berodde främst på att de välbärgade hade råd att betala för sina egna vapen, rustningar, hästar med mera, som den romerska staten inte ville bekosta.

Dessutom var inställningen att de förmögna klasserna var mer villiga att kämpa för Rom än vad de fattiga var. De som ägde mark och rikedomar hade någon­ting att försvara.

Men ingen kunde förstå varför de fattiga skulle vilja strida­ för Rom. De hade inga förmögenheter och ingenting att vara tacksamma för – tvärtom.

Roms aristokrater och välbärgade borgare kände därför att det rent av kunde vara riskabelt att släppa in de lägre klasserna i armén.

De fattiga får tillträde till hären

Marius delade inte de romerska aristokraternas rädsla för Roms fattiga. Tvärtom menade han att de kunde göras till ännu bättre soldater än de rika.

Vid det laget hade han under fyra år fungerat som högra hand åt en adlig fältherre under Roms krig mot kung Jugurtha av Numidien i Nordafrika. Och under alla de fyra åren hade han rasande tvingats se på hur den snobbige härföraren gång på gång kastade bort chansen till en snabb seger.

Till sist reste Marius hem till Rom och proklamerade högljutt att om han blev vald till konsul så skulle han på rekordtid avsluta kriget mot kung Jugurtha.­ Romarna som var trötta på det ändlösa kriget i Nordafrika litade på Marius och valde honom till konsul år 107 f.Kr.

När den nye konsuln skulle ställa upp en ny armé för fälttåget i Numidien visade­ det sig emellertid att det på grund av de föregående årens många romerska nederlag inte fanns tillräckligt med rekryter för att fylla leden i den nybildade hären.

Marius avskaffade därför, till aristo­kraternas stora fasa, alla de gamla kraven på hur stora rikedomar rekryterna måste ha för att kunna skrivas in i armén.

Dessutom införde han en nyhet: fast lön för soldaterna – förutom kost och logi. Och när tjänstgöringstiden var slut kunde soldaterna i vissa fall få tilldelat sig en bit mark.

VIDEO: Legionen var antikens dödsmaskin

Reformerna och möjligheten att göra karriär inom armén fick tusentals fattiga romare att anmäla sig till Marius nya legio­ner. Och bara två år senare, samma år som germanerna krossade Roms legio­ner i slaget vid Arausio, kunde Marius budbärare meddela Rom att kriget i Numidien var slut och att kung Jugurtha nu var romarnas fånge.

Roms järnhand skapas

Marius seger fick hans popularitet hos det romerska folket att öka rejält. Hotet från de vilda stammarna från norr fick befolkningen att kräva att segerherren från Numidien än en gång skulle utses till konsul.

Till och med adelsmännen kunde i skenet av den överhängande faran inse det förnuftiga i folkets krav. De gav därför sitt stöd åt att välja Marius som genast efter hemkomsten från Numi­dien satte igång med att förbereda försvaret av Rom.

Till Roms stora lättnad valde cim­brerna samtidigt att marschera mot ­Spanien medan teutonerna stannade kvar i Gallien. Nu hade Marius fått den tid han behövde för att kunna förbereda armén inför det slutgiltiga slaget mot stammarna.

Efter sin första reform hade Marius gott om soldater. Nu skulle de formas till en effektiv krigsmaskin som kunde bjuda­ germanerna motstånd. Den romerska hären bestod av olika slags lätt beväpnade fotsoldater, en del tungt beväpnade, samt kavalleri.

Detta hade tidigare varit effektivt. Men gentemot de enorma germanska horderna hade det visat sig vara otillräckligt – de romerska legionerna blev helt enkelt nedmejade.

Marius insåg att ordning, disciplin och tungt beväpnat fotfolk var det enda som skulle kunna stoppa germanernas framfart. Han ersatte därför en stor del av det lätta infanteriet med tungt bepansrade soldater.

Tidigare hade trupperna fått skaffa sin egen utrustning. Nu blev armén uniformerad så att alla soldater fick vapen och uniform från staten.

Det enhetliga utseendet skapade en känsla av samhörighet soldaterna emellan och det höjde stridsmoralen.

Marius som visste hur viktiga symboler var för soldaterna, införde dessutom örnen som legionernas fälttecken. Den användes redan tillsammans med en rad andra symboler, men från och med nu blev örnen den enda enande symbolen för soldaterna.

För att ytterligare öka sammanhållningen rekryterade Marius sina befäl från soldaternas egna led. Och det visade sig snart att truppernas lojalitet var betydligt större gentemot befäl som var ”en av dem” än gentemot aristo­krater som ofta hade köpt sig officers­titeln. Marius folkarmé höll på att ta form.

Legionärer måste bära allt själva

Utöver soldaterna hade den romerska armén bestått av ett stort antal tjänare, bärare, vagnar och dragdjur. De aristo­kratiska soldaterna iddes nämligen inte bära sin egen utrustning.

De romerska arméerna blev därför alldeles för stora och långsamma­ under förflytt­ningarna. Marius visste­ att rörlighet var nyckeln till framgång och från och med nu tvingades soldaterna själva bära all sin utrustning plus hackor, spadar, yxor och andra saker som behövdes för att bl.a. slå läger.

Många skrattade föraktfullt åt åsynen av Marius nya folkarmé när soldaterna under övningarna marscherade i tunga rustningar och släpade på all sin utrustning.

Ibland fick den enskilde soldaten bära nästan 50 kilo packning. Elaka tungor började därför kalla trupperna för ”Marius mulåsnor”.

Men det struntade soldaterna i. I Marius armé hade de fått en gemenskap, en sammanhållning och en stolthet som de ald­rig tidigare upplevt.

Dessutom leddes de av officerare som de respekterade och som återgäldade respekten. Och det skulle snart visa sig att precis som riktiga­ mulåsnor kunde Marius mul­åsnor inte bara bära tungt. De kunde dessutom sparka farligt hårt.

Germanerna invaderar

År 102 f.Kr. vällde cimbrerna och teutonerna in över Italiens gränser. De utgjorde en skräckinjagande syn: långa, blonda och blåögda. Dessutom bar de hjälmar utformade som huvuden på vilda djur för att framstå som ännu farligare.

Tidigare hade stammarnas vilda utseende, enorma antal och rasande stormningsanfall spritt panik bland de romerska legionärerna och drivit dem på flykten.

De germanska härförarna förväntade sig att detsamma skulle ske i kampen mot Marius nya legio­ner, men den här gången mötte de en helt annan typ av soldater.

Marius soldater kämpade inte bara för sig själva. Mest av allt kämpade de för de kamrater som de hade sovit, ätit och utstått månader av stenhård träning med.

När de många tusen krigarna närmade sig den romerska armén möttes de inte som tidigare av lätt infanteri och ryttare på oro­liga hästar. Nu stod de ansikte mot ansikte med täta led av tysta, orör­liga och tungt beväpnade romerska legio­närer som inte vek undan en tum.

Om de romerska leden bröts skulle hela armén krossas av den germanska flodvågen. Marius tränade därför legionärerna hårt i att hålla formationerna oavsett vad som hände. Det var nu som sammanhållningen i de enskilda arméenheterna skulle visa sin styrka.

När germanerna dundrade in i den romerska stålmuren gick kraften full­ständigt ur angreppet. De annars så seger­vissa krigarna från norr tvekade.

De romerska centurionerna gav en kort order och plötsligt regnade tiotusentals kastspjut ned över de chockade ger­manerna. De sylvassa spjuten genom­borrade fiendens kroppar och sköldar, och de blonda krigarnas forma­tioner började vackla.

Först nu började den romerska krigsmaskinen att röra på sig. Med ett vrål ur tusentals strupar kastade sig legionärerna över germa­nerna. I snabba anfallsvågor angrep de romerska kohorterna gång på gång, och snart var de tidigare förtvivlat kämpande germa­nerna på vild flykt.

Men romarna hade inte tänkt sig att låta en enda av germanerna komma undan – de hann snart ikapp de skräckslagna barbarerna. Med dragna svärd högg legionärerna ihjäl de flyende, även kvinnor och barn.

Tack vare arméns överlägsna disciplin krossade Marius först teutonerna och sedan cimbrerna i två stora förintelseslag. När kriget var slut hade han inte bara avvärjt hotet från de två stammarna; cimbrerna och teutonerna fanns helt enkelt inte längre.

Marius nya armé hade utfört det mirakel som krävdes och den segerrike fältherren och hans ”mulåsnor” hyllades i flera dagar på Roms gator.­ Folket ville till och med att Marius­ skulle få hederstiteln ”Fädernelandets frälsare”.

Inbördeskriget bryter ut

Det visade sig dock att Marius nya, professionella armé var ett tveeggat svärd. De nya soldaterna kände ingen lojalitet gentemot Rom.

De kämpade uteslutande för sig själva och för sin egen vinnings skull och de var bara trogna de fältherrar som gav dem segrar och krigsbyten. Det visade sig snart att armén kunde bli ett mycket farligt vapen i händerna på maktlystna män.

År 88 f.Kr. – tretton år efter att Marius­ hade besegrat cimbrerna och teutonerna – invaderade en stor pontisk här från nuvarande norra Turkiet de romer­ska områdena i Grekland.

Den man som utsågs att leda fälttåget mot invasionsstyrkorna var aristokraten Lucius Sulla som hade stridit som officer under Marius. Den nu 69-årige Marius ville dock själv föra befälet och övertalade senaten att avsätta Sulla till förmån för Marius själv.

Sulla, som sedan tidigare hatade­ Marius för hans försök att manövrera ut adeln, blev ursinnig och marscherade mot Rom med sin armé på drygt 30.000 soldater.

Aldrig tidigare hade en romersk här tågat mot Rom. Men Sullas legionärer var rasande över att inte ha fått vara med och delta i det lönsamma fälttåget i Turkiet och följde villigt sin härförare.

I all hast ställde Marius upp en armé av gladiatorer och frigivna slavar, men Marius styrkor krossades av den professionella armé som han själv byggt upp, och han tvingades fly till Nordafrika med båt.

Samtidigt började Sulla rensa Rom på personer som stödde Marius och drog sedan iväg med sin armé för att fullfölja fälttåget i Turkiet.

Tiden var inne för Marius att än en gång inta scenen. Den åldrige fältherren utnyttjade Sullas frånvaro till att segla hem till Italien där han tog kommandot över en hastigt uppbyggd upprorsarmé.

Nu var det Marius som marscherade mot Rom. Han intog staden och många av Sullas anhängare massakrerades. Där­efter utsågs Marius – som den ende i historien – till konsul för sjunde gången. Än en gång hade han blivit Roms mäktigaste man.

En kort tid därefter dog den gamle fältherren av sjukdom, ett odramatiskt slut för en man som levt ett så dramatiskt liv. Arvet efter Marius kom att leva vidare i form av en armé som förblev i stort sett oövervinnelig i 500 år.