Mannen på utkiksposten har spejat ut över det blå Medelhavet i flera timmar.
Hans tränade öga läser av varje krusning på havsytan, medan fiskarna på stranden ligger och dåsar.
Äntligen får mannen syn på det hans ögon söker – en skugga, en oväntad våg.
”Fisk!”, vrålar han. Männen på stranden hoppar upp och rusar ner till båtarna som ligger i vattenbrynet, till hälften uppdragna på land.
En hel flotta av fartyg som drivs fram av åror skjuter ut på vattnet och de har en hel arsenal av nät, klubbor och fiskekrokar med sig. Det är dags att fånga fisk. Massor med fisk.
Scener som denna utspelade sig i stort sett varje dag kring Medelhavet vid vår tideräknings början.
Romarrikets invånare bedrev nämligen en regelrätt fiskeindustri under en vaksam fiskspanares skickliga vägledning.
Spanaren kallades thynnoskopes och var expert på att varsla när fiskstimmen var på väg.
När männen senare återvände till kusten hade de fångat mycket mer fisk än vad som gick att sälja på den lokala fiskmarknaden.
Men fångsten gick inte till spillo – kringresande grossister tog gärna hand om det som blev över.
De fraktade resterna till stora fabriksanläggningar som producerade den viktigaste delikatessen i hela det romerska imperiet: garum.