Shutterstock
Romernes bedste ven

Ett sista farväl till en älskad vän

De gamla romarna älskade sina fyrbenta vänner så mycket att de lämnade känslosamma inskriptioner på hundarnas gravar. Hundgravarna vittnar om djup kärlek och stor saknad.

Romarna älskade sina hundar.

Så mycket att satirikern­ Juvenalis misstänkte att de i valet mellan att rädda hunden eller partnern skulle välja hunden.

Denna ­gravinskription från Rom visar hur nära de stod:

Gallien avlade mig, och pärlostron från det rika havet gav mig mitt namn. Namnets ära passar min skönhet.

Jag var tränad att modigt ströva omkring i de outforskade skogarna och jaga ludet vilt bland kullarna, ovan att vara fastbunden av tunga kedjor eller bli brutalt slagen på min snövita kropp.

För jag var van vid att ligga i min herres och härskarinnas knä och bemästrade konsten att vila på min utlagda filt.

Även om jag ibland var i stånd att uttrycka mer än jag hade rätt till med min oartikulerade mun – tillhörande en hund – var det ingen som var rädd för mitt skällande.

Men jag har redan mött mitt öde­, drabbad under en ödesdiger valpfödsel – jag, som jorden nu täcker under denna lilla marmorplatta.

Margarita.

(Namnet Margarita betyder pärla).