En ensam man mot systemet: Roms Kennedy

I nästa stund faller den 31-årige politikern till marken. På trädgårdsplattorna runt omkring honom växer en pöl av blod, medan hans sinne fylls av besvikelse och sorg.

I flera år har han kämpat för medborgerliga rättigheter åt Roms bundsförvanter, de italiska stammarna, som under två århundraden trofast offrat sina liv i romarnas otaliga krig utan att få något annat än krav på ytterligare soldater.

Medan livet rinner ur Drusus ser han framför sig att Rom kommer att drabbas av en värre katastrof än någonsin tidigare under republikens 400-åriga historia.

Rikemän stal böndernas mark

Drusus var inte den första politikern som fick betala dyrt för sina försök att räta upp den romerska republikens katastrofkurs. Aristokraten nådde längre än någon annan, men när hans obändiga försök ändå saboterades ledde det till en tragedi som var nära att utplåna Rom.

Den här gången var nämligen fienden romarnas egna bundsförvanter, de italiska stammarna, som bodde på Apenninska halvön i Roms närhet. De kände till Italien bättre än någon annan och hade fått lära sig krigets konst av romarna själva – och de önskade sig bara en enda sak: att få se Rom krossat.

Paradoxalt nog orsakades problemen av den romerska republikens framgångar. Under århundradena före Kristus hade Rom lagt under sig större delen av Italien och landets många stammar. Erövringarna stärkte visserligen republiken, men de medförde också svårigheter.

När Rom erövrade ett område tvingades de lokala italikerna betala romersk skatt och ställa upp med soldater till Roms krig. Samtidigt konfiskerade romarna vanligen en tredjedel av de underkuvade italikernas mark som offentlig romersk mark, ager publicus.

Till en början arrenderade Rom ut den offentliga marken billigt till de italiska soldaterna som tack för krigsinsatsen. Roms alltmer frekventa krig tvingade emellertid italikerna att hela tiden ställa upp med krigsdugliga män, som antingen stupade eller var borta i så många år att deras gårdar förföll.

Detta faktum drog förmögna aristokrater, medlemmar av Roms ledande familjer, nytta av genom att antingen köpa eller stjäla de frånvarande böndernas mark runtom i Italien.

Genom att slå ihop de små gårdarna upprättade aristokraterna storskaliga jordbruk, latifundier, där marken och djuren sköttes av en armé av slavar. Därefter konkurrerade de gigantiska jordbruken ut ytterligare småbönder.

”Italikernas styrka och antal avtog, pressade som de var av fattigdom, skatter och militärtjänstgöring. Om de fick ett ögonblicks respit från dessa problem blev de sysslolösa. Marken ägdes nämligen av de rika, som använde slavar i stället för fria män”, skrev den grekiske historikern Appianos.

Rom saknade mat och soldater

Italikerna var hjälplösa. Till skillnad från romarna, som de stred för, hade de inget större inflytande över sina egna liv. ”Bundsförvanterna”, som italikernas stammar kallades, hade varken rätt att rösta i romerska val eller få sin sak prövad i en rättegång.

Även Rom drabbades emellertid av situationen. De blodiga krigen kostade hela generationer av italikernas män, vilket gjorde det svårare att värva nya soldater.

Samtidigt började livsmedelsförsörjningen svikta. Aristokraterna minskade nämligen produktionen av det mindre inkomstbringande vetet. I stället odlade de vin och oliver och höll djur. Produktionen gav visserligen goda förtjänster, men mättade inte republikens många fattiga.

”Det närande spannmålet tar slut och det finns inte längre bröd till folket”, beklagade sig poeten Lucillius.

Det fanns ingenting som tydde på att situationen skulle förändras. Makten i Rom tillhörde aristokraterna. Med ett system av pengar och förbindelser kontrollerade de alla offentliga ämbeten och de vägrade ge upp sina privilegier.

Ett antal romare försökte lägga band på aristokraternas begär efter jord och makt, men motståndet var för stort.

Bland de första var Gajus Laelius. Redan år 141 före Kristus lade han fram ett förslag om jordreformer, men tappade modet när han möttes av aristokraternas gränslösa raseri.

”Han gav upp saken av rädsla för konsekvenserna och fick därför tillnamnet sapiens, ’den vise’”, kommenterar den grekiske författaren Plutarchos beskt.

Protesterna växte emellertid, och år 133 före Kristus agiterade aristokraten Tiberius Gracchus för en rättvisare jordlag.

”Italiens vilda djur har sina hålor och gömställen, men männen som strider och dör för Italien har bara solsken och luft”, rasade Gracchus.

Det blev dock aldrig någonting av hans förslag, för ett år senare blev han brutalt mördad. När hans bror Gajus försökte föra vidare broderns reformprogram miste även han livet.

Om aristokraterna trodde att de hade lagt locket på reformivern misstog de sig dock. Det nya angreppet kom från ett oväntat håll.

Arrogans ledde till 80 000 dödade

Italikernas avsaknad av rättigheter och den orättvisa fördelningen av jord engagerade inte Marcus Livius Drusus när han var ung. Hans far var nämligen Marcus Livius Drusus den äldre, som både var mycket rik och innehade flera offentliga ämbeten. Han blev till och med censor, Roms främsta ämbete.

Genom sitt äktenskap med Servilia, dotter till aristokraten Quintus Caepio, fick unge Drusus täta band till Roms allra mest inflytelserika familjer.

Av samma anledning var Drusus den äldre aristokraternas spjutspets i deras kamp mot jordreformer. Det var hans veto som gjorde det omöjligt för Gajus Gracchus att få igenom sina reformer.

När unge Drusus far dog fick han ärva familjens förmögenhet, varefter alla räknade med att den rike aristokraten skulle gå i faderns ärkekonservativa fotspår.

År 105 före Kristus hände dock något som för alltid förändrade Drusus syn på sin egen klass. Vid Arausio i det som i dag är södra Frankrike mötte två romerska arméer den brutala stammen cimbrerna, som hade vandrat norrifrån genom Europa.

Cimbrerna var numerärt överlägsna romarna, men det visade sig vara det minsta problemet. Den romerska styrkan var uppdelad i två arméer, som leddes av var sin general. Den ene generalen var Drusus svärfar Quintus Caepio.

Den aristokratiske generalen ansåg att den andre generalen, Gnaeus Mallius Maximus, som inte kom från Roms elit, var ovärdig. Han vägrade därför samarbeta med honom och angrep på egen hand cimbrerna med sin styrka.

Hans beslut fick katastrofala följder. Först utplånades Caepios armé, varefter cimbrerna angrep och krossade Maximus armé. På bara några timmar förlorade Rom 80 000 legionärer, av vilka hälften var italiker.

Enligt de antika källorna hade Rom aldrig tidigare lidit ett så förkrossande nederlag.

”Caepios ägodelar auktionerades ut, eftersom olyckan orsakats av hans obetänksamhet”, skriver Plutarchos.

Tragedin chockade hela Rom, men allra mest Drusus. Den unge aristokraten insåg att hans svärfar och rikets övriga framstående män struntade fullkomligt i republiken, framför allt de rättslösa bundsförvanterna, som klentroget tog emot nyheten om att tusentals av deras söner och fäder aldrig skulle återvända hem – helt och hållet på grund av en romersk aristokrats arrogans.

Eftersom ingen annan tänkte göra det bestämde sig Drusus i största hemlighet för att hjälpa italikerna, och därmed även republiken.

En hemlig plan

Under åren efter Arausio knöt Drusus kontakter med flera av italikernas ledare, däribland Poppaedius Silo, den italiska folkgruppen marsernas populära överhuvud. De båda männen blev nära vänner och därmed fick Drusus en unik inblick i bundsförvanternas situation.

Drusus tillfälle kom år 92 före Kristus. Det året valdes han som en av totalt tio folktribuner, som hade till uppgift att tillvarata folkets rättigheter och intressen i förhållande till överklassens maktbas senaten.

Hans senatskollegor ryckte på axlarna. I det korrupta Rom var det vanligt att folktribuner sålde sig till aristokraterna. Alla antog att Drusus skulle göra det.

Aristokraten, som drevs av sitt rättspatos, hade emellertid en hemlig plan. Först skulle han föreslå reformer som gynnade alla Roms tre stora väljargrupper: de vanliga medborgarna, riddarna, till vilka bland andra Roms handelsmän räknades, och aristokraterna.

Förhoppningen var att Drusus på så vis skulle få stöd för sitt största projekt: romerskt medborgarskap åt bundsförvanterna.

För Roms vanliga medborgare föreslog han därför en lag om sänkta spannmålspriser och en omfördelning av den offentliga marken, så att en större andel tillföll de lägsta klasserna. Förslaget blev mycket populärt bland Roms fattiga medborgare, som var den viktigaste gruppen. De kunde nämligen rösta igenom lagförslag, oavsett senatens raseri och motstånd.

För att blidka senaten och riddarna lade han fram ett annat lagförslag, som skulle ge senatorerna större inflytande över domstolarna, där riddarna hittills haft makten. I gengäld skulle senaten utökas med 300 riddare, som därmed fick tillgång till Roms mest inflytelserika församling.

Drusus hade emellertid missbedömt situationen.

Överklassen rasade

Trots förslaget om att senatorerna skulle få medbestämmanderätt över domstolarna anade den mest konservativa delen av senaten oråd, eftersom de övriga förslagen påminde mycket om dem för vilka de två bröderna Gracchus på sin tid mist livet.

Motståndet kom huvudsakligen från sonen till generalen Quintus Caepio, vars arrogans stått Rom så dyrt i kampen mot cimbrerna. Sonen, som även han hette Quintus Caepio, hade tidigare varit gift med Drusus syster.

Nu blev Caepio Drusus största fiende. Tillsammans med bland andra konsuln Philippus inledde han en offensiv från talarstolen mot Drusus.

”Några standar, örnar och baner syntes visserligen inte till, men stadens medborgare var lika uppdelade som om de hade tillhört olika militära läger”, skriver den romerske författaren Florus om striden.

Stora grupper av fattiga romare kom för att stötta Drusus. När Philippus i ett skede försökte sätta stopp för förhandlingarna blev Drusus anhängare så frustrerade att en av dem rusade upp i talarstolen och gav sig på Philippus.

”Han klämde åt om hans hals hals tills blodet rann ut över ögonen och munnen”, berättar Florus.

Philippus, som överlevde angreppet, använde genast det som hänt för att påpeka vilken farlig man senaten stod inför. Drusus avfärdade Philippus och svarade hånfullt att det nog var soppa, inte blod, som sprutade ut ur Philippus hals. Han var nämligen känd för sin glupande aptit.

Det var emellertid inte bara senatorerna som var upprörda. Drusus jordlag, som innebar en omfördelning, skulle också gå ut över många italiker, som befarade att de skulle tvingas lämna ifrån sig mark till Roms fattiga. Stora grupper av Roms bundsförvanter samlades därför för att demonstrera på stadens gator.

Till och med Drusus nära vän Poppaedius Silo kände sig manad att agera. I egenskap av marsernas ledare marscherade han mot senaten med 10 000 italiker.

Alla bar dolda vapen. Avsikten var att storma byggnaden och tvinga senatorerna att ge dem medborgerliga rättigheter. Först i sista stund kunde en av Drusus allierade stoppa den krigiska skaran genom att påpeka att aktionen bara skulle göra allting värre för dem.

Italikerna begav sig hemåt, men nu var pressen på Drusus maximal.

Drusus popularitet störtdök

För Drusus stod det klart att han inte längre kunde skjuta upp det avgörande lagförslaget om medborgerliga rättigheter till bundsförvanterna. Under ett hemligt möte på våren 91 före Kristus lovade han italikernas ledare att hans nästa lagförslag skulle gälla deras sak.

Bland Roms inflytelserika män började det snart gå rykten om Drusus överenskommelse med italikerna, och en kort tid senare fick Drusus nys om att en grupp italiska extremister planerade att lönnmörda konsuln Philippus.

Lönnmordet skulle genomföras medan konsuln deltog i den årliga ceremoni under vilken sammanhållningen mellan Italiens städer firades. Symbolvärdet i att genomföra mordet just då var perfekt för extremisterna.

Trots att Drusus ogillade Philippus skickade han genast en varning till konsuln, men i stället för att visa tacksamhet anklagade konsuln Drusus för att vara i maskopi med extremisterna.

Ryktena om Drusus kopplingar till italikerna fick hans popularitet att minska även bland vanliga romare. I ett desperat försök att vinna tillbaka folket tog han till ett välkänt knep: mutor. På hans uppmaning sänktes spannmålspriset för Roms medborgare.

Romarna uppskattade Drusus insats, men aristokraterna rasade. Det billiga spannmålet finansierades nämligen genom att man tillsatte mer koppar i statens silvermynt, vilket fick rikemännens förmögenheter att minska i värde.

Drusus blev därmed den mest avskydde mannen i Rom, även bland moderata aristokrater.

Det sista hoppet krossas

I september 91 före Kristus stod Drusus med ryggen mot väggen. Överklassens vrede växte, medan senaten gjorde allt för att dra lagstiftningsarbetet i långbänk. Därtill kom att hans möjligheter att behålla underklassens stöd nu var borta.

”Han hade inget kvar att ge. Kvar fanns bara luft och lera”, skrev författaren Florus.

I det här läget bestämde sig Drusus för att satsa allt på ett kort. Han lade fram alla sina lagförslag, även medborgarrätt till bundsförvanterna, i ett och samma paket som folket skulle få rösta om.

Detta sista hopp om framgång grusades emellertid av hans ärkefiende Philippus. Konsuln höll triumferande upp en gammal lag som förbjöd just att lägga fram lagar om olika områden i ett och samma paket.

För Drusus var det droppen som fick bägaren att rinna över. Som folktribun kunde han rent teoretiskt lägga in veto mot senatens beslut om att förbjuda hans lagpaket, men den nu 31-årige politikern orkade inte fortsätta kampen mot en senat vars ledamöter vägrade inse att hans kamp skulle gynna även dem. Utan hans insatser hade ju bundsförvanterna sedan länge gjort uppror.

”Trots att jag har makten att gå emot senatens dekret kommer jag att avstå, eftersom jag vet att de skyldiga snart lär få sina straff”, löd hans sista ord i senaten, enligt den grekiske författaren Diodorus Siculus.

Därefter drog sig den besvikne aristokraten tillbaka till sin villa på Palatinen i centrala Rom.

För italikerna stod det nu klart att de var tvungna att agera. I åratal hade de förberett sig inför en eventuell konflikt med Rom, så de var beredda. Vapnen, strategin och soldaterna fanns på plats. De behövde bara få klartecken.

En sen kväll några veckor senare gick Drusus genom sin pelaromgärdade trädgård när en okänd man attackerade den unge politikern, som föll till marken. Därefter försvann angriparen i mörkret.

När hans tjänstefolk kom rusande fann de en dolk djupt instucken i Drusus ena lår. Den vassa kniven hade kapat lårpulsådern. En sådan blödning kunde ingen läkare stoppa.

Enligt den romerske historieskrivaren Velleius Paterculus var den döende Drusus sista ord: ”Kommer mitt fosterland någonsin att få en medborgare som jag igen?”

Italikerna reste sig

Nyheten om mordet på Drusus fick italiker överallt på Apenninska halvön att resa sig.

”Drusus död fick den konflikt som länge legat och pyrt i Italien att flamma upp i ljusan låga”, skriver Velleius Paterculus.

Under de följande två åren kämpade romarna för livet när deras tidigare bundsförvanter, som de så ofta tagit för givna, angrep från alla håll och kanter.

De extremt blodiga striderna upphörde efter två år, då de hårt pressade romarna erbjöd medborgarskap åt alla italiker som lade ner vapnen.

Därmed hade italikerna uppnått just det som Drusus, Roms Kennedy, så obändigt kämpat för.