Dödsfiender stod enade mot Attila

Rom en skugga av sitt forna jag

Det asiatiska ryttarfolket dök upp vid romerska rikets gräns omkring år 370 och slog sig ner norr om Donau. När hunnerna trängde in i romarriket på sina plundringsexpeditioner drog de ett spår av förödelse efter sig genom landskapet.

Invånare massakrerades eller togs som slavar, och hunnerna mötte bara svagt motstånd, eftersom Rom hade förlorat mycket av sin forna styrka.

Riket hade delats i två delar och det östromerska riket plågades i många år av hunnerna, som de slutligen tvingades betala för att få stopp på de ständiga härjningarna.

Västromerska riket vacklade under trycket från visigoter, burgunder, vandaler och åtskilliga andra folkslag som bosatt sig inom rikets gränser.

Formellt kallade de sig romare, men så fort en möjlighet att lägga beslag på land erbjöd sig gjorde de det. Kejsaren hade förlorat så mycket makt att han nu bara var en av flera inflytelserika män i det som skulle föreställa hans västromerska rike.

Romarnas svaga position tvingade dem att söka fred med barbarerna. En del av rikets mäktiga män såg även möjligheten att få användbara allierade, som skulle kunna utnyttjas för att hålla andra folkslag i schack.

Bland dem var generalen Flavius Aëtius, som kände hunnerna bättre än någon annan romare.

Aëtius barndom hos hunnerna

Under antiken var det vanligt att diplomatiska avtal beseglades med utväxling av gisslan, ofta söner till betydelsefulla män, så att ingen av parterna skulle känna sig frestad att bryta pakten.

Flavius Aëtius var son till en romersk general och därför en lämplig gisslan. Tre av sina barndomsår levde han bland hunnerna, som lejde ut tiotusen legosoldater till den västromerske kejsaren i utbyte mot guld och gisslan.

När Flavius Aëtius återvände hem hade han lärt sig mycket av sina värdar.

”En utmärkt ryttare, skicklig med bågen och inte dålig med lansen”, beskrev romaren Renatus Frigeridus den unge Aëtius. Ännu viktigare var att den unge mannen hade slutit vänskapsband som skulle komma att få stor betydelse i framtiden.

Aëtius blev officer liksom sin far och han steg långsamt i graderna tills händelseutvecklingen i riket förde honom till toppen. Den västromerske kejsaren dog år 423, varefter inbördeskrig bröt ut. Två rivaler slogs om tronen: en mäktig ämbetsman vid namn Johannes och den endast fem år gamle kejsarsonen Valentinianus, vars mor kämpade för honom.

”Kejsar Valentinianus III krossade tronpretendenten Johannes”, noterade författaren Cassiodorus, ”och Aëtius fördrev med mirakulös tur hunnerna, som befann sig i Italien för att skydda Johannes”.

Cassiodorus valde diplomatiskt nog att inte påpeka att ”hjälten” Aëtius egentligen stod på Johannes sida och att hunnerna var legosoldater under hans befäl.

De hade nått fram för sent för att hjälpa Johannes och Aëtius pris för att skicka hem dem igen var posten som militär befälhavare i Gallien.

Vänskapen med barbarerna hade gjort honom till en av västromerska rikets mäktigaste män.

Alla mot alla i Gallien

En romersk general i Gallien levde inget lugnt liv. Åren gick medan Aëtius ilade från krig till krig när visigoter, burgunder och franker turades om att försöka erövra land. Ofta ingick legosoldater från hunnerna i hans styrkor.

En ung man vid namn Attila blev hunnernas kung år 434. Aëtius erbjöd honom en allians mot burgunderna, som slagit sig ner längs gränsfloden Rhen.

Aëtius ville skapa starka band till den nya härskaren och samtidigt sätta ett besvärligt folkslag på plats. Attila accepterade, varefter ett blodbad följde.

”På slagfältet krossade Aëtius kungen över burgunderna, som levde i Gallien, och gav honom fred”, berättade krönikeskrivaren Prosper Tiro. ”Kungen njöt dock inte freden länge, för hunnerna utplånade honom och hela hans folk.”

Enligt antikens källor massakrerades tjugotusen män, kvinnor och barn när de vilda ryttarna drog fram genom Rhendalen. Burgunderna skulle inte orsaka Aëtius några besvär under lång tid framöver.

Deras öde skrämde dock många romare, för burgunderna hade nyligen blivit kristna och nu hade hedniska barbarer slaktat dem med Roms välsignelse.

Än värre blev oron när Aëtius skickade en armé av hunner tvärs genom Gallien. Den skulle västerut för att sätta visigoterna på plats, men längs vägen plundrade soldaterna hämningslöst och offrade till sina hedniska gudar.

Många romare såg det som Guds straff när hunnerna besegrades av de kristna visigoterna. Fiaskot fick hunnernas kung Attila att vända Aëtius ryggen, så att den romerske generalen inte längre kunde leja hunner som legosoldater.

Dessutom fick Attila alltmer makt och ville hellre använda sina soldater för att bygga upp ett imperium än att hyra ut dem.

Attila gick på friarstråt

Hunnerna var borta, men Flavius Aëtius karriär och det romerska Gallien överlevde. Kejsarens starke general var nämligen en listig diplomat som behärskade den romerska strategin divide ett impera, söndra och härska, till fulländning.

Han tog alltid reda på hur han kunde spela ut sina fiender mot varandra. Till exempel gav han de besegrade burgunderna nytt land vid Alperna mot att de underkastade sig.

I norr allierade han sig med frankerna och centrala Gallien överlät han åt alanerna mot att de tjänstgjorde i hans armé. Hans största fiende, visigoterna, stod nu ensamma och de vågade inte utmana romarna på egen hand.

Aëtius stora förmåga uppskattades av romarna och snart var han rikets kanske mäktigaste man. Många statliga brev skickades till honom i stället för till kejsar Valentinianus, som många betraktade som oduglig.

På många sätt var Aëtius rikets faktiske ledare, medan Valentinianus roade sig med jakt och fester.

Aëtius försökte också förbättra relationen med Attila. Den östromerske diplomaten Priscus, som ingick i Attilas hov, berättar att Aëtius bland annat skickade Attila en lärd man som skulle vara kungens privatsekreterare.

År 450 drog mörka moln trots allt ihop sig. Attila hade under lång tid årligen fått tusen kilo guld från östromerska riket i tribut, men kejsar Marcianus beslutade att betalningarna skulle upphöra.

Attila hade redan plundrat det östromerska området så grundligt att huvudstaden Konstantinopel var den enda plats där det fortfarande fanns några rikedomar. Hunnernas kung insåg dock att stadens starka murar var en alltför svår nöt att knäcka för hans ryttararmé.

Attila var därför tvungen att hitta nya jaktmarker för att hålla sina soldater nöjda. Ringen som slaven Hyacinthus lade i hans hand på uppdrag av kejsar Valentinianus syster var en perfekt ursäkt för att föra krig mot Västrom.

Justa Grata Honoria var en kvinna med ambitioner, och dessa ville kejsaren kväsa. Valentinianus tänkte gifta bort henne med en obetydlig adelsman.

Som motdrag skickade Honoria bud till Attila, vars hjälp hon antog var till salu. I stället för guld krävde han emellertid äktenskap och halva riket i hemgift.

”Bakom sin vildsinthet var Attila en beräknande man och han stred med diplomati innan han gick i krig”, skrev den romerske historikern Jordanes.

Ingen romersk kejsare kunde emellertid ge sin syster åt en hedning som redan hade flera andra fruar, och kravet på så stora landområden var absurt.

I bättre tider hade kejsaren skummat av raseri, men Valentinianus fick nöja sig med att säga nej så diplomatiskt som möjligt, samtidigt som han såg till att raskt genomföra Honorias planerade bröllop.

Dessvärre vägrade Attila ge avkall på sin tilltänkta brud och halva imperiet. Budbärare fick rida i skytteltrafik mellan de två härskarna tills hunnernas kung avbröt förhandlingarna med ett sista, maktfullkomligt besked: ”Genom mig har Attila, min herre och er herre, gett er besked om att göra palatset redo för honom”, löd ordern till kejsar Valentinianus. Då var hunnernas armé redan på marsch. Västromerska rikets ödestimme närmade sig.

Romarna behöver vänner

Tidigt på våren 451 korsade Attila Rhen och ingen visste om det var för att plundra eller bosätta sig. Vid hovet fick kejsar Valentinianus rådet att ge upp Gallien och samla sina styrkor vid Alperna.

Aëtius motsatte sig emellertid den planen, som skulle försvaga riket och kosta honom hans makt, som byggde på kontakten med de germanska folken.

När den ansedde generalen talade var kejsaren tvungen att lyssna, för ingen kunde mäta sig med Aëtius skicklighet och status som general. Kejsaren beslutade därför att Gallien skulle försvaras.

Aëtius fick emellertid få förstärkningar, så han fick klara sig med sina egna styrkor. Till dessa kom alanerna och burgunderna, som svurit honom trohet. Norrifrån kom även franker, saxare och andra som var villiga att lägga fiendskapen åt sidan. Det räckte dock inte.

Om Aëtius skulle slåss mot Attila var han tvungen att även ha visigoternas mäktiga armé på sin sida – visigoterna, som plundrat Rom år 410 och som Aëtius själv utkämpat bittra strider mot.

En allians med dödsfienden framstod som omöjlig. Nöden tvingade dock kejsar Valentinianus att skriva ett brev som han definitivt inte ville skicka.

”Tappraste av folk, vi gör klokt i att förena oss mot denna despot som vill förslava hela världen”, löd hans insmickrande ord. ”Eftersom ni är en militär makt, lös era problem genom att ansluta er till oss.”

Vartenda ord var en plåga för kejsaren, för de innebar att han erkände visigoternas kung som sin jämlike. Brevet fick emellertid ett hjärtligt svar: ”Goterna vet hur de ska bekämpa denne hatiske fiende”, svarade kung Theoderik.

Visigoterna ville slå sig samman med romarna.

Attila härjar i Gallien

Medan hela Gallien rustade sig för strid marscherade Attila västerut. Utöver hunner omfattade hans armé ostrogoter, gepider och en rad andra germanska folkslag som alla sluppit utplånas av hunnerna genom att underkasta sig.

Historiker har uppskattat att armén uppgick till mellan tjugotusen och fyrtiotusen hunner och germanska soldater. Majoriteten av Attilas armé satt till häst och ryttare skövlade landskapet i ett brett område längs Attilas väg.

Gårdar och byar var försvarslösa. Inte ens tjocka stadsmurar kunde hålla hunnerna ute, för till skillnad från många andra av historiens nomadfolk kunde de bygga belägringsmaskiner. Det hade de troligen lärt sig av romerska och grekiska slavar.

I april intog hunnerna Metz och när armén var färdig med att plundra och mörda brändes staden ner. Attila spred så mycket skräck bland de romersk-galliska invånarna att de kallade honom flagellum Dei, Guds piska, och såg honom som ett straff för sina synder.

Efter Metz kom Attila till Orléans, vars stadsport han försökte öppna med hjälp av stora murbräckor.

Orléans försvarades emellertid av alanerna och deras kung försvarade sig hårdnackat, eftersom han visste att romarna och visigoterna höll på att samla sina styrkor. I juni dök undsättningen upp vid horisonten.

”Murarna skakade under murbräckornas slag och höll på att brista när Aëtius kom och Theoderik, goternas kung, och hans son Thorismund skyndade till staden med sina arméer och drev bort fienden”, berättar biskopen Gregorius av Tours. Undsättningsarmén var troligen lika stor som hunnernas.

När Attila inledde sitt fälttåg kände han till fiendskapen mellan romarna och visigoterna. Därför hade han knappast räknat med att de bittra motståndarna skulle slå sig samman, trots att det var deras enda räddning.

Klämd mellan staden och den romersk-germanska armén var hunnernas kung tvungen att ge upp Orléans och dra sig tillbaka.

Spådom varnar hunnernas kung

Attilas armé var på väg tillbaka österut mot Rhen, men beslutade att göra halt.

Antikens författare kallar platsen för Katalauniska fälten, och enligt många historiker är den troligen identisk med ett område utanför staden Châlons-en-Champagne, drygt tjugo mil från Orléans.

Källorna ger inget tydligt svar på varför Attila stannade där. Kanske hade han hela tiden tänkt strida, men sökte efter rätt plats med öppet land där hans ryttare kunde dra nytta av sin rörlighet.

Eller så kom förföljarna helt enkelt ifatt hunnerna, eftersom deras vagnar var tungt lastade med krigsbyte.

Hur som helst skulle slaget sannolikt avgöra västromerska rikets öde, så Attila bestämde sig för att rådfråga gudarna innan avgörandets timme var inne. Hans spåmän studerade en kos inälvor och undersökte märken på renskrapade ben.

Efter sina undersökningar kunde de meddela att hunnerna skulle förlora slaget. Fiendens ledare skulle emellertid stupa och hans död skulle göra deras seger mindre värd.

Attila, som hoppades att spådomen gällde general Aëtius, var beredd att riskera ett nederlag om det innebar att romaren röjdes ur vägen.

Den skicklige generalen hade i åratal bekämpat uppror och hållit ihop delarna av det gamla kejsardömet.

Om han stupade på slagfältet stod ingen redo att ta hans plats. Romerska riket skulle troligen kollapsa och vara lätt att erövra.

Ödesslaget inleds

När dagen grydde den 20 juni år 451 stod arméerna långt från varandra. Theoderiks och Aëtius styrkor lämnade sina läger i gryningen. De fick marschera långt innan de fick syn på hunnerna.

Attila satt beredd på sin häst i mitten av sin slaglinje, omgiven av hunner. På flankerna stod gepider och ostrogoter, hans mäktigaste vasaller och beridna, samt hans egna män.

Armén omfattade även heruler, alemanner och andra mindre folkslag. Romare föreställde sig ofta att alla dessa män var vilda barbarer som stred iförda djurhudar, men efter många års kontakter med romerska riket bar många av dem troligen ringbrynjor och hjälmar av järn.

Nu såg de lugnt på medan Aëtius armé marscherade fram och ställde upp framför dem.

”Ni vet hur svagt romarnas angrepp är”, ropade hunnernas kung till sina män. ”Medan de fortfarande håller på att ställa upp bromsas de, inte av det första såret, utan av slagfältets damm.” Attila ansåg att romarnas försiktighet var ett bevis för att de var ynkryggar.

Romarnas armé hade mycket riktigt stannat där landskapet skyddade mot angrepp från sidan. Aëtius vågade inte rycka fram, för Attila hade betydligt fler ryttare som skulle kunna kringränna hans slaglinje.

I stället skapade han en kompakt mur av sköldar och satsade allt på att hans många fotsoldater skulle klara av att stå emot fiendens otaliga pilar.

Nu var det upp till hunnernas kung att ta första steget. Attila antog utmaningen.

”Jag ska kasta det första spjutet mot fienden!” ropade Attila, medan han sporrade sin häst. Alla hans ryttare följde honom i vild galopp.

Sköldmur skulle stoppa ryttaranfall

På slagfältets nordligaste kant red Attilas allierade gepider fram med lansar som var så tunga att ryttarna fick hålla dem med båda händerna.

Pilar, spjut och frankiska kastyxor flög mot dem och många av gepidernas ryttare föll av sina hästar. Resten nådde fram och körde in sina långa vapen i sköldmuren.

På den här delen av slaglinjen stod emellertid stridshärdade romare från Gallien som tjänat Aëtius länge.

Det krävdes mer än gepidernas angrepp för att skrämma veteranerna, som stod emot det våldsamma angreppet med sina spjut och stora sköldar.

Striden böljade fram och tillbaka. Bägge sidor led förluster, men sköldmuren höll – än så länge.

Situationen var den samma på slagfältets andra kant, där kung Theoderiks visigoter också hade bildat en tät försvarslinje med sina sköldar.

De anfölls av sina avlägsna släktingar ostrogoterna, som de skilts från när hunnerna sjuttiofem år tidigare trängde in i Europa.

Då hade visigoterna tagit sin tillflykt till romerska riket och med tiden hamnat i Gallien. Ostrogoterna valde å sin sida att underkasta sig hunnerna, som de tjänat som soldater sedan dess.

Släktskapet mellan de gotiska folken dämpade inte blodtörsten i detta slag, berättar historieskrivaren Jordanes: ”Man mot man brakade de samman. Striden blev våldsam, förvirrad, fruktansvärd och skoningslös. En strid av aldrig skådat slag.”

På båda flanker var striderna hårda utan att någon sida fick övertaget. Det var i centrum, där Attila angrep med sina hunner, som ett avgörande började skönjas.

Attila nära att ta hem segern

På slagfältet tillämpade hunnerna en enkel taktik som hade gett dem seger på seger. De red fram i grupper medan de sköt skurar av pilar mot fienden, varefter de drog sig tillbaka och gav plats för en ny grupp.

Ryttarna stod aldrig still, så de utgjorde synnerligen svåra mål för försvararnas bågskyttar och spjutkastare.

Nutida försök har visat att ryttare kan öva upp förmågan att skjuta både snabbt och pricksäkert, även på galopperande hästar. Det fick alanerna i mitten av Aëtius slaglinje nu erfara.

De var själva ett ryttarfolk och hade beridna bågskyttar, men de var betydligt färre än de angripande hunnerna. Alanerna överöstes med tusentals dödliga pilar.

Enligt de romerska källorna hade Aëtius placerat alanerna mitt i slaglinjen eftersom han inte litade på deras stridsvilja.

Med romare och visigoter på vardera sidan skulle de förhoppningsvis vara mindre benägna att sticka svansen mellan benen när det började se mörkt ut.

Inte ens rädslan för de allierades hämnd räckte emellertid för att få alanerna att stå emot hunnernas angrepp. De vacklade och började dra sig tillbaka.

Reträtten skapade ett stort hål mitt i den romerska frontlinjen, som hunnerna obehindrat kunde tränga in genom. Det började se dystert ut.

De närmaste visigotiska förbanden tappade modet och när deras kung försökte förhindra panik inträffade katastrofen: kung Theoderik föll av sin häst och trampades i förvirringen ihjäl av sina egna män. Slagets avgörande var nära.

Motangrepp vänder krigslyckan

Inget tycktes nu kunna stoppa Attilas hunnerarmé, som försökte tränga igenom hålet i fronten och kringränna romarna och visigoterna. Precis när segern tycktes vara i hamn vände emellertid situationen ännu en gång.

I början av slaget hade kung Theoderik lämnat sin son Thorismund på en höjdrygg med utsikt över slaget. Där avvaktade Thorismund med en ryttarstyrka. Först nu galopperade han ner och anföll ostrogoterna bakifrån.

Enligt en del historiker var det åsynen av fadern som trampades ihjäl som fick Thorismund att anfalla.

Oavsett vad som utlöste anfallet var tidpunkten perfekt, för medan större delen av Attilas styrkor var i färd med att bryta genom romarnas och visitgoternas linjer var deras flank helt oskyddad.

Thorismunds oväntade anfall drev de närmaste motståndarna på flykten och paniken spred sig genom hunnernas led.

Attila stred med sina soldater i luckan mellan romarna och visigoterna, men nu såg han prinsens ryttare närma sig bakifrån och förstod att han löpte risk att bli klämd mellan två fiender. Enligt vissa källor var det nära att hunnernas kung dödades.

Attila och många av hans män lyckades emellertid fly tillbaka till lägret. Där förskansade de sig bakom långa rader av vagnar och kärror och gjorde sig redo att utkämpa en försvarsstrid.

Innan den brokiga alliansen av romare och germanska folk kunnat samordna sina styrkor hade solen dock gått ner, och det var för sent att storma. Thorismund fick vänta på att hämnas sin fars död till nästa morgon.

Båda sidor hade mist många män och slagfältet var översållat med döda och sårade. Inne i hunnernas vagnborg befallde Attila sina män att förbereda ett likbål av sadlar.

När fienden angrep skulle han kasta sig i lågorna, så att han åtminstone kunde få en ärofylld död och inte behöva tas till fånga. Något angrepp kom dock aldrig.

Vänster hand skär av höger

Thorismunds enda tanke var att utplåna Attila och hans hunnerarmé till siste man, men general Aëtius, som alltid tänkte ett steg längre, fick honom att tänka om.

Aëtius påminde Thorismund om att han hade flera bröder som alla kunde göra anspråk på faders tron. Om han ville ha en möjlighet att ta makten var han tvungen att genast återvända till visigoternas huvudstad Toulouse.

Även om visigoter och romare för tillfället stred tillsammans var Aëtius fullt på det klara med att den osäkra alliansen inte skulle vara för evigt. De starka visigoterna skulle snart hota romarriket igen och då skulle han kanske behöva gå in i en ny allians med hunnerna.

Efter att den maktlystne Thorismund gett sig av hemåt tillsammans med sin armé lät Aëtius hunnerna dra sig tillbaka till Ungern. Aëtius strategiska maktspel visade sig dock slå bakut.

Nederlaget vid Katalauniska fälten hade inte stukat Attilas stridsvilja. Redan året därpå återvände han med sin ostoppbara armé, och den här gången trängde hunnerna ända ner i Italien.

Fälttåget år 452 blev dock Attilas sista. Året därpå gifte han sig med ännu en hustru och morgonen efter bröllopsfesten hittades han död. Enligt uppgift hade hans näsa börjat blöda medan han sov, så att han kvävdes av sitt eget blod.

Hunnernas mäktiga imperium delades mellan tre av Attilas söner, men riket försvagades av inbördes rivalitet, vilket ledde till uppror bland vasallerna.

Ledda av gepiderna bröt sig flera germanska folk loss och redan år 469 stupade den siste av Attilas söner i strid, varefter hunnerna slukades av andra folkslag.

Honorias husslav Hyacinthus, som överlämnat ringen till Attila, torterades och avrättades av kejsar Valentinianus för att ha hjälpt systern. Honoria själv dog troligen kort därefter.

General Aëtius levde bara ett år till. Under ett besök i Ravenna mördades han av kejsar Valentinianus, som fruktade att generalen var ute efter hans tron. Dådet fick dock stora konsekvenser för honom: ”Du har skurit av din högra hand med din vänstra”, sa en rådgivare till kejsaren. Två av Aëtius män mördade Valentinianus som hämnd år 455, vilket förde västromerska riket ännu närmare avgrunden.