Det omättliga Rom

De största och viktigaste av alla de fartyg som anlöpte Ostia var spannmålsskeppen. Rom var fullständigt beroende av importerat vete till det bröd som underklassen levde av – den delen av invånarna som under tidig kejsartid omfattade uppemot 200 000 personer.

Om säden tog slut ställde folket till med upplopp och ingen – inte ens kejsaren – satt säkert när Roms tiotusentals fattiga lämnade sina smutsiga, slitna kvarter och drog fram genom gränderna i stora skaror på jakt efter mat och ­efter någon att ta ut sin ilska på.

Den enorma hamnanläggningen vid Ostia var därför ett av Roms viktigaste byggprojekt någonsin – och ett av de dyraste.

Sädimport krävde stor hamn

Staden Ostia låg tre mil sydväst om Rom vid det delta där floden Tibern mynnar i Medelhavet.

Stadens hamn bestod först bara av några kajer längs floden. Den enkla hamnen hade kapacitet att ta emot några få, mindre lastfartyg och detta visade sig gång på gång vara ett problem vid spannmålsleveranser.

Romarna konsumerade enorma mängder vete, dessutom behövde staden stora lager som buffert när skörden slog fel i provinserna. Så stora mängder rymdes inte i Ostia.

Historien började redan år 42 e.Kr. då kejsar Claudius beslöt att anlägga en ordentlig hamn i stället för de oskyddade kajerna. Kejsaren hade personligen fått känna av folkets ilska när tillgången på vete inte täckte efterfrågan:

”Han stoppades mitt på Forum av pöbeln som ropade skällsord och kastade brödbitar efter honom”, berättar den romerske historikern Suetonius.

Efter den hotfulla händelsen gav Claudius sina arkitekter order att rita en ny och betydligt större hamn som skulle ha plats för de allra största fartygen.

När kejsaren frågade arkitekterna vad det skulle kosta att anlägga en sådan hamn, svarade de enligt historikern Dio Cassius:

”Du vill inte påbörja projektet!” Men Claudius var orubblig. Hamnen skulle byggas – till varje pris.

Jättefartyg fylldes med betong

Den nya hamnen blev gigantisk. Själva hamnbassängen, som var cirka 800 meter på det bredaste stället och sju meter djup, grävdes ut omkring fyra kilometer norr om Ostia.

Sidorna i den utgrävda bassängen förstärktes med kraftiga stödmurar och därefter släpptes havsvattnet in. På var sin sida om hamnmynningen byggde arbetarna två långa, böjda pirar av romersk betong som hade den speciella egenskapen att den kunde härda under vatten.

För att ytterligare skydda hamninloppet mot vinterns stormar beslöt arkitekterna att anlägga en jättelik vågbrytare på djupt vatten precis utanför hamninloppet:

”För att ge vågbrytaren ett stadigt fundament sänkte han på platsen det skepp som på sin tid hade fört den stora obelisken från Egypten till Rom”, skriver Suetonius.

Innan fartyget sänktes hade ingenjörerna gjutit jättelika betongblock i lastrummet – som sjönk till botten tillsammans med skeppet.

”Ovanpå byggde han ett mycket högt torn med fyrtornet på Faros utanför Alexandria som förebild, så att fartygen skulle kunna navigera efter skenet därifrån om natten”, berättar Suetonius.

Därefter grävde arbetarna två stora kanaler som förband hamnen med floden Tibern, så att varorna kunde föras med flodpråmar den sista biten upp till Rom.

Att anlägga hamnen var ett så stort projekt att arbetet inte var klart förrän 22 år senare, under kejsar Nero. År 64 e.Kr. lät han prägla ett mynt där hamnen var avbildad med både pirar och fartyg.

Från och med nu kunde även de allra största lastfartygen lossa de efterlängtade varorna på tröskeln till Rom.

Kranar lyfte burar med vilda djur i

Från hela Medelhavet, ända från Syrien i öster till nuvarande Spanien i väster, kom lastskeppen till den nya hamnen som fick namnet Portus Ostiensis – Ostias hamn. Viktigast av alla fartyg var spannmålsskeppen från Egypten och Nordafrika.

Enligt forskarna importerade Rom uppemot 270 000 ton vete per år, och det mesta av det lossades i den nya hamnen. Även om Claudius hamn låg en bra bit från de gamla kajerna i själva Ostia behöll staden sin betydelse. Hamnarbetarna måste förvisso åka färja över Tibern till den nya hamnen, men Ostia förblev ett centrum för hamnens handel och administration. Dag och natt slet hamnarbetarna med att lossa och lasta om de enorma mängder varor som Roms konsumenter krävde.

Säden låg förpackad i stora säckar, medan olivolja och vin kom i tunga amforor av lera. En enda skeppslast kunde bestå av upp till 10 000 amforor. Det var ett slitsamt arbete att bära upp godset från de tryckande heta lastrummen.

Oftast tog det mellan sex och åtta dagar att tömma ett skepp med 250 ton säd i lasten. Men det var ingenting mot de fartyg som kom med marmor- och granitblock till Roms otaliga prestigebyggen.

Den lasten var så tung att hamnens träkranar fick tas i bruk.

Till Ostia kom även fartyg fyllda med slavar, men slavskeppen drog inte alls till sig lika mycket intresse som de fartyg som kom med vilda djur från Afrika. Det kunde vara burar med lejon, apor och noshörningar – och ibland stora elefanter.

Även djuren skulle fraktas vidare till Rom, där invånarna gärna roade sig med att se gladiatorerna kämpa mot vilda djur.

Storm förstörde 200 skepp

Hamnen, som invigdes år 64 e.Kr., var mycket stor – även med moderna mått mätt. Själva hamnbassängen var nästan 900 000 kvadratmeter stor, och trots att pirarna gav ett visst skydd visade det sig snart att skeppen i hamnen var mycket utsatta när vädret var hårt.

Redan två år före invigningen visades det sig tydligt att storleken medförde vissa nackdelar: år 62 förstördes cirka 200 skepp i hamnen under en kraftig storm.

Katastrofen var tveklöst en starkt bidragande orsak till att kejsar Trajanus, som älskade byggprojekt, år 100 beslöt att anlägga en helt ny hamn precis bakom den gamla. Hamnen var bara ungefär hälften så stor som Claudius hamn, men gav å andra sidan bättre skydd åt fartygen.

Kärnan i den nya hamnanläggningen var en sexkantig, fyra till fem meter djup hamnbassäng. Den var 715 meter bred och en av de sex sidorna var 357 meter lång.

Med den nya hamnen följde förnyad ekonomisk aktivitet i Ostia, och under århundradet som följde blev staden en miniatyrvariant av Rom.

Ostia hade 75 000 invånare

Nya lagerbyggnader sköt upp med rekordfart längs kajerna i den nya, sexkantiga hamnen, och även i själva Ostia byggde romarna för glatta livet.

Samtidigt ökade antalet invånare på 200-talet från 50 000 till 75 000. Gamla byggnader revs och ersattes med nya, och staden fick ett stort torg samt en teater, flera badanläggningar och offentliga toaletter med plats för 20 personer.

De städer som hade handelsutbyte med Ostia upprättade delegationer i staden och tack vare alla besökare och sjömän på genomresa växte det fram hotell och värdshus överallt. Men det var långt ifrån alla som var anständiga; stadens många utskänkningsställen drog till sig de mest ljusskygga figurerna i samhället.

Den romerske satirdiktaren Juvenalis beskriver bland annat hur en försvunnen officer med något skamfilat rykte, med största sannolikhet kunde återfinnas i någon av Ostias ökända barer:

”Du kommer att hitta honom liggande redlös tillsammans med lönnmördare och i sällskap med matroser, tjuvar, förrymda slavar, bödlar och likkistesnickare”, skriver han.

Staden fick även nya, jättelika magasin för spannmål och andra varor. För att säden inte skulle bli fuktig försågs magasinen med välvda golv.

Ett av spannmålslagren finns bevarat. Huvudbyggnaden var hela 186 meter lång, och därtill kom sidoflyglarna. Byggboomen var som intensivast under kejsar Hadrianus som regerade mellan åren 117 och 138. Under hans regenttid uppförde driftiga entreprenörer byggnader med en sammanlagd yta av 137 000 kvadratmeter i Ostia.

Omvandlat till moderna förhållanden motsvarar det ett område med mer än 900 enfamiljshus. Därför hedrades kejsaren med både statyer och plakat överallt i staden.

På ett av dem hyllas Hadrianus för att ha ”bevarat och gynnat staden med all tänkbar gunst och givmildhet”.

Hela romarrikets mötesplats

Tack vare den livliga fartygstrafiken var det många hantverkare som slog sig ned i Ostia – bland andra repslagare och personer som kunde reparera båtar. Därtill kom de tusentals arbetare, slavar och ämbetsmän som varje dag arbetade med att lossa och registrera allt ankommande gods.

Utifrån inskriptioner och folkbokföring i Ostia har forskarna även upptäckt att en stor del av stadens invånare var invandrare.

Många av dem kom från Nordafrika, men andra även från våra dagars Syrien, Egypten, Turkiet och Spanien. De inflyttade ägde egna båtar eller arbetade med handel eller administration.

Befolkningen i Ostia gav, bättre än själva Rom, en bild av alla de olika folkslag som romarriket bestod av.

Mångfalden i Ostia syntes även i att där fanns tempel av skilda slag. Naturligt nog hade staden flest tempel helgade åt sjöfartens gudar och åt Ceres, växtkraftens gudinna, men även slumpens gudinna Fortuna tillbads i Ostia.

Under ett vägarbete år 1961 stötte arbetarna dessutom på det som skulle visa sig vara den första judiska synagogan i Europa.

Ostia blir en spökstad

Omkring år 300 e.Kr. inleddes Ostias nedgångsperiod. Rom präglades av politiskt kaos med många skiftande kejsare. Som ett resultat av det kollapsade ekonomin, vilket betydde allt färre fartygstransporter till hamnen.

Samtidigt flyttade många av Ostias invånare till bostäder som låg närmare hamnområdet i norr, och många av Ostias byggnader övergavs eller övertogs av fattiga.

Riktigt svårt blev det när kejsar Konstantin år 330 flyttade rikets huvudstad från Rom till Konstantinopel (i dag Istanbul i Turkiet).

Fartygen med spannmål från Egypten seglade nu i stället till den nya huvudstaden medan Rom fick sin säd från Nordafrika.

Bebyggelsen kring det egentliga hamnområdet, Portus, hade nu vuxit så mycket att Konstantin beslöt att göra Portus till en självständig stad. Detta blev den slutgiltiga dödsstöten för Ostia, och på 400-talet var den tidigare så livligt trafikerade hamnstaden bara en blek skugga av sitt forna jag.

Och när de kristna började uppföra stora helgedomar i Rom användes Ostias gamla stolta byggnader som stenbrott. En stor del av marmorn i Peterskyrkan kommer från Ostia.

I dag är kejsar Claudius och kejsar Trajanus gigantiska hamnanläggning vid Ostia sedan länge begravd under sand, men de många ruinerna efter stadens handelskontor och spannmålslager vittnar om de århundraden då Ostia var det omättliga Roms livlina.