Det omättliga Rom

Roms värsta fiende är svälten. Ett enda missväxtår kan bli grogrund för blodiga revolter och hota hela imperiets existens. För att trygga sin makt ger kejsar Claudius order om att en enorm hamn ska anläggas i kuststaden Ostia. Där ska lastfartyg från hela världen lossa livsmedel till de matglada romarna.

Roms värsta fiende är svälten. Ett enda missväxtår kan bli grogrund för blodiga revolter och hota hela imperiets existens. För att trygga sin makt ger kejsar Claudius order om att en enorm hamn ska anläggas i kuststaden Ostia. Där ska lastfartyg från hela världen lossa livsmedel till de matglada romarna.

Picture desk/Art archive

Sista säcken! Ända sedan gryningen har en grupp svettiga hamnarbetare burit ombord säckar med säd på en liten flodpråm. En spannmålsmätare har övervakat lastningen samtidigt som en svartklädd calculator noggrant har räknat godset och antecknat varenda säck som burits ombord.

Nu är det dags att dra flodpråmen uppför Tibern – till Rom och de glupska invånarna i staden.

Scenen finns avbildad på en romersk gravmålning från 200-talet e.Kr. som hittats i staden Ostia, Roms viktigaste importhamn och stadens livlina. Det var i Ostia som tusentals små och stora lastfartyg varje år lossade allt ifrån olivolja och vin till marmor och metaller. Varorna kom från alla hörn av det vidsträckta romerska imperiet.

År 42 e.Kr. lät kejsar Claudius anlägga en enorm hamn med pirar och fyrtorn strax norr om Ostia. Cirka 60 år senare utökade kejsar Trajanus anläggningen med ännu en hamn.

© Ostia-antica.org

De största och viktigaste av alla de fartyg som anlöpte Ostia var spannmålsskeppen. Rom var fullständigt beroende av importerat vete till det bröd som underklassen levde av – den delen av invånarna som under tidig kejsartid omfattade uppemot 200 000 personer.

Om säden tog slut ställde folket till med upplopp och ingen – inte ens kejsaren – satt säkert när Roms tiotusentals fattiga lämnade sina smutsiga, slitna kvarter och drog fram genom gränderna i stora skaror på jakt efter mat och ­efter någon att ta ut sin ilska på.

Den enorma hamnanläggningen vid Ostia var därför ett av Roms viktigaste byggprojekt någonsin – och ett av de dyraste.

Sädimport krävde stor hamn

Staden Ostia låg tre mil sydväst om Rom vid det delta där floden Tibern mynnar i Medelhavet.

Stadens hamn bestod först bara av några kajer längs floden. Den enkla hamnen hade kapacitet att ta emot några få, mindre lastfartyg och detta visade sig gång på gång vara ett problem vid spannmålsleveranser.

”Du vill inte påbörja projektet!” Kejsar Claudius arkitekt om priset på en hamn i Ostia.

Romarna konsumerade enorma mängder vete, dessutom behövde staden stora lager som buffert när skörden slog fel i provinserna. Så stora mängder rymdes inte i Ostia.

Historien började redan år 42 e.Kr. då kejsar Claudius beslöt att anlägga en ordentlig hamn i stället för de oskyddade kajerna. Kejsaren hade personligen fått känna av folkets ilska när tillgången på vete inte täckte efterfrågan:

”Han stoppades mitt på Forum av pöbeln som ropade skällsord och kastade brödbitar efter honom”, berättar den romerske historikern Suetonius.

© Getty Images

Inget var för stort för Roms lastfartyg

De allra flesta romerska skepp var små för att kunna lägga till i vilken hamn som helst. Men för till exempel vete använde romarna super-lastfartyg som kunde lasta omkring 1 200 ton.

Flera ton tunga elefanter, gigantiska obelisker och spannmål för 70 000 romare i en hel månad – romarnas lastfartyg kunde transportera i stort sett vad som helst. De flesta fartyg var ganska små och kunde lasta max 350 ton. Men i synnerhet spannmålsfartygen kunde vara enorma.

Författaren Lucianus, som levde omkring år 150 e.Kr., berättar bland annat om det 55 meter långa spannmålsskeppet Isis: ”Det påstods att hon kunde lasta säd till att föda Attica (den halvö Aten ligger på, red:s anm.) i ett helt år”, skriver författaren.

Forskarna har räknat ut att Isis har haft kapacitet till omkring 1 200 ton vete. Inte förrän drygt tusen år senare – på 1600-talet – började européerna åter bygga så stora handelsfartyg.

Anledningen till de romerska lastfartygens framgångar var att godstransport till havs var både snabbare och billigare än på land. På romerska prislistor kan man till exempel utläsa att det var billigare att frakta en skeppslast säd från Spanien ända till Syrien än att transportera samma mängd spannmål tolv mil på land.

Vid god vind kunde fartygen göra 4–5 knop, motsvarande 8–9 km/tim. Under optimala vindförhållanden tog det cirka nio dagar för ett lastfartyg att färdas från södra Spanien till Ostia. I motvind tvingades skeppen till långa kryssningar som förlängde resan.

Den grekiske historikern Strabon, som levde kring Kristi födelse, berättar om en sjöresa från Spanien till Italien som kom att ta hela tre månader på grund av vinden. De många romerska skeppsvrak som hittats på Medelhavets botten vittnar om att inte alla färder till havs slutade lyckligt.

Omkring vart femte fartyg sjönk eller förlorade lasten. Särskilt vintertid var vädret hårt. Perioden mellan den 11:e november och 10:e mars kallade romarna därför mare clausum – stängt hav.

Ett typiskt skepp

Efter den hotfulla händelsen gav Claudius sina arkitekter order att rita en ny och betydligt större hamn som skulle ha plats för de allra största fartygen.

När kejsaren frågade arkitekterna vad det skulle kosta att anlägga en sådan hamn, svarade de enligt historikern Dio Cassius:

”Du vill inte påbörja projektet!” Men Claudius var orubblig. Hamnen skulle byggas – till varje pris.

Jättefartyg fylldes med betong

Den nya hamnen blev gigantisk. Själva hamnbassängen, som var cirka 800 meter på det bredaste stället och sju meter djup, grävdes ut omkring fyra kilometer norr om Ostia.

Sidorna i den utgrävda bassängen förstärktes med kraftiga stödmurar och därefter släpptes havsvattnet in. På var sin sida om hamnmynningen byggde arbetarna två långa, böjda pirar av romersk betong som hade den speciella egenskapen att den kunde härda under vatten.

För att ytterligare skydda hamninloppet mot vinterns stormar beslöt arkitekterna att anlägga en jättelik vågbrytare på djupt vatten precis utanför hamninloppet:

”För att ge vågbrytaren ett stadigt fundament sänkte han på platsen det skepp som på sin tid hade fört den stora obelisken från Egypten till Rom”, skriver Suetonius.

Innan fartyget sänktes hade ingenjörerna gjutit jättelika betongblock i lastrummet – som sjönk till botten tillsammans med skeppet.

”Ovanpå byggde han ett mycket högt torn med fyrtornet på Faros utanför Alexandria som förebild, så att fartygen skulle kunna navigera efter skenet därifrån om natten”, berättar Suetonius.

Rom hade cirka en miljon invånare och var antikens största stad. Det mesta av stadens konsumtionsvaror importerades från provinserna.

© Picture desk/Art archive & scanpix/Akg-images

Vete

Importerades från: Egypten
Avstånd till Ostia: 200 mil
Användes till: Bröd

Rom var helt beroende av vete från Egypten och Tunisien för sin brödtillverkning. Enbart i Egypten hämtade lastfartygen cirka 130 000 ton vete om året.

© Picture desk/Art archive & scanpix/Akg-images

Kryddor

Importerades från: Indien
Avstånd till Ostia: 500 mil
Användes till: Matlagning

Romerska köpmän tjänade enorma pengar på att skeppa hem peppar från bland annat södra Indien. Fartygen avseglade från hamnar i Röda havet.

© Picture desk/Art archive & scanpix/Akg-images

Kött

Importerades från: Turkiet
Avstånd till Ostia: 150 mil
Användes till: Mat

Det mesta av romarnas kött kom från själva Italien eftersom kött var svårt att transportera. Ibland importerades levande boskap från bland annat våra dagars Turkiet.

Därefter grävde arbetarna två stora kanaler som förband hamnen med floden Tibern, så att varorna kunde föras med flodpråmar den sista biten upp till Rom.

Att anlägga hamnen var ett så stort projekt att arbetet inte var klart förrän 22 år senare, under kejsar Nero. År 64 e.Kr. lät han prägla ett mynt där hamnen var avbildad med både pirar och fartyg.

Från och med nu kunde även de allra största lastfartygen lossa de efterlängtade varorna på tröskeln till Rom.

Kranar lyfte burar med vilda djur i

Från hela Medelhavet, ända från Syrien i öster till nuvarande Spanien i väster, kom lastskeppen till den nya hamnen som fick namnet Portus Ostiensis – Ostias hamn. Viktigast av alla fartyg var spannmålsskeppen från Egypten och Nordafrika.

Enligt forskarna importerade Rom uppemot 270 000 ton vete per år, och det mesta av det lossades i den nya hamnen. Även om Claudius hamn låg en bra bit från de gamla kajerna i själva Ostia behöll staden sin betydelse. Hamnarbetarna måste förvisso åka färja över Tibern till den nya hamnen, men Ostia förblev ett centrum för hamnens handel och administration. Dag och natt slet hamnarbetarna med att lossa och lasta om de enorma mängder varor som Roms konsumenter krävde.

Lasten från båtarna fördes med oxdragna pråmar uppför Tibern till Rom.

© Bridgeman

Amforan – antikens fartygscontainer

Romarna använde miljontals amforor för att transportera sina varor. De kraftiga lerkrukorna kunde användas till allt från stinkande fisksås till fint galliskt vin.

Vin, olja och fisk – allt kunde packas och skickas i en amfora, antikens motsvarighet till våra dagars fartygscontainrar. De största skeppen hade plats för 10 000 amforor – de tyngsta vägde 30 kilo utan innehåll och rymde 70 liter olja.

När lastfartygen kom till hamnen i Ostia lastades amfororna om till mindre flodpråmar och fördes till Rom på Tibern. De flesta amfororna återanvändes, dock inte sådana som det varit olivolja i. De var antikens engångsflaskor: I Rom hälldes oljan över i stora lerkar och därefter slog man sönder de tomma amfororna och kastade skärvorna i en hög.

Med tiden växten högen till ett helt berg, Monte Testaccio, som i dag är 35 meter högt. Arkeologerna har räknat ut att berget innehåller skärvor från cirka 53 miljoner amforor som tillsammans har rymt sex miljarder liter olja.

Krukorna staplades

Bottnen på en fraktamfora var spetsig så att krukan kunde lastas av på till exempel en strand och spetsen borras ned i sanden. Golven i fartygens lastrum var därför ofta täckta med sand så att det
nedersta skiktet med krukor stod stadigt.

Amfororna surrades ihop med rep och kunde staplas i upp till fyra lager.

Säden låg förpackad i stora säckar, medan olivolja och vin kom i tunga amforor av lera. En enda skeppslast kunde bestå av upp till 10 000 amforor. Det var ett slitsamt arbete att bära upp godset från de tryckande heta lastrummen.

Oftast tog det mellan sex och åtta dagar att tömma ett skepp med 250 ton säd i lasten. Men det var ingenting mot de fartyg som kom med marmor- och granitblock till Roms otaliga prestigebyggen.

Den lasten var så tung att hamnens träkranar fick tas i bruk.

”Det var det mest otroliga fartyg som någonsin skådats på havet.” Plinius d.y. om det fartyg Claudius lät sänka utanför hamnen.

Till Ostia kom även fartyg fyllda med slavar, men slavskeppen drog inte alls till sig lika mycket intresse som de fartyg som kom med vilda djur från Afrika. Det kunde vara burar med lejon, apor och noshörningar – och ibland stora elefanter.

Även djuren skulle fraktas vidare till Rom, där invånarna gärna roade sig med att se gladiatorerna kämpa mot vilda djur.

Storm förstörde 200 skepp

Hamnen, som invigdes år 64 e.Kr., var mycket stor – även med moderna mått mätt. Själva hamnbassängen var nästan 900 000 kvadratmeter stor, och trots att pirarna gav ett visst skydd visade det sig snart att skeppen i hamnen var mycket utsatta när vädret var hårt.

Redan två år före invigningen visades det sig tydligt att storleken medförde vissa nackdelar: år 62 förstördes cirka 200 skepp i hamnen under en kraftig storm.

© Picture desk/Art archive

Alla amfororna var gjorda av grov lera och hade två hänklar på halsen.

© Picture desk/Art archive

Amforor för transport varierade i storlek. De flesta var mellan 50 och 100 cm höga.

© Lessing archive

Rom exporterade ett fåtal varor, bland annat dyrbara glasföremål som detta dryckeshorn, som hittats i Danmark.

Katastrofen var tveklöst en starkt bidragande orsak till att kejsar Trajanus, som älskade byggprojekt, år 100 beslöt att anlägga en helt ny hamn precis bakom den gamla. Hamnen var bara ungefär hälften så stor som Claudius hamn, men gav å andra sidan bättre skydd åt fartygen.

Kärnan i den nya hamnanläggningen var en sexkantig, fyra till fem meter djup hamnbassäng. Den var 715 meter bred och en av de sex sidorna var 357 meter lång.

Med den nya hamnen följde förnyad ekonomisk aktivitet i Ostia, och under århundradet som följde blev staden en miniatyrvariant av Rom.

Ostia hade 75 000 invånare

Nya lagerbyggnader sköt upp med rekordfart längs kajerna i den nya, sexkantiga hamnen, och även i själva Ostia byggde romarna för glatta livet.

Samtidigt ökade antalet invånare på 200-talet från 50 000 till 75 000. Gamla byggnader revs och ersattes med nya, och staden fick ett stort torg samt en teater, flera badanläggningar och offentliga toaletter med plats för 20 personer.

De varor som fraktades till Rom hamnade i små butiker eller i stora saluhallar där romarna kunde köpa allt ifrån fisksås från Spanien till peppar från Indien.

© Picture desk/Art archive

De städer som hade handelsutbyte med Ostia upprättade delegationer i staden och tack vare alla besökare och sjömän på genomresa växte det fram hotell och värdshus överallt. Men det var långt ifrån alla som var anständiga; stadens många utskänkningsställen drog till sig de mest ljusskygga figurerna i samhället.

Den romerske satirdiktaren Juvenalis beskriver bland annat hur en försvunnen officer med något skamfilat rykte, med största sannolikhet kunde återfinnas i någon av Ostias ökända barer:

”Du kommer att hitta honom liggande redlös tillsammans med lönnmördare och i sällskap med matroser, tjuvar, förrymda slavar, bödlar och likkistesnickare”, skriver han.

Staden fick även nya, jättelika magasin för spannmål och andra varor. För att säden inte skulle bli fuktig försågs magasinen med välvda golv.

Rester av bostadshus och packhus finns forfarande kvar i det gamla Ostia, bland annat enorma lagerbyggnader för all säd och olivolja som skeppades till staden från provinserna.

© Polfoto/Ullstein bild & Corbis

Ett av spannmålslagren finns bevarat. Huvudbyggnaden var hela 186 meter lång, och därtill kom sidoflyglarna. Byggboomen var som intensivast under kejsar Hadrianus som regerade mellan åren 117 och 138. Under hans regenttid uppförde driftiga entreprenörer byggnader med en sammanlagd yta av 137 000 kvadratmeter i Ostia.

Omvandlat till moderna förhållanden motsvarar det ett område med mer än 900 enfamiljshus. Därför hedrades kejsaren med både statyer och plakat överallt i staden.

På ett av dem hyllas Hadrianus för att ha ”bevarat och gynnat staden med all tänkbar gunst och givmildhet”.

Hela romarrikets mötesplats

Tack vare den livliga fartygstrafiken var det många hantverkare som slog sig ned i Ostia – bland andra repslagare och personer som kunde reparera båtar. Därtill kom de tusentals arbetare, slavar och ämbetsmän som varje dag arbetade med att lossa och registrera allt ankommande gods.

Utifrån inskriptioner och folkbokföring i Ostia har forskarna även upptäckt att en stor del av stadens invånare var invandrare.

Många av dem kom från Nordafrika, men andra även från våra dagars Syrien, Egypten, Turkiet och Spanien. De inflyttade ägde egna båtar eller arbetade med handel eller administration.

”Matroser, tjuvar, förrymda slavar, bödlar och likkistesnickare.” Poeten Juvenalis om klientelet i Ostias ökända barer.

Befolkningen i Ostia gav, bättre än själva Rom, en bild av alla de olika folkslag som romarriket bestod av.

Mångfalden i Ostia syntes även i att där fanns tempel av skilda slag. Naturligt nog hade staden flest tempel helgade åt sjöfartens gudar och åt Ceres, växtkraftens gudinna, men även slumpens gudinna Fortuna tillbads i Ostia.

Under ett vägarbete år 1961 stötte arbetarna dessutom på det som skulle visa sig vara den första judiska synagogan i Europa.

Ostia blir en spökstad

Omkring år 300 e.Kr. inleddes Ostias nedgångsperiod. Rom präglades av politiskt kaos med många skiftande kejsare. Som ett resultat av det kollapsade ekonomin, vilket betydde allt färre fartygstransporter till hamnen.

Samtidigt flyttade många av Ostias invånare till bostäder som låg närmare hamnområdet i norr, och många av Ostias byggnader övergavs eller övertogs av fattiga.

Politikern Gracchus försökte ge Roms fattiga fler rättigheter. Det kostade honom livet.

© Scanpix/Akg-images

Var tredje romare levde på bidrag

Roms politiker var livrädda för upplopp. Därför delade de ut gratis vete till uppemot 400 000 romare.

Gratis vete håller folket lugnt. Roms politiska elit lärde sig snart att hungriga medborgare var mycket farligare än fiendearméer. Under århundradena före Kristi födelse hade billig säd från provinserna tvingat Italiens småbönder på knä.

Allt fler flyttade in till Rom där de blandade sig med stadens proletariat som levde i ständig skräck för svält till följd av sviktande spannmålsleveranser och höga priser.
År 123 f.Kr. drev politikern Gaius Gracchus igenom en lag enligt vilken staten skulle förse Roms underklass med billigt vete.

Överklassen protesterade vilt och under tumultet som följde dödades Gracchus. Men ingen vågade röra pöbelns billiga vete, som snart blev gratis. Därefter kunde manliga medborgare i Rom hämta 33 kilo vete per månad ur stadens spannmålslager – gratis.

På det viset fick uppemot 400 000 romare mat på bordet. Enligt den romerske författaren Marcus Varro ledde det till att ännu fler fattiga flyttade till Rom: ”De vill hellre sysselsätta sig på teatern och på Circus än på sädes- och vinfälten”, skrev han i en bitter kommentar.

Riktigt svårt blev det när kejsar Konstantin år 330 flyttade rikets huvudstad från Rom till Konstantinopel (i dag Istanbul i Turkiet).

Fartygen med spannmål från Egypten seglade nu i stället till den nya huvudstaden medan Rom fick sin säd från Nordafrika.

Bebyggelsen kring det egentliga hamnområdet, Portus, hade nu vuxit så mycket att Konstantin beslöt att göra Portus till en självständig stad. Detta blev den slutgiltiga dödsstöten för Ostia, och på 400-talet var den tidigare så livligt trafikerade hamnstaden bara en blek skugga av sitt forna jag.

Och när de kristna började uppföra stora helgedomar i Rom användes Ostias gamla stolta byggnader som stenbrott. En stor del av marmorn i Peterskyrkan kommer från Ostia.

I dag är kejsar Claudius och kejsar Trajanus gigantiska hamnanläggning vid Ostia sedan länge begravd under sand, men de många ruinerna efter stadens handelskontor och spannmålslager vittnar om de århundraden då Ostia var det omättliga Roms livlina.

© Scanpix/Akg-images & Lessing archive

Läder

Importerades från: Svartahavsområdet
Avstånd från Ostia: 270 mil
Användes till: Skor, bälten, brynjor

Alla romare behövde läder till exempelvis skor, men i synnerhet armén var storkonsument av läder. Det användes till soldaternas sandaler, svärdskidor och brynjor.

© Scanpix/Akg-images & Lessing archive

Tyg

Importerades från: Syrien
Avstånd från Ostia: 250 mil
Användes till: Kläder, dynor m.m.

Tyghandlarna importerade bland annat stora mängder linne från Syrien – en av romarrikets viktigaste industriprovinser.

© Scanpix/Akg-images & Lessing archive

Marmor

Importerades från: Grekiska öarna
Avstånd från Ostia: 120 mil
Användes till: Tempel och andra offentliga byggnader

Marmorblock till exempelvis pelare fraktades från bland annat Kykladerna till Rom.