Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Romarna blandade droger i vinet för att få ett kraftigare rus.

© Wolfgang Rieger
Civilisationer - Romarriket

De gamla romarna gick på opium och cannabis

Narkotikan flödade fritt i det antika Rom. För att döva sorgerna eller få konstnärlig inspiration sniffade, drack eller åt invånarna tunga droger som framställdes ur vanliga medicinalväxter.

Euforiserande, smärtstillande, upppiggande, rogivande – i naturens medicinskåp finns medel för alla behov.

Och antikens romare var inte rädda för att pröva sig fram. Mixturer av giftiga örter och växter användes till exempel för att döva bondens ryggsmärtor, fylla poeter med inspiration eller få vettskrämda soldater att lugna nerverna och finna mod att möta fienden.

Romarnas liv var fulla med konflikter, svält, sjukdomar och ekonomiska bekymmer. En misslyckad skörd eller en tuberkulosepidemi kunde slå ut hela byar, och nästan vart tredje spädbarn dog under sin första levnadsdag.

I en barnaskara på tio levde bara hälften till sin femårsdag. De som hade turen att överleva barndomen kunde räkna med ett slitsamt liv.

Männen arbetade hårt på åkrarna eller slogs för imperiet som soldater, och kvinnorna slet i hemmet och födde många barn.

Det behövdes något som kunde lindra livets plågor. Narkotika var en enkel och billig lösning.

Staten sålde droger

Drogerna florerade inte bara bland de missanpassade och utslagna utan dracks, åts och inhalerades av såväl fattiga i trasiga paltor som av senatorerna i de flottaste villor.

Inte ens präster och prästinnor tackade nej. Romarna skilde inte mellan medicin och narkotika på samma sätt som vi gör i dag.

De intog droger för att uppnå en viss effekt och utan att fundera över om det var nyttigt eller skadligt för kroppen.

Enligt forskarna var det inget märkvärdigt med att vare sig använda eller handla med narkotika. Staten stod rentav själv för en del av opiumförsäljningen och reglerade till och med prisläget så att medborgarna skulle ha råd med drogen.

År 312 kunde romarna köpa opium i hela 793 statskontrollerade försäljningsställen i Rom, och på marknaderna låg alltid buntar av cannabis och andra euforiserande växter bland köpmännens övriga varor.

Opiumvallmons saft hjäpte romarna att fly från vardagen.

© Shutterstock

Odlade opium i köksträdgården

Naturhistorikern Plinius den äldre skrev ett imponerande faktaverk om växternas värld. Han var en av romarrikets främsta vetenskapsmän och hade bestämt sig för att undersöka alla möjliga naturfenomen.

Hans skrifter är en av de mest detaljerade källorna till kunskap om romarnas odling och användning av droger.

Plinius beskrev bland annat hur opiumvallmon blommade mellan kålhuvuden och persilja som en helt vanlig grö­da i romarnas köksträdgårdar.

Han skrev också om hur man framställde opium: ”Ur den mörka vallmon kan man utvinna ett sömnmedel genom att göra ett snitt i stjälken när knopparna bildas (...), skörda på den tredje timmen på en klar dag.”

Opium var romarnas favoritdrog. Inget annat lindrade smärta effektivare eller var ett snabbare sömnmedel.

När romarna skar i vallmon rann växtsaften längs stjälken som små droppar, och därför kallades opium för lacrimae papaveris; vallmotårar.

Ovidius, en av rikets stora poeter, var väl bekant med de berusande tårarna: ”Precis när jag drack det avslappnande opiumet, miste jag förnimmelsen av dåliga dagar”, förklarade han.

I sina dikter hymlade Ovidius inte med att ruset från diverse droger spelade en viktig roll i hans liv.

Allt skulle testas

Förutom opium var romarna förtjusta i växter som cannabis, malört och odört. Vissa odlades i köksträdgårdarna, andra plockades i naturen.

Recept på mixturer gick i arv från generation till generation. Växternas kemi var okänd terräng för romarrikets lärde; man måste pröva för att få veta om en växt var effektiv mot huvudvärk, sömnlöshet eller andningsbesvär.

Om medlet fungerade drog den lärde slutsatsen att växten hade läkande egenskaper. En euforiserande effekt sågs bara som en extra bonus – och en överdosering talade sitt tydliga språk.

Naturmedicin var kraftfulla saker som lätt kunde ta kål på den starkaste soldat. Både lärde och vanliga romare var också synnerligen påhittiga när det gällde att få in ämnena i kroppen.

Oftast löste de upp mixturerna i vin och drack dem. Andra gånger lade de örterna på elden och andades in röken.

Rötter och frön kunde malas och blandas med olja till salvor som smordes på huden eller stoppades upp i näsan, slidan eller ändtarmen där ämnet lätt absorberades.

Plinius den äldre berättar: ”Det fanns ingenting som inte prövades (...). Romarna har finkammat oländiga berg, outforskade öknar och jordens gömmor för att finna kraften i varenda rot och hur den kan användas (...). Till och med sådant som djuren vägrar att äta, kan användas.”

Läs också:

Romarriket

Alla vägar ledde faktiskt till Rom

12 minuter
Romarriket

Roms kejsare jagades av lönnmördare

24 minuter
Romarriket

Sexorgier var god sed i Rom

7 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj