De första kristnas bästa vapen: Martyrdöden

Dödas av vilda djur, flås eller brännas. Tre decennier efter Kristi korsfästelse inledde kejsar Nero romarrikets 300 år långa förföljelse av de kristna. Snart insåg rikets mäktige härskare dock att den kristna sekten var betydligt farligare och mer fanatisk än någon annan fiende Rom hade ställts inför.

Dödas av vilda djur, flås eller brännas. Tre decennier efter Kristi korsfästelse inledde kejsar Nero romarrikets 300 år långa förföljelse av de kristna. Snart insåg rikets mäktige härskare dock att den kristna sekten var betydligt farligare och mer fanatisk än någon annan fiende Rom hade ställts inför.

Scala Picture Library

Skriken ekar mellan husväggarna i staden Nikomedia i östra delen av romarriket. Mitt på stadens forum är kejsar Dio­cletianus i färd med att utkräva sin hämnd. Några dagar tidigare, i feb­rua­ri år 303, hade kejsarens palats i staden gått upp i lågor.

Diocletianus hävdar att de kristna står bakom branden, och att ett okänt antal av palatsets tjänare i hemlighet tillhör den avskydda sekten, som han har pekat ut som en fiende till det romerska imperiet.

När den misshandlade tjänaren fortsatte att strunta i smärtorna spändes han fast på ett grillhalster.

En efter en leds de misstänkta in på torget och uppmanas att offra till den gudomlige kejsaren. Diocletianus vet att de kommer att vägra om de är kristna – deras religion förbjuder dem att tillbe andra gudar jämte sin ende gud. Flera av fångarna offrar, men åtskilliga trotsar uppmaningen. En av dem är Diocletianus kammartjänare Petrus, som ställd inför kejsaren är orubblig.

”Han beordrades att offra, men när han vägrade kläddes han av, hängdes upp och slogs med järnstänger över hela sin kropp”, berättar den samtida historikern Eusebios av Caesarea, som själv var kristen.

Enligt historikern tog Petrus ingen notis om bödlarnas slag, som bröt hans ben och slog honom blodig. ”Hans ben stack redan ut genom den sönderslitna huden. De blandade salt och vinäger och hällde det över den lemlästade kroppen”.

Kejsar Diocletianus utsåg i likhet med Nero de kristna till synda­bockar och inledde antikens värsta förföljelse av kristna.

© AKG-Images

När den misshandlade tjänaren fortsatte att strunta i smärtorna spändes han fast på ett grillhalster: ”Hans lemmar, likt köttstycken som ska stekas och ätas, lades i elden – lite åt gången, så att han inte skulle dö snabbt”, skriver Eusebios och tillägger att Petrus avled utan att klaga och därmed blev den verklige segraren i kraftmätningen mellan den kristna tron och det mäktiga romerska imperiet – en sann martyr.

Avrättningarna i Nikomedia var kulmen på nästan 300 års förföljelse av de kristna i romarriket. Med alla medel hade kejsare efter kejsare försökt kväsa den kristna tron med förbud, extrem tortyr och grymma avrättningsmetoder. Inget hjälpte.

Förbluffade romerska guvernörer kunde berätta hur dödsdömda kristna nästan verkade upprymda inför utsikten att bli vad de kallade martyrer. En fiende av det slaget hade Rom aldrig tidigare ställts inför.

Ett judiskt problem

Förföljelsen av de kristna inleddes redan några decennier efter korsfästelsen av Jesus omkring år 30. Andra självutnämnda messiasfigurer hade tidigare sprungit ur den judiska tron med budskap om ett kommande kungarike styrt av Gud. Sådana påståenden utgjorde ett direkt hot mot Roms överhöghet, och många av ledarna hade avrättats, varpå deras sekter gått under av sig själva.

De så kallade kristusföljarna eller kristna, som samlats kring Jesus, var dock betydligt hårdförare. Under åren efter Jesu korsfästelse fortsatte anhängarna att predika om hans liv och gärningar. Liksom­ Jesus fokuserade de till en början på de judiska samfunden, vars ledare stämplade de kristna som kättare.

Stefanos stenades år 35 av judarna och ­utropades till martyr.

© Bridgeman Images

Judarna tvingade ut de kristna i världen

Den intensiva judiska förföljelsen av de kristna i Judeen blev orsaken till att kristendomen spreds över hela imperiet.

De tidigaste kristna fruktade inte romarnas förföljelse lika mycket som de fruktade den etablerade judendomen. Judarna ville inte acceptera de kristnas påstående att Jesus var Guds son. De kunde gå med på att han var en profet och en lärare.

De judiska ledarna fruktade dess­utom att kristendomen skulle splittra den judiska tron. Det lilla kristna trossamfund som uppstod i Jerusalem i kölvattnet på Kristi korsfästelse utsattes därför för förföljelse.

Av samma orsak dödades den kristna kyrkans första officiella martyr inte av romarna utan av judarna. Martyrens namn var Stefanos, och år 35 stenades han till döds på order av det judiska rådet. Bland bödlarna var en man vid namn Saul, som senare blev kristen missionär under namnet Paulus.

Förföljelsen av de kristna i Jesu hemland tvingade de kristna missionärerna, som dittills predikat endast bland judar, att söka sig till andra delar av romarriket. I stället för att vara lokal blev ­kristendomen sålunda global.

Jesus hade enligt Nya Testamentet förutspått angreppen och avgett ett löfte, som gav anhängarna styrka:

”Ni ska bli förrådda till och med av föräldrar och syskon och släktingar och vänner. En del av er ska man döda, och ni ska bli hatade av alla för mitt namns skull. Men inte ett hår på ert huvud ska gå förlorat. Genom att hålla ut ska ni vinna ert liv.”

En av de första martyrerna – kristna vars tro var så stark att de var villiga att gå i döden – var aposteln Jakob, son till Sebedaios, som ingått i Jesu inre krets­. Efter Jesu korsfästelse missionerade han bland judarna i sitt hemland och ska även ha rest till det romerska Spanien för att kristna provinsens judiska immigranter.

År 44 lät kung Herodes Agrippa, som med Roms välsignelse härskade över judarna, halshugga Jakob, eftersom han såg att den kristna sekten som ett hot.

De romerska herrarna betraktade konflikten mellan judar och kristna som ett internt judiskt problem som de inte ville lägga sig i. De ändrade sig snart.

Rom får upp ögonen för de kristna

Paradoxalt nog var den man som lade kejsarna i Rom till listan över fiender till kristendomen en före detta jude, som ­ivrigt jagat kristna i det judiska samhället. Sedan dess hade han konverterat och nu, under namnet Paulus, missionerade han för den kristna tron.

De kristna såg Roms förföljelse som ett tecken på att domedagen var nära – den dag då Kristus återvänder för att härska.

© Scanpix

Paulus reste under 30 år runt i romarriket och tillryggalade inemot 16000 kilometer under sina missionsresor. Till skillnad från andra kristna försökte Paulus inte omvända enbart judar utan talade med alla som ville lyssna.

Hans budskap föll i god jord – i synnerhet Kristi ord om att världens fattiga, de förföljda och förtryckta, skulle få sin belöning i himmelriket.

I ett imperium där miljoner levde miserabla liv utan hopp om en bättre framtid, appellerade berättelserna om ett paradis efter döden. Framför allt slavar och kvinnor, som befann sig allra längst ned i samhället­, lyssnade med glödande intresse.

Långtifrån alla var dock förtjusta, och på flera håll i imperiet väckte Paulus budskap ilska, och ibland kom han bara med nöd och näppe undan. När han år 57 kom till Jerusalem gick det illa.

”Denna förbannade ras har seder som fått så stort inflytande att de nu sprids i hela världen.” Filosofen Seneca

En grupp judar beskyllde honom för att ha besudlat templet och krävde hämnd. Uppståndelsen lockade dit stadens romerska garnison, som enligt Nya Testamentet fick rädda Paulus från pöbeln:

”Bort med honom från jordens yta! En sådan borde inte få leva!” rasade judarna och krävde att han skulle piskas.

Paulus undslapp piskan endast tack vare att han var romersk medborgare. I stället skickades han till provinsguvernören i staden Caesarea, där han satt fängslad i två år, tills han skickades till Rom för att framföra sitt ärende för imperiets högsta myndighet – kejsar Nero.

Storbrand krävde syndabockar

I Rom, som Paulus anlände till år 60, hade kristendomen också vunnit gott om anhängare bland de fattigaste. Eftersom de kristna, i likhet med judarna, trodde på endast en Gud, förväxlade många romare de båda grupperna. Judar hade levt i Rom i århundraden, men hade aldrig varit populära, eftersom de för det mesta isolerade sig och samtidigt insisterade på reli­giös särbehandling.

Eftersom judarna under det romerska inbördeskriget år 49 före Kristus hade stöttat Julius­ Caesar, gav diktatorn dem som tack officiellt lov att praktisera sin religion, men många av romarna var fortfarande skeptiska:

”Denna förbannade ras har seder som fått så stort inflytande att de nu sprids i hela världen”, sa till exempel politikern och filosofen Seneca omkring år 60 efter Kristus.

På gravstenen står: ”Främling, när du ser på ett avskalat lik, kan du då se om det var den vackre Hylas eller den fule Thersites?”

© The Trustees Of The British Museum/Scala Picture Library

Romarna älskade livet

Även om romarna gjorde döden till en lek, retade de kristnas förtjusning i martyrdöden dem. Romarna själva ­föredrog livet. Denna romerska gravsten uppmanar alla att leva i nuet.

Även den nya kristna sekten hade egendomliga religiösa seder, men till skillnad från judarna åtnjöt de inte statens beskydd. När Paulus kom till Rom sattes han i hus­arrest i två år, var­på han ska ha frikänts från anklagelserna om att ha uppviglat till uppror. Romarna höll dock ögonen på den växande sekten, och snart inträffade en katastrof, som skulle besegla Paulus öde.

Natten mellan den 18 och den 19 juli år 64 bröt en brand ut bland bodarna utanför Roms Circus Maximus. I synnerhet de fattiga kvarteren bestod av träbyggnader, som gav elden rikligt med näring. Den romerske historikern Tacitus beskrev invånarnas panik:

”Skrikande och skrämda kvinnor, sjuka flyktingar och barn, män som försökte rädda sig själva eller andra, medan de släpade iväg sjuka eller skadade”.

När elden till slut dog ut, låg nästan två tredjedelar av Rom i aska. Tusentals hade dött, och ännu fler saknade tak över huvudet. I Roms sotsvarta gator krävde de överlevande att någon ställdes till svars.

De kristna var lätta offer

Till en början riktade romarna sin ilska mot Nero. Kejsaren hade enligt ryktena låtit antända elden, så att han skulle kunna bygga det gigantiska palats han länge velat ha. Om ryktena stämde är oklart, men Nero var tvungen att hitta någon annan att skylla på.

De kristna var det lättaste valet. De flesta kom från Roms provinser och de allra flesta hade konverterat från judendomen, som många romare redan hade ett problematiskt förhållande till.

Många kristna bodde antagligen i samma slumkvarter som Roms judar. Ett av dessa kvarter låg i närheten av den plats där branden började – öster om Circus Maximus. Enligt den romerske satirikern Juvenalis var området känt för sina fattiga judiska invånare:

”Nu hyrs lunden med sin heliga källa och helgedom ut till judar, vars största rikedom är en korg och lite hö”.

© Shutterstock

Missionärer i hela imperiet

Från att ha varit en lokal sekt i Judeen spreds kristendomen via missionärer till romarrikets avlägsnaste delar.

Omkring år 300 var uppskattningsvis sex miljoner av invånarna kristna – drygt tio procent av imperiets sammanlagda befolkning.

Det faktum att detta kvarter – till skillnad från alla andra kvarter i närheten – inte brann kan ha gett näring åt ryktena. Möjligen förstärktes de dessutom av de kristnas egna profetior om Kristi återkomst, som även Paulus hade predikat.

Enligt profetiorna skulle världen drabbas av krig, sjukdom och katastrofer omedelbart innan Kristus återvände till jorden för att besegra onds­kan och återförena människan med Gud som före syndafallet.

Den apokalyptiska branden i Rom kan ha fått en del kristna att tro att den var ett förebud om Kristi återkomst, och kanske har den fått dem att jubla och därmed rikta misstankarna mot sig själva. På sätt och vis fick de rätt: Domedagen var nära, kejsarens domedag. Nero anklagade nämligen de kristna för branden och inledde martyrernas tid.

Kristna lyste upp Roms gator

Kort efter branden inleddes jakten på huvudstadens kristna. ”Först lät Nero gripa alla som medgav att de var kristna, och utifrån vad de avslöjade om andra greps ytterligare ett stort antal”, skriver Tacitus. Enligt historikern dömdes de inte enbart för mordbrand ”utan lika mycket för sitt hat mot människan”.

Straffet var döden. Nero ville visa att han var folkets man, så han gjorde avrättningarna till offentliga skådespel. ”Deras död gjordes till en sport. Klädda i djurhudar slets de i stycken av hundar eller så korsfästes de”.

Aposteln Petrus ­korsfästes på egen begäran med huvudet nedåt.

© Scala Picture Library & Imageselect

Andra kristna hängdes upp på pålar och täcktes med tjära. På natten tände bödlar de mänskliga facklorna, så att de lyste upp gatorna, medan skriken ekade, och en kväljande stank av bränt kött lade sig över Rom.

Inte heller Paulus kom undan. Den gamle missionären blev halshuggen. Enligt legenden studsade hans huvud tre gånger längs marken, när det skildes från kroppen, och varje gång det slog i marken sprang en källa på mirakulöst vis upp. Strax därefter avrättades även aposteln Petrus på Neros order.

Martyrer fick företräde inför Gud

Åren efter Nero pekades kristna gång på gång ut som syndabockar. Den kristne teologen Tertullianus skrev senare:
”Om Tiberns vatten stiger upp till murarna, om Nilen inte svämmar över sina bräddar och bevattnar åkrarna, om himlen håller inne sitt regn, om ett jordskalv eller hungersnöd inträffar, hörs genast ropet: ’Kasta de kristna åt lejonen!’”

”Må jag njuta av de vilda djur som väntar på mig.” Den kristne biskopen Ignatius.

Det var lätt att ge de kristna skulden för imperiets olyckor. I synnerhet eftersom de vägrade att göra ett symboliskt offer till Roms gudar en gång om året – ett offer alla imperiets medborgare skulle göra för att garantera gudarnas gunst. Många ansåg att de kristnas vägran orsakade katastroferna, och de blev jagat villebråd överallt.

Förföljelsen fick dock inte de kristna att vackla i tron – tvärtemot. Ett av skälen var att många kristna såg de grundlösa anklagelserna, som ofta resulterade i lidande och död, som en chans att slippa väntetiden och komma direkt till paradiset.

Till de frivilliga martyrerna hör Ignatios av Antiochia, som ­gjorde allt för att bli lejonmat.

© Scala Picture Library

Kristna bad om att få bli martyrer

Många tidiga kristna hyste en ­brinnande längtan efter att bli martyrer liksom Jesus. Flera angav sig själva till romarna i hopp om att få sin önskan uppfylld.

År 185 fick en grupp kristna till guvernören i provinsen Asien och krävde att bli avrättade. Guvernören avrättade några av dem och skickade hem resten med uppmaningen att ­själva hitta rep att hänga sig i eller klippor att kasta sig från.

När kristna i Spanien på 200-talet avrättades för att ha attackerat romerska tempel vägrade biskopen att upphöja dem till martyrer, eftersom det så tydligt varit syftet med angreppet.

De tidiga kristna trodde inte att de omedelbart efter döden kom till himlen. I stället behövde de vänta på återuppståndelsen – den dag då Kristus skulle återvända till jorden. Det gällde dock inte martyrerna, som enligt kyrkan led för hela mänskligheten, som Jesus hade gjort, och därför hamnade direkt i himlen hos Gud. Det räckte dock inte att de var oskyldigt dömda, de skulle verkligen lida också.

En av de kristna som insåg möjligheterna i en grym och ärorik död var biskop Ignatios, som år 108 arresterades och fördes till Rom för att kastas till lejonen i Circus Maximus. Längs vägen till Rom författade Ignatios brev till stadens församlingar, och bad dem att inte förhind­ra hans martyrskap.

”Må jag njuta av de vilda djur som väntar på mig”, skrev han och fortsatte: ”Jag ber att de kommer att vara ivriga att angripa mig och kommer att göra allt för att äta mig snabbt. Men om de är ovilliga att angripa mig, får jag tvinga dem”.

Med martyrer som Paulus, Petrus och Ignatios som förebilder blev det populärt bland de kristna att bli martyrer.

Under förföljelserna roade romarna sig bland annat med att binda fast kristna på ­hornen av vilda tjurar.

© Getty Images

Som den kristne teologen och författaren Tertullianus konstaterade: ”Korsfäst, tortera, fördöm och krossa oss alla till pulver, om ni kan. Er orättfärdighet är det strålande beviset för vår oskuld”, skrev han och fortsatte: ”Gör ert bästa, och gör tortyrredskapen klara – det tjänar inget till. Ni ökar bara världens kännedom om tron och får den att förälska sig i vår religion”.

Församlingen växte

Mycket tyder på att Tertullianus hade rätt. Trots förföljelsen fortsatte de kristna församlingarna att växa. Ju fler som hängdes, korsfästes och brändes, desto starkare blev de kristna, som vände andra kinden till. Beredvilligheten att dö för tron och övertygelsen om att ett bättre liv väntade efter döden lockade många.

Sedan Neros klappjakt på kristna hade statsmakten backat och överlåtit åt civilbefolkningen att göra livet svårt för de kristna. När Trajanus år 98 blev kejsare gav han emellertid order om att befolkningen skulle anmäla alla kristna, så att de kunde ställa inför rätta.

Officiellt fanns det ingen lag som förbjöd kristendomen, men det var förbju­det att samlas i hemliga sällskap. Trots det var Roms guvernörer ofta osäkra på hur de skulle gå tillväga. Plinius den yngre, som omkring år 110 var ståthållare i provinsen Bithynien i öster, skrev därför till Trajanus och bad om råd:

”Jag har aldrig deltagit i rättegångar mot kristna och vet inte vilket brott de straffas för, och hur de ska bestraffas, utredas och i vilken omfattning?”

© Shutterstock

De kristna fick Roms värsta straff

Romarna uppskattade dödslekar i arenorna, men för att statuera exempel utsatte de kristna för de allra grymmaste avrättningsmetoderna.

Plinius hade dittills nöjt sig med att förhöra de personer som pekats ut som kristna: ”Jag frågade dem om de var kristna. De som medgav det, tillfrågade jag en andra och en tredje gång, medan jag hotade dem med straff”.

Till Plinius irritation höll många fast vid sitt erkännande. Dessa lät han avrätta, eftersom: ”Att vara envis och trotsigt styvnackad utan tvekan bör bestraffas”.

De kristna slaktas

Långtifrån alla var dock osäkra på hur de kristna skulle behandlas. I provinsen Gallien fick de kristna år 177 uppleva de romerska medborgarnas hat. Enligt Eusebios av Caesarea inleddes massakern med ”rop, slag, plundring, steningar och fängslingar och allt som en hatisk folkmassa njuter av att utsätta sina fiender för”.

De kristna överlämnades till ståthållaren, som genast lät tortera dem. Bland fångarna var slavflickan Blandina, som enligt Eusebios var liten och svag. Slavflickans tro gjorde henne emellertid i det närmaste osårbar. Enligt Euse­bios var flickan ”fylld med en sådan kraft att de som torterade henne, en efter en från morgon till kväll, blev uttröttade och medgav att de var helt mållösa”.

De förbryllade romarna beslutade att hon och de andra kristna skulle kastas för de vilda djuren i den lokala arenan.

”Blandina hängdes upp på en stolpe och erbjöds åt de vilda djur som bussades på henne”, förklarar Eusebios.

I den tyska staden Waldsassen ligger vad som påstås vara skelettet av martyren­ Theodosius – en romersk soldat som dog för sin tro.

© AKG-Images

Martyrerna blev superstjärnor

Nästan 2000 år efter antikens martyrers död hyllas fortfarande deraskvarlevor – trots att många av dem egentligen inte var martyrer.

År 1578 fann lokala vinarbetare en dold tunnel – en katakomb – under marken längs Roms Via Salaria. I tunneln låg tiotusentals skelett, tydligen från kristendomens första sekel.

När Vatikanen fick reda på det kunde man knappt tygla sin begeistring, eftersom man ansåg att många av skeletten måste vara av martyrer. I norra Europa, bland annat Tyskland, hade otaliga martyrreliker förstörts av protestanter. Med det nya fyndet hade den katolska kyrkan plötsligt snubblat över ett nästan outtömligt lager av martyrer.

Vatikanen satte genast igång med att identifiera offren. Var en grav markerad med ”M”, utgick man från att skelettet tillhörde en martyr – och bortsåg från att ”M” på latin står för namnet ”Marcus” – ett av romarrikets vanligaste.

Minst 2000 kompletta skelett skickades till kyrkor i Tyskland, Österrike och Schweiz för att stärka katolikernas moral. I en basilika i den tyska staden Waldsassen ligger i dag till exempel tio skelett, som alla påstås vara martyrer från Roms katakomber.

Den illa tilltygade kvinnan fortsatte dock att uppmuntra sina kristna med­offer i arenan, som slogs mot djuren. Två kristna överlevde och blev till slut ”grillade i en glödande järnstol”. Blandina ville lejonen inte röra, så bödlarna gav upp och tog tillbaka henne till fängelset.

Till slut fördes slavflickan tillbaka till stadens arena, där hon torterades på nytt och därefter syddes in i ett nät och trampades ihjäl av en rasande tjur. Martyrens mod beundrades enligt Eusebios av åskådarna, som ”aldrig hade sett en kvinna uthärda så förfärlig tortyr”.

De kristna skulle utrotas

Blandina var bara en av tusentals kristna martyrer. Långsamt höll de romerska myndigheterna på att inse vilken stark fiende de stod inför.

Trots förföljelsen fortsatte de kristna att sprida sig, och i början av 300-talet var inemot tio procent av imperiets befolkning kristen, och många anhängare hade uppnått höga positioner. Rädslan för att de kristna höll på att ta över riket inifrån spred sig alltmer.

Den 23 februari 303 beordrade kejsar Diocletianus ett frontalanfall mot den kristna tron, som skulle utplånas en gång för alla. Soldater stormade och rev den nybyggda kristna kyrkan i staden Niko­media i Mindre Asien. Stadens kristna avrättades och deras böcker brändes.

Dagen därpå utfärdade kejsaren ett dekret, som förbjöd dem att samlas för att be. Alla kristna skrifter skulle dessutom brännas och kyrkorna skulle rivas. Kristna som inte frivilligt lämnade ifrån sig sina heliga skrifter eller vägrade att ge avkall på sin tro avrättades – oftast på ­bestialiska vis. De lyckligt lottade ”kastades i lågorna eller dränktes i havet”, förklarar Eusebios.

© Shutterstock

Så blev man martyr

Vägen till paradis krävde att man följde fyra steg.

Andra surrades till träd som tvingats ihop med rep. När repen kapades rätade träden ut sig och ”slet av lemmarna”.

Hela städer, där samtliga invånare hade konverterat till kristendomen, brändes ned till grunden.

Martyrerna vann

Kejsar Diocletianus utrotningskampanj misslyckades emellertid. De kristna fortsatte att öka i antal. När Dio­cletianus abdikerade år 305, var Konstantin en av flera kandidater till posten som kejsare. Han hade insett att kristendomen inte gick att utplåna, och beslutade att i stället utnyttja den i sin strävan efter att komma åt tronen.

År 312 försäkrade den tidigare generalen sig om makten över romarriket, när han be­seg­rade sina motståndare i slaget vid Pons Mulvius (den milviska bron) utanför Rom. Kvällen före slaget hade Konstantin i en drömsyn sett ett kristet kors med inskriptionen ”I detta tecken ska du segra”. Konstantin sa därför åt sina män att de skulle smycka sina sköldar med det kristna korset.

År 313 utfärdade Konstantin ett dekret, som gjorde det lagligt att tillbe den kristna guden. Han lät bygga kyrkor, och enligt legenden lät han sig till och med döpas på sin dödsbädd. År 380 gick kejsar Theodosius ett steg längre och gjorde kristendomen till den enda godkända religionen i riket.

Kristendomen hade på drygt 300 år gått från att ha varit en jagad tro till att vara romarrikets statsreligion – och det var martyrerna som mer än några andra hade vunnit slaget.