I århundraden levde folkstammen cimbrerna gott i Himmerland på norra Jylland. Varje år stod säden hög och gyllene gul på åkrarna och folk och fä hade gott om mat.
Tiderna var goda och det föddes många barn. Men så småningom blev befolkningen så stor att det intensiva jordbruket utarmade jorden. Hungersnöden drabbade Himmerland, djur och människor började svälta.
En vinter omkring år 120 före Kristus började man kring eldstäderna prata om att bryta upp och hitta nya marker. Snacksaliga handelsresanden som kom söderifrån för att köpa bärnsten och skinn hade berättat om fjärran trakter med bördig jord och behagligt klimat.
I takt med att cimbrerna vandrade ner genom Europa anslöt andra germanska stammar sig till dem. Med kvinnor och barn uppskattas styrkan ha uppgått till flera hundra tusen.
Cimbrerna började drömma om de söta frukter och de berusande röda drycker som köpmännen berättade om. Till slut kände flera tusen cimbrer en spirande reslust och många av dem bestämde sig för att ge sig iväg.
Pratet gick från by till by och när våren kom lastade tusentals cimbrer sina ägodelar på oxkärror. Hela byar övergavs när invånarna samlades i väldiga karavaner som på gropiga grusvägar sakta rörde sig bort från Himmerland.
Så menar de flesta historiker att det gick till när cirka 30 000 cimbrer runt år 120 före Kristus utvandrade från norra Jylland – även om man inte med säkerhet vet vad som hände. Cimbrerna saknade nämligen skriftspråk och lämnade inte några minnesmärken efter sig. Folkstammen är känd enbart genom gamla romerska skrifter.
VIDEO: Se cimbrernas härjningar genom Europa
I tolv år vandrade cimbrerna genom Europa på jakt efter någonstans att bosätta sig och de drog sig inte för att ta till våld i sitt sökande.
Romarriket blomstrade
Samtidigt som cimbrerna i norr började röra sig ned genom Jylland upplevde romarriket framgångar på alla fronter.
Vid den här tiden hade romarna erövrat alla länder längs Medelhavets norra kust, från Turkiet till Spanien samt Tunisien i norra Afrika. Överallt plundrade romarna, drev in skatter och tog massor av slavar – Rom var en supermakt.
I norr sträckte sig riket till Alperna och landet och stammarna på andra sidan bergskedjan var romarna inte särskilt intresserade av. De betraktade alla stammar i norr som keltiska, som var dem vida underlägsna såväl militärt som kulturellt och politiskt.
Kelterna hade inte ens ett rike; varje stam utgjorde ett hövdingadöme som ömsom samarbetade, ömsom låg i krig med de andra stammarna. Medan romarna hade storstäder med väldiga tempel, palats, badanläggningar, akvedukter, stensatta gator, kloaker och stora sportarenor levde kelterna i primitiva byar på landet med hus av trä och torv.
Och när Roms överklass drack vin ur silverbägare och åt delikatesser från guldtallrikar, åt de keltiska hövdingarna från enkla trätallrikar och drack öl ur träkrus.
Romarna kände inte till någonting om cimbrerna och de andra germanska folkstammarna som levde längre norrut.
Omkring 110 före Kristus hade romarna precis fullbordat stora erövringar i Spanien, dagens Turkiet och Afrika. Känslan av oövervinnelighet försvann dock snabbt med cimbrernas härjningar.
Många anslöt sig till cimbrerna
Den första vintern gjorde cimbrerna halt vid floden Elbe, där de slog läger. I detta område levde teutonerna som lockades med av cimbrernas drömmar om nya marker i söder.
Troligtvis ingick cimbrerna och teutonerna en vänskapspakt men de tog ändå var sin väg söderut: cimbrerna vandrade längs Elbe för att ha tillgång till dricksvatten och kom till våra dagars Tjeckien. Därefter följde de Donau mot Balkan. Teutonerna vandrade till södra Tyskland.
Cimbrerna härjade och plundrade där de drog fram. På Balkan stötte de ihop med flera keltiska folkstammar som bodde på gränsen till romarriket. Från fångar och handelsresande hörde cimbrerna förmodligen talas om det välstånd som romarna levde i. Dessa berättelser gjorde intryck för år 113 före Kristus – efter sju års vandring – styrde de kosan åt annat håll. De vandrade längs floden Drava västerut och trängde in på romerskt territorium i provinsen Noricum (i nuvarande Österrike).
”Deras ryttare bar hjälmar som liknade hemska rovdjurs gap, och de hade många underliga skepnader.” Plutarchos om cimbrerna.
Cimbrerna bad den romerske konsuln Papirius Carbo om land, men han nekade dem tvärt; i stället drog han i fält mot dem. Carbo underskattade dock cimbrernas styrka å det grövsta och den romerska hären blev fullständigt utplånad i närheten av staden Noreia (i dag Neumarkt).
Nyheten om nederlaget spred skräck i Rom. Cimbrerna hade klivit in i världshistorien som skräckinjagande barbarer från ett okänt land i norr.
Den lärde romaren Livius skrev: ”Ett kringvandrande folkslag som kallas cimbrerna for plundrande genom Illyricum (Balkan, reds.anm.). De besegrade konsul Papirius Carbo och hans här.”
Med en blandning av vördnad och förundran beskrev den grekisk-romerske skribenten Plutarchos de framstormande cimbrerna: ”Deras ryttare bar hjälmar som liknade hemska rovdjurs gap, och de hade många underliga skepnader. Uppe på hjälmarna satt fjäderbuskar i form av vingar.”
Det betyder troligtvis att cimbrernas hjälmar hade smidda ornament som föreställde till exempel varg- och björnhuvuden. Förutom hjälmen bar de cimbriska krigarna ringbrynjor och de var beväpnade med spjut, svärd och sköldar.
Cimbrernas prästinnor var ökända. De offrade krigsfångar, eftersom de ansåg sig kunna läsa framtiden i fångarnas blod.
En annan romersk skribent, Strabon, beskrev cimbrernas kvinnor: ”Deras hustrur som följde med dem på räderna anfördes av prästinnor. De var klädda i vita kläder och bar kappor av finaste lin sammanhäftade med nålar. Kring livet bar de bälten av brons men deras fötter var nakna.”
De cimbriska prästinnorna bar på ett stort kar av brons, som användes till människooffer. Krigsfångar tvingades på knä och fick halsen avskuren av prästinnorna så att blodet forsade ned i karet. I ångan från det varma människoblodet kunde prästinnorna spå om framtiden.
Under ett plundringståg på Balkan har cimbrerna roffat åt sig denna keltiska kittel av förgyllt silver och tagit hem den till Jylland. Den så kallade Gundestrupkitteln hittades 1891 nära orten Aars.
Cimbrer och teutoner i samma armé
Efter segern vid Noreia kunde cimbrerna ha invaderat norra Italien söder om Alperna, men det gjorde de inte. De stannade norr om bergen. Troligen insåg cimbrerna att romarriket var enormt och hade en stark armé. För cimbrerna ensamma var riket alltför stort men tillsammans med sina germanska vänner teutonerna kunde de ha en chans.
Det var ett strategiskt övervägande – cimbrerna visste att teutonerna vid den tidpunkten nått fram till Sydtyskland där de byggt upp ett stort läger.
Längs vägen norr om Alperna växte sig cimbrernas tåg ännu större eftersom många män från den keltiska stammen helvetierna anslöt sig till dem.
Helvetierna hade kämpat mot romarna vid flera tillfällen och de slog sig därför mer än gärna ihop med cimbrerna mot den gemensamma fienden. Samtidigt såg helvetierna allt det gods och guld som cimbrer skaffat under sina plundringar, vilket sporrade dem ännu mer att delta i plundringståget mot romarriket.
De cimbriska krigarna var kända för sina runda träsköldar med en sköldbuckla av metall.
Hur stor cimbrernas, teutonernas och helvetiernas armé blev vet man inte, men det antas ha rört sig om cirka 80 000 krigare. Därtill kom minst dubbelt så många ”civila” – herdar, slavar och handelsmän – som skulle passa upp på armén, samt kvinnor, barn och gamla.
Cimbrerna, teutonerna och deras allierade gick över Rhen norr om Strasbourg och vandrade ned genom Rhônedalen mot Marseille i södra Frankrike. Redan före vår tideräkning var Marseille en viktig hamnstad, centrum i den romerska provinsen Gallia Narbonensis.
De germanska barbarerna var nu på väg mot romarriket och romarna gjorde sig redo för strid.
Tjurfiguren hittades i Store Vildmose i norra Jylland.
Gud var en tjur
”Cimbrerna svor vid den koppartjur som senare togs som krigsbyte”, skrev den romerske historikern Plutarchos efter cimbrernas nederlag vid Vercelli i norra Italien.
Under sin vandring hade cimbrerna haft den stora tjurfiguren med sig. Nu slutade den som krigsbyte hos en högt uppsatt romersk officer som placerade den i sitt hem i Rom.
Bland forntidens folk var tjurdyrkan vanligt. Keltiska stammar ansåg att tjuren var helig och på flera platser i Himmerland har arkeologerna hittat små tjurhuvuden. Tjurdyrkan kan ha sina rötter i de vilda uroxar som stamfolken betraktade som det starkaste och farligaste djuret i skogen.
Barbarerna plundrade allt
Från år 109 till år 105 före Kristus utkämpade romarna i södra Frankrike två stora slag mot cimbrerna – och förlorade båda.
I det sista slaget stupade 80 000 romerska soldater och 40 000 tjänare, hästskötare och köpmän. Nederlaget var totalt, enligt den romerske historikern Orosius, som berättade att bara tio romare slapp undan med livet i behåll.
Nyheten väckte ny skräck i Rom, berättar Orosius: ”I Rom fick man inte bara stor sorg, det uppstod även skräck för att cimbrerna omedelbart tänkte gå över Alperna och härja i Italien.”
Enligt den romerske skribenten Livius var cimbrernas hövding en ung och grym man vid namn Bojerik. Den romerske härföraren Scaurus togs efter slaget tillfånga av Bojerik som förhörde honom. Scaurus varnade Bojerik för att gå in i Italien – romaren hävdade att det aldrig skulle kunna erövras. Då lät Bojerik avrätta honom.
Omkring 50 år efter kampen mot cimbrerna reste romarna denna sten i nuvarande Bayern. Den markerar gränsen mellan romarriket och stammarna i norr – däribland cimbrerna.
Andra romerska fångar mötte samma öde – de hängdes upp i träd med en snara om halsen eller höggs ihjäl. Allt byte i form av romerska vapen, hästar och mynt kastades i floden Rhône som offergåvor tlll cimbrernas gudar.
Tre gånger hade cimbrernas armé nu besegrat de romerska – en gång i Österrike och två i södra Frankrike – men barbarerna undvek fortfarande att gå över Alperna.
Kanske hade fången Scaurus varning ändå gjort intryck på cimbrerhövdingen Bojerik och teutonernas hövding Teutobodus. Hövdingarna nöjde sig i alla fall med att härja och plundra i Frankrike och norra Spanien.
Cimbrerna härstammade sannolikt från Himmerland. Forskarna vet inte varför de lämnade sin hemtrakt, men en hypotes är att det berodde på översvämningar.
Marius armé slår teutonerna
Efter att ha härjat från Belgien till Spanien gjorde Bojerik och Teutobodus år 102 före Kristus till slut upp en plan för att invadera Italien. Stammarna skulle dela upp sig i två anfallsgrupper. Medan Teutobodus återigen gick mot de sydfranska Alperna genom Rhônedalen, vandrade Bojerik och hans cimbrer norr om Alperna för att tränga igenom Brennerpasset och in i Italien.
Det var en strategisk plan; stammarna skulle angripa romarnas kärnland på två fronter. Men den här gången hade romarna den erfarne härföraren Gajus Marius, som fyra år tidigare hade besegrat den nordafrikanske kungen Jugurtha.
Marius hade infört sträng disciplin i sin armé. I stället för att låta slavar och tjänare bära packningen fick soldaterna order om att bära sin egen utrustning.
”Han tränade dem på många sätt i löpning och långa dagsmarscher, tvingade dem att själva bära sin packning och att tillaga sin egen mat.” Plutarchos om hur Marius tränade den romerska armén.
Om Marius armé skrev Plutarchos: ”Han tränade dem på många sätt i löpning och långa dagsmarscher, tvingade dem att själva bära sin packning och att tillaga sin egen mat. Därför kallade man efter detta de arbetsamma männen för Marius mulåsnor, som tigande och godmodigt åtlydde varenda order.”
Marius strategi gjorde de romerska stridstrupperna mer oberoende av trängtrupperna och därmed mer manöverdugliga när de närmade sig en fiendearmé. De behövde helt enkelt inte vänta på försörjningar för att kunna gå i strid.
De romerska soldaterna som själva kallade sig Marius mulåsnor, tvingades marschera hundratals kilometer mot Alperna, vilket gjorde att soldaterna blev härdade och disciplinerade.
Dessutom enrollerade Marius fattiga romare i sin här. De fattiga hade tidigare ansetts vara för farliga att utbilda till soldater eftersom de kunde få för sig att skapa oro och göra uppror mot de rika. Men Marius stränga disciplin gjorde just dessa plebejer till stenhårda, professionella soldater som sedan utgjorde ryggraden i de romerska legionerna.
I slaget om Aquae Sextiae led teutonerna ett fullkomligt nederlag. Hövdingen Teutobodus togs till fånga och avrättades sannolikt.
Med denna motiverade armé drog Marius i fält mot teutonerna i Sydfrankrike för att stoppa deras invasion i Italien. De båda arméerna möttes på den franska sidan av Alperna norr om Marseille.
Marius ställde upp i slagformation med större delen av sin här, som teutonerna gjorde en stormattack mot. Marius soldater stod kvar och stack ned teutonerna efter hand som de kom. Samtidigt lyckades en romersk styrka ta sig in bakom teutonerna. Bakhållsanfallet förstörde teutonernas slagordning och de flydde i panik från drabbningen.
Enligt Plutarchos stupade 100 000 teutoner. Deras hövding Teutobodus togs till fånga och avrättades sannolikt i Rom.
Romarnas härförare Gajus Marius satte år 101 före Kristus stopp för cimbrernas härjningar.
Roms räddare gick i täten under inbördeskrig
Gajus Marius kom från en romersk bondesläkt. Han gjorde karriär inom armén och steg snabbt i graderna.
Åren 107–105 före Kristus ledde han den romerska armén mot den nordafrikanska kungen Jugurtha som hotade Roms makt. Senare fick han i uppgift att slå ned teutonerna och cimbrerna. De militära segrarna gjorde honom så populär att han sju gånger valdes till posten som romarrikets statsminister. Marius var en ”folkets man” och fick många fiender bland de rika romarna.
Hans störste motståndare var den romerske generalen Sulla, som år 87 före Kristus invaderade Rom och tvingade Marius att fly till Afrika. När Sulla tillsammans med sin armé begav sig till Grekland tog Marius tillbaka Rom med sina egna styrkor. Men hans mentala hälsa var dålig, och han såg fiender överallt. Under ett två veckor långt skräckvälde lät han avrätta alla som han ansåg var emot honom, tills han själv avled – till synes av naturliga skäl.
Cimbrerna åkte kana in i Italien
I juli år 101 före Kristus gick Bojerik och cimbrerna över Alperna. De kände till teutonernas nederlag men det avskräckte dem inte.
Romarna försökte befästa de viktigaste bergspassen men enligt Plutarchos utgjorde det inget märkbart hinder för cimbrerna, som uppenbarligen kunde vandra över is och genom djup snö: ”Dessutom la de sig ovanpå sina breda sköldar och kanade ned längs branta bergsväggar och ned i gapande bergsskrevor.”
Cimbrerna åkte helt enkelt tefat kring de romerska försvarsverken och romarna tvingades ge upp försöken att försvara bergspassen. De var rädda för att sprida sina trupper över för stora områden och ville hellre möta cimbrerna på ett vanligt slagfält med en stor här.
Romarna var förfärade när de såg hur cimbrerna åkte kälke på sina sköldar, och att kölden inte verkade besvära dem.
Cimbrerna strömmade ned på Poslätten där de intog flera städer och slog sig ned. De hade nått sitt mål och njöt av Italiens överflöd; de drack vin och besökte badhusen. Men enligt den romerske historikern Orosius förslöades cimbrerna av lyxlivet:
”Dessa hårdföra män blev kvinnligare i det milda klimatet och av ett överflöd av dryck, mat och bad”, berättade han.
Än en gång skickades Marius och hans ”mulåsnor” mot fienden. Han ställde upp sin armé i skydd av dimman nära staden Vercellae (nuv. Vercelli) i norra Italien utan att cimbrerna anade oråd. När dimman lättade och avslöjade den väldiga romerska hären utbröt panik bland cimbrerna.
En del av dem försökte rädda situationen genom att kedja ihop sig med varandra och bilda ett starkt led. Syftet var att hindra de romerska soldaterna från att tränga fram – och samtidigt hindra de sammankedjade från att fly.
”Kedjan” höll en tid, men romarna fick övertaget på alla andra fronter på slagfältet och de cimbriska krigarna tvingades ge sig.
Marius seger över cimbrerna gav honom enorm prestige och makt i romarriket.
Många försökte ta skydd bakom de vagnar man ställt upp som försvarsverk. Men nu tog de cimbriska kvinnorna, som lämnats på vagnarna, till vapen. De högg ned sina egna män för att förhindra att de flydde från slagfältet. Kvinnorna tog även upp kampen mot romarna; de kastade spjut och högg med svärd, stående på vagnsflaken.
Men romarna knäckte motståndet genom att skalpera en grupp cimbriska kvinnor som de tagit till fånga. Kvinnorna insåg att striden var förlorad. De dödade sina egna barn och begick sedan självmord med vassa vapen eller genom att hänga sig i vagnarnas uppresta skaklar.
En kvinna hade först lagt snaror kring halsen på sina barn och bundit fast repen vid sina egna fötter. När hon hoppade ut från vagnen för att hänga sig, hängdes samtidigt hennes barn”, berättade Orosius.
Ptolemaios originalkarta från cirka 150 e.Kr. har försvunnit, endast kopior finns bevarade. Den stora ön i nordöst är Skåne. Öarna nordöst om Jylland är troligen Mors och delar av Vendsyssel.
Världens första karta över Danmark
Omkring 150 e.Kr. ritade den grekiske matematikern och geografen Ptolemaios den första kartan över Danmark. Kartan vittnar om den rädsla som romarna många år efteråt hyste för barbarerna i norr. Ptolemaios kallade helt enkelt Jylland för den ”Cimbriska halvön”.
Ptolemaios var aldrig själv i närheten av norra Europa. Av allt att döma ritade han kartan utifrån de uppgifter som en romersk marinexpedition samlade in om Danmark år 5 e.Kr. Romarna gick givetvis i land för att förhöra sig om sin gamla fiende, cimbrerna.
De fick då reda på att folkstammen minsann levde kvar i norra och mellersta Jylland.
Cimbrerna utplånades
Historikerna uppskattar att cirka 50 000 cimbrer dog den där dagen på Poslätten. Romarna tog ungefär 40 000 fångar som senare levde som gladiatorer eller slavar.
Därmed hade det fruktade cimbriska krigarfolket upphört att existera. Kvar fanns bara cirka 6 000 cimbrer som lämnats kvar öster om Rhen i Tyskland, där de skulle vakta bytet från cimbrernas många plundringståg. Hemma i Himmerland levde cimbrer kvar, men de lyckades aldrig resa sig igen. Med tiden inlemmades de i andra stammar och försvann in i historien.
