Danska bönder gjorde romarna stela av skräck

Cimbrerna började drömma om de söta frukter och de berusande röda drycker som köpmännen berättade om. Till slut kände flera tusen cimbrer­ en spirande reslust och många av dem bestämde sig för att ge sig iväg.

Pratet gick från by till by och när våren kom lastade tusentals cimbrer sina ägodelar på oxkärror. Hela byar över­gavs när invånarna samlades i väl­diga karavaner som på gropiga grusvägar sakta rörde sig bort från Himmerland.

Så menar de flesta historiker att det gick till när cirka 30 000 cimbrer runt år 120 före Kristus utvandrade från norra Jylland – även om man inte med säkerhet vet vad som hände. Cimbrerna saknade nämligen skriftspråk och lämnade inte några minnesmärken efter sig. Folkstammen är känd enbart genom gamla romerska skrifter.

VIDEO: Se cimbrernas härjningar genom Europa

I tolv år vandrade cimbrerna genom Europa på jakt efter någonstans att bosätta sig och de drog sig inte för att ta till våld i sitt sökande.

Romarriket blomstrade

Samtidigt som cimbrerna i norr började röra sig ned genom Jylland upplevde romarriket framgångar på alla fronter.

Vid den här tiden hade romarna erövrat alla länder längs Medelhavets norra kust, från Turkiet till Spanien samt Tunisien i norra Afrika. Överallt plundrade romarna, drev in skatter och tog massor av slavar – Rom var en supermakt.

I norr sträckte sig riket till Alperna och landet och stammarna på andra sidan bergskedjan var romarna inte särskilt intresserade av. De betraktade alla stammar i norr som keltiska, som var dem vida underlägsna såväl militärt som kulturellt och politiskt.

Kelterna hade inte ens ett rike; varje stam utgjorde ett hövdingadöme som ömsom samarbetade, ömsom låg i krig med de andra stammarna. Medan romarna hade storstäder med väldiga tempel, palats, badanläggningar, akvedukter, stensatta gator, kloaker och stora sportarenor levde kelterna i primitiva byar på landet med hus av trä och torv.

Och när Roms överklass drack vin ur silverbägare och åt delikatesser från guldtallrikar, åt de keltiska höv­dingarna från enkla trätallrikar och drack öl ur träkrus.

Romarna kände inte till någonting om cimbrerna och de andra germanska folkstammarna som levde längre norrut.

Många anslöt sig till cimbrerna

Den första vintern gjorde cimbrerna halt vid floden Elbe, där de slog läger. I detta område levde teutonerna som lockades med av cimbrernas drömmar om nya marker i söder.

Troligtvis ingick cimbrerna och teutonerna en vänskapspakt men de tog ändå var sin väg söderut: cimbrerna vandrade längs Elbe för att ha tillgång till dricksvatten och kom till våra dagars Tjeckien. Därefter följde de Donau mot Balkan. Teutonerna vandrade till södra Tyskland.

Cimbrerna härjade och plundrade där de drog fram. På Balkan stötte de ihop med flera keltiska folkstammar som bodde på gränsen till romarriket. Från fångar och handelsresande hörde cimbrerna förmodligen talas om det välstånd som romarna levde i. Dessa berättelser gjorde­ intryck för år 113 före Kristus – efter sju års vandring – styrde de kosan åt annat håll. De vandrade längs floden Drava­ västerut och trängde in på romerskt terri­torium i provinsen Noricum (i nuvarande Österrike).

Cimbrerna bad den romerske konsuln Papirius Carbo om land, men han nekade dem tvärt; i stället drog han i fält mot dem. Carbo underskattade dock cimbrernas styrka å det grövsta och den romerska hären blev fullständigt utplånad i närheten av staden Noreia (i dag Neumarkt).

Nyheten om nederlaget spred skräck i Rom. Cimbrerna hade klivit in i världshistorien som skräckinjagande barbarer från ett okänt land i norr.

Den lärde romaren Livius skrev: ”Ett kringvandrande folkslag som kallas cimbrerna for plundrande genom Illyricum (Balkan, reds.anm.). De besegrade konsul Papirius Carbo och hans här.”

Med en blandning av vördnad och förundran beskrev den grekisk-romerske skribenten Plutarchos de framstormande cimbrerna: ”Deras ryttare bar hjälmar som liknade hemska rovdjurs gap, och de hade många underliga skepnader. Uppe på hjälmarna satt fjäderbuskar i form av vingar.”

Det betyder troligtvis att cimbrernas hjälmar hade smidda ornament som föreställde till exempel varg- och björnhuvuden. Förutom hjälmen bar de cimbriska krigarna ringbrynjor och de var beväpnade med spjut, svärd och sköldar.

En annan romersk skribent, Strabon, beskrev cimbrernas kvinnor: ”Deras hustrur som följde med dem på räderna anfördes av prästinnor. De var klädda i vita kläder och bar kappor av finaste lin sammanhäftade med nålar. Kring livet bar de bälten av brons men deras fötter var nakna.”

De cimbriska prästinnorna bar på ett stort kar av brons, som användes till människooffer. Krigsfångar tvingades på knä och fick halsen avskuren av prästinnorna så att blodet forsade ned i karet. I ångan från det varma människoblodet kunde prästinnorna spå om framtiden.

Cimbrer och teutoner i samma armé

Efter segern vid Noreia kunde cimbrerna ha invaderat norra Italien söder om Alperna, men det gjorde de inte. De stannade norr om bergen. Troligen insåg cimbrerna att romarriket var enormt och hade en stark armé. För cimbrerna ensamma var riket alltför stort men tillsammans med sina germanska vänner teutonerna kunde de ha en chans.

Det var ett strategiskt övervägande – cimbrerna visste att teutonerna vid den tidpunkten nått fram till Sydtyskland där de byggt upp ett stort läger.

Längs vägen norr om Alperna växte sig cimbrernas tåg ännu större eftersom många män från den keltiska stammen helvetierna anslöt sig till dem.

Helvetierna hade kämpat mot romarna vid flera tillfällen och de slog sig därför mer än gärna ihop med cimbrerna mot den gemensamma fienden. Samtidigt såg helvetierna allt det gods och guld som cimbrer skaffat under sina plundringar, vilket sporrade dem ännu mer att delta i plundringståget mot romarriket.

Hur stor cimbrernas, teutonernas och helvetiernas armé blev vet man inte, men det antas ha rört sig om cirka 80 000 krigare. Därtill kom minst dubbelt så många ”civila” – herdar, slavar och handelsmän – som skulle passa upp på armén, samt kvinnor, barn och gamla.

Cimbrerna, teutonerna och deras allierade gick över Rhen norr om Strasbourg och vandrade ned genom Rhônedalen mot Marseille i södra Frankrike. Redan före vår tideräkning var Marseille en viktig hamnstad, centrum i den romerska provinsen Gallia Narbonensis.

De germanska barbarerna var nu på väg mot romarriket och romarna gjorde sig redo för strid.

Barbarerna plundrade allt

Från år 109 till år 105 före Kristus utkämpade romarna i södra Frankrike två stora slag mot cimbrerna – och förlorade båda.

I det sista slaget stupade 80 000 romerska soldater och 40 000 tjänare, hästskötare och köpmän. Nederlaget var totalt, enligt den romerske historikern Orosius, som berättade att bara tio romare slapp undan med livet i behåll.

Nyheten väckte ny skräck i Rom, berättar Orosius: ”I Rom fick man inte bara stor sorg, det uppstod även skräck för att cimbrerna omedelbart tänkte gå över Alperna och härja i Italien.”

Enligt den romerske skribenten Livius var cimbrernas hövding en ung och grym man vid namn Bojerik. Den romerske härföraren Scaurus togs efter slaget tillfånga av Bojerik som förhörde honom. Scaurus varnade Bojerik för att gå in i Italien – romaren hävdade att det aldrig skulle kunna erövras. Då lät Bojerik avrätta honom.

Andra romerska fångar mötte samma öde – de hängdes upp i träd med en snara om halsen eller höggs ihjäl. Allt byte i form av romerska vapen, hästar och mynt kastades i floden Rhône som offergåvor tlll cimbrernas gudar.

Tre gånger hade cimbrernas armé nu besegrat de romerska – en gång i Österrike och två i södra Frankrike – men barbarerna undvek fortfarande att gå över Alperna.

Kanske hade fången Scaurus varning ändå gjort intryck på cimbrerhövdingen Bojerik och teutonernas hövding Teutobodus. Hövdingarna nöjde sig i alla fall med att härja och plundra i Frankrike och norra Spanien.

Marius armé slår teutonerna

Efter att ha härjat från Belgien till Spanien gjorde Bojerik och Teutobodus år 102 före Kristus till slut upp en plan för att invadera Italien. Stammarna skulle dela upp sig i två anfallsgrupper. Medan Teutobodus återigen gick mot de sydfranska Alperna genom Rhônedalen, vandrade Bojerik och hans cimbrer norr om Alperna för att tränga igenom Brennerpasset och in i Italien.

Det var en strategisk plan; stammarna skulle angripa romarnas kärnland på två fronter. Men den här gången hade romarna den erfarne härföraren Gajus Marius, som fyra år tidigare hade besegrat den nordafrikanske kungen Jugurtha.

Marius hade infört sträng disciplin i sin armé. I stället för att låta slavar och tjänare bära packningen fick soldaterna order om att bära sin egen utrustning.

Om Marius armé skrev Plutarchos: ”Han tränade dem på många sätt i löpning och långa dagsmarscher, tvingade dem att själva bära sin packning och att tillaga sin egen mat. Därför kallade man efter detta de arbetsamma männen för Marius mulåsnor, som tigande och godmodigt åtlydde varenda order.”

Marius strategi gjorde de romerska stridstrupperna mer oberoende av trängtrupperna och därmed mer manöverdugliga när de närmade sig en fiendearmé. De behövde helt enkelt inte vänta på försörjningar för att kunna gå i strid.

De romerska soldaterna som själva kallade sig Marius mulåsnor, tvingades marschera hundratals kilometer mot Alperna,­ vilket gjorde att soldaterna blev härdade och disciplinerade.

Dessutom enrollerade Marius fattiga romare i sin här. De fattiga hade tidigare ansetts vara för farliga att utbilda till soldater eftersom de kunde få för sig att skapa oro och göra uppror mot de rika. Men Marius stränga disciplin gjorde just dessa plebejer till stenhårda, professionella soldater som sedan utgjorde ryggraden i de romerska legionerna.

Med denna motiverade armé drog Marius i fält mot teutonerna i Sydfrankrike för att stoppa deras invasion i Italien. De båda arméerna möttes på den franska sidan av Alperna norr om Marseille.

Marius ställde upp i slagformation med större delen av sin här, som teutonerna gjorde en stormattack mot. Marius soldater stod kvar och stack ned teutonerna efter hand som de kom. Samtidigt lyckades en romersk styrka ta sig in bakom teutonerna. Bakhållsanfallet förstörde teutonernas slagordning och de flydde i panik från drabbningen.

Enligt Plutarchos stupade 100 000 teutoner. Deras hövding Teutobodus togs till fånga och avrättades sannolikt i Rom.

Cimbrerna åkte kana in i Italien

I juli år 101 före Kristus gick Bojerik och cimbrerna över Alperna. De kände till teutonernas nederlag men det avskräckte dem inte.

Romarna försökte befästa de viktigaste bergspassen men enligt Plutarchos utgjorde det inget märkbart hinder för cimbrerna, som uppenbarligen kunde vandra över is och genom djup snö: ”Dessutom la de sig ovanpå sina breda sköldar och kanade ned längs branta bergsväggar och ned i gapande bergsskrevor.”

Cimbrerna åkte helt enkelt tefat kring de romerska försvarsverken och romarna tvingades ge upp försöken att försvara bergspassen. De var rädda för att sprida sina trupper över för stora områden och ville hellre möta cimbrerna på ett vanligt slagfält med en stor här.

Cimbrerna strömmade ned på Poslätten där de intog flera städer och slog sig ned. De hade nått sitt mål och njöt av Italiens överflöd; de drack vin och besökte badhusen. Men enligt den romerske historikern Orosius förslöades cimbrerna­ av lyxlivet:

”Dessa hårdföra män blev kvinnligare i det milda klimatet och av ett överflöd av dryck, mat och bad”, berättade han.

Än en gång skickades Marius och hans ”mulåsnor” mot fienden. Han ställde upp sin armé i skydd av dimman nära staden Vercellae (nuv. Vercelli) i norra Italien utan att cimbrerna anade oråd. När dimman lättade och avslöjade den väldiga romerska hären utbröt panik bland cimbrerna.

En del av dem försökte rädda situationen genom att kedja ihop sig med varandra och bilda ett starkt led. Syftet var att hindra de romerska soldaterna från att tränga fram – och samtidigt hindra de sammankedjade från att fly.

”Kedjan” höll en tid, men romarna fick övertaget på alla andra fronter på slagfältet och de cimbriska krigarna tvingades ge sig.

Många försökte ta skydd bakom de vagnar man ställt upp som försvarsverk. Men nu tog de cimbriska kvinnorna, som lämnats på vagnarna, till vapen. De högg ned sina egna män för att förhindra att de flydde från slagfältet. Kvinnorna tog även upp kampen mot romarna; de kastade spjut och högg med svärd, stående på vagnsflaken.

Men romarna knäckte motståndet genom att skalpera en grupp cimbriska kvinnor som de tagit till fånga. Kvinnorna insåg att striden var förlorad. De dödade sina egna barn och begick sedan självmord med vassa vapen eller genom att hänga sig i vagnarnas uppresta skaklar.

En kvinna hade först lagt snaror kring halsen på sina barn och bundit fast repen vid sina egna fötter. När hon hoppade ut från vagnen för att hänga sig, hängdes samtidigt hennes barn”, berättade Orosius.

Cimbrerna utplånades

Historikerna uppskattar att cirka 50 000 cimbrer dog den där dagen på Poslätten. Romarna tog ungefär 40 000 fångar som senare levde som gladiatorer eller slavar.

Därmed hade det fruktade cimbriska krigarfolket upphört att existera. Kvar fanns bara cirka 6 000 cimbrer som lämnats kvar öster om Rhen i Tyskland, där de skulle vakta bytet från cimb­rernas många plundringståg. Hemma i Himmerland levde cimbrer kvar, men de lyckades aldrig resa sig igen. Med tiden inlemmades de i andra stammar och försvann in i historien.