Romarna älskade dans, men i första hand som åskådare.
”Ingen dansar nykter annat än om han är galen”, hävdade politikern och filosofen Cicero. I likhet med sångare och skådespelare förknippades dansare nämligen med prostitution, och de var ofta slavar från Grekland eller Spanien.
Yrkesgränserna var flytande i underhållningsbranschen, eftersom så kallade infames fick använda alla sina förmågor för att behaga publiken.
Dans och erotik var intimt förknippade i antikens Rom. Värdiga medborgare var åskådare, men deltog inte.
Deras livsstil gjorde dem till utstötta utan den status och de rättigheter som romerska medborgare normalt hade.
Dans var populärt i synnerhet vid festliga tillfällen. Vid backanaler, riter ägnade den romerske vinguden Bacchus, anlitades dansare för att uppträda femton dagar i sträck.
Backanalerna var i många fall skandalomsusade. Både vin och sexuella utsvävningar förekom.
Kejsar Nero bröt mot konventionerna
Under en kort period omkring år 200 före Kristus utmanades den goda smaken av unga män ur överklassen som gärna dansade.
Kejsar Nero bröt mot alla normer genom att uppträda med sång, lyrspel och dans. Till en början underhöll han enbart sin inre krets, men senare gick han upp på scenen även vid stora festivaler.
Läs också: De tolv största romerska gudarna – och de små