Så fungerade Colosseum till vardags och till fest, och så var romarrikets största amfiteater konstruerad.
Gå på upptäcktsfärd i våra utförliga illustrationer, och läs om alla hemska och förunderliga skådespel som romarna kunde uppleva i Colosseum.
Invigningen av Colosseum
Hela Rom hade tagit ledigt. Äntligen var det dags att inviga stadens stolthet. Mäktig reste den sig mitt i centrum – en byggnad som ingen annan i världen. Försäljare erbjöd frukt och kylda drycker medan tusentals åskådare letade sig fram till sina platser.
Och de satt bra: högt upp och med en fin utsikt ned mot arenan i amfiteaterns mitt. Ute på arenan krattades sanden en sista gång för att kunna suga upp blod – massor av blod. Fem år hade det tagit att uppföra den enorma amfiteatern som nu, år 80 e.Kr, stod klar.
I kejsarlogen satt Titus, härskare över hela det vidsträckta romarriket och därmed också herre över liv och död. När kejsaren reste sig för att hälsa på de 50.000 åskådarna fylldes amfiteatern av ett dånande bifall. Titus hade lovat romarna hundra dagars fest när amfiteatern stod klar, och nu gav han tecken att festen kunde börja.

Djuren hade ofta varit utan mat och vatten i flera dagar innan de togs in på arenan. Hungern fick dem att anfalla allt.
Vilda djur och gladiatorer på arenan
Musiken spelade upp och in på arenan sprang vilda djur i stora flockar, bland annat lejon, björnar och något så exotiskt som noshörningar. Djuren hade fått vara utan mat och vatten i några dagar och därför var de desperata, vilket ökade spänningen när jägarna skickades in för att nedlägga dem i tur och ordning – gärna på ett fantasifullt sätt.
Den vilda jakten kunde börja och publiken jublade. Snart var sanden röd av blod, men i middagspausen sopades den bort och ny sand lades ut.
Fakta om Colosseum

Romarna kallade inte det Colosseum
- Colosseums elliptiska form var 189 m på långsidan och 156 m på kortsidan.
- Från topp till botten var amfiteatern 52 m hög – motsvarande ett 17-våningshus.
- Arbetet på amfiteatern påbörjades år 75 e.Kr.
- Colosseum invigdes år 80.
- Romarna kallade amfiteatern för ”Amphpitheatrum Flavium”.
- Beteckningen Colosseum uppstod efter romarrikets fall.
Döda, döda, döda!
Eftermiddagens gladiatorstrider var dagens höjdpunkt och trumpeterna ljöd när paraden av gladiatorer marscherade förbi kejsar Titus. Framför hans tribun höjde de svärden och ropade: ”Vi som ska dö hälsar dig.”
Sedan började kamperna. Det var strider på liv och död som utspelades medan publiken taktfast ropade: ”döda, döda, döda”. Eller: ”skona honom, skona honom” om en gladiator förlorade mot sin motståndare men i övrigt hade kämpat tappert.
Under eftermiddagens lopp släpades högar med lik ut ur arenan. Romarna var stormförtjusta. Till och med på de översta läktarna i den enorma arenan kunde man både se och höra striderna bättre än i någon annan av Roms arenor. Under de hundra dagar som festen pågick dödades mer än 1.000 män och 9.000 djur i Colosseum.
Så var Colosseum inrättat







50.000 kunde ta plats på tio minuter
Colosseum var logistiskt och planeringsmässigt sett tidens mest sofistikerade amfiteater och var strikt indelad så att skilda samhällsklasser inte blandades.
Åskådarplatserna
röd: Podium. Platserna närmast arenan var förbehållna eliten samt kejsaren och hans följe.
Gul: Ima Cavea. Här fanns platserna för senatorer, adliga och överklassen.
Grön: Media Cavea. Detta var sektionen för Roms medelklass som bestod av köpmän, soldater osv.
Ljusblå: Summa Cavea. Här kunde de romerska slavarna, de fattiga samt utlänningar få lov att sitta.
Mörkblå: ummum Maenianumin Ligneis. Kvinnor fick inte se hemskheterna på nära håll och satt därför högst upp vid pelarna.
Själva arenan var 3.357 m 2 och bestod av träplankor täckta med sand.
I valven på utsidan av andra och tredje våningen stod statyer av gudar och kejsare – totalt 160 stycken.
Under kejsar Domitianus byggdes Colosseums källare ut för att kunna hysa djur och gladiatorer.
Via långa inre korridorer, förbundna med trappor, leddes åskådarna in till sina platser.
”Kräkslussar" fick ut folk i rekordfart
Via vackert dekorerade trappuppgångar leddes publiken in till sina platser. Vid varje trappa markerades vilken typ av åskådare som fick beträda sektionen. När dagen var slut spydde trapporna i det närmaste ut folk och de kallades därför för vomitoria – ”kräkslussar”.
Amfiteater skulle slå alla rekord
Beslutet att bygga den enorma amfiteatern fattades tio år tidigare av kejsar Vespasianus. Efter många års oroligheter hade han skapat fred och stabilitet och nu ville han bygga en permanent arena för de gladiatorstrider som romarna älskade.
Hans motto var ”Rom reser sig ur askan” och även om amfiteatern inte var den första i romarriket så skulle den bli den största. Och framför allt skulle den vara gedigen.
Tidigare hade man lite varstans i riket byggt amfiteatrar av trä men det hade ibland slutat illa.
Fusk med de enorma läktarna gjorde att de kollapsade och vid ett enda tillfälle hade flera tusen åskådare krossats när en läktare rämnade. Därför krävde Vespasianus att Roms nya amfiteater skulle byggas i sten.
Han ställde höga krav på kvaliteten och deltog ivrigt i planeringen av bygget.
En sjö som den impopuläre kejsar Nero hade anlagt utsågs till byggplats. Det orsakade stora praktiska problem men symboliken var tydlig: bort med allt som påminde om Nero.
Tre kejsare låg bakom historiens största dödsteater

Kejsar Vespasianus
Beordrade år 75 e.Kr. att Colosseum skulle byggas men dog innan den stod klar.

Kejsar Titus
Var Vespasianus son och färdigställde Colosseum, som invigdes år 80 e.Kr.

Kejsar Domitianus
Blev kejsare när brodern Titus dog. Han byggde teaterns enorma källarsystem.
Materialet drogs på oxkärror
Första uppgiften för de romerska ingenjörerna var att leda bort ett vattendrag och dränera den sex meter djupa sjön. Dräneringen gjordes med stora rör. Därefter började arbetarna bokstavligen gå till botten med uppgiften.
En amfiteater av sten som vägde miljontals ton krävde en stadig grund, så de romerska arbetarna tvingades gräva ytterligare sex meter ned. De grävde för hand med spadar och skyfflar och den blöta, tunga jorden kördes sedan bort på stora oxkärror.
I botten på det stora utgrävda hålet lade arbetarna en gedigen grund av vulkanisk sten och betong. Betong var en romersk uppfinning och med den kunde man bygga både högt och stabilt. Historikerna uppskattar att mellan 20.000 och 30.000 arbetare var engagerade i det gigantiska bygget.
Till det tyngsta arbetet som inte krävde någon utbildning använde man slavar, men många arbetsuppgifter krävde fackkunskap och därför fanns det mycket att göra för stadens hantverkare, som i gengäld fick bra betalt för sitt arbete.

För de kristna blev Colosseum en symbol för barbariet i det hedniska Rom.
En amfiteater på 17 våningar
Snart var fundamentet färdiggjutet och tonvis med nya byggmaterial transporterades till området. Kalksten, tegelsten, marmor, järnkrampor, betong och murbruk fördes med stor möda till bygget på oxkärror. För att få fram materialet tvingades Vespasianus upphäva ett tidigare förbud mot trafik på Roms smala gator.
Efter hand som murarna reste sig behövde man kranar. Med taljor, tjocka rep och inte minst hårt slit fick man de flera ton tunga kalkstenarna på plats.
Kejsar Vespasianus besökte ofta sitt bygge där yttermurarna nu började nå sin sluthöjd på 52 meter, motsvarande ett modernt 17-våningshus. Även de många gallerierna, korridorerna och invändiga trapporna började ta form och överallt vimlade det av arbetare och hantverkare.
Några arbetade med detaljer, som till exempel utsmyckningen längs trapporna, andra höll fortfarande på med det grova gjutnings- och murararbetet.
Ett byggtekniskt underverk









Colosseum byggdes på en gammal sjöbotten som låg omkring sex meter djupare än marken runtomkring. Arbetarna grävde ytterligare sex meter ned för att få gropen tillräckligt djup för Colosseums enorma fundament.
Ett 12 meter djupt betongfundament såg till att Colosseum stod stabilt.
De bärande sektionerna bestod av travertin som var mycket tät och därför väldigt stark och tålig.
Den vulkaniska tuff-stenen som var relativt lätt utgjorde byggnadsmaterial i väggarna till de översta sektionerna.
Bränt lertegel användes för att skydda betongmurarna mot slitage.
De tvärsgående korridorerna konstruerades med tunnvalv i betong. På så vis leddes tyngden från de övre våningarna ut till sidorna.
Åskådarläktarna göts i betong.
Stora kranar lyfte de flera ton tunga stenarna. Lyftkraften kom från en tre meter hög trampkvarn.
Vespasianus son tar över
Kejsar Vespasianus var en gammal man och år 79 blev han svårt sjuk. Han bad om att bli buren till den ännu inte färdiga amfiteatern, och liggande på en bår gav han det gigantiska byggnadsverket namnet ”den flaviska amfiteatern” efter sitt familjenamn, Flavius.
Långt senare blev teatern känd som Colosseum. De flesta historiker lutar åt att den enorma byggnaden fått sitt namn efter en väldig staty av kejsar Nero som stod i närheten och som i folkmun kallades kolossen.
Vespasianus behöll sin humor in i det sista. Enligt sägnen ska han på sin dödsbädd, när han plötsligt fick svåra smärtor, ha sagt: ”Aj, jag tror att jag håller på att bli en gud.” Han syftade på att det var tradition att de romerska kejsarna upphöjdes till gudar när de lämnade denna världen.
Den gamle kejsaren dog den 23 juni år 79. Efter Vespasianus tog hans son Titus över kejsartiteln. Han hade lovat sin far att färdigställa Colosseum och år 80 hade byggandet kommit så långt att man kunde hålla den hundra dagar långa invigningsfesten.

En del historiker menar att det inte kan ha varit möjligt att arrangera sjöslag i Colosseum. Men ingen vet säkert.
Colosseum användes till sjöslag på land
När kejsar Titus invigde Colosseum år 80 lär ett stort sjöslag ha utkämpats på arenan. Enligt den romerske historikern Dio Cassius monterades arenans trägolv ned och arenan fylldes med miljontals liter vatten.
Därefter utkämpade krigsgalärer med gladiatorer ett sjöslag. En del historiker tror dock att Dio Cassius har misstagit sig och förväxlat Colosseum med en annan arena, Naumachia, som uteslutande var byggd för sjöslag.
Folk kommer från hela riket
Colosseum blev snart en viktig del i tillvaron, inte bara för Roms invånare utan för hela det mäktiga riket. Ända från de mest avlägsna hörn kom folk resande för att med egna ögon se den spektakulära byggnaden och uppleva de bloddrypande kamperna på arenan.
Föreställningarna var höjdpunkter som alla såg fram emot och det var huggsexa om biljetterna som oftast var gratis – sponsrade av kejsaren eller av stadens rikemän. De visste att om man skulle bli populär bland romarna var den lättaste vägen att bjuda på mat eller underhållning.
Trängseln var enorm inför en föreställning. Utanför hade vakter satt upp staket för att styra folkmassorna. Folk slog vad och fanklubbar hejade på sin favorit bland dagens gladiatorer. På de program som delades ut fanns det plats för åskådarna att skriva ett ”V” för seger, ett ”M” för besegrad men inte dödad och ett ”” – den grekiska bokstaven ”theta” – för dödad.
Invändigt var Colosseum byggt så att alla åskådarna på bara några få minuter kunde hitta sina platser efter att ha banat sig väg mellan försäljare som erbjöd allsköns godsaker och souvenirer till minne av just den här dagen.
Även stadens prostituerade insåg snart att Colosseums runda gångar var ett bra ställe att fånga kunder eftersom de allra flesta åskådare var män. Det fanns även kvinnor i publiken men de kom inte så mycket för att se de blodiga striderna som för att titta på gladiatorernas muskulösa kroppar.
Colosseums källare








Döden automatiserades helt
Under kejsar Domitianus försågs Colosseum med ett enormt källarsystem där gladiatorer, vilda djur och dödsdömda vistades innan de via ramper och hissar skickades upp på arenan. Domitianus lät även bygga fyra stora gladiatorskolor i närheten av Colosseum.
Ett uppspänt nät hindrade de vilda djuren från att nå fram till den fyra meter höga mur som skilde åskådarna från arenan.
Via dolda luckor i arenans golv kunde både gladia-torer och vilda djur oväntat dyka upp under en strid.
Med primitiva hissar lyfte man upp djuren till arenan.
Slavar såg till att djuren slussades upp på arenan vid rätt tillfälle.
Gladiatorer och dödsdömda använde långa ramper för att komma upp till arenan.
En stor del av det enorma källarkomplexet upptogs av burar för de vilda djuren.
Källarkomplexet hade både rum för gladiatorerna och celler för de dödsdömda fångarna.
Krigsfångar avrättas i pausen
Trängseln i Colosseums branta stentrappor var så stor att några ibland knuffades över kanten – ett fall på mer än tre meter. Många dog av ett sådant fall men det var åndå på arenans sand som döden spelade huvudrollen.
Ofta ägnade man middagspausen åt att avrätta krigsfångar. Fångarna fördes till Rom från de många sammandrabbningar och krig som utkämpades längs romarrikets gränser. Senare avrättades under publikens jubel även många kristna på den stora arenan.
Morden kunde vara tämligen bestialiska och arrangörerna hade ständigt pressen på sig att överträffa varandra antingen i antal döda eller i sättet som offren dödades på. Man mot krokodil var en av de mest populära varianterna, men även människobränning var en given succé.
Det finns exempel på att dödsdömda lindades in i tyg som därefter dränktes in i olja och antändes. Den dödsdömdes sista uppgift i livet blev att dansa runt som en levande fackla till publikens stora nöje. En annan mycket populär föreställning var uppförandet av diverse grekiska tragedier och myter med dödsdömda i huvudrollen.
En brottsling kunde till exempel bli utklädd till den berömde grekiske Orfeus som enligt legenden kunde förtrolla djuren med sitt flöjtspelande. Medan han intet ont anande satt och spelade på sin flöjt släpptes ett lejon plötsligt upp ur arenans källare – utan att han upptäckte det. När lejonet överföll och dödade brottslingen, vrålade publiken av skratt. Romarna älskade den sortens morbida humor.

Även vältränade venatores kunde komma till korta mot de vilda djur de skulle döda.
Vilda djur från hela världen
Från hela det vidsträckta riket skickades djur till Rom eftersom det fanns ett ständigt behov av påfyllning, och om en arrangör lyckades visa upp en dittills okänd djurart gav det alltid bonus. Det gällde inte minst när de första hyenorna kom till Colosseum.
De många vilda djuren på arenan krävde omfattande säkerhetsåtgärder. En cirka fyra meter hög mur skilde därför de nedersta läktarna från arenan. Framför den hängdes ett stort nät så att de desperata djuren inte nådde fram till muren bakom nätet.
Högst upp på muren fanns det dessutom stora elfenbensrullar. Om något djur lyckades ta sig igenom nätet och komma upp till murens krön kunde det alltså ändå inte få något fast grepp på de roterande rullarna. Som en sista säkerhetsåtgärd stod bågskyttar placerade längs den nedersta muren. Förmiddagens djurjakter kryddades i pauserna med gycklare som jonglerade, gick på styltor eller gjorde akrobatiska övningar.
Sedan följde avrättningarna vid middagstid, men det var alltid eftermiddagens gladiatorstrider som var det stora dragplåstret.
Populärast – Gladiatorstrider

Gladiatorerna hade olika vapen och stil och därför blev striderna variationsrika.
Djur och människor dödades som underhållning
Under de nästan 450 år som Colosseum var i bruk dödades tusentals människor och djur på de mest bestialiska sätt. Ju blodigare och grymmare föreställningarna var, desto mer hänförda blev åskådarna.
Gladiatorer kämpade med allt från treuddar till svärd
Gladiatorstriderna var de mest populära föreställningarna i Colosseum. Publiken älskade att se de olika gladiatorerna kämpa desperat för sitt liv. Man tror att romarna hade totalt minst 16 olika typer av gladiatorer, utrustade med allt från treuddar och fiskenät till traditionella svärd och sköldar.
När en gladiator dödade sin motståndare på arenan var striden över. Men om en gladiator blivit skadad kunde han lyfta ett finger som en bön om att bli benådad. Då var det upp till kejsaren att bestämma om den sårade skulle leva eller dö. Ofta lät han publiken bestämma.
Om åskådarna inte gillade gladiatorn tryckte de tummen mot bröstet som tecken på att han skulle få ett svärd genom hjärtat. Men om de tyckte om honom för att han kämpat tappert gjorde de tummen ned som tecken på att vinnaren skulle lägga ned sitt svärd.
Gladiatorer tränades i flera år
lavar, alltså ofria män. Men det fanns även enstaka fria män som frivilligt skrev kontrakt. Några valde till exempel det prestigefyllda yrket som gladiator hellre än att bli vanlig soldat.
En duktig gladiator var värdefull och talangscouter sökte alltid efter nya ämnen när en grupp krigsfångar anlände till Rom eller när det var slavmarknad. Därefter följde ett år av träning i någon av Roms många gladiatorskolor. Den största och mest kända hette Ludus Magnus och låg vid Colosseums östra sida.
Gladiatorerna tränades i olika kamptekniker och när de stred på allvar parades de ihop så att de var någorlunda jämbördiga. Colosseums kräsna publik ville ha spännande strider, inte bara slakter. Och om en gladiator kämpade väl var publiken beredd att skona honom även om han förlorade. Vissa gladiatorer kom därför att överleva så länge att de släpptes fria eller utsågs till instruktörer vid någon gladiatorskola.
[Vill du veta mer om gladiatorer, så kan du här läsa om alla de olika gladiatortyperna, deras kost, deras fackförening och flera andra överraskande aspekter av att vara gladiator.] (https://varldenshistoria.se/civilisationer/romarriket/12-saker-du-inte-visste-om-gladiatorer)

Två av kejsar Domitianus gladiatorskolor låg alldeles intill Colosseum. Den största, ”Ludus Magnus”, var också den mest prestigefyllda.
Gladiatorskolor växte upp kring Colosseum
Kejsar Domitianus var besatt av gladiatorstrider. Därför övertog han alla Roms gladiatorskolor och byggde dessutom fyra nya nära Colosseum. Skolorna sysselsatte en armé av vapensmeder, tränare, massörer, läkare och andra.
Den största skolan var ”Ludus Magnus” som byggdes som en minikopia av Colosseum och som också var förbunden med den via en 60 meter lång underjordisk tunnel.
Venatores – djurens övermän
Förutom skolor för vanliga gladiatorer byggde kejsar Domitianus även en ny skola för jägare – så kallade venatores.
Det var gladiatorer som tränades för att slåss mot djur. De bar oftast varken brynja eller hjälm utan kämpade med bara spjut eller svärd samt en sköld.
Döda släpades ut med köttkrok
Men dödligheten bland gladiatorer var förstås hög. Ibland försökte någon fallen gladiator spela död, men det knepet fungerade i stort sett aldrig. När en strid var slut och en gladiator låg utslagen och orörlig på marken kom en man utklädd till Charon – en etruskisk underjordisk dödsdemon – och stack den döde med ett glödande spett. Den som avslöjades med att spela död fick genast huvudet krossat med en stor slägga.
När man konstaterat att gladiatorn var död släpades han ut ur arenan med en stor köttkrok och vidare ut i likkapellet – ”Spoliarium”. Här tog man den dödes vapen men till skillnad från kristna martyrer och kriminella fick gladiatorerna en begravning.
De döda kristna och kriminella fick ansiktet krossat och därefter kastades liken i en massgrav. Köttet från alla de döda djuren användes som mat åt andra djur – eller människor. Tack vare de romerska historikerna vet vi till exempel att hjärtat från en elefant hamnade i kejsarens kök.
Blixtnedslag lamslår Colosseum
hundra år. Enkelt uttryckt var kamperna på arenan populära under det romerska imperiets hela livstid, men Colosseum drabbades flera gånger av olyckor och då blev amfiteatern obrukbar under kortare eller längre perioder. Exempelvis skadades byggnaden flera gånger av jordskalv och vid ett par tillfällen orsakade blixnedslag stora skador.
Den värsta olyckan drabbade Colosseum år 217. En väldig blixt antände träkonstruktionerna högst upp i byggnaden och varken det kraftiga regnet eller det vatten som i all hast hämtades från stadens akvedukter kunde släcka elden.
Värmen från elden var så stark att många stenar sprack när de sedan spolades med vatten under släckningsarbetet. Det tog hela fem år innan Colosseum kunde öppnas igen.
Kristna stoppade mördandet

Colosseum var ”demonernas tempel”
Trots alla förföljelser fick kristendomen allt fler anhängare över hela romarriket. Det kom att få stor betydelse för Colosseum. De kristna avskydde allt det som byggnaden stod för – särskilt eftersom många kristna påstods ha blivit dödade i Colosseum.
De kallade därför amfiteatern för ”ett tempel vigt åt demoner”. Enligt kristna legender försökte munken Telemachos att stoppa en gladiatorstrid i Colosseum men stenades till döds av de rasande åskådarna.
År 326 hade kejsar Konstantin förbjudit gladiatorstrider men trots det fortsatte de runtom i imperiet. År 438 avskaffade kejsar Valentin III gladiatorstriderna helt och hundra år senare var det även slut med djurstrider. Därefter blev Colosseum ett populärt mål för kristna pilgrimer. Med sig hem hade de jord från den arena där så många kristna hade dödats.
Intresset för gladiatorstrider avtar
Efter hand som kristendomen sakta men säkert blev vanligare i Rom växte motståndet mot gladiatorstriderna. De kristna kallade Colosseum för ”ett tempel vigt åt demoner” och även bland de romerska kejsarna svalnade intresset för det systematiska dödandet.
Kejsar Marcus Aurelius (kejsare år 161–180 e.Kr.) visade bland annat sin skepsis genom att ta med sig diverse arbeten till sin loge i Colosseum. I stället för att följa striderna valde han till romarnas stora förtret att läsa, skriva brev eller prata med vänner.

Det stora källarsystemet under Colosseums arena var det sista som arkeologerna grävde ut på 1870-talet. I dag är amfiteatern Roms främsta turistmål.
Sista föreställningen: En djurjakt
År 324 blev kristendomen officiell religion i romarriket och två år senare förbjöds gladiatorstriderna. Trots förbudet fortsatte striderna på många platser runt om i det stora riket men både romarrikets och Colosseums förfall hade börjat.
Efter år 438 arrangerades bara små djurjakter och offentliga avrättningar i Colosseum. Folk började plundra byggnaden på dyrbara blyrör och annat användbart material, och varken latriner eller fontäner sköttes längre.
År 523 var det oåterkalleligen slut. Efter den sista föreställningen, en djurjakt, började en omtumlande tillvaro för den imponerande amfiteatern.
[Hur gick det egentligen till när Rom föll, och när skedde det? Här får du hela historien och förklaringen på varför romarriket gick under.]( https://varldenshistoria.se/civilisationer/romarriket/roms-fall-fick-betydelse-for-hela-europa)

Colosseum användes i århundraden som stenbrott. År 1749 satte påven stopp för förstörelsen genom att förklara området heligt.
Dödens arena upptäcktes på nytt
I mitten av 1700-talet blev Rom en magnet för Europas författare och konstnärer som fascinerades av stadens ärorika historia. De nedre delarna av Colosseum – arenan och källaren – var då täckta av jord och ruinrester.
År 1806 påbörjade arkeologer utgrävningar av amfiteatern samtidigt som man försökte restaurera byggnadens fallfärdiga murar. Men det var inte förrän år 1871 som arkeologerna lyckades få bort all den jord och vegetation som hade täckt Colosseum under de föregående århundradena.
År 1874 grävde man även ut Colosseums omfattande källarsystem. Under arbetet fann man skelettrester från tusentals djur.
Många hämtade sten och andra material från byggnaden. Några av stenarna användes exempelvis när man byggde Peterskyrkan.
År 1749 förklarade påven Colosseum heligt eftersom så många kristna hade mist livet på arenan. Därefter fick den väldiga amfiteatern vara i fred. Och än i våra dagar – mer än 1.900 år efter invigningen – fortsätter Colosseum att imponera på miljontals turister.
Många blir överraskade när de får veta att en så vacker byggnad under flera hundra år i själva verket var en dödens lekplats.

Colosseum blev ett paradis för exotiska växter
Efter hand som Colosseum förföll tog naturen över. Ruinerna var därför kraftigt igenväxta när botaniker på 1800-talet började intressera sig för floran. De upptäckte att Colosseum rymde en unik samling växter och några av dem var så sällsynta att de inte fanns någon annanstans i Rom.
En del av växterna hade inte ens påträffats i Europa. Förklaringen är troligen att de många ditresta åskådarna och djur som hämtats från fjärran länder hundratals mil bort, har råkat sprida frön som sedan grott.