Colosseum var romarrikets blodigaste lekplats

Hela Rom hade tagit ledigt. Äntligen var det dags att inviga stadens stolthet. Mäktig reste den sig mitt i centrum – en byggnad som ingen annan i världen. Försäljare erbjöd frukt och kylda drycker medan tusentals åskådare letade sig fram till sina platser.

Och de satt bra: högt upp och med en fin utsikt ned mot arenan i amfiteaterns mitt. Ute på arenan krattades sanden en sista gång för att kunna suga upp blod – massor av blod. Fem år hade det tagit att uppföra den enorma amfiteatern som nu, år 80 e.Kr, stod klar.

I kejsarlogen satt Titus, härskare över hela det vidsträckta romarriket och därmed också herre över liv och död. När kejsaren reste sig för att hälsa på de 50.000 åskådarna fylldes amfiteatern av ett dånande bifall. Titus hade lovat romarna hundra dagars fest när amfiteatern stod klar, och nu gav han tecken att festen kunde börja.

Vilda djur och gladiatorer på arenan

Musiken spelade upp och in på arenan sprang vilda djur i stora flockar, bland annat lejon, björnar och något så exotiskt som noshörningar. Djuren hade fått vara utan mat och vatten i några dagar och därför var de desperata, vilket ökade spänningen när jägarna skickades in för att nedlägga dem i tur och ordning – gärna på ett fantasifullt sätt.

Den vilda jakten kunde börja och publiken jublade. Snart var sanden röd av blod, men i middagspausen sopades den bort och ny sand lades ut.

Döda, döda, döda!

Eftermiddagens gladiatorstrider var dagens höjdpunkt och trumpeterna ljöd när paraden av gladiatorer marscherade förbi kejsar Titus. Framför hans tribun höjde de svärden och ropade: ”Vi som ska dö hälsar dig.”

Sedan började kamperna. Det var strider på liv och död som utspelades medan publiken taktfast ropade: ”döda, döda, döda”. Eller: ”skona honom, skona honom” om en gladiator förlorade mot sin motståndare men i övrigt hade kämpat tappert.

Under eftermiddagens lopp släpades högar med lik ut ur arenan. Romarna­ var stormförtjusta. Till och med på de översta­ läktarna i den enorma arenan kunde man både se och höra striderna bättre än i någon annan av Roms arenor. Under de hundra dagar som festen pågick dödades mer än 1.000 män och 9.000 djur i Colosseum.

Amfiteater skulle slå alla rekord

Beslutet att bygga den enorma amfiteatern fattades tio år tidigare av kejsar Vespasianus. Efter många års oroligheter hade han skapat fred och stabilitet och nu ville han bygga en permanent arena för de gladiator­strider som romarna älskade.

Hans motto var ”Rom reser sig ur askan” och även om amfiteatern inte var den första i romarriket så skulle den bli den största. Och framför allt skulle den vara gedigen.
Tidigare hade man lite varstans i riket byggt amfiteatrar av trä men det hade ibland slutat illa.

Fusk med de enorma läktarna gjorde att de kollapsade och vid ett enda tillfälle hade flera tusen åskådare krossats när en läktare rämnade. Därför krävde Vespasianus att Roms nya amfiteater skulle byggas i sten.

Han ställde höga krav på kvaliteten och deltog ivrigt i planeringen av bygget.

En sjö som den impopuläre kejsar Nero hade anlagt utsågs till byggplats. Det orsakade stora praktiska problem men symboliken var tydlig: bort med allt som påminde om Nero.

Materialet drogs på oxkärror

Första uppgiften för de romerska ingenjörerna var att leda bort ett vattendrag och dränera den sex meter djupa sjön. Dräneringen gjordes med stora rör. Därefter började arbetarna bokstavligen gå till botten med uppgiften.

En amfiteater av sten som vägde miljontals ton krävde en stadig grund, så de romerska arbetarna tvingades gräva ytterligare sex meter ned. De grävde för hand med spadar och skyfflar och den blöta, tunga jorden kördes sedan bort på stora oxkärror.

I botten på det stora utgrävda hålet lade arbetarna en gedigen grund av vulkanisk sten och betong. Betong var en romersk uppfinning och med den kunde man bygga både högt och stabilt. Historikerna uppskattar att mellan 20.000 och 30.000 arbetare var engagerade i det gigantiska bygget.

Till det tyngsta arbetet som inte krävde någon utbildning använde man slavar, men många arbetsuppgifter krävde fackkunskap och därför fanns det mycket att göra för stadens hantverkare, som i gengäld fick bra betalt för sitt arbete.

En amfiteater på 17 våningar

Snart var fundamentet färdiggjutet och tonvis med nya byggmaterial transporterades till området. Kalksten, tegelsten, marmor, järnkrampor, betong och murbruk fördes med stor möda till bygget på oxkärror. För att få fram materialet tvingades Vespasianus upphäva ett tidigare förbud mot trafik på Roms smala gator.

Efter hand som murarna reste sig behövde man kranar. Med taljor, tjocka rep och inte minst hårt slit fick man de flera ton tunga kalkstenarna på plats.

Kejsar Vespasianus besökte ofta sitt bygge där yttermurarna nu började nå sin sluthöjd på 52 meter, motsvarande ett modernt 17-våningshus. Även de många gallerierna, korridorerna och invändiga trapporna började ta form och överallt vimlade det av arbetare och hantverkare.

Några arbetade med detaljer, som till exempel utsmyckningen längs trapporna, andra höll fortfarande på med det grova gjutnings- och murararbetet.

Vespasianus son tar över

Kejsar Vespasianus var en gammal man och år 79 blev han svårt sjuk. Han bad om att bli buren till den ännu inte färdiga amfiteatern, och liggande på en bår gav han det gigantiska byggnadsverket namnet ”den flaviska amfiteatern” efter sitt familjenamn, Flavius.

Långt senare blev teatern känd som Colosseum. De flesta historiker lutar åt att den enorma byggnaden fått sitt namn efter en väldig staty av kejsar Nero som stod i närheten och som i folkmun kallades kolossen.

Vespasianus behöll sin humor in i det sista. Enligt sägnen ska han på sin dödsbädd, när han plötsligt fick svåra smärtor, ha sagt: ”Aj, jag tror att jag håller på att bli en gud.” Han syftade på att det var tradition att de romerska kejsarna upphöjdes till gudar när de lämnade denna världen. 

Den gamle kejsaren dog den 23 juni år 79. Efter Vespasianus tog hans son Titus över kejsartiteln. Han hade lovat sin far att färdigställa Colosseum och år 80 hade byggandet kommit så långt att man kunde hålla­ den hundra dagar långa invigningsfesten. 

Folk kommer från hela riket

Colosseum blev snart en viktig del i tillvaron, inte bara för Roms invånare utan för hela det mäktiga riket. Ända från de mest avlägsna hörn kom folk resande för att med egna ögon se den spekta­kulära byggnaden och uppleva de bloddrypande kamperna på arenan.

Föreställningarna var höjdpunkter som alla såg fram emot och det var huggsexa om biljetterna som oftast var gratis – sponsrade av kejsaren eller av stadens rikemän. De visste att om man skulle bli populär bland romarna var den lättas­te vägen att bjuda på mat eller under­hållning.

Trängseln var enorm inför en föreställning. Utanför hade vakter satt upp staket för att styra folkmassorna. Folk slog vad och fanklubbar hejade på sin favorit bland dagens gladiatorer. På de program som delades ut fanns det plats för åskådarna att skriva ett ”V” för seger, ett ”M” för besegrad men inte dödad och ett ”” – den grekiska bokstaven ”theta” – för dödad.

Invändigt var Colosseum byggt så att alla åskådarna på bara några få minu­ter kunde hitta sina platser efter att ha banat sig väg mellan försäljare som erbjöd allsköns godsaker och souvenirer till minne av just den här dagen.

Även stadens prostituerade insåg snart att Colosseums runda gångar var ett bra ställe att fånga kunder eftersom de allra flesta åskådare var män. Det fanns även kvinnor i publiken men de kom inte så mycket för att se de blodiga striderna som för att titta på gladiatorernas muskulösa kroppar.

Colosseums källare

Krigsfångar avrättas i pausen

Trängseln i Colosseums branta­ sten­trappor var så stor att några ibland knuffades över kanten – ett fall på mer än tre meter. Många dog av ett sådant fall men det var åndå på arenans sand som döden spelade huvudrollen.­

Ofta ägnade man middagspausen åt att avrätta krigsfångar. Fångarna fördes till Rom från de många sammandrabbningar och krig som utkämpades längs romarrikets gränser. Senare avrättades under publikens jubel även många kristna på den stora arenan.

Morden kunde vara tämligen bestia­liska och arrangörerna hade ständigt pressen på sig att överträffa varandra antingen i antal döda eller i sättet som offren dödades på. Man mot krokodil var en av de mest populära varianterna, men även människobränning var en given succé.

Det finns exempel på att dödsdömda lindades in i tyg som därefter dränktes in i olja och antändes. Den dödsdömdes sista uppgift i livet blev att dansa runt som en levande fackla till publikens stora nöje. En annan mycket populär föreställning var uppförandet av diverse grekiska tragedier och myter med dödsdömda i huvudrollen.

En brottsling kunde till exempel bli utklädd till den berömde grekiske Orfeus som enligt legenden kunde förtrolla djuren med sitt flöjtspelande. Medan han intet ont anande satt och spelade på sin flöjt släpptes ett lejon plötsligt upp ur arenans källare – utan att han upptäckte­ det. När lejonet överföll och dödade brottslingen, vrålade publiken av skratt. Romarna älskade den sortens morbida humor.

Vilda djur från hela världen

Från hela det vidsträckta riket skickades djur till Rom eftersom det fanns ett ständigt behov av påfyllning, och om en arrangör lyckades visa upp en dittills okänd djurart gav det alltid bonus. Det gällde inte minst när de första hyenorna­ kom till Colosseum.

De många vilda­ djuren på arenan krävde omfattande säkerhets­åtgärder. En cirka fyra meter hög mur skilde därför de nedersta läktarna från arenan. Framför den hängdes ett stort nät så att de desperata djuren inte nådde fram till muren bakom nätet.

Högst upp på muren fanns det dessutom stora elfenbensrullar. Om något djur lyckades ta sig igenom nätet och komma upp till murens krön kunde det alltså ändå inte få något fast grepp på de roterande rullarna. Som en sista säkerhetsåtgärd stod bågskyttar placerade längs den nedersta muren. Förmiddagens djurjakter kryddades i pauserna med gycklare som jonglerade, gick på styltor eller gjorde akrobatiska övningar.

Sedan följde avrättningarna vid middagstid, men det var alltid eftermiddagens gladiatorstrider som var det stora dragplåstret.

lavar, alltså ofria män. Men det fanns även enstaka fria män som frivilligt skrev kontrakt. Några valde till exempel det prestigefyllda yrket som gladiator hellre än att bli vanlig soldat.

En duktig gladiator var värdefull och talangscouter sökte alltid efter nya ämnen när en grupp krigsfångar anlände till Rom eller när det var slavmarknad. Därefter följde ett år av träning i någon av Roms många gladiatorskolor. Den största och mest kända hette Ludus Magnus och låg vid Colosseums östra sida.

Gladiatorerna tränades i olika kamp­tekniker och när de stred på allvar parades de ihop så att de var någorlunda jämbördiga. Colosseums kräsna publik ville ha spännande strider, inte bara slakter. Och om en gladiator kämpade väl var publiken beredd att skona honom även om han förlorade. Vissa gladiatorer kom därför att överleva så länge att de släpptes fria eller utsågs till instruktörer vid någon gladiatorskola.

[Vill du veta mer om gladiatorer, så kan du här läsa om alla de olika gladiatortyperna, deras kost, deras fackförening och flera andra överraskande aspekter av att vara gladiator.] (https://varldenshistoria.se/civilisationer/romarriket/12-saker-du-inte-visste-om-gladiatorer)

Döda släpades ut med köttkrok

Men dödligheten bland gladiatorer var förstås hög. Ibland försökte någon ­fallen gladiator spela död, men det knepet fungerade i stort sett aldrig. När en strid var slut och en gladiator låg utslagen och orörlig på marken kom en man utklädd till Charon – en etruskisk underjordisk döds­demon – och stack den döde med ett glödande spett. Den som avslöjades med att spela död fick genast huvudet krossat med en stor slägga.

När man konstaterat att gladiatorn var död släpades han ut ur arenan med en stor köttkrok och vidare ut i likkapellet – ”Spoliarium”. Här tog man den dödes vapen men till skillnad från kristna martyrer och kriminella fick gla­dia­­torerna en begravning.

De döda kristna och kriminella fick ansiktet krossat och därefter kastades liken i en massgrav. Köttet från alla de döda djuren an­vändes som mat åt andra djur – eller människor. Tack vare de romerska historikerna vet vi till exempel att hjärtat från en elefant hamnade i kejsarens kök.

Blixtnedslag lamslår Colosseum

hundra år. Enkelt uttryckt var kamperna på arenan populära under det romerska imperiets hela livstid, men Colosseum drabbades flera gånger av olyckor och då blev amfiteatern obrukbar under kortare eller längre perioder. Exempelvis skadades byggnaden flera gånger av jordskalv och vid ett par tillfällen orsakade blixnedslag stora skador.

Den värsta olyckan drabbade Colosseum år 217. En väldig blixt antände träkonstruktionerna högst upp i byggnaden och varken det kraftiga regnet eller det vatten som i all hast hämtades från stadens akvedukter kunde släcka elden.

Värmen från elden var så stark att många stenar sprack när de sedan spolades med vatten under släckningsarbetet.­ Det tog hela fem år innan Colosseum kunde öppnas igen.

Intresset för gladiatorstrider avtar

Efter hand som kristendomen sakta men säkert blev vanligare i Rom växte motståndet mot gladiatorstriderna. De kristna kallade Colosseum för ”ett tempel vigt åt demoner” och även bland de romerska kejsarna svalnade intresset för det systematiska dödandet.

Kejsar Marcus Aurelius (kejsare år 161–180 e.Kr.) visade bland annat sin skepsis genom att ta med sig diverse arbeten till sin loge i Colosseum. I stället för att följa striderna valde han till romarnas stora förtret att läsa, skriva brev eller prata med vänner.

Sista föreställningen: En djurjakt

År 324 blev kristendomen officiell religion i romarriket och två år senare förbjöds gladiatorstriderna. Trots förbudet fortsatte striderna på många platser runt om i det stora riket men både romarrikets och Colosseums förfall hade börjat.

Efter år 438 arrangerades bara små djurjakter och offentliga avrättningar i Colosseum. Folk började plundra byggnaden på dyrbara blyrör och annat användbart material, och varken latriner eller fontäner sköttes längre.

År 523 var det oåterkalleligen slut. Efter den sista föreställningen, en djurjakt, började en omtumlande tillvaro för den imponerande amfiteatern.

[Hur gick det egentligen till när Rom föll, och när skedde det? Här får du hela historien och förklaringen på varför romarriket gick under.]( https://varldenshistoria.se/civilisationer/romarriket/roms-fall-fick-betydelse-for-hela-europa)