Som så ofta förr vandrar Sextus Roscius den äldre hemåt genom Roms gator i nattmörkret.
Kvällen har varit som den brukar när den rike godsägaren från byn Ameria i Umbrien besöker storstaden.
Han har hamnat i glatt sällskap och druckit en del vin.
Det har blivit sent och han är på gott humör när han nu närmar sig sitt nattkvarter med en svans av slavar efter sig.
Men den här kvällen är inte som alla andra: Roscius kommer aldrig i säng. I en mörk gränd huggs han ned inför ögonen på sina slavar. Mördaren tar med sig kniven och försvinner i natten.
År 81 f.Kr. är mord ingen sensation i Rom.
Riket styrs av diktatorn Lucius Cornelius Sulla som håller på att utplåna alla sina politiska motståndare.
De förklaras helt enkelt fredlösa och deras namn publiceras på en officiell lista. Vem som helst kan slå ihjäl dem och få en belöning, och den mördades ägodelar tillfaller staten.
Roms lagar förändrades ständigt. Dessa lagar är från cirka 120 före Kristus.
I dessa oroliga tider passar många romare på att genomföra egna, privata hämndaktioner eller begå rånmord. Roms invånare hukar sig.
De som inte berörs av morden accepterar laglösheten för att själva kunna överleva.
Inte ens rättsväsendet lägger sig i det hela; domarna är rädda för Sulla och deras domar anpassas till Sullas intressen.
En oskyldig man i knipa
Men mordet på Roscius väcker trots allt uppseende. Det dröjer inte länge förrän godsägarens egen son, Sextus Roscius den yngre, beskylls för mordet.
Familjen är en Roms framträdande och ett fadermord är nästan i klass med att smäda gudarna.
Den skyldige straffas med döden – och hans efterlevande med stor vanära.
Sextus Roscius den yngres liv blir till en mardröm.
Redan innan fadern begravts tvingas Sextus lämna sitt hus under förevändningen att fadern stått på Sullas dödslista och att hans 13 gårdar nu är konfiskerade.
De ska säljas på auktion och förtjänsten ska tillfalla staten.
På den vanliga marknaden är gårdarna värda 9 miljoner sestertier men på auktionsdagen blir priset inte mer än 2.000! Köpare är Chrysogonus, en frigiven slav med nära kopplingar till Sulla.
”Befria staten från denna sjukdom, ärade domare.” Marcus Tullius Cicero
Chockad och rådvill reser Sextus Roscius den yngre till Rom där han får bo hos Caecilia Metella, en inflytelserik kvinna som är släkt med Sullas hustru och nära vän till den mördade Sextus Roscius den äldre.
I Rom är Sextus just nu i säkerhet, men han lämnas inte i fred. Snart får han order om att inställa sig vid domstolen i Forum Romanum, åtalad för att ha mördat sin far.
Caecilia Metella gör allt hon kan för att hjälpa Sextus.
Hon bjuder hem Roms skickligaste advokater, en efter en. Sextus Roscius bedyrar gång på gång att han var hemma i Ameria på mordnatten.
Han skötte familjens gårdar när fadern var bortrest. Men det hjälper inte.
När advokaterna får veta att Chrysogonus är inblandad drar de genast öronen åt sig.
De vet att Chrysogonus är den som gör grovjobbet åt Sulla och de har ingen lust att bli ovänner med den blodtörstige diktatorn.
Advokaternas feghet är en katastrof för Sextus, för utan advokat har han ingen möjlighet att försvara sig i rätten.
Enligt romersk rättspraxis får den åtalade nämligen inte själv föra sin talan i rätten. I desperation vänder sig Caecilia Metella sig till den 26-årige Marcus Tullius Cicero.
Han har studerat lagen och kallar sig advokat, men han har aldrig deltagit som försvarare i någon rättegång.
Åklagaren tar ordet
När dagen kommer är Forum proppfullt. I Rom är rättegångar, liksom gladiatorkamper och kappkörningar med vagn, populär underhållning.
Rättegången mot Sextus, den förmodade fadermördaren, drar förstås fullt hus.
Tusentals personer sträcker på sig för att få en skymt av den usle brottslingen som missmodigt kryper ihop inför alla nyfikna blickar.
Åklagaren, den erfarne och vältalige Gaius Erucius, presenterar målet på sitt självsäkra sätt.
Motivet är självklart, anser han. Sextus har länge känt sig försmådd när fadern rest till Rom för att roa sig medan han själv har tvingats slita med lantbruket.
När fadern nyligen gjorde honom arvlös var det droppen som fick bägaren att rinna över.
Dessutom, hävdar Erucius, finns det vittnen: Titus Roscius Magnus som är släkt med den mördade och som inför domstolen säger sig vara dennes förtrogne.
Magnus tar plats i vittnesbåset och ger åklagaren rätt i att Sextus har dålig karaktär och hade råkat i onåd hos sin far.
Det ser mörkt ut för Sextus. Hans enda hopp är att gröngölingen Cicero ska lyckas övertyga domarna om hans oskuld. Chansen är minimal.
”Ärade domare. Endast ett hopp återstår för Sextus Roscius den yngre och för republiken: er välvilja och nåd!” Marcus Tullius Cicero
Inför rättegången har Cicero samlat in alla fakta om fallet.
Han har upptäckt att det finns åtskilliga frågetecken kring händelseförloppet: Hur kunde Sextus Roscius den äldre ha hamnat på Sullas dödslista när Roscius varit en av dem som stöder diktatorn? Och hur kunde Chrysogonus ha köpt Roscius egendomar för en sådan struntsumma?
Cicero inser att av alla inblandade i det här fallet är Sextus den som gynnats minst av mordet på fadern.
Under sina undersökningar formulerar han den fråga som kommer att prägla alla rättsliga utredningar ända in i våra dagar:
”Cui bono?” – Vem gynnas av brottet? Vem har ett motiv?
”Cui bono?”
Frågan cui bono – till gagn för vem? – lånade Cicero från den romerske konsuln och censorn Ravilla, som var domare i frågor om offentlig moral. Under rättegången mot Sextus Roscius den yngre gjorde Cicero frågeställningen till en oumbärligdel av alla framtida brottsutredningar.
Ögonvittnen tvingas till tystnad
Det enklaste vore förstås att kalla in Roscius slavar som vittnen. De var tillsammans med sin herre i Rom när han mördades.
De borde kunna identifiera mördaren – eller komma med en beskrivning som entydigt kan frikänna den åtalade Sextus.
Men slavarna säger ingenting, de har övertagits av Chrysogonus som förbjuder dem att vittna.
Cicero bestämmer sig för att spela ett högt spel och kallar in åklagarens vittne, Magnus.
Med stöd av hans vittnesmål kan Cicero bevisa att Magnus var i Rom på mordnatten. Cicero kallar honom för ”en gammal gladiator” – romarnas uttryck för en slagskämpe.
Och inte nog med att Magnus befann sig i Rom, poängterar Cicero: han var förvånansvärt snabbt framme vid mordplatsen.
Liket var fortfarande varmt när Magnus sände bud till Ameria för att meddela nyheten om mordet till sin kumpan och släkting Titus Roscius Capito – inte till den mördades son Sextus.
Sändebudet hade med sig den blodiga dolken som bevis på vad som inträffat.
Cicero skakar rätten
Den åtalade Sextus är fortfarande långt ifrån ett frikännande men Cicero har fler ess i rockärmen.
Nu rullar han ut dödslistan med namnen på alla fredlösa. Roscius den äldre står allra sist men det framgår tydligt att namnet har skrivits dit fyra dagar efter Roscius död!
Dödsdomen är undertecknad av ingen mindre än Chrysogonus.
Det går ett sus genom publiken i Forum Romanum. Rättegången har tagit en helt ny vändning.
”De trodde att han skulle sakna advokater. Men sanningen saknas inte.” Marcus Tullius Cicero
Cicero får ordet igen för att beskriva vad som skedde efter mordet: Magnus och Capito sände bud till Chrysogonus för att föreslå en uppgörelse.
De berättade om Sextus Roscius den äldres stora rikedomar och bad om hjälp med att undanröja arvingen. ”Ärade domare, för att inte slösa bort er tid:
En sammansvärjning bildades”, sammanfattar Cicero.
När Roscius gårdar såldes på auktion såg de tre männen till att ingen annan vågade bjuda och Chrysogonus fick dem därför oerhört billigt.
Som tack för samarbetet skänkte han tre gårdar till Capito, och Magnus utnämndes till förvaltare för de övriga, avslöjar Cicero.
Alla i Forum Romanum känner till skvallret kring den brutale Chrysogonus som bara lyder Sullas order.
Oron sprider sig bland åskådarna. Men Cicero ser till att Sulla inte drabbas av hans anklagelser mot Chrysogonus.
Dikatorn har så fullt upp med viktiga frågor att han ”knappt har tid att andas”, påpekar Cicero. ”Inte konstigt att vissa saker undgår hans uppmärksamhet.”
Men åskådarna blir inte lugnade. Det är mycket modigt att påstå att Chrysogonus är i maskopi med mördare och att han ingått i en sammansvärjning för att komma över några gårdar billigt.
Chrysogonus har så stor makt att han kan få Cicero dödad genom att bara vifta med lillfingret.
Men Cicero fortsätter att lägga fram fler bevis.
Rätten lyssnar: Advokaten Cicero riskerar sitt eget liv, när han avslöjar en komplott i fallet med det påstådda fadermordet.
Han har nämligen upptäckt att invånarna i Ameria skickade en delegation till Sulla för att få honom att ta bort Roscius namn från dödslistan.
Om det skett hade den dödes namn blivit rentvått och hans son erkänts som rättmätig arvinge.
Men delegationen kom aldrig fram till Sulla, förklarar Cicero.
Utanför diktatorns hus stoppades Ameriaborna av Chrysogonus som lovade att själv ta hand om saken.
Den unge Sextus blev då ett verkligt hot mot komplotten. Chrysogonus, Magnus och Capito beslöt att gå till domstol för att bli av med Sextus.
De anlitade Erucius som åklagare, och med en fadermördare som åtalad kunde det inte misslyckas.
De tre kumpanerna räknade med att Sextus skulle dömas till döden.
Domarna är rädda
Chrysogonus, Magnus och Capito var säkra på att deras plan var vattentät eftersom ingen advokat skulle våga ha Sextus som klient.
”De trodde att han skulle sakna advokater. Men sanningen saknas inte”, konstaterar Cicero och formulerar sedan den fråga som ställer saken på sin spets:
”Cui bono?” – Till gagn för vem?
Cicero ger själv svaret: ”Det är målsägarna som själva roffat åt sig den här mannens förmögenhet. Det är målsägarna som hade intresse av att Sextus Roscius far skulle mördas. För den åtalade har faderns död enbart medfört sorg och fattigdom.”
Alla bevis har lagts fram. De verkar övertygande men Cicero vågar inte låta dem tala för sig själva: I sin slutplädering sätter han press på domarna som själva är godsägare och därmed riskerar att falla offer för män som mChrysogonus:
”Ärade domare. Endast ett hopp återstår för Sextus Roscius den yngre och för republiken: er välvilja och nåd!”
Våld och orättvisa har förekommit alltför länge i Rom. Nu får det vara nog, menar Cicero. ”Befria staten från denna sjukdom, ärade domare”, appellerar han.
Ciceros ord genljuder i salen. Domarna känner hur ilskan sjuder bland åhörarna. Cicero har försatt dem i ett farligt dilemma: De kan välja att frikänna Sextus och riskera att drabbas av Sullas vrede, eller döma Sextus och förlora sitt anseende som rättskaffens män.
De har en enorm press på sig. Deras enda möjlighet att rädda hedern och livet är att Cicero har intygat att han inte låter någon skugga falla på Sulla.
Under stor tvekan tar de fram sina tavlor där de var och en ska skriva ned sin dom. Folkmassan håller andan medan rättens ordförande räknar domarnas röster. Sedan tar han den tavla där det avgörande utslaget står skrivet.
Långsamt vänder han tavlan och visar upp ett stort A – för Absolvo, frikänd. Medan Sextus försöker förstå att han åter är en fri man, jublar åskådarna i Forum Romanum. Rättvisan har segrat. Sextus är en fri man.
Kommentar
Artikeln om mordet på Sextus Roscius den äldre bygger på de tal som Cicero höll under rättegången i Forum Romanum år 81 f.Kr. Talen skrevs ned av hans skrivarslavar och bevarades.