Caligulas skräckvälde

Galen eller förtalad?

Än i dag är forskarna oense i sin syn på Caligula. Var han verkligen galen eller blev han bara utsatt för en systematisk smutskastning? Termer som ”vettvilling”, ”odjur” och ”galning” hörde till den politiska jargongen. Att allting spårade ur är uppenbart, men felet var inte enbart Caligulas utan också omgivningens.

Redan i barndomen gick det snett. Caligula var produkten av en intern maktstrid inom kejsarfamiljen. Augustus efterträddes av adoptivsonen Tiberius (14–37 e Kr), men framsynt nog hade han sett till att Tiberius adopterat sin brorson Germanicus.

Han var en ung och framgångsrik fältherre som dessutom var gift med Augustus dotterdotter Agrippina. Det populära paret fick många barn, däribland Caligula.

Tiberius var däremot en butter äldre man som verkade vara styrd av sin mamma, änkekejsarinnan Livia.

Bland den romerska allmänheten var det många som tyckte att Germanicus och Agrippina borde ha blivit det nya härskarparet.

Pappan dog mystiskt

Konflikten inom kejsarhuset fick en tragisk utgång. Caligula var bara sju år när hans far avled under mystiska omständigheter – ryktet sa att Tiberius och Livia låtit förgifta honom.

Änkan Agrippina hade opinionen på sin sida, men den var för stark för hennes eget bästa. Hon landsförvisades till en öde ö och Caligulas två storebröder dog i fångenskap.

När Caligula var nitton år skickades han till ön Capri utanför Neapel, varifrån Tiberius under sina sista tio år regerade riket på distans.

Tillsammans med sina tre systrar levde Caligula som politisk gisslan under konstant dödshot. Han lärde sig att smickra och ställa sig in hos despoten, och påstods delta i kejsarens orgier. Någon politisk eller militär utbildning fick han däremot inte.

När prefekten över kejsargardet förstod vartåt det lutade hjälpte han Caligula till makten genom en militärkupp, eventuellt efter att ha kvävt Tiberius med en kudde. Senaten i Rom hade bara att rätta sig efter den nye kejsaren när han anlände med soldaterna.

Allvarligt sjuk

Till en början gick det bra. Under pompa och ståt lät han begrava kvarlevorna av sin mor och sina bröder. Företrädarens dödsdomar upphävdes. Folket skulle få rätt att välja ämbetsmän precis som under republiken.

Caligula gav teaterföreställningar, gladiatorspel och delade ut pengar till folket. Byggprojekt som stått stilla under Tiberius färdigställdes i rask takt, bland annat ett tempel till den gudaförklarade Augustus. Det var invigningar och banketter dagarna i ända.

Men så, efter ett halvår på tronen, blev Caligula allvarligt sjuk. Vad som egentligen hände är oklart, men det hektiska schemat tog ut sin rätt. I hela sitt liv hade Caligula levt isolerad långt från offentliga plikter. Kanske gick han in i väggen efter denna rivstart.

Drev svärfar till självmord

När Caligula återhämtat sig var han som förbytt. Oavsett om det berodde på en mental förändring eller en krass politisk analys insåg han plötsligt att han inte var oersättlig.

Eftersom Caligula tyckte att hans svärfar agerat maktlystet under sjukdomstiden drev han nu honom till självmord. En person som lovat sitt eget liv i utbyte mot att kejsaren tillfrisknade tvingades uppfylla sitt löfte. Och så började ett treårigt skräckvälde.

En viktig drivkraft bakom terrorn var att kejsaren själv kände sig hotad.

Augustus och Tiberius hade varit gubbar på över sjuttio år, men nu skulle en tjugofemårig Caligula hantera de högfärdiga adelsmännen i senaten. Vad förväntades egentligen av en kejsare?

Föregångarna hade hållit låg profil och i kraft av sin auktoritet låtsats att Rom fortfarande var en republik. Caligula slet masken av den hycklande politiska teatern. På Capri hade han umgåtts med exilkungar från Roms lydriken.

Själv kunde han ju inte vara sämre – nu var det han som var kung och det skulle märkas. Han började tänja på gränserna för vad som var acceptabelt i det romerska samhället.

Visade sin makt genom lyx

I egenskap av kejsare kontrollerade han statskassan och kunde därigenom demonstrera sin makt genom lyx. Palats byggdes och revs, gästabud för astronomiska belopp avverkades, specialbyggda skepp med mosaikprydda badrum sjösattes – ingen i den avundsjuka romerska överklassen kunde hålla jämna steg med kejsaren. Till och med hans favorithäst fick ett stall i marmor och en krubba av elfenben.

Men samtidigt som människorna i hans omgivning kände sig förminskade framstod Caligula alltmer som ett stort och ansvarslöst barn. Hela världen var hans leksakslåda.

Liksom andra envåldshärskare har Caligula anklagats för ett urspårat sexliv. Han hade förstås både manliga och kvinnliga älskare.

Emellanåt tog han för sig av gästernas fruar vid middagarna och avvek en stund, för att sedan återkomma till bordet med en recension av samlaget. Ingen vågade säga emot. Med sina tre systrar hade han naturligtvis bedrivit incest, särskilt med favoriten Drusilla.

Uppgifterna går att hitta hos de senare historikerna, men ingen av de samtida vittnena, bland andra filosofen Seneca som hånade kejsarfamiljen, nämner något om saken.

Att Caligulas position var osäker står dock utom allt tvivel. Han hade ingen egentlig familj att ty sig till förutom sina systrar. När Drusilla dog lät han upphöja henne till gudinna och utfärdade landssorg.

Han fick en arvinge först när hans fjärde och sista hustru födde en dotter. När det argsinta barnet klöste lekkamraterna i ögonen ska han glatt ha konstaterat att detta var pappas flicka.

Skräcken spred sig

Betydligt allvarligare var konflikterna med senaten. Caligula slog ner på både inbillade och verkliga sammansvärjningar. En särskilt olycklig mekanism var lagen om majestätsbrott, enligt vilken till och med förtal av kejsaren räknades som högförräderi.

Senatorerna började ange varandra för att vinna fördelar. Blodet rann i strida strömmar och skräcken spred sig.

Det ömsesidiga föraktet mellan kejsaren och senaten nådde bottennivåer. Det är i detta sammanhang man ska förstå anekdoten om att Caligula hotade utnämna sin häst Incitatus till konsul, Roms högsta ämbete efter kejsaren själv. Kan man tänka sig en värre förolämpning av den ärevördiga församlingen? Men det var alltså bara ett hot, som aldrig verkställdes.

Inställt invasionsförsök

Efter två år hade situationen blivit outhärdlig. Caligula var i behov av stöd från annat håll och vände sig till Roms viktigaste maktfaktor – armén. I ett försök att upprepa sin pappas framgångar drog han igång en operation mot Germanien i kombination med ett invasionsförsök av Britannien.

Truppstyrkor av en aldrig tidigare skådad omfattning drogs samman. Det hela beskrivs som ett spexartat fiasko i källorna. Striderna bortom Rhen ledde inte till några resultat, men Caligula delade ut nya påhittade utmärkelser och uppfattade fälttåget som en framgång.

Vid Engelska kanalen fick han kalla fötter, beordrade soldaterna att samla snäckor som byte från havsguden Oceanus, och återvände sedan till Rom. Historiker har gett olika förklaringar till vad som egentligen hände.

Det hela har drag av en enorm militärövning utmed rikets farligaste gräns. Till och med snäckorna har bortförklarats och påståtts syfta på kelternas hyddor.

För den romerska militärledningen var detta något oerhört – ett krig på låtsas. Romerska eliten, som senare skrev historieverken, gjorde allt för att förlöjliga kampanjen som rena galenskapen.

Firade med viadukt av skepp

Tillbaka i Italien struntade Caligula i att hålla triumftåg i Rom utan lät istället bygga en 1,3 km lång viadukt av skepp tvärs över bukten vid Baiae (norr om Neapel), där han red fram och tillbaka i ett harnesk som hämtats från Alexander den stores grav.

Showen verkar ha anspelat på den bro som perserkungen Xerxes byggde över Hellesponten vid invasionen av Grekland 480 f Kr. Men spektaklen kostade pengar. Caligula hittade på nya impopulära skatter, bland annat på varor i matbutikerna och att prostituerade skulle skatta för ”en tjänst” per dag, med andra ord ett slags moms.

Hösten 40 e Kr eskalerade maktfullkomligheten till rena terrorn. Caligula ville bli dyrkad som en gud. Utstyrd i ett förgyllt skägg och med Jupiters åskvigg i handen, eller svidad som Venus, hade han nattliga kärleksmöten med mångudinnan och förde samtal med Jupiterstatyn i templet på Capitolium.

Orolig för mordförsök bar han alltid med sig två anteckningsböcker kall-de ”Svärdet” och ”Dolken”, som innehöll namn på alla som skulle avrättas. Samtidigt klagade han över de fredliga tiderna och önskade sig militära nederlag, hungersnöd, pest och jordbävningar.

Som en flott gest vräkte han ut pengar till medborgarna från ett hustak, men mynten var blandade med järnbitar som dödade många.

Hånfull mot diplomater

En av de få samtida ögonvittnesskildringarna kommer från en man vid namn Philon, som förestod en judisk delegation från Alexandria i Egypten. Judarna bad att få slippa dyrka kejsaren som gud, men Caligula avfärdade diplomaterna med hånfulla frågor om varför judar inte åt fläsk, samtidigt som han ägnade sin uppmärksamhet åt möbeltips från sina inredningsarkitekter.

Vid det här laget hade Caligula förbrukat sitt förtroende i alla läger. Varken senaten, armén, det romerska folket eller invånarna i imperiets provinser stödde honom. Kejsaren var inkompetent för sitt ämbete.

Istället för att ge kraft åt systemet hade han med sina spontana hugskott lösgjort sig från såväl samhället som verkligheten. Caligulas framträdanden handlade inte längre om makt; allt kretsade kring uppmärksamhet, en egotrippad show utan tillstymmelse till statsmanskap. Kejsaren måste bort.

Mördades på teatern

En sammansvärjning tog form bland en liten krets officerare och senatorer. Bland dem fanns Cassius Chaerea, som hade tjänat under Germanicus när Caligula ännu bara var ”en liten stövel”. Den 24 januari 41 e Kr slog man till mitt under en teaterföreställning.

En avgörande faktor var att kejsaren två dagar senare tänkte segla till Alexandria. Vissa befarade att han tänkte flytta imperiets huvudstad till Egypten.

Under förevändningen att några skådespelare ville tala med kejsaren lockades Caligula in i en korridor och höggs ner, liksom hustrun och den ettåriga dottern.

Inom senaten fanns en falang som hoppades att kejsardömet därmed var slut. Men så blev det inte eftersom några gardesofficerare hittade Caligulas femtioårige farbror Claudius gömd bakom ett draperi.

Mot sin vilja utropades han till kejsare i en ny militärkupp, som senaten tvingades acceptera. Claudius hamnade därmed i en svår sits. För att överleva var han tvungen att övertyga omgivningen om att kejsardömet var någonting bra. Felet var bara att man hade haft en dålig kejsare. Och så började smutskastningen av Caligulas minne.

Att Caligula inte kan ha varit sinnessjuk i medicinsk mening är historikerna tämligen eniga om. Romersk juridik och läkarvetenskap hade termer för sådant. Det intressanta med Caligula är inte i vilken grad han verkligen var galen.

Viktigare är varför omgivningen – senaten, militären, folket – kunde spela med i teatern och till och med uppmuntra den under nästan fyra år av dårskaper innan kejsaren till slut mördades år 41 e Kr.