Caesars väg till makten

Tre dagar tidigare hade senaten i Rom förklarat Caesar som statsfiende. Detta trots att han under åtta år i fält utvidgat romarrikets makt ända upp till Engelska kanalen.

"Tärningen är kastad!"

Caesar tvekade. Om han gick över floden skulle inbördeskrig bryta ut. Om inte, skulle hans fiender låta arrestera honom och anklaga honom för maktmissbruk.

Han fattade sitt beslut och ropade till soldaterna: ”tärningen är kastad!”. Genom att gå över gränsen bröt Caesar mot den romerska republikens lagar. Hans militära och politiska segrar under de följande åren skulle omvandla romarriket i grunden, och bana väg för ett nytt statskick: kejsardömet.

Republiken Rom

Julius Caesar (100–44 f Kr) hörde till en av Roms äldsta adelssläkter och hade en ställning som kunde leda antingen till makalös framgång eller total undergång. Under Caesars uppväxt hade Roms politiska liv nämligen urartat till blodiga konflikter mellan olika politiska falanger.

När Roms siste kung fördrevs från staden år 509 f Kr utropades en republik, där olika folkförsamlingar röstade fram ämbetsmän, vilka valdes på ett år och alltid skulle vara två eller fler till varje post, för att undvika maktkoncentration.

Senaten och folktribuner

Till detta kom ett rådgivande organ, senaten, vars medlemmar bestod av den politiskt och militärt erfarna eliten. Vid sidan av detta fanns folktribunerna, som hade rätt att lägga in veto om något förslag ansågs gå emot folkets intressen.

Den välbalanserade författningen fungerade så länge alla romare arbetade mot samma mål. Men i takt med att romarriket växte ökade spänningarna i samhället.

Popularer och optimater

Caesars uppväxt präglades av slitningar mellan två ”partier”: popularerna (de folkliga), och optimaterna (de bästa). De senare utgjorde en privilegierad elit som inte önskade några förändringar. Även popularernas ledare hörde till överklassen, men de förde en mer populistisk politik för att vinna röster.

Under Caesars tonår bröt ett inbördeskrig (88–82 f Kr) ut mellan den folklige Marius och den konservative Sullas anhängare. Eftersom Caesars faster varit gift med Marius och han själv vid sjutton års ålder gift sig med Cornelia, dottern till en av Marius närmaste män, var det givet vilken sida han tillhörde.

Caesar flyr Rom

Situationen ställdes på sin spets när Sulla segrade och krävde att Caesar skulle skilja sig. Caesar vägrade. Det var ett våghalsigt beslut: Sulla avrättade sina motståndare på löpande band och Caesar blev tvungen att fly från Rom.

Han gjorde nu sin ”militärtjänstgöring” i Mindre Asien, där romarna kämpade mot ett omfattande uppror. Caesar lyckades få lydkungen Nikomedes att bistå romarna med en flotta.

Elaka rykten påstod att han hoppat i säng med kungen: ”Nikomedes bordell” var ett glåpord som Caesar fick dras med resten av livet. Hans sexdrift tycks ha varit lika stark som hans stridslust, vilket gjorde att ovännerna kallade honom för ”alla kvinnors man och alla mäns kvinna”.

Sulla dör

Efter Sullas död 78 f Kr kunde Caesar återvända till Rom där han skapade sig ett namn som skicklig talare och advokat. När Caesar 75 f Kr reste till Rhodos för att vidareutbilda sig i retorik, togs han tillfånga av sjörövare. Han ansåg att lösesumman de begärde för honom var för låg: alltså höjde han priset på sig själv.

I väntan på att vänner skulle skaffa fram pengarna tillbringade Caesar några veckor hos piraterna, och lovade att komma tillbaka och korsfästa dem när allt var över. Piraterna tog det som ett skämt, men Caesar höll sitt ord och såg till att de straffades.

Såg upp till Alexander den store

Caesars karriär tog fart när han 69 f Kr valdes till kvestor (quaestor) och fick ansvar för finanserna i provinsen Spanien. Där fick han en dag syn på en staty av Alexander den store och brast i gråt. Han insåg att han själv redan var äldre än Alexander varit då han erövrat hela världen.

Tillbaka i Rom hade Caesar bestämt sig för att nå toppen. Sin politiska hemvist klargjorde han genom ett begravningstal över sin faster, i vilket han hyllade Marius. På så sätt säkrade Caesar en grupp väljare, men att finansiera valrörelsen var svårare.

Med hjälp av lånade pengar lyckades han erövra ämbetet edil år 65 f Kr. En edil skulle, förutom att sköta renhållningen i Rom, även ordna underhållning för folket. Caesar ställde till med de största gladiatorspel man någonsin sett. Gladiatorerna hade till och med rustningar av silver.

Stödde Pompejus

Caesar hade nu skulder upp över öronen. För att få allt att fungera såg han till att skaffa sig högt placerade vänner. I senatens debatter stödde han den berömde fältherren Pompejus. Denne hade haft stora militära framgångar i östra Medelhavsområdet men kommit på kant med optimaterna, som tyckte att han betedde sig som en kung.

I teorin var den romerska republiken fortfarande ett system för jämlikar, men i praktiken låg makten hos några få.

Det romerska samhället var ett system där mäktiga män beskyddade och hjälpte svagare personer – klienter – med allt från pengalån till juridiskt stöd. Klienterna förväntades i sin tur rösta på sin välgörare i valen.

Om någon, som exempelvis Pompejus, hade fört befäl över många legioner av lojala män, kunde han kontrollera långt fler klienter än andra politiker. Det var en insikt som drabbade Caesar.

Det första triumviratet

När han till slut ställde upp till val som konsul, den allra högsta posten i staten, såg han till att försäkra sig om stöd från både Pompejus och Crassus, den rikaste mannen i Rom. Alla tre var illa sedda av den politiska eliten för sin framtoning (Caesar flörtade med ”vanligt folk”, Pompejus med veteranerna och Crassus med ”kapitalet”).

De tre männen lovade nu att hjälpa varandra. Deras pakt från 60 f Kr har senare kallats det första triumviratet. Bland Roms invånare talade man om ”det trehövdade monstret”.

Tack vare triumviratets samlade klienter vann Caesar valet och blev en av de två konsulerna för år 59 f Kr. Han satte genast igång med att lagstifta om jordutdelning till Pompejus veteraner.

Senaten var rasande och planerade att väcka åtal mot honom så fort ämbetsåret var över. Men triumviratet hade planerat längre än så.

Inte nog med att man såg till att matcha fram lojalt folk till de kommande årens ämbeten. Man lyckades också driva igenom att Pompejus skulle bli ståthållare i Spanien och Caesar i Gallien på hela fem år. Crassus skulle i sin tur få ta hand om östern. Upplägget gav Caesar fria händer i Gallien och samtidigt en hållhake på sina värsta konkurrenter om makten.

Caesar erövrar Gallien

Vid 42 års ålder tog Caesars liv en ny vändning. Erövringen av Gallien 58–50 f Kr framställs ofta som en serie ”lysande operationer”, men var i realiteten ett folkmord utan dess like.

Själva krigsförklaringen var märklig. Caesars galliska provins be stod av Hitre Gallien på Po-slätten i Italien, samt sydfranska Provence (av latinets provincia).

När ett folk som kallades helvetier, från dagens Schweiz, på våren 58 gav sig ut på vandring för att hitta bättre land, ingrep Caesar för att ”skydda” de keltiska stammar i Gallien som romarna betraktade som sina bundsförvanter.

Helvetierna krossades, men därmed var inte konflikten löst – snarare tvärtom. När maktbalansen väl hade rubbats gick stora skaror av germaner över Rhen under ledning av sin hövding Ariovistus.

Caesar besegrade dem och omkring 80 000 germaner stupade. Hemma i Rom tyckte Caesars fiender att han borde överlämnas åt germanerna eller ställas inför krigsrätt för övergreppen när han kom tillbaka.

Men Caesar höll sig borta från Rom. För varje sommarkampanj tog han sig allt längre bort, och triumviratet såg till att förlänga hans kommando med ytterligare fem år. Åren 55–54 f Kr gick han till och med över till Britannien, en ö många romare inte trodde fanns.

Sin egen krigskorrespondent

Alltihop gick att läsa i hans egenhändigt författade Commentarii de bello Gallico, (Kommentarer rörande kriget i Gallien). Rapporter skrevs i slutet av varje års kampanj, och spreds bland både anhängare och motståndare i Rom. Caesar var med andra ord sin egen krigskorrespondent och kunde vinkla informationen till sin fördel.

Han skriver om sig själv i tredje person. ”Denna panikstämning upphörde först med Caesars ankomst” kan det heta, och om stridslinjen sviktade kunde han handgripligen gripa tag i flyende soldater och vända dem om med ett barskt ”Där är fienden!”.

Belägringen av Alesia

År 52 f Kr samlade sig kelterna till ett sista motstånd. Hövdingen Vercingetorix och hans armé blev snart inneslutna i bergfästet Alesia. Trots att Caesars trupper var numerärt underlägsna slog de en ring av vallgravar och palissader runt staden.

När ännu fler kelter kom till undsättning byggde romarna en yttre palissad, och försvarade sig alltså samtidigt mot både de belägrade gallerna och deras undsättningsstyrka.

De mest ohyggliga scenerna utspelades när kelterna skickade iväg kvinnor, barn och gamla eftersom matförråden i staden var slut. Romarna vägrade släppa ut dem eller ens ta dem som slavar.

Flyktingarna svalt ihjäl i ingenmansland. Vercingetorix insåg då att allt hopp var förlorat, red ut ur Alesia och kastade sin rustning inför Caesar.

Caesar blir Roms statsfiende

Under Caesars frånvaro fortsatte de politiska intrigerna i huvudstaden. Tack vare krigsbytet från Gallien kunde han nu betala sina skulder från ungdomen, och dessutom muta politikerna att stödja hans sak.

Men så upphörde triumviratet. Caesars dotter Julia, som var gift med Pompejus, dog i barnsäng. Crassus stupade under ett fälttåg i Mesopotamien. Caesar hade hoppats att kunna återvända för att bli omvald till konsul, men starka krafter i senaten spjärnade emot.

Galliens erövrare hade blivit alldeles för mäktig för republikens bästa och senaten krävde nu att Caesar skulle demobilisera sina trupper. Caesar vägrade.

Om han återvände väntade en rättegång där han antagligen skulle fällas för maktmissbruk under sin tid som konsul år 59 f Kr samt för ett krig som aldrig godkänts av senaten. Sedan skulle han troligen ha landsförvisats. När tidsfristen löpte ut i januari 49 f Kr förklarade senaten Julius Caesar som statsfiende.

Benådade sina fiender

Så kom det sig att Caesar i spetsen för en enda legion, knappt femtusen man, invaderade Italien. Med sina stridsvana och lojala soldater svepte han ned genom Italien så snabbt, att Pompejus, som utsetts till konsul, och stora delar av senaten valde att fly till Grekland. Men det som alla hade fruktat hände inte. Istället för att avrätta dem som kom i hans väg lät Caesar benåda sina fiender.

Han förklarar själv sin hållning i ett brev som återgetts av Cicero: ”Detta må vara mitt nya sätt att segra, så att jag befäster mitt välde genom barmhärtighet och humanitet.”

Denna mildhet, clementia, blev Caesars främsta vapen. När han marscherade in i Rom framstod han som en bättre representant för republiken än Pompejus och de övriga som flytt fosterjorden. Men faktum kvarstod: han hade gripit makten med vapen i hand.

Åren 49–45 f Kr följde ett inbördeskrig, där Caesar med obändig energi flängde runt till imperiets alla hörn. Först nedgjordes Pompejus trupper i Spanien under slaget vid Ilerda.

Besegrade Pompejus

Sedan besegrade han Pompejus själv och den republikanska armén vid Farsalos i Grekland.

Därefter begav han sig till Egypten och hamnade i ett lokalt inbördeskrig som han vann med hjälp av landets unga drottning Kleopatra. Med henne inledde Caesar också ett förhållande som resulterade i sonen Caesarion, senare sin mors medregent.

På hemvägen genom Mindre Asien samma år krossade han ett uppror vid Zela, där han fällde de berömda orden veni, vidi, vici – ”jag kom, jag såg, jag segrade.”

Efter att ha farit över till Afrika besegrade han ytterligare en motståndsarmé, med elefanter och allt, utanför Thapsus.

Till sist lyckades han även vinna över Pompejus söner som länge höll ställningarna i Spanien. Caesars seg-rar i Gallien, Britannien, Germanien, Italien, Spanien, Grekland, Egypten, Mindre Asien och Afrika saknade mot-stycke. Han överträffade alla Roms ti-digare fältherrar – och alltihop inom loppet av drygt tio år.

Vred tiden rätt

Hösten 45 f Kr var Caesar romarrikets obestridde envåldshärskare. Men han var inte bara ett militärt geni, han var också en organisatör av stora mått. Lagarna sågs över och huvudstaden försågs med nya badhus och tempel. Kanaler skulle grävas, träsk dikas ut, berg jämnas med marken. Caesars reformer visste inga gränser.

Som kronan på verket vred han tiden rätt genom att införa skottår och den julianska kalendern med 365 dagar – romarnas gamla månkalender hade nämligen kommit flera månader ur fas.

Alltihop gick i ett rasande tempo. Partistriderna i Rom hade visserligen fått ett slut, men med hundratusentals klienter och lojala legioner var Caesar själv nu närmast en kung. Hösten år 45 f Kr utsågs han till diktator på livstid.

Vad Caesar egentligen hade för planer för romarriket och sig själv är det ingen som vet. Däremot är det tydligt att han mot slutet blev fartblind. Han kallade republiken för ”ett tomt skal”. Han började gå klädd på ett sätt som påminde om de gamla kungarna. Han reste sig inte inför senaten. Till slut mognade en sammansvärjning fram.

Bland de drivande fanns Brutus och Cassius, som båda stridit för Pompejus men benådats av Caesar. Mordet ägde rum vid ett senatsmöte den 15 mars 44 f Kr. En försvarslös Caesar omringades och stacks ned med 23 dolkhugg.

Inbördeskrig bröt ut

Men attentatmännens motiv var aldrig att själva gripa makten. De trodde att re-publikens demokratiska rutiner skulle återupprättas så fort tyrannen var borta. Istället utbröt ett nytt inbördeskrig som inte slutade förrän femton år senare, då Caesars adoptivson Octavianus blev ensam härskare i Rom och under namnet Caesar Augustus grundade kejsardömet.

Caesar – som i det klassiska latinet uttalades ”Kaisar” – har sedan levt kvar i ryskans ”tsar”, tyskans ”Kaiser” och svenskans ”kejsare”.

Julius Caesar fick plikta med sitt liv för sin politiska kometkarriär, men hans namn kom att bli synonymt med en härskartitel.

Tärningen som kastades vid Rubicon har påverkat världshistorien ända fram till i dag.