Efter ett antal fälttåg lyckades den romerske fältherren Julius Caesar år 50 före Kristus erövra hela Gallien (vår tids Frankrike). Därefter bad den romerska senaten honom att upplösa sin armé. Men Caesar hade andra planer.
Tillsammans med sina legioner korsade han Rubicon – den flod som angav gränsen mellan Gallien och Italien – och inledde ett inbördeskrig, som han vann.
Med sina fiender besegrade kunde Julius Caesar befästa sin makt och i början av år 44 före Kristus utropade han sig själv till dictator perpetuo (diktator på livstid) – ett beslut som skulle komma att bli ödesdigert.
”Även du, Brutus?” Caesars sista ord – sägs det.
Senatorerna i Rom fruktade att Caesar planerade att låta utropa sig till kung och avskaffa republiken. Att Caesar betedde sig arrogant och bland annat avskedade två folktribuner (folkvalda politiker), gav näring åt denna rädsla.
En sammansvärjning av 60 senatorer beslutade sig för att skrida till verket. Under ett senatsmöte den 15 mars 44 före Kristus stack de ner Caesar. Bland konspiratorerna fanns Marcus Junius Brutus, son till diktatorns älskarinna.
”Även du, Brutus?” ska Caesar ha utbrustit före sin död.
FÖR OCH EMOT: Författarna återgav ett rykte
Caesars sista ord har förmedlats av författaren Suetonius (cirka 70–130 e.Kr.) på grekiska. Hos Suetonius lyder de: ”Kai su, teknon” (Även du, mitt barn). Det latinska ”Et tu, Brute?” (Även du, Brutus?) är en ungefärlig översättning av orden.
Citatet från Suetonius är omdiskuterat, andra av antikens författare nämner det inte. Möjligen beror självcensuren på hänsyn till Caesars heder. I Rom förväntades en soldat nämligen möta döden under tystnad.
Mordet begicks av en grupp senatorer – bland dem Marcus Junius Brutus, vars mor var diktatorns älskarinna. Caesar lär ha behandlat Brutus som en son, och när han såg honom kan han ha yttrat orden i uppriktig besvikelse.
Suetonius trodde inte själv på att Caesar vände sig till Brutus. I sin bok är författaren tydlig med att han bara förmedlar ett rykte, som han hört.
Andra författare förnekade att den döende Caesar skulle ha nämnt Brutus. En av dessa var den grekiske filosofen Plutarchos (cirka 45-120 e.Kr.), även om han i likhet med Suetonius skriver att Caesar gav ifrån sig ett överraskat utrop, när han attackerades av senatorerna.
Den latinska versionen av citatet dyker upp först på 1500-talet, då det förekommer i flera dramer. Mest berömt av dessa är William Shakespeares Julius Caesar, i vilket diktatorn yttrar de berömda orden i tredje akten.
SLUTSATS: Caesars berömda sista ord härrör från teaterscenen
Tanken att Caesar skulle ha yttrat de berömda orden ”Et tu, Brute?”, härrör från antiken. Men dåtidens författare var väldigt tydliga med att de enbart förmedlade ett rykte, som de inte själva trodde på.
Den latinska versionen av citatet är dessutom en senare konstruktion. I de antika källorna framgår det tydligt att Caesar – enligt ryktena – yttrade de berömda orden på grekiska, ett språk som de flesta lärda romare behärskade.
En obduktion visade att endast ett av de 23 hugg Caesar fick var dödligt.
Caesars sista ord dyker upp första gången på latin drygt 1 500 år senare – som en replik i tragedin Caesar Interfectus från 1582. Manuskriptet har gått förlorat, men meningen förekommer även i Shakespeares pjäs om Julius Caesar från 1599.
Det finns i slutänden inga bevis för att den verklige Julius Caesar vände sig direkt till Brutus, och om han gjorde det, sa han något på grekiska.