Som ung officer passerade Caesar en by på sin väg genom Alperna.
När hans vägvisare hånade den ”löjliga lilla hålan” sade Caesar allvarsamt att han hellre skulle vilja vara hövding där än nummer två i världens huvudstad Rom.
Det är den grekiske historikern Plutarchos som återger anekdoten. Han berättar också att Caesar under ett senare fälttåg i Spanien brast i gråt när han läste om Alexander den stores bedrifter.
Vännerna frågade varför han grät
Vännerna frågade varför han grät. Caesar förklarade då att när Alexander hade varit i Caesars ålder hade han hunnit erövra ett otal länder. Själv hade Caesar inte åstadkommit någonting.
Det var dessa enorma ambitioner som senare drev generalen Caesar till många spektakulära erövringståg i Gallien mellan åren 58 och 50 f.Kr.
Erövring gav stora rikedomar
Ett sätt för Caesar att skaffa sig berömmelse var att tillföra nya, inkomstbringande provinser till romarriket. Gallien var ett perfekt mål. Området befolkades av olika stammar som stred mot varandra.
Några var allierade med Rom och idkade handel med romerska köpmän. Andra ville inte alls ha med främlingar att göra.
Romarna betraktade dem som barbarer, men ingen hade dittills vågat försöka sätta dem på plats.
Caesar tog chansen. Han var 41 år gammal och hade nyss utnämnts till guvernör för Roms besittningar i södra Frankrike, nordligaste Italien och områdena längs Adriatiska havets kust i Slovenien och Kroatien.
Med hjälp av pengar hade han tagit sig upp till toppskiktet inom romersk politik men drogs nu med stora skulder och behövde verkligen ett militärt projekt som kunde resultera i ett rejält krigsbyte.
En militär triumf skulle både trygga hans privatekonomi och ge honom en fast position högst upp i den politiska hierarkin. Dessutom förföljdes han av skandaler och hot om åtal i Rom.
Om han återvände till staden som civilperson skulle han ställas inför rätta.
Genom segern vid Alesia hade Caesar besegrat gallerna – och tryggat sin egen karriär.
Därför drev han – efter kohandel med de båda inflytelserika politikerna Crassus och Pompejus – igenom att han skulle få befälet över provinserna i fem år, inte bara ett år som brukligt var.
Hans ursprungsplan var troligen att starta ett fälttåg mot den rike kung Burebista i Dakien, nuvarande Rumänien.
Slaget utvecklades till ett blodbad
Men Caesar insåg snart att möjligheterna var bättre i väster och när helvetierna, ett folk från våra dagars Schweiz, började utöka sitt territorium, ändrade Caesar sina planer.
När en grupp galliska stammar, som var allierade med Rom, år 58 f.Kr. bad Caesar om hjälp med att stoppa helvetierna fick han anledning att provocera fram en drabbning.
Caesars storhet har förevigats på många ställen — bland annat på romerska mynt.
Den romerska armén var numerärt underlägsen men betydligt bättre utrustad och disciplinerad. Caesar hade bara sex legioner med totalt knappt 30 000 man till sitt förfogande.
Soldaterna var emellertid utrustade med ringbrynjor, hjälmar, sköldar och vapen som bara de rikaste fienderna hade råd till.
Slaget utvecklades till ett blodbad. De flesta av helvetierna dödades eller togs till fånga. Caesar anger inte hur många legionärer som stupade men berättar att det tog tre dagar att begrava de fallna och behandla alla sårade.
När Caesar nu befann sig i Gallien tog han tillfället i akt och lät sina män skaffa sig lite stridserfarenhet. Under förevändning att han skulle hjälpa några allierade stammar tänkte han förfölja en grupp germaner som tagit sig in i Gallien.
Germanerna var hemska odjur
Först måste fältherren dock få bukt med en plötslig panik som spred sig i det romerska lägret. Det gick vilda rykten om germanernas oerhörda grymheter och legionärerna var inte beredda att strida mot ett gäng monster.
Caesar avvärjde krisen på sitt eget oortodoxa vis: Han ställde sig framför officerarna och hotade att marschera mot fienden med endast en lojal legion. Detta sårade stoltheten hos de övriga, som övervann rädslan och anslöt sig till truppen.
När slaget ägde rum var romarna överlägsna. Enligt Caesar låg 80 000 döda fiender kvar på slagfältet – troligen en överdriven siffra men en perfekt romersk final på det första året i Gallien.
När vintern kom slog fältherrens trupper vinterläger i de erövrade områdena. Detta ingöt ett lugn bland de besegrade stammarna som ålades att leverera förnödenheter till legionärerna.
Caesar själv drog till norra Italien där han tog hand om sina övriga administrativa plikter och där han kunde hålla bättre kontakt med Rom. När våren kom återvände han till sina soldater och fortsatte fälttåget.
Under de följande somrarna utökade Caesar sin armé till tio legioner – cirka 50 000 man – och så småningom lade de under sig hela Gallien. Alla ansatser till uppror slogs ned med hård hand.
Caesars mål var att göra Gallien till en provins i romarriket och han insåg att detta inte skulle låta sig göras enbart genom militärt våld. Han behövde stöd från lokalbefolkningen.
Han slog brutalt ned allt motstånd men belönade också de allierade stammarna. Hans söndra och härska-politik gjorde det svårt för gallerna att bilda en enad front mot den romerska ockupationsmakten.
Fälttåget var nära att sluta i katastrof
Sedan han lyckats bringa ett relativt lugn i området koncentrerade sig Caesar på att förbättra sin position i Rom. År 55 f.Kr. var Crassus och Pompejus centralfigurer i huvudstaden.
Caesar behövde ett par segrar som gav stora rubriker till hans fördel. Han bestämde sig för att bli den förste romerske fältherre som gick över Rhen och in i Germanien.
Hans trogna legioner besegrade först en stor germansk armé som hade korsat floden, och förföljde den sedan över Rhen på en hastigt byggd bro. I Rom talade man om Caesars seger men alla var inte lika förtjusta.
Caesar hade brutit en vapenvila för att provocera fram ett slag och senatorn Cato krävde att Caesar skulle utlämnas till germanerna för krigsförbrytelser.
Men ingenting kunde stoppa Caesar. Nästa mål var att invadera Britannien, en mytisk ö för tidens romare.
Fälttåget var nära att sluta i katastrof eftersom romarna bara lyckades transportera två legioner över kanalen och många av deras skepp krossades i en våldsam storm.
Legionärerna var rädda att inte kunna återvända hem. De ägnade lång tid åt att reparera fartygen och hann bara vinna ett mindre slag innan vintern tvingade dem att återvända till kontinenten.
Hemma i Rom talades det mer om att Caesar gått över kanalen än om hans krig i Germanien – trots de ringa framgångarna på ön.
Caesar beskrev fälttåget som en storslagen erövring av det mytomspunna landet. Senaten i Rom beslöt att ordna en tjugo dagar lång fest för Caesars modiga bedrift.
Gallerna gjorde uppror
Året därpå for Caesar ännu en gång över kanalen och fick större framgångar på slagfälten. Ockupationen blev dock inte långvarig på grund av situationen i Gallien. Missnöjet med romarna ökade i de ockuperade områdena.
Under vintern 54–53 f.Kr. gjorde belgiska stammar uppror med hjälp från germanerna. En av de mindre, galliska stammarna lyckades omringa en romersk legion i en skog och högg ned de överrumplade romerska legionärerna.
Detta var Caesars första stora nederlag. Han svor att han varken skulle raka sig eller klippa sig innan han hade hämnats de döda soldaterna. De hårt prövade legionärerna gav sig genast i kast med uppgiften.
Med viss möda lyckades de slå ned gallernas uppror och under åren som följde genom-förde romarna många hämndaktioner under vilka legionärerna härjade bland de rebelliska stammarna och fick utlopp för all sin frustration. Caesar skrev:
”Alla byar och bondgårdar stacks i brand varhelst man kunde komma åt. Byte samlades in från alla håll, säden användes som föda åt de många hästarna och människorna; mycket av den hade förstörts av regnet ute på åkrarna eftersom den inte hade skördats i tid. Om det hade funnits några som höll sig gömda skulle de säkert ha dött av svält med tiden.”
Caesar införde år 46 före Kristus den julianska kalendern. Både kalendern och sommarmånaden juli är uppkallade efter Julius Caesar.
Så småningom nådde rapporter om Caesars härjningar fram till de hövdingar som till en början varit tillmötesgående och hälsat honom välkommen. Romarna hade inte tänkt lämna Gallien igen.
Men slakten på den romerska legionen visade att ockupationsmakten inte var oövervinnelig. På våren 52 f.Kr. distraherades Caesar av politiskt tumult hemma i Rom och hans armé låg i vinterkvarter, utspridd över hela Gallien. Då bröt ännu ett uppror ut.
I staden Cenabum avrättade invånarna traktens romerska köpmän och på kort tid lyckades den unge, galliske adelsmannen Vercingetorix få flera galliska stammar att bilda gemensam front mot romarna.
När Caesar fick höra talas om oroligheterna insåg han genast att detta var början till ett omfattande uppror. Generalen skyndade till Gallien och hann fram precis i tid för att kunna slå tillbaka ett angrepp.
Detta var början till ett omfattande uppror
Men de flesta av hans legionärer låg i vinterkvarter i norra Gallien – på andra sidan rebellerna.
Caesar visste att det skulle kosta många soldatliv om han hade beordrat dem att ta sig igenom fiendens linjer. Därför valde han i stället att själv gå norrut.
Caesar korsade fiendens linje
För att kunna ta sig fram planerade han en skenmanöver. Först ledde han en liten grupp pålitliga soldater genom ett bergspass och genomförde överraskningsattacker mot flera byar.
Som väntat lockade angreppen till sig Vercingetorix. Därefter deklarerade Caesar offentligt att han planerade att återvända med förstärkningar tre dagar senare.
Men i stället red Caesar norrut genom fiendeland, endast omgiven av en mindre kavallerienhet på 400 ryttare.
Generalen och hans följe gjorde den farliga resan utan vilopauser och kunde snart ansluta sig till de legioner som låg i vinterkvarter. Därifrån skickade han bud till de övriga legionerna om att de skulle komma till honom.
Caesar hade lyckats lura fienden. Men vägen till seger var fortfarande lång. Till sitt förfogande hade generalen bara cirka 25 000 trötta legionärer och 5 000 man i hjälptrupperna.
Armén hade inte haft tid att samla på sig proviant till ett fälttåg. Caesar var dock tvungen att slå till omedelbart för att kunna komma de allierade stammarna till undsättning.
Vercingetorix kände till Caesars dilemma och tänkte utnyttja situationen: han hade studerat Caesar fälttåg och sett att romarnas svaghet var deras oskyddade försörjningslinjer.
Hans strategi blev därför att undvika direkt konfrontation tills fienden började få ont om mat. Gallerna brände sina byar och åkrar så att inget skulle falla i legionärernas händer.
Julius Caesar mördades av sina politiska rivaler år 44 före Kristus. Han adopterade arvinge, systersonen Octavianus (senare Augustus), tog senare makten och bidrog till att grunda romarriket.
Caesar agerade snabbt. Han belägrade genast staden Avaricum och när de stridslystna legionärerna intog den fick de fria tyglar.
”Det var inte någon av våra soldater som tänkte på plundring; de befann sig i ett sådant rus, både över morden i Cenabum och på grund av belägringens strapatser, att de inte skonade vare sig gamla eller kvinnor eller barn. Av hela befolkningen, som varit cirka 40 000, undslapp knappt 800 till Vercingetorix läger”, förklarar Caesar i sina skildringar.
En tid senare vann Caesar den slutgiltiga segern vid Alesia. Gallien blev därigenom en del av romarriket.
Med orden ”tärningen är kastad” inledde han år 49 f.Kr. det inbördeskrig som skulle göra honom till envåldshärskare i Rom.
Därmed slutade de blodiga fälttågen som kostat över en miljon galler livet och gjort ungefär lika många till slavar.
I Rom pratade alla om Caesar som blivit en rik man tack vare stora krigsbyten. Hans soldater hade också gjort stora förtjänster på plundringarna. Deras stärkta lojalitet fick Caesar god nytta av i Rom, där hans fiender väntade.
Med orden ”tärningen är kastad” inledde han år 49 f.Kr. det inbördeskrig som skulle göra honom till envåldshärskare i Rom.