Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Britternas första Brexit

År 410 efter Kristus drog romarna ut sina sista soldater ur England. Landet söndrades, städer avfolkades och fiender invaderade. Både kunskaper, välstånd och det brittiska språket gick förlorade.

Canterbury Museums & Galleries

Inget kan hejda den rasande pöbel som år 410 stormar fram längs de stenlagda gatorna i Londinium och många andra av det romerska Englands städer.

Med upproriska soldater i spetsen tränger folkmassan in i de pampiga administrationsbyggnaderna, där de romerska tjänstemännen förgäves försöker lugna de upprörda människorna.

Britterna känner sig förrådda av öns högsta myndighet, general Flavius Claudius Constantinus, som har tagit med sig den romerska armén för att slåss på fastlandet.

Därmed har han lämnat fältet fritt för barbarer att angripa Britannia, som romarna kallar sin nordligaste provins. Revolten leds av så kallade romano-britter, som kastar ut de romerska tjänstemännen.

Romano-britterna talar latin, har en eller flera romerska förfäder och lever som invånare i Rom. När legionärerna nu har gett sig av hotas emellertid deras existens.

Andra britter firar i stället historiens första ”brexit”. Äntligen verkar det som om de ska få tillbaka sitt land. Efter 367 år som en del av det romerska riket ska de själva få bestämma.

Både anhängare av och motståndare till självständigheten hoppas att övergången till självstyre ska bli fredlig, men den förhoppningen grusas snart.

England drabbas av den ena katastrofen efter den andra. Under de följande seklen kommer blodiga strider, flykt och förfall att prägla den tidigare så välmående ön.

© Wikimedia Commons

Britannia / 410 e.Kr.

I 367 år har provinsen Britannia (England) varit en del av det romerska imperiet.

Britterna drömmer å ena sidan om frihet, å andra sidan gynnas de av den romerska civilisationen och det skydd som de romerska legionerna står för.

England kände av oron

Romarna var starka och på frammarsch när de med vapenmakt införlivade England i imperiet år 43 efter Kristus.

Under de följande hundra åren flyttade romarna gränsen längre norrut till dagens Skottland, där de byggde Hadrianus mur, som gick från kust till kust och skyddade den nya provinsen mot folkgruppen pikterna.

Ingen kunde ana att romarriket snart skulle börja förfalla för att under 470-talet kollapsa helt och hållet.

Början till slutet var mordet på kejsar Alexander Severus år 235. Han dödades av sina egna soldater när han i stället för att leda ett fälttåg mot germanerna försökte muta de vilda stammarna till att sluta fred med Rom.

Soldaterna såg fredsfördraget som ett tecken på räddhågsenhet och svaghet, vilket beseglade kejsarens öde.

Samma logik kostade många av hans efterträdare livet. Inom loppet av femtio år gjorde tjugosex romerska generaler uppror och krävde att få makten över det krympande riket.

Oron innebar att de romerska provinserna i perioder var uppdelade mellan flera konkurrerande kejsare. Omkring år 250 försvagades riket ytterligare av en pestepidemi, som dagligen skördade femtusen människoliv.

Romerska rikets problem ledde till att provinsen Britannia försvagades både ekonomiskt och militärt under 200- och 300-talet.

Britannia hade varit något av ett prestigeprojekt för kejsaren. Omkring en sextondel av Roms årliga budget gick till försvaret av ön, där romarna hade stationerat fyrtiotusen soldater, en åttondel av de romerska legionerna.

Roms olika makthavare drog bort alltfler legionärer från Britannia och forskarna tror att truppförflyttningarna medförde en markant nedgång i britternas ekonomi, eftersom soldaterna med sina löner satte mycket pengar i omlopp och höll i gång importen av exotiska lyxvaror som vin och olivolja.

Arkeologiska fynd visar att två tredjedelar av Londiniums (Londons) romerska byggnader omkring år 300 var så svårt förfallna att de revs.

Sex av stadens femton offentliga bad stängde på grund av den ekonomiska nedgången.

Vackra romerska bronsfat tillverkades av brittiskt tenn.

© Dea/L.Pedicini/Getty Images

Tenn lockade romarna till ön

År 43 efter Kristus korsade kejsar Claudius Engelska kanalen och erövrade Britannia (England).

Kejsaren var framför allt ute efter britternas tenn, som kunde blandas med koppar för att få den eftertraktade handelsvaran brons.

Dessutom gav ön romarna tillgång till keltiska slavar, galliska rebeller från Frankrike hindrades från att ta sin tillflykt till ön och legionerna fick mycket mark att odla spannmål på.

Både romerska tjänstemän och pensionerade soldater slog sig med tiden ner på ön och gifte sig med keltiska kvinnor.

På så vis uppstod en romersk-brittisk elit och den romerska kulturen spreds till stora delar av ön. År 212 gjorde kejsar Caracalla alla landets invånare till romerska medborgare.

Rom drog med sig britterna i fallet

Medan romerska riket hotades av kris väcktes gamla drömmar om självständighet till liv hos många britter. Lokala ledare var ivriga att göra uppror mot den guvernör som kejsaren i Rom hade gett i uppdrag att styra Britannia.

Enligt kyrkofadern och historikern Hieronymus (345–420) var Britannia på den tiden ”rikt på tronpretendenter”.

Dessa ville dock sällan befria britterna från romersk ockupation, utan snarare använda sina legionärer i kampen om att bli Roms näste kejsare.

Hur allvarligt de interna maktstriderna försvagade romerska riket blev tydligt år 367, då Britannia och delar av Gallien (Frankrike) utsattes för ”en barbarisk konspiration”, som den romerske historikern Ammianus Marcellinus (330–400) uttryckte det.

I Gallien härjade saxiska och frankiska pirater längs kusterna. I norr stormades Hadrianus mur, och horder av plundrande pikter vällde in i Britannia, samtidigt som irer seglade förbi britternas underbemannade försvarsanläggningar och angrep från havet.

Inkräktarna nådde ända ner till Themsen innan de vände om, tungt lastade med krigsbyte. ”Romerska Britannias byar brändes ner till grunden”, skrev Ammianus Marcellinus i sitt verk.

Britternas städer var som små kopior av Rom. Där fanns tegelhus, kloaker och män i toga. Arkeologiska utgrävningar visar att stad efter stad övergavs under 400-talet.

© Heritage Images/Getty Images

Britterna stred inbördes

Vis av misstagen skickade Rom under de följande åren fler soldater till Britannia. Även de nya befälhavarna hade emellertid ambitioner.

Spanjoren Magnus Maximus anlände exempelvis till Britannia år 383, och han stred så väl att han flera generationer senare omtalades som en stor hjälte i walesiska myter.

Magnus Maximus kom snart fram till att han ville vara kejsare, varpå han tog med sig en stor del av öns soldater till kontinenten.

Han dog fem år senare och lämnade efter sig ett Britannia som var en försvagad och orolig provins.

Utan en stark romersk närvaro utbröt krig mellan de talrika brittiska stammar som befolkade Britannia.

På 300-talet fanns ingen gemensam nationalkänsla på Brittiska öarna. Man betraktade sig antingen som romare eller så tillhörde man dumnonii, catuvellauni eller någon annan av de över femtio olika stammarna i Britannia.

Denna dystra tid skildrades drygt hundra år senare av historikern Gildas från Skottland. I Klagobok över förstörelsen och erövringen av Britannien skrev han: ”Britterna har kungar, men de är tyranner. Och domare, men de är korrupta. De lägger sin tid på att terrorisera och råna oskyldiga människor, medan de stöttar och bistår banditer och kriminella.”

Till de interna striderna kom anfall från germanska och iriska pirater, som angrep hamnstäder och fartyg på väg mot kontinenten. Snart kollapsade handeln med resten av romerska riket.

Något behövde göras. Enligt den bysantinske historikern Zosimus samlades år 406 – mitt under brinnande krig och det kaos som det innebar – de kvarvarande legionärerna och ledande romano-britterna kring en general vid namn Marcus.

De utsåg honom till kejsare av Britannia. Marcus levde dock inte upp till deras förväntningar, utan avrättades och ersattes av Gratianus, som enligt den samtida historikern Orosius var romano-britt och hade innehaft en viktig position i Britannias romerska administration.

Inte heller Gratianus var emellertid någon stor härförare, så han mötte samma öde som sin företrädare.

Därpå installerade britterna den ambitiöse generalen Flavius Claudius Constantinus som kejsare. Han tog sig då namnet Konstantin III.

Bara några månader senare begav sig emellertid Konstantin, till britternas stora förtvivlan, över Kanalen med de sista romerska legionerna för att slåss mot germaner och bli kejsare över hela riket.

Britterna såg häpna på när Constantinus seglade alla Britannias legionärer till Frankrike.

© Look and Learn/Bridgeman Images

Ambitiös general tog alla Englands soldater

En makthungrig befälhavare orsakade britternas första brexit när han försökte erövra kejsartiteln.

Mellan åren 196 och 407 gjorde britterna uppror vid minst åtta tillfällen. De krävde bättre skydd mot bland annat skotska stammars plundringar och utsåg en egen kejsare.

Den siste av dem var general Flavius Claudius Constantinus, senare känd som Konstantin III. Men som så många andra före honom svek även Konstantin provinsen Britannia.

På nyårsafton 406 korsade de germanska stammarna alanerna, vandalerna och sveberna Rhen och nådde långt in i det romerska Frankrike.

För att besegra barbarerna och lansera sig själv som Roms näste kejsare bestämde sig Constantinus för att korsa Brittiska kanalen.

Våren 407 tömde han därför Britannia på legionärer och lämnade bara kvar enstaka styrkor för att bevaka murarna kring de största städerna. Provinsen var därmed mer sårbar än någonsin.

Constantinus lyckades nästan med sin plan. Han stoppade germanerna och pressade därefter den romerske kejsaren Honorius till att göra honom till medkejsare under namnet Konstantin III.

Redan två år senare förlorade Konstantin emellertid på slagfältet, varefter Honorius fick sin rivals avhuggna huvud.

Britterna fick sköta sig själva

Kvar i Britannia lämnade Konstantin III bara tjänstemän – och en massa vapen, enligt historikern Gildas: ”Britterna tog till vapen och kämpade för sig själva, befriade städerna från barbarerna som pressade dem. Hela Armorica (Bretagne) och andra provinser i Gallien tog efter britterna och befriade sig själva på samma sätt och drev ut de romerska ämbetsmännen.”

Det hölls ingen folkomröstning före upproret och långt ifrån alla höll med om att en ”brexit” var den bästa lösningen.

Det finns tecken på att en grupp romano-britter skrev till imperiets officiella kejsare Honorius och vädjade om att han skulle komma dem till undsättning.

Dessvärre hade Honorius händerna fulla. Italien attackerades av visigoterna, ett angrepp som slutade med att Rom plundrades.

Enligt historikern Zosimus avvisade kejsaren britternas begäran: ”Honorius skrev till städerna i Britannia och bad dem försvara sig själva.”

Kontakten med Rom var nu helt bruten och inbördeskriget fortsatte i Britannia. Krigsherrar, som ofta fortfarande bar romerska uniformer, kämpade mot varandra om makten och landet delades upp i ett virrvarr av småriken. Eventuellt uppstod så många som tjugosex kungadömen i kölvattnet på romarnas exit.

Anglosaxiska utsmyckningar i guld har hittats på många håll i England.

Universal History Archive/Getty Images, Print Collector/Getty Images

Historikerna vet inte om Britannia gick bankrutt på några veckor eller om det var en lång och smärtsam process som gradvis fick romarnas välstånd och kunskap att försvinna.

Forskare har konstaterat att nypräglade mynt inte längre skickades från Rom till den avlägsna provinsen, vilket tyder på att romarnas skatteindrivning hade upphört att fungera.

När britterna inte längre betalade skatt hade administrationen inga pengar att betala ut löner med. Därför flydde de sista romerska tjänstemännen till kontinenten tillsammans med rika romano-brittiska familjer.

Inga nya tjänstemän utbildades för att ta över efter de gamla, så snart hade Britannia inga läs- och skrivkunniga personer.

Infrastrukturen förföll, eftersom det i romarriket var överklassen som betalade för underhåll av vägar och offentliga byggnader.

På 400- och 500-talet tog främmande folkslag över stora delar av östra England.

© Universal History Archive/Getty Images, Print Collector/Getty Images

Barbarer vällde in i England

Britterna bjöd själva in barbarerna till England, men det var ett ödesdigert misstag. Snart ersatte angler, saxare och jutar romarna som Englands makthavare.

Medeltidens krönikeskrivare Gildas och Nennius skrev att de första germanerna kom till England som så kallade foederati, legosoldater.

Efter de romerska legionernas avfärd lejde britterna germanska krigare för att skydda sig mot skottar, irer och andra germaner.

Under 400-talet fick krig på europeiska fastlandet, stigande vattennivåer längs Nordsjöns kuster och en befolkningsexplosion i Nordeuropa tiotusentals germaner att flytta till England.

Snart var germanerna så många att de inte längre ville låta sig kommenderas, utan krävde rätten att regera.

Historikerna diskuterar hur blodiga striderna egentligen blev, men de är eniga om att germanernas språk och kultur spreds västerut under 500- och 600-talet.

Bara i Wales och på Englands västspets överlevde britternas ursprungliga kultur.

Städerna avfolkades

På bara några år försvann städerna som romarna hade byggt – med gatunät, vattenförsörjning och avlopp.

År 420 var alla Britannias pampiga villor övergivna och människor slutade bygga hus av tegel. Det blomstrande stadslivet tynade bort och människor flyttade ut på landet.

Inte heller livet på landsbygden fungerade, för romarnas kunskaper om storskaligt jordbruk fördes inte längre vidare.

De stora sädesfält som gjort det möjligt att massproducera bröd till tiotusentals legionärer växte igen. I stället satsade människor på små jordlotter, där en herde kunde hålla ett öga på sina betande djur.

Förutom att samhällets ledare gav sig av, gick man även miste om mycket hantverkskunnande.

Arkeologerna kan se att järnproduktionen i området Weald i sydöstra England upphörde år 410, medan mätningar av blyföroreningar i grönländsk inlandsis visar att britternas omfattande produktion av bly störtdök efter det att romarna gett sig av.

Till arkeologernas förvåning glömde de övergivna britterna också hur man tillverkar keramik. Åtminstone tyder det minskade antalet keramiska fynd från perioden på att det efter år 500 inte fanns en enda keramiker kvar i Britannia.

Forskarna tror att keramikernas verksamhet var så nära knuten till överklassen att de tvingades utvandra tillsammans med den romano-brittiska eliten.

Fynd som har gjorts i Canterbury visar att bristen på krukor, som utgjorde senantikens huvudsakliga emballage, blev så stor att urnor med avlidna människors aska grävdes upp för att återanvändas till bland annat matlagning.

Även kunskaper om hur man byggde hus, fästningar och stadsmurar av sten försvann, så efter hand som de gamla romerska villorna förföll så mycket att de inte längre höll tätt uppförde britterna lerklinade stugor med halmtak.

Romerska mynt fortsatte att användas i årtionden, men den avancerade penningekonomin ersattes gradvis med byteshandel i vilken en mjölkko kunde bytas mot exempelvis en kvinnlig slav.

Även den kristna tron, som hade börjat få fäste i Britannia, försvann och kyrkorna revs.

Utan romerska legionärer kollapsade Britannia på bara några år.

© Shutterstock

Britterna fick nya herrar

Omkring år 425 gick mängder av främmande krigare i land på Britannias östkust: angler, saxare och jutar från Nordtyskland och Danmark.

Enligt den engelske munken Bedas bok från 731, Historia ecclesiastica gentis anglorum (”Det engelska folkets kyrkohistoria”), kom de för att en hårt pressad brittisk kung hade lejt dem.

Kungen hette Vortigern, och hans rike angreps av iriska pirater samt pikter från Skottland.

Vortigern lovade sina germanska legosoldater rikligt med mat och att de skulle få slå sig ner i södra England tillsammans med sina familjer om de hjälpte honom att försvara sitt rike.

Till en början var germanerna få, men snart blev de så många att deras ledare enligt verket Historia Brittonum beslöt att ta makten.

Vortigern mördades och germanerna erövrade större delen av England. Historien är av allt att döma en förenkling av de verkliga händelserna i England på 400-talet.

Forskarna tror i dag att anglernas, saxarnas och jutarnas ankomst berodde på mer än inbjudningar från en eller flera brittiska kungar.

Germanerna hade god kännedom om England, både från piratangrepp längs Nordsjökusten och från de germanska legosoldater som romarna under årens lopp stationerat i Britannia.

Den kunskapen blev avgörande när germanerna längs Nordsjöns kuster pressades av överbefolkning, oro i kölvattnet på romerska rikets sammanbrott och stigande havsnivåer, som gjorde att deras samhällen översvämmades.

I jakten på nytt land att kolonisera seglade de till England, som var så splittrat att britterna inte kunde stoppa dem.

Med andra ord överväldigades England under 400- och 500-talet av en kombination av båtflyktingar, pirater och legosoldater som gjorde uppror.

Enligt historikern Gildas fick germanernas offensiv katastrofala konsekvenser för britterna, som dog i mängder: ”Delar av lik var täckta med en lila skorpa av stelnat blod och såg ut som om det hade passerat genom en förskräcklig vinpress”, skrev han.

I dag tror forskarna dock inte att de germanska inkräktarna genomförde ett folkmord på britterna och därefter slog sig ner på deras mark efter en etnisk rensning.

Dna-undersökningar av dagens britter tyder på att germanerna kom att utgöra endast 10–20 procent av de 2–4 miljoner människor som då bodde i England.

I stället för att slaktas tycks britterna ha överlevt genom att underkasta sig sina nya herrar eller ingå fredsavtal med sina nya germanska grannar.

I mitten av 600-talet utfärdades de första engelska mynten av en anglosaxisk kung.

Imageselect

Germanerna gifte sig lokalt

Utifrån antalet germanska gravar i England kan forskarna se att jutarna slog sig ner framför allt i dagens Kent, i sydöstra England, närmast den franska kusten.

Anglerna och saxarna bosatte sig inledningsvis på kusten norr om Kent och förflyttade sig därifrån uppför Englands många floder i sina flatbottnade långbåtar och upprättade byar när de hittade en bra plats.

Större delen av invasionsstyrkan utgjordes av unga krigare och många av dem gifte sig med brittiska kvinnor, i vissa fall kanske änkor efter de män som stupat i strid mot inkräktarna.

På så vis inleddes den kulturella och språkliga undermineringen av britterna redan en kort tid efter germanernas ankomst.

Liksom under romarna tappade det brittiskt språket och den brittiska kulturen inflytande, eftersom det fanns många fördelar med att lära sig segrarnas germanska seder och språk.

Det var emellertid en utdragen process, vilket innebar att brittisk och germansk kultur förekom jämsides i ett par århundraden, då England bestod av ett lapptäcke av små kungariken.

Germanska kungariken som Wessex gränsade till brittiska kungadömen som Cornwall.

I likhet med britterna betraktade germanerna inte sig som ett enhetligt folk, utan var uppdelade i talrika stammar, som i sin tur var indelade i klaner vars krigare var lojala endast mot en stark ledare, som ofta gick sin egen väg.

Därför utkämpades mängder av slag i vilka germaner och britter stred tillsammans mot exempelvis plundrande pikter eller en brittisk småkung och hans germanska allierade.

Forskarna tänker sig att slag och krig i regel slutade med ett avtal om att germanerna fick mer land mot löfte om att de inte skulle bryta freden.

Experterna varnar även för uppfattningen att germanerna vällde in över England som en ostoppbar våg. Antagligen stötte de på många motgångar som för en kortare eller längre tid fick deras offensiv att avstanna.

Teorin bygger på bland annat munken och historikern Gildas verk från 500-talet, i vilket han skriver: ”På den tiden var invånarna (britterna, red.) ibland segerrika, vid andra tillfällen fienden. Så fortsatte det fram till det år då belägringen av Badon Hill ägde rum. Där genomfördes en av de allra sista stora massakrerna på de skurkaktiga främlingarna.”

Enligt Gildas var britternas seger vid det mytomspunna, men aldrig lokaliserade Mount Badon den sista större brittiska segern.

Därefter tillföll makten över England och britterna angliska och saxiska småkungar.

År 731 skrev benediktinmunken Beda en krönika om det anglosaxiska England.

© Universal Image Group/Getty Images

Britterna började tala tyska

Den kortvariga självständigheten kom att kosta britterna deras språk, visar modern forskning.

Innan britterna blev en del av romerska riket talade de ett keltiskt språk som senare utvecklades till walesiska. Britter som hade tät kontakt med romarna lärde sig också latin.

När anglerna och saxarna blev Englands nya herrar fortsatte invånarna i landets västra delar att tala keltiska, medan britter i östra England gradvis tog till sig de främmande makthavarnas språk.

Med tiden kom britterna att tala engelska, som enligt modern språkforskning utgörs av sjuttio procent anglosaxiska ord.

En anglosaxisk text från 1000-talet berättar om en cyning, en kung.

© Universal Image Group/Getty Images

Barbarernas språk smittade av sig

  • Druncen

    betydde ”berusad” på fornengelska på 400-talet. På engelska blev det drunk. Om britterna hade bevarat sitt eget språk hade engelsmännen i dag sagt att de blev wedi meddwi. Så heter det nämligen på walesiska, som är det språk som påminner mest om britternas ursprungliga keltiska.

  • Cyning

    betydde kung på fornengelska. Ordet övergick med tiden till det engelska ordet king. På walesiska heter kung brenin.

  • Cwen

    betydde drottning på fornengelska, ett ord som med tiden blev queen. Om britterna fortfarande hade talat en typ av keltiska skulle de i stället för en queen ha haft en brenhines Victoria och nu en brenhines Elizabeth II.

  • Niht,

    som betydde natt på fornengelska, övergick till att heta night på engelska. På walesiska heter det nos.

  • Mete

    betydde kött på fornengelska, men blev med tiden det engelska ordet meat. Om britterna hade bevarat sitt ursprungliga språk hade de i stället köpt cig på snabbköpet.

Landet uppkallades efter främlingarna

Britterna fick betala ett högt pris för nederlaget till germanerna, som med tiden smälte samman och blev kända som anglosaxare. Britterna blev andra klassens medborgare i sitt eget land.

En anglosaxisk lag från slutet av 600-talet slog exempelvis fast att en mördare bara behövde betala hälften så mycket i weregild (blodspengar) till offrets familj om de var av brittisk härkomst.

Att mörda en anglosaxare var däremot dyrt. Med tiden trängdes britternas keltiska språk ut och anglosaxiska bredde ut sig alltmer.

När England år 927 för första gången enades under samma kung var det en anglosaxisk regent vid namn Athelstan som intog tronen.

Han var barnbarn till den likaledes anglosaxiske kungen Alfred den store av Wessex.

Athelstan blev kung över ett land som inte längre hette Britannia eller Britternas land, utan Anglernas land.

På det fornengelska språk som hans undersåtar talade kallades angler för engle (uttalas ”en-gli”), och Anglernas land blev med tiden till England.

Myten om kung Artur och svärdet Excalibur utspelar sig vid tiden efter det att romarna lämnat Britannia.

© Shutterstock

Kung Artur uppstod efter brexit

Enligt många av dagens engelsmän är inget så engelskt som kung Artur och riddarna av det runda bordet.

Myten om Artur kan spåras till tiden då romarna lämnade Britannia. I Historia Brittonum (”Britternas historia”) från år 828 står det till exempel: ”På den tiden stred den mäktige Artur mot saxarna. I kampen dödade han egenhändigt 960 (fiender, red.) och han segrade överallt.”

I sitt verk från 560-talet berättar krönikeskrivaren Gildas om en härförare vid namn Ambrosius Aurelianus som var av romersk-brittisk härkomst.

Aurelianus ska ha lett britterna under ett slag som sägs ha ägt rum vid en okänd höjd som kallas Mount Badon: ”Under hans ledning återfick vårt folk sin styrka och utmanade segerherrarna (anglosaxarna, red.). Gud samtyckte och slaget gick deras väg.”

I myterna om kung Artur slutar det med att britterna fördrivs till Wales och att en anglosaxisk kung intar tronen.

Läs också:

Vikingar

Hämndgiriga vikingar härjade i England

12 minuter
Arkeologi

Verklighetens Asterix hittad i England

2 minuter
Gastronomi

Därför äter britterna fish and chips

1 minut

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj