Sertorius, hjortkalv, Spanien

Bondlurk besegrade Roms elit

Soldaten Sertorius krossade en germansk jättearmé åt Rom, men när den romerska överklassen försökte mörda honom inledde han ett gerillauppror i Spanien. Hans plan var att bygga upp ett nytt romarrike.

Soldaten Sertorius krossade en germansk jättearmé åt Rom, men när den romerska överklassen försökte mörda honom inledde han ett gerillauppror i Spanien. Hans plan var att bygga upp ett nytt romarrike.

Look and Learn/Bridgeman Images & Shutterstock

Hånskratten ekar från stadsmuren runt Langobriga. Nedanför står den romerske härföraren Lucius Metellus. Han tittar missmodigt upp mot stadens försvarare. Året är 78 före Kristus och det har tagit generalen och hans legioner dagar att nå fram till staden, som ligger i det som i dag är södra Portugal.

Hans plan var att äntligen vinna en seger över sin ständige nemesis, upprorsmakaren Quintus Sertorius och hans iberiska gerillasoldater, genom att enkelt inta Langobriga.

Eftersom staden har endast en brunn måste invånarna hämta vatten utanför staden, så Metellus räknade med att kunna spärra av vattentillgången och tvinga staden att ge sig. Sertorius spioner har dock fått nys om planerna, och på rekordtid har han fått hjälp av lokalbefolkningen med att bära in 2 000 vinskinn med vatten i staden.

Därför hånar Langobrigas invånare nu den dammige Metellus och hans utschasade soldater. Själva saknar romarna i stort sett allt, för Sertorius har avlägsnat alla livsmedel på flera mils omkrets och bränt sädesfälten.

”När Metellus fick höra detta blev han frustrerad, eftersom hans soldater redan hade ätit upp sina fältransoner”, skriver den grekiske författaren Plutarchos.

Iberisk krigare, Spanien

I striderna mot romarna använde Sertorius framför allt det iberiska kavalleriet, som var känt för sin snabbhet och sitt stora mod.

© Johnny Shumate

Metellus har inget annat val än att beordra officeren Aquinus att söka efter mat längre bort. Aquinus närmare 6 000 män sprider ut sig i den bergiga terrängen, och efter flera timmars sökande hittar de ett par sädesmagasin. Nu gäller det att föra med sig bytet.

Magasinen har emellertid lämnats kvar med avsikt och Sertorius krigare ligger i bakhåll. I en ravin slår fällan igen. Tretusen iberiska krigare väller fram och med sina bredbladiga falcatasvärd hugger de mot den romerska eftertruppen. Innan Aquinus lyckas vända sina trupper mot fienden angriper andra krigare framifrån och dödar ännu fler.

Paniken breder ut sig bland romarna. Officerare och meniga kastar ifrån sig både proviant och vapen för att rädda sina liv. En av dem som flyr är Aquinus, som tvingas meddela Metellus att alla förnödenheter har gått förlorade.

Utan mat har Metellus inget val. Sammanbiten ger han sin armé order om att vända om. Hundratals soldater har dött utan att han uppnått någonting. Återigen har Rom förödmjukats.

Vittne till elitens ruin

Av alla utmaningar som Rom ställdes inför under årtiondena före Kristi födelse var Quintus Sertorius en av de farligaste. Han var själv romare och hade lärt sig krigets hantverk av tidens största militära begåvning. Med hjälp av en liten hjort lyckades han ena Pyreneiska halvöns stammar i syfte att bygga upp ett nytt Rom.

”Av alla analfabeter och otränade talare jag har känt – och jag kan tillägga skrytsamma och tölpaktiga – var Sertorius den mest opolerade.” Politikern Cicero om Sertorius

När Sertorius 32 år tidigare kom till Rom – året var 110 före Kristus – tänkte han inte på uppror. I stället drömde pojken om att bli jurist och talare. Sertorius familj kom från Nursia norr om Rom och tillhörde riddarklassen, som stod strax under senatorsklassen, Roms elit av gamla familjer, i rang.

För Sertorius var mötet med Rom hårt, eftersom han till skillnad från elitens barn inte hade lärts upp av dyra lärare. Mycket tyder dessutom på att han inte heller betedde sig på det sätt som förväntades.

”Av alla analfabeter och otränade talare jag har känt – och jag kan tillägga skrytsamma och tölpaktiga – var Sertorius den mest opolerade”, skrev den berömde politikern Cicero.

Den unge mannen anmälde sig i stället till armén, där han fann sitt kall. År 104 före Kristus, endast 22 år gammal, hade Sertorius blivit officer och fick med egna ögon bevittna överklassens arrogans vid floden Rhône i Gallien. Där försökte flera romerska arméer stoppa cimbrerna, en stam från Jylland i Danmark.

Sertorius leddes av den uppblåste Quintus Caepio, som trots alla varningar skickade sin armé rakt mot den mäktiga stammen i hopp om att få äran för segern. Resultatet blev en fullkomlig slakt av Roms styrkor.

”Förlusten uppgick till 80 000 romerska soldater och 40 000 tjänare och följare”, skrev den romerske författaren Livius.

”Han rörde sig bland barbarerna för att se och höra allt av vikt.” Författaren Plutarchos om spionen Sertorius

En svårt sårad Sertorius överlevde genom att simma över floden. Efter det katastrofala nederlaget överfördes han till fältherren Gajus Marius, som var av en helt annan kaliber.

Marius, som liksom Sertorius kom från riddarklassen, hade inget till övers för överklassen. Han var också ett militärt geni, som på rekordtid reformerade armén genom att enrollera Roms underklass. Under Marius lärde sig Sertorius allt om krigstaktik, och han anmälde sig frivilligt till att utge sig för att vara en gallisk krigare som ville strida för cimbrerna.

”Han rörde sig bland barbarerna för att se och höra allt av vikt”, berättar den grekiske författaren Plutarchos.

Tack vare Sertorius rapporter kunde Marius förbereda sig inför sammandrabbningen med cimbrerna.

Sertorius flydde till Spanien

År 101 före Kristus var Marius reformerade armé redo att möta cimbrerna. Det skedde vid Vercellae i Gallien, där Marius med Sertorius vid sin sida dödade omkring 120 000 cimbrer på slagfältet.

Slag, cimbrerna, teutonerna

Med Sertorius hjälp krossade fältherren Marius cimbrerna och deras bundsförvanter teutonerna.

© Classic Image/Imageselect

Segern gjorde Marius extremt populär och säkrade honom en sjätte period som Roms konsul, stadens mäktigaste ämbete, medan samhällseliten rasade över att en man från riddarklassen nu var folkets hjälte. Under de följande åren blev konfrontationerna mellan Marius anhängare och eliten, de så kallade optimaterna, allt våldsammare.

Konflikten kulminerade år 88 före Kristus, då Marius med hjälp av sina politiska allierade lyckades frånta Lucius Sulla, optimaternas starke man, kommandot över en armé som skulle ge sig ut på fälttåg i Mindre Asien. Sulla vände resolut sin armé och intog Rom, varefter han förklarade Marius och hans anhängare fredlösa innan han återupptog sin offensiv mot Mindre Asien.

”För en man som har bråttom är tiden mer dyrbar än pengar.” Sertorius efter att ha betalat ett rövarband för fri lejd

Därefter utbröt ett blodigt inbördeskrig mellan de båda politiska fraktionerna. År 86 före Kristus lyckades Marius i Sullas frånvaro bli vald till konsul för sjunde gången, men dagen därpå dog den gamle fältherren av ett slaganfall. När Sulla återvände till Rom år 83 före Kristus tog han hämnd på Marius anhängare.

”Sulla lät blodet flyta och fyllde staden med ett stort antal döda”, skriver Plutarchos.

Sertorius visste att han riskerade att bli nästa offer. Med 2 600 lojala soldater flydde han därför till Spanien. På väg över Pyrenéerna spärrade rövare vägen och krävde pengar för fri lejd. Sertorius betalade utan att blinka.

”För en man som har bråttom är tiden mer dyrbar än pengar”, förklarade han för sina soldater, som bara stod och gapade.

Anledningen till att Sertorius hade bråttom var att Sullas män var honom hack i häl.

Upproriska iberer bad om hjälp

I Spanien lyckades Sertorius ta över den del av halvön som kontrollerades av romarna. Han fick emellertid inte de iberiska stammarna att strida för sig, så när en romersk armé nådde fram tvingades Sertorius fly över Gibraltar sund.

I Nordafrika hade Sertorius bättre lycka. Där lyckades han besegra en av Sullas generaler i Tingis (dagens Tanger). Ryktena om segern nådde snart över sundet till lusitanerna i dagens Portugal.

Iberisk krigare, Spanien, Rom

De iberiska krigarna kämpade mot både romarna och varandra, ibland samtidigt.

© Johnny Shumate

Pyreneiska halvön blev Roms Afghanistan

Pyreneiska halvön var full av krigiska stammar som ogillade främlingar. I närmare 200 år utkämpade de en hård kamp mot den romerska ockupationsmakten – när de inte bekämpade varandra.

Liksom regionens övriga stammar hade lusitanerna i åratal plundrats av Roms giriga guvernörer, och de insåg att Sertorius kunde hjälpa dem. Därför sände de bud till Sertorius, som år 80 före Kristus seglade tillbaka över sundet.

Med sig hade han sina egna män och 700 afrikanska legosoldater. Därtill kom lusitanerna, vilket innebar att han till slut hade en styrka om 8 000 man. Nu var Sertorius beredd när den romerske guvernören Lucius Fufidius dök upp med en armé.

Sertorius spejare hittade en perfekt plats att möta Fufidius på: en sank strand längs floden Baetis i södra Spanien. Den övermodige Fufidius skickade sina soldater över floden för att angripa Sertorius styrkor.

”Fufidius upptäckte att brädden var brant, och eftersom soldaterna samtidigt skulle strida var det svårt att ta sig över”, berättar författaren Sallustius.

Över 2 000 romare höggs ner innan Fufidius var tvungen att lägga benen på ryggen. I Rom beslutade en chockad Sulla att skicka en av sina mest lojala män, Quintus Metellus.

Falcata, svärd

De iberiska krigarna var kända för att strida med falcatasvärd, som lätt kunde hugga av en arm.

© Akg-Images/Ritzau Scanpix & Shutterstock

Sertorius upprättade en gerillaarmé

Segern över Fufidius fick de skeptiska stammarna att stötta Sertorius, som till skillnad från andra romare behandlade dem med respekt.

Fienden var emellertid på väg. Så snart snön smälte på våren år 79 före Kristus anlände fältherren Metellus med sin armé. Sertorius kunde dock glädja sig åt att flera landsflyktiga romerska officerare anslöt sig till honom. I lägret började upprorsledaren lära lokalbefolkningen gerillakrigföring, men stammarna förstod inte varför de inte bara kunde utkämpa ett stort slag.

Då hämtade Sertorius en hingst och ett gammalt ök. Medan hövdingarna såg på skulle en stark man slita loss hela ökets svans, medan en äldre man i stället skulle plocka hingstens svans hår för hår. Kraftkarlen tvingades ge upp, medan gamlingen lyckades plocka svansen till sista hårstrået. På samma sätt skulle romarna bekämpas, ett hårstrå i taget, förklarade Sertorius.

När Metellus närmade sig drog upprorsledaren tillbaka sina män till höglandet. Som väntat följde romarna efter, varefter gerillasoldaterna kunde attackera dygnet runt. Metellus blev tvungen att lämna all packning och förbjuda sina mannar att tända eldar om nätterna av rädsla för nya angrepp.

”Konstant utsvulten och utan vare sig tält eller lägereldar var hans armé obrukbar”, skriver Plutarchos.

Efter upprepade nederlag sände en förödmjukad Metellus bud till Sulla efter förstärkningar. Även de nya arméerna fick emellertid ett varmt mottagande av Sertorius. Varje gång romarna letade efter förnödenheter gick gerillan, som var väl bekant med trakten, till anfall.

”Den kom när han kallade på den och följde honom vart han än gick i lägret.” Plutarchos om Sertorius tama hjortkalv

För att upprätthålla krigarnas lojalitet fick Sertorius en idé när en jägare gav honom en kritvit hjortkalv.

”Den kom när han kallade på den och följde honom vart han än gick i lägret”, berättar Plutarchos.

Enligt Sertorius gav gudinnan Diana honom kännedom om fiendens rörelser via hjorten. I själva verket kom informationen från Sertorius spioner, men de vidskepliga ibererna trodde på hans historia.

Pompejus fick stryk

Sertorius fick ny hjälp när fältherren Marcus Perpenna år 76 före Kristus kom till halvön med 20 000 legionärer för att stötta upproret. Det ökade stödet fick Sertorius att inrätta en senat med 300 medlemmar som, liksom senaten i Rom, skulle styra den nya iberiska staten.

Dessvärre för Sertorius anlände även en ung, stålsatt motståndare i form av den Sullatrogne fältherren Pompejus. Angelägen att visa vad han gick för satte Pompejus kurs mot Sertorius läger vid staden Lauron. En självsäker Pompejus lovade stadens invånare att de uppifrån stadsmuren skulle få se Sertorius förlora, men när Pompejus skickade ut en del av armén för att leta efter förnödenheter anfölls de av Sertorius kavalleri och jagades ut på slätten utanför staden.

Just som Pompejus skulle skicka sin armé för att hjälpa trupperna dök Sertorius upp med sin dolda huvudstyrka. Förfärad insåg Pompejus att han inte kunde rädda sina trupper utan att riskera att bli anfallen i ryggen.

Trots sina mäns dödsskrik lät sig Pompejus därför inte lockas fram. Tiotusen legionärer höggs ner av Sertorius män innan en gråtfärdig Pompejus drog sig tillbaka med sin armé.

Skelett av iberer

I Valencia har arkeologer hittat ett skelett från tiden då Pompejus erövrade staden, år 75 före Kristus.

© Linda Kennedy/Imageselect

Den ambitiöse Pompejus insåg att han inte klarade sig utan Metellus, men med två starka arméer mot sig tvingades Sertorius ändra sina planer. Han utbildade nu sina krigare i att strida i romersk formation.

Eldprovet för upprorsarmén kom vid floden Sucro år 75 före Kristus. I gryningen marscherade Pompejus legioner fram. Sertorius red längs fronten och uppmuntrade sina mannar. Upprorsmännen pressade tillbaka romarna och en sårad Pompejus kom undan enbart tack vare att mörkret föll.

Nästa dag hade Sertorius tänkt krossa Pompejus, men då dök Metellus oväntat upp, vilket tvingade Sertorius att dra sig tillbaka. Han fällde då den bistra kommentaren: ”Om den där gamla kärringen inte hade dykt upp skulle jag ha piskat valpen hela vägen tillbaka till Rom.”

Mithridates VI Eupator, Sertorius

Efter att ha segrat mot Sertorius begav sig Pompejus österut, där han även besegrade Mithridates, som sedan begick självmord.

© Look and Learn/Bridgeman Images

Allians hade kunnat krossa Rom

Mot slutet av kriget på Pyreneiska halvön kom Sertorius i kontakt med Roms mäktigaste fiende i öster, Mithridates VI Eupator av Pontos. Kungen hade en plan som hade kunnat besegla Roms öde.

Sertorius upprorsmän var numerärt underlägsna motståndaren Rom. Därför ingick Sertorius ett samarbete med Medelhavets pirater. Med baser i spanska hamnstäder gav sig piraterna ut på plundringståg och om piraterna såg romerska krigsfartyg på väg till Spanien meddelade de Sertorius. Via piraterna kom Sertorius år 75 före Kristus i kontakt med kung Mithridates VI Eupator av riket Pontos vid Svarta havet.

Kungen, som avskydde Rom, hade en enorm armé. Med Mithridates vid sin sida kunde Sertorius efter att ha besegrat de romerska arméerna på Pyreneiska halvön marschera mot Rom västerifrån, medan Pontos armé satte kurs mot Italien österifrån. Tillsammans skulle de kunna krossa Sullas Rom.

”Romarna hade inte kunnat stå emot så stora styrkor och så starka fältherrar om de gått till anfall samtidigt”, menade författaren Plutarchos.

Förhandlingar ägde rum, men de slutade med att Sertorius tackade nej. Om de båda ledarna hade genomfört sin plan hade det kunnat förändra världshistoriens förlopp.

Mord satte stopp för upproret

Sertorius omgrupperade sina styrkor för att möta fienden i ett nytt slag. Framgångarna hade dock stigit ibererna åt huvudet. Utan någon som helst plan angrep krigarna romarnas läger framifrån. Nästan 8 000 dog i romarnas pilregn från lägrets palissader.

Med sin besegrade armé sökte sig Sertorius återigen upp i bergen. Pompejus utlovade dock amnesti och närmare tre ton guld åt den som dödade Sertorius. Betet lockade general Perpenna. Under en middag i upprorsmännens läger stack Perpenna och en grupp sammansvurna ihjäl Sertorius.

Utan sin karismatiske ledare upplöstes upprorsarmén snabbt. Kvar stod Perpenna med sina soldater. Pompejus, som inte hade för avsikt att betala ut någon belöning, lockade i stället Perpenna i ett bakhåll.

Perpenna togs till fånga och bad för sitt liv, men Pompejus lät halshugga honom. Upproret mot Rom var över. Endast minnet av romaren Sertorius, som besegrade Roms starkaste arméer med sina iberiska krigare och en liten vit hjort, levde vidare.