Artilleri vann Roms bortglömda slag: Germanerna blev spetsade

På kullens sidor står en skog av små, färgade metallvimplar, som visar var arkeologerna har funnit artilleripilar, pilspetsar och kastspjut.

”Romarna måste ha delat på sig och omringat backen från tre håll”, säger arkeologen Petra Lönne, som tillsammans med Michael Brangs och flera andra har lett arbetet med utgrävningen.

Fyndet av slagfältet vid Harzhorn, som fortfarande grävs ut, är inget mindre än en sensation. Enligt forskarna borde det nämligen inte existera.

Amatör fann spår efter okänt slag

Harzhorn uppmärksammades av forskarna år 2008, när en amatörarkeolog sökte upp Petra Lönne och visade upp ett antal föremål, som han åtta år tidigare hittat på höjdryggen Harzhorn.

Mannen trodde från början att föremålen härrörde från medeltiden, och hade därför bara lagt dem i sin skrivbordslåda, men bekanta hade senare uppmanat honom att lämna in fynden.

När Petra Lönne såg föremålen, däribland en hacka, spjutspetsar samt en speciell hästsko, en så kallad hipposandal, trodde hon knappt sina ögon: ”Min första tanke var att de omöjligt kunde komma från trakten”.

Den så kallade hipposandalen kunde nämligen bara vara romersk. Visserligen försökte romarna under kejsar Augustus erövra Germanien, men när omkring 20000 romerska soldater under ledning av fältherren Varus år 9 efter Kristus utplånades av germanerna, drog Augustus hem alla trupper och gav upp området. Efter katastrofen lär kejsaren ha vankat runt i palatset och ropat: ”Varus, ge mig mina legioner tillbaka”.

Sedan katastrofen hade romerska arméer endast gjort korta avstickare till Germanien, så hur hade en hästsko, som togs i bruk först omkring år 50 – ett halvt århundrade efter Varus nederlag – hamnat ända uppe i Harzhorn?

Petra Lönne samlade en grupp arkeologer och med metalldetektorer började de söka igenom området. Detektorerna pep konstant, och ur marken dök pilspetsar, artilleriprojektiler, spjut och till och med rester av ringbrynjor upp. Det rådde ingen tvekan: Harzhorn ruvade på resterna av ett våldsamt slag, som inga källor någonsin har nämnt.

”För en arkeolog är det en dröm att hitta något sådant i sitt område”, säger Lönne, som snart fick bevis för när slaget utkämpades. Bland alla de fynd som vällde fram ur marken fanns ett antal mynt. Det yngsta härrörde från den unge kejsaren Alexander Severus tid.

Fyndet blev avgörande, för forskarna visste att Severus år 234 hade varit tvungen att avbryta ett fälttåg mot perserna i dagens Irak för att i stället skyndsamt förflytta armén till gränsen mot norr, där germaner i stort antal hade brutit igenom.

När den endast 26 år gamle Severus nådde gränsstaden Mogontiacum – dagens Mainz – blev han mördad av sina egna soldater. Bakom dådet stod en av hans generaler, Maximinus Thrax, som därefter lät sig utropas till kejsare.

Romersk historiker skrev sanningen

Enligt den romerske historikern Herodianus övertog Thrax genast Severus armé och invaderade år 235 Germanien: ”Han lade hela landet öde, skövlade det mognande kornet och brände städerna, efter att armén plundrat dem”.

Herodianus skrev att Thrax trängde djupt in i Germanien, men moderna historiker har länge ansett att det var en överdrift. Man har hävdat att Thrax nöjde sig med att härja i området omedelbart på andra sidan gränsen.

Enligt Petra Lönne tyder allt dock på att slagfältet vid Harzhorn, som ligger mer än trettio mil från den romerska gränsen, härrör från Thrax fälttåg. Hypotesen får stöd av att arkeologerna på slagfältet har funnit ett stort antal pilspetsar av en typ som användes endast i Mellanöstern.

Det stämmer med Herodianus påstående att Thrax övertog kejsar Severus armé, som omfattade bland annat bågskyttar från dagens Irak samt persiska legosoldater. Herodianus ljög alltså inte.

Enligt Michael Brangs, som stod för det stora arbetet med att söka genom Harzhornskogen med metalldetektor, fann arkeologerna även ett romerskt mynt från dagens Turkiet – ett mynt som var giltigt endast i det området. En del av soldaterna har alltså varit stationerade i en av provinserna i Turkiet.

Forskarna tror att Thrax armé var på väg tillbaka från fälttåget i norr, när den angreps av germanerna. Harzhorn var en perfekt plats för ett bakhåll, eftersom sankmark blockerade vägen söderut.

Kolonnen var därför tvungen att gå via höjdryggen västerut. Enligt Michael Brangs har kolonnen, som sannolikt omfattade 6000–8000 man, varit mellan tre och fem kilometer lång. ”Germanerna skulle bara slåss mot en del av kolonnen och behövde därför inte så många krigare”, säger Brangs.

Germanerna tycks ha låtit den främre delen av kolonnen passera, och attackerade sedan lastvagnarna, som fraktade soldaternas utrustning.

Arkeologerna har funnit rester av de vagnar och deras last, som germanerna lyckades angripa och i en del fall stjäla. Efter det inledande angreppet började det emellertid gå rejält snett för germanerna.

De romerska styrkorna tycks ha gått till motangrepp, för arkeologerna har funnit både romerska kastspjut och pilar från bågskyttar på stridens första plats. Motangreppet var så effektivt att germanerna fick fly uppför höjdryggen, och nu satte romarna in sitt kraftfullaste vapen – det fruktade ballistartilleriet.

Romarna utvecklade artilleriet

Antikens projektilmaskiner uppfanns av grekerna omkring år 400 före Kristus och visade sig vara utomordentligt slagkraftiga vapen. De kunde avfyra stenklot eller kraftiga pilar med hjälp av torsion – av latinets torquere för ”vrida”. Vapnens kraft kom från hårt vridna rep, vars uppbyggda energi kunde skjuta iväg en projektil med hög hastighet.

Forskare har räknat ut att medeltidens kraftfullaste kompositbågar hade en maximal så kallad dragvikt av 68–72 kilo. En cheiroballist – romarnas bästa fältartilleri – hade en dragvikt av 335 kilo och sköt med samma styrka oavsett soldatens styrka.

Romarna började använda vapnet på 200-talet före Kristus, och på Julius Caesars tid knappt hundra år senare bemästrade romerska arméer det. Den mest använda pjäsen var den så kallade scorpio, som var så relativt liten att den kunde betjänas av två–tre man och sättas in på slagfältet som fältartilleri.

Caesar använde artilleriet med stor framgång under sitt fälttåg mot gallerna och under invasionen av Britannien år 55 före Kristus, då han använde artilleriet bland annat för att pressa bort de brittiska krigarna från stränderna.

Försök med rekonstruerade scorpio visar att vapnets pilar kan tränga genom två centimeter tjocka plankor från 340 meters avstånd. Vare sig sköldar eller kroppspansar kunde stå emot en fullträff med en sådan pil.

Även de romerska soldaterna kunde bli överraskade av artilleriets styrka. När Caesar under inbördeskriget kämpade mot andra romerska styrkor i Nordafrika, hånade en fientlig officer Caesars män, som genast avfyrade en scorpio mot mannen.

Projektilen gick enligt en romersk källa tvärs genom officeren och naglade fast honom vid en häst. Det fick – förståeligt nog – den dödade officerens män att lägga benen på ryggen.

Enligt den romerske militärhistorikern Vegetius, som på 300-talet skrev ett verk om tidigare romerska styrkor, hade varje legion med cirka 5000 man i regel 55 ballistor. Omkring år 100 efter Kristus utvecklade romarna en ny, förbättrad typ av fältartilleri: Cheiroballistan.

Vapnets främre ram, som höll de tvinnade repen, var till skillnad från scorpions träram gjord av järn. Den kraftigare järnramen gav vapnet ännu mer kraft. Pjäserna fraktades på vagnar, och kunde även avfyras från dessa.

Det var sannolikt bland annat denna typ av artilleri som romarna satte in, när de attackerades vid Harzhorn.

Germanerna mejades ner

Cheiroballistan hade en maximal räckvidd av över 400 meter, men var enligt tyska försök effektivast på cirka 75 meter. Enligt Michael Brangs ställde romarna efter germanernas första anfall upp sitt artilleri en bit nedför Harzhornkullen, och därifrån besköt de angriparna.

”Vi fann många artilleripilar på sluttningens sidor, men inte häruppe på toppen, så det tyder på att germanerna rusat nedför sluttningen – möjligen i ett försök att slå ut artilleriet”, förklarar Brangs, medan han pekar ner över den gräs- och trädtäckta sluttningen.

Germanernas utfall tycks inte ha lyckats. I stället tog de till flykten längre uppför kullen med romarna hack i häl. Det 1800 år gamla slagfältet har aldrig varit uppodlat, så för arkeologerna är det rena guldgruvan av information.

De föremål som de stridande parterna tappade under slaget ligger precis där de lämnades, och detsamma gäller både pilspetsar och artilleripilar, som har borrat sig in i sluttningen med våldsam kraft.

Utifrån pilarnas placering har forskarna därför kunnat ta reda på var artilleriet har stått, när det besköt germanerna. Därför kan forskarna till exempel se att de första artillerisalvorna avfyrades norrifrån och var riktade söderut, och det är därför forskarna tror att romarna var på väg hem, när de attackerades.

”Men de artilleripilar som vi hittat är bara de som inte träffade sina mål och i stället borrade sig in i sluttningen”, påpekar Petra Lönne. Enligt forskarna flydde de germanska krigarna efter romarnas motanfall upp på en liten kulle på höjddraget.

”Och här ser vi intressant nog även pilar som avfyrats från söder riktade norrut, så romarna måste ha omringat germanerna”, förklarar Michael Brangs. Att döma av de 89 artilleripilar som arkeologerna har hittat inbäddade i backkrönet utsattes germanerna för en veritabel spärreld av artilleriprojektiler och pilar från pilbågar.

”Det rör sig om flera slags pilar, så man kan anta att de hörde till olika typer av artilleri”, förklarar Petra Lönne.

Även de olika skottvinklarna tyder på att flera artilleripjäser har beskjutit germanerna på samma gång. Den konstanta beskjutningen från en vapentyp som de germanska krigarna sannolikt aldrig hade sett tidigare, måste ha vållat total panik bland krigarna. Samtidigt eller omedelbart efter angrep sannolikt romerskt rytteri och infanteri österifrån.

På backsluttningen har arkeologerna funnit romerska kastspjut, men även metallresterna från en romersk lastvagn, som germanerna måste ha erövrat under det inledande angreppet. Under det romerska angreppet har vagnen vält nedför slänten, och innehållet, bland annat hackor och annan materiel, har fallit ur.

Romerska styrkor angreps igen

Efter det stora slaget på det lilla krönet verkar germanerna ha flytt vidare västerut, och arkeologerna har endast hittat sporadiska spår efter ytterligare strider på kullen. Å andra sidan har arkeologerna funnit tydliga spår efter strider i ett närbeläget område.

Vid Kahlberg, knappt två kilometer söderut, har arkeologerna funnit resterna av flera romerska lastvagnar med innehåll samt både romerska och germanska kastspjut.

”Här fanns en gång en källa, så kanske kom romarna hit efter slaget för att få vatten till sig och djuren, och så har de attackerats igen”, säger Petra Lönne. Allt tyder på att romerska fotsoldater snabbt kom sina kamrater till undsättning och drev fienden på flykten.

På de båda slagfälten har arkeologerna sammantaget hittat 2800 föremål samt ett enstaka skelett av en häst, men än så länge har de inte hittat några mänskliga kvarlevor. Både romarna och germanerna måste därför ha tagit sina döda med sig.

Mycket tyder på att germanerna plundrade slagfältet, när de romerska soldaterna marscherat vidare. De föremål som arkeologerna har hittat är därför enbart de som har legat dolda.

Historien behöver skrivas om

Enligt forskarna har upptäckterna vid Harzhorn tvingat historikerna att skriva om historieböckerna. Slaget visar att den romerska armén på 200-talet, som var en extremt orolig tid med ett otal olika kejsare, till skillnad från tidigare hypoteser faktiskt fortfarande hade stor slagkraft och både kunde genomföra fälttåg djupt inne i Germanien och effektivt slå tillbaka angrepp.

Samtidigt är slagfältet unikt även för att det har gjort det möjligt för forskarna att för första gången någonsin rekonstruera ett romerskt slag steg för steg.

Enligt Petra Lönne är det dock svårt att definitivt konstatera att germanerna förlorade slaget, för inget tyder på att de satsade på att slå den romerska armén – de hade för få krigare för det.

”Skälet till angreppet kan ha varit att de ville befria de germaner som romarna utan tvekan hade tagit som slavar längs vägen”, förklarar hon och påpekar att arkeologerna på slagfältet även har hittat ett par romerska handbojor, som en slav möjligen haft på sig.

”De kan även ha angripit av ren desperation, eftersom romarna plundrat och förstört den mat som germanerna skulle leva av under den kommande vintern. De hade helt enkelt inget att leva av”.

Enligt Lönne fortsätter utgrävningarna. Kanske ruvar Roms bortglömda slagfält på ännu fler hemligheter.