Den brittiske kaptenen M.C. Murphy beordrar sin motoriserade infanterienhet att göra halt, varpå han spejar ut över den karga syriska öknen.
Kamelkaravaner har korsat öknen sedan urminnes tider, men i dag, den 20 mars 1920, är det bepansrade Rolls-Royce-bilar som rullar genom landskapet.
Murphy vet att hans enhet förföljs av flera hundra beväpnade araber. I kölvattnet på Osmanska rikets sammanbrott tänker de lokala invånarna i Syrien göra allt för att försvara sin nyvunna frihet, medan britterna i söder och fransmännen i norr försöker ta kontroll över landet.
Murphys utmattade soldater har kört genom öknen hela dagen och är tvungna att göra halt för natten.
I brist på bättre alternativ dirigerar kaptenen sin enhet till ett antal gamla ruiner, som står på en höjd intill floden Eufrat.
Soldaterna får order att sätta upp en kulspruteställning, men efter några minuters grävande ropar de på Murphy.
Soldaterna står framför en oerhört välbevarad väggmålning av vitklädda präster – och den ser ut att vara mer än tusen år gammal. Målningen är inte det enda som gömmer sig i ökensanden:
Från höjden kan soldaterna tydligt se konturerna av en hel stad med gator och en kilometerlång stadsmur. Den brittiske officeren är ingen arkeolog, men synen får honom att genast kontakta högkvarteret i Abu Kamal 45 kilometer därifrån.
Den stad som Murphy och hans män upptäckt är den romerska gränsstaden Dura-Europos, som under århundradena efter Kristi födelse utgjorde romarrikets yttersta östra utpost – där den civiliserade världen slutade.
De följande årtiondena skulle generationer av arkeologer komma att gräva bort sanden och hitta flera tusen orörda föremål och skelett, som bit för bit avslöjade stadens brutala öde år 257 efter Kristus.
Det är dock kvarlevorna av nitton romare hopklämda i en kollapsad tunnel som kommer att utgöra ett mysterium för flera generationer av arkeologer.
Dödades de med svärd, eld eller något nytt, ännu dödligare vapen?
Kapplöpning med tiden
Britterna var tvungna att handla fort, för det ryktades att London inom några månader skulle överlåta sina syriska besittningar till Frankrike och dra ut sina styrkor ur landet.
Mellanöstern var en politisk häxkittel, och därför behövdes det en arkeolog från ett neutralt land. Valet föll på amerikanen James Henry Breasted vid University of Chicago.
Breasted befann sig på en utgrävning i Irak och fick resa mer än 50 mil genom öknen, men när han till slut kunde inspektera ruinerna, visste han att de skulle bli mödan värda:
”Plötsligt såg vi en hög mur täckt med en målning i många färger, som visade en verklighetstrogen grupp av elva personer, som bad till Gud”, noterade han i sin dagbok.
”Det stod nu förbluffande klart: Vi stod ovanpå en antik syrisk stad, som varit bortglömd i 1600 år”.
Breasted fick en pluton soldater till sitt förfogande, och under den följande veckan blottlade de flera väggmålningar med romerska soldater och grekiska gudar som motiv.
”Vi betraktar de östligaste romare som någonsin har hittats”, noterade han den 10 maj 1920. Under en av de många väggmålningarna fann han inskriptionen ”Dura”, och då gick det upp ett ljus.
Detta var den gåtfulla stad som den antike grekiske författaren Isidorus av Charax omtalade med orden: ”Dura, kallat Europos av grekerna”.
Breasted fick fortsätta utgrävningarna i två år. Utöver skulpturer, mynt och väggmålningar vällde det fram välbevarade föremål och till och med ömtåliga pergament med texter på flera olika språk.
Clark Hopkins ingick i den andra gruppen arkeologer i Dura-Europos och fann otaliga skatter i staden.
Ledaren gömde föremål
När Frankrike år 1923 hade full kontroll över Syrien avbröts emellertid grävarbetet. Efter första världskriget rådde det ekonomisk kris i Europa, och en dyr utgrävning i den syriska öknen prioriterades inte.
Efter flera års förhandlingar skickade det amerikanska Yale-universitetet ett generöst förslag till Paris: Universitetet skulle betala alla utgifter, och utgrävningsledaren kunde vara en fransman, men i gengäld skulle resten av laget bestå av amerikaner.
Det var en brokig skara som möttes i den syriska öknen år 1928. Yale hade skickat det unga arkeologparet Susan och Clark Hopkins, medan Paris ställde upp med Maurice Pillet, en stolt egyptolog av den gamla skolan. Inemot 300 lokala araber anlitades för själva grävandet.
Samarbetet präglades dock redan från början av svårigheter, som Susan Hopkins anförtrodde sin familj i långa brev:
”Nätterna är mycket, mycket kalla, och dagarna varma. Men den enda verkliga utmaningen, det enda vi inte kan klara är M. Pillet. Det går inte en måltid, då han inte får mig att skaka av ilska”.
Den franske arkeologen behandlade amerikanerna som sina undersåtar och skällde ständigt ut männen från trakten.
Clark Hopkins beskrev honom som ”bitter och misstrogen” och beklagade sig över hans bristande ledarförmåga – han var mer angelägen om personlig framgång än om att få gruppen att fungera.
I andra arabiska länder hade västerländska arkeologer kidnappats och i flera fall dödats av lokala rövare. Pillets största rädsla var därför att araber skulle angripa dem och stjäla expeditionens kassa.
Han lade därför mycket energi på att bygga höga betongmurar med skottgluggar hela vägen runt lägret. Hans kollegor höll inte med om beslutet att bygga skyddet, men Pillet vägrade att ge med sig.
Det hela förvärrades ytterligare, när det uppdagades att Pillet inte hade redovisat alla fynd, utan gömt mynt och pilspetsar i sina tomma cigarraskar.
”Arkeologi var som en skattjakt för honom”, skrev Clark Hopkins.
Några år senare blev det ännu värre, när säkerheten brast. En utgrävd tunnel kollapsade, och två av de arabiska medhjälparna omkom, vilket inte gynnade Pillets rykte bland lokalbefolkningen.
De personliga och kulturella motsättningarna kunde dock inte förändra det faktum att Dura-Europos var en arkeologisk guldgruva.
När makarna Hopkins fann stadens citadell fyllt med skelett, skrev Susan:
”Där låg en man med ett tjockt rep om halsen. Hans mun var öppen, som om han flämtade efter luft. En hemsk syn, men ett praktfullt skelett med perfekta tänder”.
Efter hand som de grävde fram mer av den glömda staden gjorde paret Hopkins
och Pillet en viktig upptäckt: Dura-Europos övergavs inte under fredliga former.
Den nästan fyra kilometer långa stadsmuren var nämligen omgiven av väldiga jordvallar på båda sidor – ett tecken på att romarna hade förstärkt muren mot underminering.
En nästan helt intakt angreppsramp utanför stadsmuren bekräftade bilden: Dura-Europos hade intagits och övergivits efter en intensiv belägring.
Romarna måste därför ha förberett sig på att stå emot ett angrepp från en sofistikerad och mäktig fiende.
Fiendens identitet kunde slås fast, när arkeologerna på en mur fann hastigt nedtecknade ord: ”Perserna angrep oss”, stod det under en teckning av en stridsklädd soldat till häst.
Senare fynd av mynt och ringbrynjor gjorde att arkeologerna kunde konstatera att det rörde sig om det persiska folket sasaniderna. De kom från det som i dag är Iran.
Sasaniderna utkrävde hämnd
Sasaniderna var Irans sista härskare, innan landet erövrades av muslimerna. År 224 hade de besegrat parthernas vacklande rike, och därefter låg vägen öppen för en kraftig expansion.
Sasanidernas kung Shapur I skapade en stark armé, vars specialitet var belägringar och tungt kavalleri – sasaniderna utvecklade tekniker för att komma under, över och genom kraftiga stadsmurar.
Romarna försökte besegra det unga sasanidiska riket både år 231 och år 243, men slogs tillbaka efter hårda strider.
År 256 var situationen den omvända. Nu marscherade sasanidernas armé västerut för att utkräva en blodig hämnd på romarna och utvidga riket.
Det egentliga målet var romarnas östra metropol Antiochia vid Medelhavskusten, men som romarrikets yttersta utpost blev Dura-Europos en bastion mot sasaniderna.
Den romerske historikern Ammianus Marcellinus beskrev senare åsynen av en framryckande sasanidisk armé:
”Deras kroppar var täckta med plattor, och deras huvuden med metall formad som ansikten. De som skulle slåss med lansar stod så stilla att de kunde varit fastnaglade i marken.
En bit därifrån stod bågskyttarna, som ända sedan de fötts hade tränats i en färdighet som detta folk bemästrar till fullo”.
Ammianus Marcellinus beskrev även sasanidernas krigselefanter, som skrämde romarnas hästar fullkomligt från vettet.
Invånarna i Dura-Europos hade alltså goda skäl att förbereda sig på en våldsam och långvarig belägring.
Sasaniderna använde bland annat elefanter i sina många angrepp på romarna.
Sensationer på rad
Under Pillets kaotiska ledning blev arkeologerna dock inte mycket klokare på sasanidernas belägring. Sjuk och bitter lät han sig bytas ut 1932.
I stället skickade Paris greven Robert du Mesnil du Buisson, som var en självlärd arkeolog och krigsveteran – alltid iförd nypressad uniform med sina utmärkelser på bröstet och sin officerspistol i bältet.
Den elegante och alltid hövlige du Mesnil uppskattades av amerikanerna.
”Han var duktig och handlingskraftig”, skrev Clark Hopkins.
”En entusiastisk arkeolog och organisatör. Han var ingen utbildad forskare, men han var snabb på att hitta spår och följa dem. Tack vare hans kunskaper i arameiska och hebreiska kan vi tyda graffitin”.
Greven och makarna Hopkins inledde ett bra samarbete, och vintern 1932–33 kunde de publicera den ena sensationen efter den andra, till exempel en av historiens första kristna kyrkor.
”Det enda jag minns är förvåningen, skepsisen, i takt med att vi blottade den ena målningen efter den andra”, skrev Clark Hopkins.
Fynden följdes med entusiasm i USA och Frankrike, där medierna kallade staden ”öknens Pompeji”.
Dura-Europos största mysterium låg emellertid fortfarande begravt under arkeologernas fötter och upptäcktes först året därpå.
Massaker i tunneln
När medhjälparna grävde bort jordvallen från en del av stadsmuren lade du Mesnil märke till att ett av tornen, betecknat som nummer 19, hade sjunkit ned en bit i marken och lutade svagt.
Det skulle kunna tyda på en kollapsad tunnel under sanden, så fransmannen började gräva tillsammans med de lokala medhjälparna.
Tre–fyra meter under marken började det dyka upp föremål från en kollapsad tunnel, som hade varit 1,2 meter bred och 1,6 meter hög. Enligt du Mesnils anteckningar fann de bland annat ”delar av svärd, kastspjut och benskydd”.
Fransmannens nästa fynd var dock det mest uppseendeväckande. I en stor hög låg flera skelett omgivna av romerska vapen. Det exakta antalet var svårt att uppskatta, eftersom vissa var nästan helt förkolnade.
Några meter bort låg ännu ett skelett med en persisk hjälm vid sin sida. Till sin förvåning noterade du Mesnils att det fanns intorkad hjärnsubstans i några av kranierna – det torra klimatet hade delvis mumifierat soldaterna.
Att hitta så många döda på ett så litet utrymme är ytterst ovanligt, så du Mesnil började fundera på vad som kunde ha hänt: Under sasanidernas belägring planerade de att störta torn 19 genom att gräva ett hålrum under det.
De arkeologiska studierna visade att sasaniderna hade börjat gräva en tunnel 40 meter från stadsmuren.
Romarna hade dock snabbt upptäckt vad som pågått, för grävandet både hördes och syntes – den uppgrävda sanden bildade en stor hög, som omöjligt kunde döljas på slätten.
Därför antog du Mesnil att romarna beslutat sig för att gräva en mottunnel för att överraska sasaniderna. Romarnas plan slog dock bakut.
När de bröt igenom till fiendens tunnel var de i underläge och fick fly tillbaka mot staden. Tunnelingången hade under tiden blockerats av officerare, som av uppenbara skäl var nervösa över att det nu fanns en direkt öppning in till staden.
De olyckliga soldaterna höggs ned till siste man och hann bara ta en fiende med sig.
Enligt du Mesnil måste sasaniderna därefter ha hällt ut råolja i mottunneln, och stuckit den i brand för att få den att rasa ihop.
När de senare lät sin egen tunnel kollapsa under torn 19, stod hundratals soldater klara att invadera Dura-Europos. Planen gick dock i stöpet: Tornet sprack, men romarnas jordvallar gjorde att det inte rasade.
Arbetet går i stå igen
Tunnelfyndet var unikt, för romerska soldater lämnades sällan kvar där de stupat. Från 1933 var du Mesnil dock upptagen med att dokumentera ett annat och lika sensationellt fynd: stadens synagoga.
Den var troligen en av världens äldsta och rikt utsmyckad med väggmålningar. Fransmannens intresse för synagogan skymde de stupade under torn nummer 19, som berördes endast ytligt i de vetenskapliga artiklar som skrevs under 1930-talet.
En ovanlig detalj registrerades dock av du Mesnil: Tunneln var fylld med sot och gula avlagringar, så han tog ett antal jordprover och lät analysera dem vid det amerikanska universitetet i Beirut.
Olyckligtvis tog anslagen till arbetet i Dura-Europos slut, innan analysresultaten nådde du Mesnil.
År 1937 ansåg universiteten i USA och Frankrike att ökenstaden knappast skulle bjuda på fler överraskningar – större delen av staden var ju blottlagd, och innan arkeologerna kunde hitta nya sponsorer bröt andra världskriget ut, och arbetet avbröts.
Efter kriget drog Frankrike sig ur Syrien, och de oroliga förhållandena i Mellanöstern gjorde att det under de följande åren blev svårt att arbeta där.
Nya utgrävningar 50 år senare
Först 1986 hade Syrien blivit så säkert att utgrävningarna i Dura-Europos kunde återupptas.
En av de västerländska arkeologer som kom till den antika staden var Simon James från University of Leicester i Storbritannien. Tillsammans med andra arkeologer grävde han ut bland annat stadens militära kaserner.
Simon James studerade även rapporterna från 1930-talet. Makarna Clark och du Mesnil hade utfört ett imponerande arbete – på väldigt få år fann de mer än de flesta arkeologer vågar drömma om att hitta under ett helt liv.
De hade dock inte haft resurser att analysera alla sina fynd. Simon James, som har antikens vapen och militär materiel som sin specialitet, bestämde sig för att gå till bottnen med fynden under torn 19.
Efter att James hade studerat du Mes-nils artiklar insåg han att soldaterna omöjligt kunde ha dött i närstrid.
”Det är ingen trovärdig förklaring”, sade han. ”Det vore omöjligt för så många romare att slåss sida vid sida” – tunneln var bara 1,2 meter bred.
Därför är det inte sannolikt att så många skulle ha dött snabbt i strid. Analyser av du Mesnils teckningar visade att liken hade staplats ovanpå varandra – först på tvären i tunneln och sedan längs den.
Förklaringen till detta skulle kunna finnas i katalogen över fransmannens fynd, ansåg James. Man hade nämligen registrerat flera romerska katapultpilar på tunnelns golv.
Sasaniderna hade sannolikt staplat de döda romarna ovanpå varandra för att kropparna skulle skydda dem mot de dödliga pilarna.
Frågan om hur soldaterna egentligen dött i den trånga tunneln var emellertid fortfarande obesvarad.
”Det är förvånande att så många av stadens försvarare kunde dö i tunnelns trånga miljö”, skrev Simon James år 2011, då han efter flera års forskning var klar med sitt förslag på hur saker och ting i själva verket gick till:
”Det verkar osannolikt att de stupade i närkamp, då det skulle ha krävt att sasaniderna hade övermänsklig styrka”.
Simon James trodde först att massdöden kunde vara ett resultat av panik i tunneln, men så fick han ett tips från en kollega: Mer än 400 år tidigare hade grekerna använt ett speciellt vapen med samma förödande effekt.
Teorin om gasangreppet i Dura-Europos har hyllats i bland annat ansedda Archaeology Magazine. Upphovsmannen är Simon James, professor i arkeologi vid Leicester University i England.
Gas kan vara lösningen på gåtan
När romarna år 189 före Kristus belägrade den grekiska staden Ambrakia försökte de också gräva en tunnel under stadsmuren.
Grekerna grävde en mottunnel, och enligt den romerske historikern Livius ”använde de ett dittills okänt vapen, som var litet, men effektivt”.
Livius beskrev hur grekerna stoppade mängder av fjädrar i en tunna med hål i bottnen. Sedan satte de eld på fjädrarna, riktade tunnan mot tunnelöppningen och använde en blåsbälg för att få fart på lågorna och blåsa röken mot romarna.
Livius berättade inte om romarna dog, men säkert är att brinnande fjädrar avger en svavelhaltig rök, som snabbt kan göra en människa oförmögen att slåss.
När Simon James läste Livius beskrivning kunde han lägga ihop ett och ett. De jordprover som du Mesnil hade skickat till Beirut innehöll nämligen svavelkristaller och spår av råolja.
Nu ansåg James sig ha nyckeln till mysteriet: Sasaniderna kunde höra romarnas arbete på mottunneln och beslutade sig för att gillra en fälla för dem.
När romarna var i färd med att bryta genom till angriparnas tunnel drog sasaniderna sig tillbaka några meter och tände ett bål med råolja. Med hjälp av blåsbälgar blåste sasaniderna en tjock, svart rök rakt i ansiktet på romarna.
Efter några sekunder var romarnas tunnel ett mörkt inferno, där ingen kunde se handen framför sig, utan fick känna sig fram längs väggarna. Då kom emellertid dödsstöten.
Sasaniderna kastade några nävar svavelkristaller på det glödheta bålet, och inom några sekunder fylldes romarnas lungor med de giftiga molekylerna.
När svaveldioxid reagerar med slemhinnorna i exempelvis lungorna bildas det nämligen svavelsyra. Nere i tunneln kvävdes och frättes romarna alltså till döds på några minuter.
Röken vällde upp ur tunnelingången, och när de romerska officerarna insåg att deras män inte skulle komma ut vid liv, rullade de fram de en scorpio-katapult och vräkte in tunga järnpilar.
De omkring en meter långa pilarna kunde utan problem borra sig genom en rustning, men en mur av nitton romerska soldaters kroppar bör ha gett ett bra skydd.
När den giftiga röken lättat, staplade sasaniderna därför romarna på varandra, så att de kunde sätta eld på romarnas tunnel och få den att rasa samman utan att själva dö på kuppen.
En olycklig sasanid hann dock inte ut, förrän lågorna, eller en romersk pil, tog hans liv.
Om Simon James har rätt i sin tolkning, är fyndet det första dokumenterade angreppet med giftgas i historien.
Dura-Europos blev en spökstad
Oavsett vad som hände i tunneln under torn 19 vet arkeologerna en sak med säkerhet: Sasaniderna vann en förkrossande seger över romarna.
I sina memoarer beskrev Clark Hopkins den fasa som romarna måste ha upplevt:
”Vi kan föreställa oss en mörk natt i oktober år 256 efter Kristus. I flera månader har invånarna kunnat se belägringsrampen växa sakta men säkert, så att den nu är högre än stadsmuren”.
De arkeologiska undersökningarna sedan 1986 pekar på att det avgörande anfallet kom från just belägringsrampen. Där, vid stadsporten och på gatorna utkämpades säkerligen hårda strider.
Mycket tyder på att stadens soldater och invånare var tvungna att ge upp, kort efter att sasaniderna vällt in i staden. Därefter föstes de civila ihop och drevs till segerherrens städer, där de tillbringade resten av livet som slavar.
Av okänd anledning stacks Dura-Europos inte i brand, möjligen för att sasaniderna ville kunna använda staden som tillflyktsort, om krigslyckan skulle vända.
Det blev emellertid inte aktuellt. De segerrika sasaniderna marscherade vidare mot Rom och fick det stora imperiet att vackla betänkligt, när kejsar Valerianus år 260 förlorade det stora slaget vid Edessa och togs till fånga.
Medan sasaniderna fortsatte sitt segertåg västerut, begravdes Dura-Europos sakta men säkert av öknens många sandstormar.
Den en gång så livliga gränsstaden förvandlades till en bortglömd spökstad, där den enda aktiviteten under många århundraden var ljudet av förbipasserande herdar och deras fårhjordar – ända tills en grupp brittiska soldater stack sina fältspadar i sanden.