Antikens folk var miljöbovar

Slakten på tiotusentals vilda djur på romarrikets arenor förändrade Medelhavsregionen för all framtid. De första djurkamperna – venationes – i Rom anordnades år 186 f.Kr., då fältherren Marcus Nobilior lät professionella jägare döda lejon och pantrar.

Den blodiga showen blev en succé. År 169 f.Kr. anordnades en ännu större föreställning där 63 leoparder och 40 björnar dödades på arenan under publikens jubelvrål.

Makthavarna tvingades ständigt hitta på allt blodigare nöjen för att behålla folkets gunst. År 55 f.Kr. lät härföraren Pompejus döda 600 lejon och 20 elefanter i Circus. Politikern Cicero skrev med avsky om mordet på elefanterna, som trumpetade hjärtskärande i sin dödsångest:

”Vilken glädje kan en man av kultur känna då ett så enastående djur genomborras av ett jaktspjut?”

Djurkamperna ledde till att Roms närområden snart tömdes på djur. T.ex. vägrade Cicero, som var provinsguvernör i Kilikien i nuvarande Turkiet, att låta sitt folk fånga fler leoparder till arenan eftersom det knappt fanns några kvar.

I stället blev Nordafrika den främsta jaktmarken, och när Colosseum invigdes år 80 e.Kr. fick 9 000 djur sätta livet till.

Det rekordet slog kejsar Trajanus 27 år senare, då han lät slakta 11 000 djur. Experter bedömer att minst 2,5 miljoner djur dödades på romerska arenor under de drygt 700 år som djurkamperna pågick.

Antikens djurarter försvann

Fram till omkring Kristi födelse smög lejon runt i Grekland, och vildåsnor och noshörningar betade på Nordafrikas slätter.

I takt med att romarriket expanderade utrotades såväl dessa som många andra djurarter. En av antikens diktare skrev om Nordafrika:

”Dina slätter får ej längre besök av djurflockar, du skälver inte längre under lejonens rytande, ty kejsaren har fångat ett enormt antal i sina nät.”

Forntidens största miljöbov var metallindustrin. För att utvinna t.ex. järn eller silver byggde romarna och grekerna schaktugnar som hettades upp till över 1 000 grader. Värmen kom från träkol – i enorma mängder.

För att tillverka ett enda ton träkol gick det åt sju ton trä. Athens berömda silvergruvor i Lavrion gav 2,6 ton silver om året, vilket enligt forskarna måste ha krävt drygt 5 000 ton trä.

Och den romerska järnbruksstaden Populonia norr om Rom brände varje år upp motsvarande den årliga trädtillväxten i ett skogsområde på 4 000 km² – ungefär lika stort som Närke.

Arkeologerna bedömer att metall­industrin under den grekisk-romerska perioden hann avverka minst 280 000 km² skog i Medelhavsområdet.

Metallsmältningen framkallade även extremt giftiga gaser. Silvermalm innehåller t.ex. stora mängder bly som delvis förångas under smältprocessen.

Enbart silversmältningen vid den romerska Rio Tinto-gruvan i Spanien spydde ut så mycket bly i atmosfären att forskarna har kunnat mäta det i inlandsisen på Grönland.

Mäktiga berg höggs sönder i småbitar

Både grekerna och romarna bröt ned hela berg av kalksten och marmor till sina tempel och andra skrytbyggen.

Bara till Parthenon-templet högg grekerna ut 20 000 ton marmor norr om Athen.

Forskarna bedömer att drygt 112 miljoner ton sten brutits under antiken i ett kalkstensbrott utanför staden Syrakusa på Sicilien.

Precis som grekerna älskade romarna marmor och byggde enorma tempel i hela imperiet.

De båda folkens destruktiva jakt på marmor och andra bergarter har efterlämnat eviga ärr i naturen.

Omkring år 360 f.Kr. skrev den grekiske filosofen Platon sorgset om tiden då Greklands berg var täckta av skog: ”Det man nu ser liknar, jämfört med förr, mest en sjuk mans tärda kropp – allt fett och den mjuka jorden är borta.”

Enorma skogsområden hade nämligen avverkats för att ge plats åt jordbruk och betesmarker. När träden försvann spolade vinterregnen så småningom ned den lösa jorden till floderna och vidare ut i havet. Kvar blev hårt berg där bara buskar och snår kunde växa.

Romarna gjorde samma misstag som grekerna och högg ned stora skogar i bl.a. Italien, Spanien och Portugal med liknande resultat. Ännu värre gick det när de erövrade Nord­afrika, som hade frodiga skogar överallt.

Diktaren Lucanus beskrev hur Marockos träd försvann: ”In i dessa hittills okända skogar kom våra yxor: Vi finner borden till våra banketter vid världens ände.”

Där skogen stått sådde romarna vete, men utan träd uppstod erosion och den bördiga jorden spolades ut i Medelhavet.

Jorden dog ut

Jordbrukets expansion slutade i katastrof på många platser. På kort sikt gav skogsavverkningen en bra lantbruksjord, men avverkningen ledde även till jorderosion.

Jorden som låg kvar blev lätt utarmad.

Mot slutet av den romerska perioden var problemet så stort att många bönder övergav sina åkrar för att odla upp ny jord på andra ställen, tills även den blev ut­armad.

Detta drabbade i synnerhet Nordafrika, som på den tiden kallades ”romarrikets kornbod”. Jorderosion och invasioner tvingade bort bönderna, och öknarna i söder tog över de forna odlingsmarkerna.