Romerska akvedukter i Rom

Alla ville ha romarnas akvedukter: Vatten gav Rom makt

Romarna byggde upp antikens största rike med vapen, men det var deras akvedukter som fick de kuvade att erkänna imperiets storhet. De gigantiska byggnadsverken var ett mirakel, som ledde in kallt, rent vatten i städerna, där tacksamma invånare kunde njuta av plaskande fontäner, vattenkonst och enorma badanläggningar.

Romarna byggde upp antikens största rike med vapen, men det var deras akvedukter som fick de kuvade att erkänna imperiets storhet. De gigantiska byggnadsverken var ett mirakel, som ledde in kallt, rent vatten i städerna, där tacksamma invånare kunde njuta av plaskande fontäner, vattenkonst och enorma badanläggningar.

Photo Deutsches Museum, Munich, Archives, BN31047

Följ det kluckande vattnet genom rören i Roms första akvedukt från 312 före Kristus, tills de kalkar igen och förfaller mot romarrikets fall.

Botanisera bland alla våra illustrationer, som berättar historien om hur romarnas akvedukter byggdes och underhölls.

17 miljoner liter vatten per dag

Omkring år 150 efter Kristus inträffade en av de mest avgörande händelserna i den nordafrikanska storstaden Karthagos oroliga historia.

Romarna hade erövrat staden trehundra år tidigare, och sedan dess hade Karthago vuxit till romarrikets fjärde största stad. Under den tiden hade de cirka 100000 invånarna mödosamt fått hämta upp vatten från brunnar och regnvattencisterner, som under torr­perio­der torkade ut nästan helt.

Men nu var det slut med det. På den romerske kejsarens order hade en här­ska­ra av specialiserade arbetare, slavar och ingenjörer färdigställt en av rikets mest imponerande akvedukter.

Karthagos nya vattenförsörjning levererade inte mindre än sjutton miljoner liter livgivande vatten per dygn. Vattenmängden var lika ofattbar som byggprestationen.

Från sin källa i bergsmassivet Zaghouan ringlade den nio mil långa akvedukten sig som en orm av sten och betong över stora slätter, djupa klyftor och breda dalar via kanaler, broar och kilometerlånga arkader.

För invånarna var akvedukten ett mirakel. Som den romerske författaren Plinius den äldre skrev hundra år tidigare, så kunde inget bygge mäta sig med akvedukterna, när det gällde storlek och mängden vatten:

”Då får vi blankt erkänna att inget annat i hela vida världen är mer värdigt vår beundran”.

Antikens väldiga prestation

De romerska akvedukterna var större, längre och mer avancerade än något världen tidigare hade skådat. Utan pumpar som hjälpmedel var de romerska ingenjörernas viktigaste allierade tyngdkraften, för endast den kunde leda vattnet från källa till stad.

Akvedukten behövde därför alltid ha en lutning, och ingenjörerna fick komma på smarta sätt att korsa berg, raviner och slätter.

Illustration av romersk akvedukt från källa till castellum
© Per O. Jørgensen/Världens Historia

1: Akveduktens vattenkälla

Illustration av romersk akvedukt från källa till castellum
© Per O. Jørgensen/Världens Historia

2: Underjordisk kanal med bassäng för bottenfällning

3: Inspektionsschakt till vattentunneln

Illustration av romersk akvedukt från källa till castellum
© Per O. Jørgensen/Världens Historia

4: Akveduktbro med vattenkanal upptill

Illustration av romersk akvedukt från källa till castellum
© Per O. Jørgensen/Världens Historia

5: En omvänd sifon leder vattnet över dalar och upp igen genom blyrör.

Illustration av romersk akvedukt från källa till castellum
© Per O. Jørgensen/Världens Historia

6: Långa arkader leder kanalen över flacka sänkor i landskapet.

7: Akvedukten slutar i ett castellum, där vattnet fördelas ut i staden.

Beviset på fordelen ved Rom

Huvudstaden Rom hade det största antalet akvedukter, men varhelst romarna trängde fram – från dagens Turkiet i öster, Marocko i söder och England i norr – följde deras akvedukter efter. För befolkningarna i imperiet var akvedukterna symboler för den mest högtstående civilisation.

I Karthago innebar den nya akvedukten till exempel inte enbart att invånarna aldrig mer behövde bekymra sig om torka, utan även att de fick fontäner på gatorna samt ett av imperiets största bad.

Detsamma gällde otaliga andra romerska städer, som fick ett mycket synligt bevis för fördelen med att vara en del av Roms imperium. Som den grekiske talaren och författaren Aristides jublade i en text om romarrikets imponerande byggen:

”Endast de som står utanför imperiet förtjänar medlidande för att de missar sådana välsignelser”.

För Rom var akvedukterna inte enbart en maktdemonstration, utan även avgörande för den inre stabiliteten. Arméerna kunde slå ner uppror, men akvedukterna kunde förhindra att tankar på uppror ens uppstod.

Imperiets verkliga erövrare var därför ingenjörerna.

15 mil långa akvedukter

Inget demonstrerade romarrikets makt och tekniska överlägsenhet bättre än akvedukterna, som Roms ingenjörer hann bygga minst 1600 av.

Allt från badanläggningar till industrier var i romarriket beroende av rinnande vatten – i enorma mängder.

Ingen brunn kunde generera så mycket vatten, endast akvedukter, vars lätt sluttande kanaler utnyttjade tyngdkraften för att leda vatten från de avlägsnaste källorna till rikets törstiga städer.

Medan till exempel antikens greker byggde mestadels korta akvedukter, uppförde romarna upp till femton mil långa sådana.

På så långa sträckor skulle kanalerna korsa otaliga hinder, vilket krävde höga broar och långa arkader, vars ruiner fortfarande syns över hela det forna imperiet.

Romarrikets längsta bro i Metz
© FranÇois Bernardin

Längsta bron: 1100 meter bro i Metz

Byggd: 100-talet e.Kr.

Staden Divodurum (Metz i dagens Frankrike) med cirka 40000 invånare fick imperiets längsta kanalbro på 1100 meter. För att nå fram behövde stadens akvedukt korsa den breda Moselfloden.

Romarrikets längsta kanalbro i Karthago
© Bridgeman Images

Längsta arkaden: 12 kilometer arkad i Karthago

Byggd: Cirka 130 e.Kr.

Torka tömde nästan Karthagos cisterner med regnvatten, och Rom lät därför uppföra en akvedukt. På den sista sträckan in till staden fick romarna bygga imperiets längsta arkad, totalt tolv kilometer.

Romarrikets högsta bro vid Aostadalen
© AKG-images

Högsta bron: 66 meter hög bro gav Aosta vatten

Byggd: År 3 f.Kr.

Roms koloni Augusta Praetoria (i dag Aosta) i Norditalien fick rikets högsta bro, när stadens akvedukt skulle korsa Aostadalen. Från dalbottnen till brons topp är det 66 meter. En så hög bro var något extraordinärt.

Roms akvedukter tog vatten från floden Anio
© Imageselect

Störst kapacitet: 189 miljoner liter per dygn gav Roms akvedukt

Byggd: 52 e.Kr.

Roms Anio Novus-akvedukt, som fick vatten från den grumliga floden Anio, var imperiets vattenrikaste. Vid inloppet till staden filtrerades vattnet genom järngaller och leddes genom dammar, där jord och skräp sjönk ner.

Här var romarrikets längsta akvedukt
© VÄRLDENS HISTORIA

Längsta akvedukten: 15 mil vattenledning till Apamea

Byggd: 100-talet e.Kr.

Romarna erövrade år 64 f.Kr. den syriska staden Apamea och förfinade den med bad och trädgårdar med dammar. Vattnet, som kom från en femton mil lång akvedukt, gjorde staden attraktiv.

Tyngdkraften ledde vatten till staden

Romarrikets hjärta, Rom, fick sin första akvedukt, Aqua Appia, år 312 före Kristus. Kanalen på strax över sexton kilo­meter anlades för att stadens växande boskapsmarknad – Forum Boarium – saknade vatten till djuren.

Dittills hade romarna klarat sig med vatten från floden Tibern eller från brunnar på torg. Vattnet från Aqua Appia leddes genom landskapet i en nedgrävd, underjordisk kanal av sten, tätad med murbruk.

Kanalen mynnade ut i Rom, där vattnet sprutade ut i fontäner intill boskapsmarknaden.

De vanligtvis så driftiga romarna hade inte själva utvecklat tekniken att leda vatten över land. Inspirationen kom från bland andra grekerna, som romerska köpmän handlade med.

I Grekland och Mindre Asien ledde bönder vatten till sina åkrar via kanaler med en liten höjdskillnad, som fick vattnet att rinna. Den idén tog romarna med hem – och vidareutvecklade den rejält.

Vattenbroar besegrade naturen

Vare sig raviner eller floder stoppade romarna, som blev experter på att bygga akvedukter. De var så välbyggda att många står kvar än i dag.

Roms ingenjörer visste att tyngdkraften kunde användas inte enbart för att hålla uppe en byggnad. När romarna uppförde akvedukter lades stenarna i ett mönster, så att de höll varandra på plats i ett valv. Valvens ben bestod av sten sammanfogade med cement.

Med tiden växte akvedukterna i både längd och höjd. Bland annat blev romarna så skickliga på att hugga till och lägga stenarna att vare sig betong eller cement behövdes för att hålla dem på plats, eftersom tyngdkraften gjorde jobbet.

Under kejsar Claudius på 100-talet efter Kristus uppfördes den 728 meter långa akvedukten vid Segovia i det romerska Spanien helt utan betong eller cement.

Romare anlägger kanal
© Imageselect

Kanalen låg överst

Högst upp på bron anlade arbetarna den kanal genom vilken vattnet leddes över till andra sidan ravinen. Kanalen var i regel täckt med stenplattor, så att vattnet inte frös till eller förorenades av till exempel fåglar.

Slavar byggde byggställningarna
© Imageselect

Slavar byggde ställningar

För att arbeta på höjden behövde arbetarna byggnadsställningar. De byggdes av slavar, som fällde träd i närheten av byggarbetsplatsen. Av dessa sågade de till plankor som de placerade i en trästomme som surrades ihop med rep.

Arbetare lägger valvets stenar
© Imageselect

Valven hölls uppe av sig själva

Med hjälp av ställningar kunde arbetarna lägga valvets stenblock. Varje sten hade vinklade sidor. När den mittersta stenen, slutstenen, lagts, hölls valvet på plats av sig självt, och ställningen kunde tas bort.

Byggmaterial lyfts upp med kran
© Imageselect

Slavar slet i kranens hjul

Byggmaterial såsom sten och invändiga ställningar för valven hissades upp med en kran. Tramphjulet, som drevs av slavar, var kopplat till en talja och ett rep, som hissade upp byggmaterialet. En romersk kran kunde lyfta sex till sju ton.

Stenbrott förser akveduktbygge
© Imageselect

Byggblock kom från stenbrott

Akvedukter krävde tonvis av byggsten. Till akvedukten Pont du Gard i dagens Frankrike hämtade ­romarna stenar på vagnar från ett stenbrott tre ­kilometer därifrån. Bygget av bron krävde över 50000 ton sten.

Vattenledning till Tarragonaakvedukten i Spanien
© Till F. Teenck

Kanalen låg överst

Högst upp på bron anlade arbetarna den kanal genom vilken vattnet leddes över till andra sidan ravinen. Kanalen var i regel täckt med stenplattor, så att vattnet inte frös till eller förorenades av till exempel fåglar.

Akvæduktbroerne

Romarnas stora problem var att de saknade stora pumpar, så för att leda vattnet i önskad riktning behövde de utnyttja tyngdkraften. Vattnet skulle ofta hämtas i bergen många kilometer från städerna, och längs vägen låg ofta raviner, floder och låglänta slätter, som kunde göra projektet omöjligt.

Av det skälet byggde grekerna i regel akvedukter endast över relativt korta avstånd. Romarna kom emellertid på en lösning, som i dag är vad de flesta ser framför sig, när Roms vattenledningar nämns: kanalbroar.

Från grekerna hade romarna lärt sig matematiska principer inom arkitektur, som de tillämpade för att lösa problemet, till exempel hur ett stenvalv kan bära en enorm vikt och spara stora mängder byggmaterial.

Genom att ge valvet rätt form pressade stenarna ner vikten i valvets ben, och under valvet kunde allt från floder till människor passera.

Med romarnas egen uppfinning – snabbstelnande betong, som bestod av bland annat vatten och en pulveriserad vulkanisk bergart – kunde ingenjörerna bygga de karakteristiska akvedukterna, så att vattnet kunde ledas över till och med de största hinder.

Även i staden var tyngdkraften avgörande

Ofta var akveduktens mest utmanande sträcka de sista kilometerna utanför staden.

Akvedukten mynnade i en distributionstank – castellum – från vilken vattnet i rör leddes in i staden.

Det var avgörande att ett castellum låg högre än staden för att trycket skulle bli högt nog för att leda vattnet genom rören.

En del städers omland var flack slätt, så för att upprätthålla tillräcklig lutning för att försörja castellum fick romarna bygga kilometerlånga arkader.

När romarna år 142 före Kristus anlade den 95 kilometer långa Aqua Marcia, vars vatten hamnade i Rom, var elva kilo­meter av a­kve­duk­ten uppförd som stenvalv, med en kanal överst.

Ka­nalen var täckt för att förhindra att bönderna skulle stjäla det vatten som var avsett för Roms törstiga invånare.

Efter hand som republiken Rom från 300-talet före Kristus inlemmade resten av Italien blev rinnande vatten ett tecken på välstånd och civilisation.

Men trots att Rom under de följande seklen lade under sig allt större områden utanför Italien – de så kallade provinserna – fick få av de kuvade folkslagen del av den rikedom som erövringarna med­förde.

Det skulle snart förändras.

Park med akvedukt i Rom
© Imageselect

Arkad höll vattnet högt

Om stadens omland var flack slätt uppfördes en arkad. Den bestod av stenvalv, som vattenkanalen vilade på. Arkaden såg till att akvedukten nådde staden på tillräckligt hög höjd.

Akveduktens vatten samlas upp från ett castellum
© AKG-Images

Castellum fördelade vattnet

Akvedukten mynnade i ett castellum, ett hus med en distributionstank, som låg i stadens utkant. Stora ledningar ledde in vattnet i staden från tanken, som skulle ligga högt, så att vattnet höll högt tryck.

1: Inflöde
2: Utflöde

Vattentorn leder vattnet till husen
© Per O. Jørgensen/Världens Historia

Vattentornen gav jämnt tryck

I städer med stora höjdskillnader såsom Pompeji leddes vattnet från ett castellum och upp i vattentorn, som såg till att vattentrycket inte var vare sig för högt eller för lågt. Från vattentornet gick ett virrvarr av mindre rör till fontäner och privata hus.

1: En arkad skulle ligga högre än castellum.

2: Ett castellum, från vilket vattnet rann in i staden, låg på en hög punkt i stadens utkant.

3: För att reducera vattnets tryck leddes det upp i vattentorn.

4: Från tornet leddes ­vattnet i mindre rör in i privata hus.

Provinserna skulle få vatten

Efter ett uppslitande inbördeskrig blev Augustus år 27 före Kristus romarrikets ledare och inledde därmed Roms så kallade kejsartid. I rikets huvudstad ökade behovet av vatten i takt med att allt fler flyttade till storstaden.

Vattnet behövdes i stadens bad, offentliga toaletter och gatufontäner och till marknaderna, där kött- och fiskhandlare i sommarhettan sköljde varor och diskar rena.

Även Roms industrier – som tvätterier och garverier – krävde rinnande vatten till tvättbaljor och behandling av hudar, som skulle läggas i blöt.

Staty av kejsar Augustus

För att stärka riket inledde kejsar Augustus uppförandet av ett stort antal akvedukter utanför Italien.

© Bridgeman Images

När Augustus tog makten hade Roms om­kring en miljon invånare glädje av hela fem vattenledningar på totalt 212 kilometer, som vartenda dygn ledde in minst femhundra miljoner liter vatten i staden.

Augustus såg sig emellertid inte som enbart Roms ledare utan som hela imperiets, och han beslutade sig för att åtgärda det ojämlika förhållandet mellan rikets huvudstad och provinserna med avseende på statsfinansierade byggen. Snart lät han statskassan betala för allt från amfi­teatrar till akvedukter i provinserna.

En av de mest kända vattenledningarna från Augustus tid uppfördes för att leda vatten till staden Nemausus – dagens Nîmes i Frank­rike. Ledningen, som sannolikt påbörjades år 19 före Kristus, var fem mil lång och ledde dagligen cirka tjugo miljoner liter vatten till stadens 60000 invånare.

Vattenledningen korsade floden Gardon, och ingenjörerna fick därför uppföra en gigantisk bro. Resultatet blev akvedukten Pont du Gard, som med 275 meter var en av rikets längsta.

Akvedukten, vars högsta punkt ligger 49 meter ovanför marken, hade valv i tre våningar uppförda i sandsten. De bärande blocken i bron väger omkring sex ton vardera, och de många valven skulle förhindra att den starka mistralvind som ofta blåser i området skulle välta bron.

Att Pont du Gard efter tvåtusen år än i dag tronar över Gardon vittnar om de romerska ingenjörernas expertis.

Vattnet tappades från sjöar, floder och källor

Bygget av en akvedukt började med att man letade upp en högt belägen källa. Vattnet kunde tas från flera ställen.

Illustration av konstgjord sjö
© Per O. Jørgensen/VÄRLDENS HISTORIA

Konstgjord sjö: Vatten dämdes upp

Smält- och regnvatten eller vatten från källor dämdes upp i en stor, konstgjord sjö. Därifrån tappades vattnet via tunnlar och skickades vidare i akvedukten.

1: Vattnet tappades via ett torn, så bottenslam inte följde med.
2: Fördämning
3: Vattentunnel
4: Sjö

Romarna byggde fördämningar vid floderna, så vattnet kunde utnyttjas
© Per O. Jørgensen/VÄRLDENS HISTORIA

Floder: Vatten ur naturens akve­dukt

Romarna tog vatten från floder genom att till exempel bygga en låg damm tvärs över strömmen. Det höjde vattennivån, så vattnet kunde ledas in i kanalen.

1: Vattnet leds in i akveduktens kanal.
2: Fördämning med bräddavlopp
3: Strömriktning

Romarna byggde tunnlar, som kunde hämta vatten från källor
© Per O. Jørgensen/VÄRLDENS HISTORIA

Källor: Tunnel hämtade vattnet

Det vanligaste sättet att hämta vatten på var att tappa det från en källa i en bergssida. Det kunde till exempel ske genom att en tunnel grävdes in i berget.

1: En tunnel tappar vatten från källan.
2: Vattnet samlas i en bassäng.
3: Vattnet rinner ut i akvedukten.

Byggena skulle imponera

Utöver vattenledningen till Nemausus i dagens Frankrike lät Augustus även uppföra akvedukter i dagens Spanien, Nordafrika och Mindre Asien.

Även de följande romerska kejsarna lät uppföra enorma akvedukter överallt i riket – trehundra enbart i Gallien. Syftet var att vinna popularitet och visa lokalbefolkningen att imperiets rikedomar inte tillhörde endast Rom utan alla i riket.

Därför såg kejsarna även till att de synliga delarna av vattensystemen blev så imponerande som möjligt.

I Nemausus utsmyckades till exempel det så kallade castellum, från vilket vattnet från akvedukten distribuerades till stadens olika kvarter, med reliefer med vattenscener. Längs de sträckor där kanalerna var öppna gick en bronsbalustrad, där människor kunde svalka sig och betrakta strömmen av färskvatten.

På andra platser gick ingenjörerna ännu längre. I staden Milet i dagens Turkiet mynnade akvedukten i en tre våningar hög fontän, byggd som en palatsfasad med vackra pelare och otaliga marmorskulpturer, från vilka vattnet i kaskader plaskade ner i en enorm bassäng.

Dekorationerna var en hyllning till det livgivande vattnet, men skulle även kasta glans över de romerska byggmästarna, som var stolta över sitt verk.

”Bara jämför dessa oumbärliga akvedukter med de helt igenom meningslösa pyramiderna eller med grekernas onyttiga, men berömda, byggnadsverk”, skröt chefen för Roms vattenförsörjning, Sextus Frontinus, i sin bok om akvedukterna från år 97 efter Kristus.

The Baths of Caracalla (1899) av Lawrence Alma-Tadema

I Rom och i provinserna njöt hög som låg av badens lyxiga faciliteter.

© Bridgeman Images

Romarna älskade sina bad

Gatufontäner var stora vattenslukare, men akvedukternas viktigaste ­funktion var att ge vatten åt den största lyxen: romarnas offentliga bad.

För medborgare i det romerska imperiet kunde inget slå det dagliga besöket i ett offentligt bad. Därför var de flesta akvedukters huvudsakliga syfte att leverera de enorma mängder vatten som en bad­anläggning krävde.

När kejsar Trajanus år 104 inledde bygget av ett nytt bad i Rom med plats för tretusen gäster, krävdes det en helt ny akvedukt, Aqua Traiana. Bygget stod färdigt fem år senare och ledde dagligen 114 miljoner liter vatten till staden – det mesta till Trajanus bad.

I en romersk badanläggning möttes besökarna för att småprata, diskutera politik och skvallra. Baden var även väldigt populära i provinserna. Enligt en inskription på en romersk badanläggning i Syrien skänkte badet ”njutning och lycka” till alla medborgare.

Även i den romerska delen av dagens Tyskland, där värmen inte besvärade på samma vis som ­söderut, var badanläggningar populära. Staden Augusta Treverorum (dagens Trier) fick omkring år 300 efter Kristus ett bad med bas­sänger, fontäner och idrotts­anläggning. För att få nog med vatten behövde staden hela två akvedukter, varav den längsta på tretton kilometer ledde in cirka 25 miljoner liter vatten per dygn i staden.

Triers bad hade både kall- och varmvattenbassänger, varav de största var nittio meter långa. Varmvattnet kom i rör från badets totalt sex pannrum och rann ut i tre bassänger. Slavar slet i pannrummen, från vilka varm ånga leddes in under badets golv, så gästerna höll fötterna varma.

Kostsamma statussymboler

I takt med att romarriket expanderade till Brittiska öarna i norr och Afrika i söder, ville alltfler av imperiets städer ha en akvedukt.

Utöver att akvedukter kunde ses av förbipasserande i landskapet gav de prestige åt städerna. Med rinnande vatten kunde invånarna visa upp fontäner och vattenkonst, och mot betalning kunde stadens överklass få vatten indraget i sina villor till privata trädgårdsdammar och toaletter.

En akvedukt krävde emellertid tusentals arbetare, och kunde ta flera årtionden att uppföra.

Akvedukten vid Nîmes med Pont du Gard kostade till exempel den romerska statskassan cirka trettio miljoner sestertier. Det motsvarade årslönen för 25000 romerska soldater – en svindlande summa, som endast romerska kejsare eller förmögna romare som slog sig samman kunde få fram.

Trots det satsade en del städer på att själva stå för bygget, vilket ofta slutade katastrofalt.

Romerskt springvatten

Rinnande vatten fick ro­mar­na att frossa i privata fontäner.

© Imageselect

Eliten använde vattnet i sina trädgårdar

Om en medborgare ville ha privat vattentillförsel från en akvedukt krävde det ett officiellt tillstånd och kostade pengar.

Röret som ledde in vatten i hushållet fick ett bronsmunstycke – en calix – som kunde köpas i flera varianter. Mun­styckets diameter, som stod stämplad på sidan, avgjorde nämligen hur mycket vatten som rann in i bostaden, och därmed hur mycket ägaren skulle betala.

I huset användes vattnet i köket och i toaletter, och de rikaste använde det i trädgården och till fontäner. När Pompeji fick sin akvedukt byggde de rika mängder av springvatten och dammar i sina privata trädgårdar.

Slösade miljoner på en akvedukt

År 112 efter Kristus blev den romerske senatorn Plinius den yngre guvernör i provinsen Bithynien vid Svarta havet. En av hans första uppgifter var att få ordning på de kroniskt dåliga finanserna i staden Nicomedia.

”Invånarna har slösat bort 3,2 miljoner sestertier på en akvedukt, som står övergiven i ofärdigt skick; jag skulle vilja kalla den en ruin, och nu har de höjt skatterna för att få in två miljoner sestertier till en ny”, klagade Plinius i ett brev till den dåvarande kejsaren, Trajanus.

Kejsaren gav guvernören fria händer att skjuta upp utgifter såsom en kostsam restaurering av stadens gymnastikplats för att skaffa pengar till akvedukten.

Oftast finansierades de dyra byggena av imperiets statskassa. År 125 efter Kristus skrev Herodes Atticus, guvernör i den romerska provinsen Asia (i dagens Tur­­ki­et), till kejsar Hadrianus att invånarna i staden Troja endast hade grumligt brunnsvatten att dricka.

Han bad därför kejsaren om tre miljoner drachma, så att invånarna skulle kunna bygga en cirka 25 kilometer lång akvedukt. Hadrianus bistod be­red­vil­ligt med pengarna, men när kostnaden vid färdigställandet hade blivit mer än den dubbla satte kejsaren ner foten – staden fick själva betala mellanskillnaden.

Även om kejsarna ofta finansierade de stora akvedukterna med pengar från statskassan, hände det att de i stället reducerade de törstiga städernas årliga tribut, så att de med de sparade pengarna själva kunde betala för akvedukterna.

I regel fick den romerska staten dock bistå med det tekniska kunnandet, för endast staten hade de experter som krävdes – och de kom alla från armén.

Nîmes-akvedukten
© VÄRLDENS HISTORIA

sifon: Genialt system krävde enorma mängder bly

Till Nîmes-sifonens rör använde romarna 2000 ton bly, som fick hämtas långt borta. De föredrog därför alltid att om möjligt bygga en bro.

Vattnet samlades i en täckt tank.

Från tanken rann vattnet i blyrör ner och tvärs över dalen.

På dalens motsatta sida rann vattnet upp igen till en ny tank.

För att få fart på vattnet, när det nådde över till motsatta sidan låg mottagar­tanken lägre än avsändartanken.

Modell över Nîmes-akveduktens sifon

Nîmesakveduktens sifon gick 123 meter ner till dalbottnen och upp igen – 2,6 kilometer.

© Per O. Jørgensen/HISTORIE

Rör fick vattnet att rinna uppåt

Genom att anlägga en så kallad sifon (grekisk beteckning för rör) kunde romarna få vattnet i en akvedukt att rinna uppåt. Den U-formade sifonen byggdes, när det inte gick att bygga en bro för att dalens djup överskred hur höga broar romarna kunde bygga (cirka sextio meter).

Sifonen utnyttjade principen om förbundna kärl, det vill säga att vattennivån i två kärl som är förbundna med rör alltid ställer sig i samma höjd. Akvedukten vid Nîmes hade en sifon, i vilken vattnet skulle forcera en 123 meter djup dal.

På ena sidan leddes vattnet in i en täckt tank och vidare ner i dalbottnen genom nio tjocka blyrör. Trycket fick vattnet i rören att fortsätta uppför dalens motsatta sida till en annan tank, varifrån det rann vidare i en normal vattenkanal.

Tunnelbygge i två riktningar

På kejsar Augustus tid omfattade den romerska armén omkring 125000 man, och långtifrån alla var enbart soldater. Med på fälttågen följde högt specialiserade hantverkare, lantmätare och ingenjörer, som skulle kunna uppföra allt från fort till bro­ar över floder.

Det var dessa experter som kejsarna ofta gav i uppdrag att leda upp­förandet av de tekniskt avancerade ­akvedukterna. I många fall fick även ­arméns soldater hjälpa till med det praktiska arbetet.

I andra fall anlitade byggmästarna lokal personal till bygget, medan sla­var utförde det farligaste och tyngsta arbetet med att till exempel hugga tun­nlar genom berg eller gräva diken.

Själva planeringen och koordineringen stod arméns ingenjörer för, eftersom det krävdes specialkunskaper för att hitta det bästa stället att ta vattnet och inte minst att se till att de många kilometerna tunnlar, kanaler och broar fick helt rätt lutning.

Enligt militäringenjören Vitruvius, som år 20 före Kristus skrev ett digert verk om arkitektur och in­ge­njörs­konst, krävdes det en expert för att hitta vatten åt akvedukten. Han hade ett gott råd:

”Testet är att lägga sig med kinden mot marken före soluppgången, då sö­kandet sker. Man ska gräva där fukt tycks klättra uppåt och stiga i luften – detta tecken kan inte ske på torr jord”, förklarade militäringenjören.

Vattentorn i Pompeji

I dag kan turisterna i Pompeji se stadens vattentorn. Blytankarna högst upp i tornen samt de blyrör, som ledde vattnet från och till tankarna, är dock sedan länge försvunna.

© Niels-Peter Granzow Busch/VÄRLDENS HISTORIA

Vattnet rann dygnet runt

De romerska akvedukternas vattenflöde gick inte att stänga av, så när vattnet väl börjat rinna i staden gällde det till skillnad från i dag att INTE spara på det.

När akvedukten nådde staden skulle vattnet distribueras ut i ett omfattande rörsystem. Från en damm i stadens utkant leddes vattnet genom rör in i staden. Störst kunskap om städernas vattensystem har forskarna fått från utgrävningar i den romerska staden Pompeji.

Staden låg på en sluttning, så fördelningsdammen låg arton meter högre än till exempel stadens centrum. Den stora höjdskillnaden gav vattnet ett så högt tryck att rören kunde gå sönder.

Därför utnyttjade romarna ånyo principen att vatten i kärl förbundna med rör stiger till samma höjd. Det gjorde de genom att uppföra ett antal vattentorn. Från fördelningsdammen leddes vattnet via rör upp i en blytank högst upp i tornet.

Tornet var endast sex meter högt, så när vattnet i blytanken skickades vidare ut till fontäner och privata hus hade trycket reducerats med två tredjedelar. Staden hade fjorton torn, som stod i olika nivåer över hela staden.

Tornen var hopkopplade inbördes och såg därmed till att vattentrycket var lika högt överallt. Utöver hus försåg tornen femtio offentliga fontäner, där människor kunde hämta vatten. Eftersom akvedukten konstant tillförde nytt vatten flödade fontänerna dag och natt. Tusentals liter vatten rann ut på gatorna, där det spolade ner smuts i kloakerna.

Akvedukt genom berg

När vattenkällan lokaliserats och frilagts, skulle projektets ledare konstant övervaka att akvedukten följde den optimala rutten genom landskapet. Att leda kanalen genom ett berg var ett ingenjörsmässigt vågspel. Förutom att det krävde komplicerade beräkningar skulle arbetarna hacka sig genom hårt berg.

Projektet krävde dessutom lodräta luftschakt, så att de arbetare som slet under marken inte kvävdes av syrebrist.

Markörer i form av stolpar vid schakten användes för visuella mätningar. Genom att ställa sig vid en markör kunde ingenjören och hans medhjälpare med ögonmått bedöma om sträckningen mellan markörerna följde den planerade linjen.

Metoden var primitiv och minsta fel kunde föra arbetarna på villovägar.

Risken för fel var extra stor om man grävde från båda si­dorna av ett berg samtidigt, erfor den romerske militäringenjören Nonius Datus, som år 152 efter Kristus ledde uppförandet av en akvedukt till hamnstaden i Saldae i dagens Algeriet.

Datus hade gjort beräkningarna och låtit två arbetslag sätta igång att hugga en tunnel genom berget från varsin sida, varpå han var tvungen att resa iväg – kanske för att leda ett annat bygge. Snart kallades han dock tillbaka av provinsens ilskne guvernör.

”Jag fann dem gråtfärdiga och mis­smo­diga. De hade gett upp allt hopp om att de båda tunnlarna någonsin skulle mötas, eftersom båda tunnlarna nu hade kommit mer än halvvägs genom berget. Och som alltid i sådana fall föll skulden på mig, ingenjören”, skrev Datus bit­tert i en rapport.

Han ansåg dock inte att det var hans fel, för beräkningarna stämde:

”Entreprenören och hans assistenter ha­de begått misstag efter misstag. I var ände av tunneln hade de avvikit från linjen, båda lite åt höger. Hade jag dröjt lite längre med att komma tillbaka, skul­le Saldae ha fått två tunnlar i stället för en!” rasade ingenjören.

Tack vare Nonius Datus ingripande och en grupp soldaters grävande rättades tunnlarna på sammanlagt 428 meter till, så de möttes inne i berget, och Saldae fick sin 24 kilometer långa akvedukt.

Den nedgrävda akvedukten

Med hackor, spadar och massor av matematik ledde romarna vatten från källan genom grävda kanaler dolda under marken.

De flesta förknippar Roms akvedukter med de imponerande broar som ledde vattnet över till exempel dalar. I själva verket bestod upp till åttio procent av en romersk akvedukt av dolda kanaler nedgrävda i marken och täckta av en meter jord.

Av huvudstaden Roms över femtio mil av akvedukter låg 433 ­kilometer under marken.

Romarna konstruerade kanalerna genom att först gräva ett dike. Själva vattenkanalen anlades i diket.

Kanalernas storlek varierade, men i regel var de cirka en meter breda och dubbelt så djupa för att arbetare skulle få plats att rensa kanalen.

Golv och sidor uppfördes av tillhuggna stenblock, medan taket gjordes av sten eller ­murades som valv.

När ingenjörerna anlade kanalen utnyttjade de i görligaste mån landskapets naturliga lutning, men vid stora höjdskillnader behövde vattnets fart sänkas med hjälp av omvägar.

Akvedukten Aqua Traiana är sex mil lång, trots att det är endast fem mil fågelvägen till Rom från källan. Den extra milen är ringlande omvägar som långsamt minskar lutningsgraden.

Romare mäter lutningen på akvedukt

1: Med hjälp av lod ställdes chorobaten­ i våg. 2: Om det blåste ställdes chorobaten i våg med hjälp av en ränna med vatten. 3: En assistent skickades ut på den planerade kanalsträckan med en mätstav. 4: Ingenjören fann mätstavens höjd med ett sikte. Efter ännu en mätning kunde lutningsgraden fastslås.

© Per O. Jørgensen/VÄRLDENS HISTORIA

Lutningen mättes med jättelikt vattenpass

För att vattnet skulle ledas åt rätt håll skulle akvedukten ha en lut­ning som garanterade ett konstant fall fram till målet. Lutningen behövde inte vara stor.

Akvedukten som löper över bron Pont du Gard faller till exempel i ­genomsnitt endast 24 centimeter per kilometer ner mot staden Nîmes.

Med en så kallad chorobat, som fun­ge­ra­de som ett vattenpass, kunde ro­marna kontrollera lutningsgraden. In­stru­men­tet, som liknade en bänk och kunde vara upp till sex meter långt, hade upp till fyra lod.

Streck på en tvärbjälke visade när loden hängde helt lodrätt, och chorobaten alltså stod i våg. I blåst gick loden inte att använda, så därför hade den översta plankan en vattenfylld ränna. Om vattnet var i våg med plankan var in­stru­men­tet i våg.

När chorobaten stod vågrätt skicka­des en man fram cirka tolv meter med en mätstav.

Ingenjören läste nu av höjden med hjälp av ett sikte och korn, placerade i var ände av chorobaten. Sedan upprepades processen tolv meter längre fram. Utifrån dessa båda mätningar kunde ingenjören slå fast lutningsgraden.

Kanalerna krävde underhåll

När en a­kve­dukt väl stod färdig betydde det inte att arbetet var över. Det vatten som rann i ledningarna drog – beroende på källans natur – med sig massor av orenheter.

Bottenfällningsdammar i kanalerna filt­rerade bort det värsta. De behövde regelbundet tömmas av arbetare via inspektionsschakt. En sådan damm låg nära mynningen av Roms Anio Novus-akvedukt.

När dammen hittades var den fylld med ärtstora stenar – medförda från källan sju mil bort. Mängden var så enorm att den nutida ägaren anlade en hel kilometer väg med stenarna.

akvedukt-inuti
© www.romanaqueducts.info

Kanalens sidor ­putsades helst släta

När kanalen var byggd göt romarna betong på bottnen och sidorna. Sedan putsades betongen med cement.

Sten till ytterväggen

Kanalens grund och sidor uppfördes i grovt tillhuggna stenar eller bränt tegel.

Betong

Ovanpå stenarna göt romarna ett tjockt lager betong.

Cement

Betongen putsades med flera lager vattentät cement. Sista lagret putsades helt slätt, så att kalken i vattnet inte skulle fastna.

Akvedukternas slut

En annan källa till konstant arbete för underhållspersonalen var de stora mängder kalk som vattnet tog med sig och avlagrade. Försök visar att ett lager av endast tre centimeter kalk i en av de stora vattenledningarna kunde reducera vattengenomströmningen avsevärt.

Därför byggdes de underjordiska kanalerna så stora att arbetare kunde röra sig i dem och hacka bort avlagringarna – ett slitgöra som aldrig tog slut.

Just behovet av konstant underhåll blev de romerska akvedukternas undergång. När västromerska riket kollapsade på 400-talet, och barbarstammar vällde in i området, var det ingen som underhöll akvedukterna, och för de flesta tog det bara några årtionden innan de kalkade igen och slutade fungera.

Kvar stod romarnas torrlagda akveduktbroar och kilometerlånga arkader, som i århundraden hade försett städerna med oändliga mängder vatten. Även om vattnet försvann fortsatte byggnaderna dock att imponera.

I den spanska staden Mérida kallade invånarna under medeltiden ruinerna av stadens akvedukt för ”Los Milagros” – Miraklet – till minne av det underverk som Roms namnlösa ingenjörer hade uppfört.

Romersk Eifel-akvedukt utanför Köln

I den romerska Eifelakvedukten vid Köln ­reducerade­ kalk kanalens bredd dramatiskt.

© Imageselect

Kalk förstörde romarnas vattenmirakel

De romerska akvedukternas öde kom i form av det kalk som fördes med vattnet från källan. När västromerska riket gick under var det inte längre någon som rensade bort kalkavlagringarna.

De växande avlagringarna sänkte ­vattnets fart drastiskt och pressade samtidigt det allt högre upp i kanalerna, tills vattnet inte kunde komma högre. I stället trängde vattnet ut genom kanalernas övre del och fick ofta taket att kollapsa.

Rörsystem i Pompeji

Kalk avlagrades i lager på lager på kanalens sidor och botten.

© Niels-Peter Granzow Busch/VÄRLDENS HISTORIA