Alla ville ha romarnas akvedukter: Vatten gav Rom makt

Omkring år 150 efter Kristus inträffade en av de mest avgörande händelserna i den nordafrikanska storstaden Karthagos oroliga historia.

Romarna hade erövrat staden trehundra år tidigare, och sedan dess hade Karthago vuxit till romarrikets fjärde största stad. Under den tiden hade de cirka 100000 invånarna mödosamt fått hämta upp vatten från brunnar och regnvattencisterner, som under torr­perio­der torkade ut nästan helt.

Men nu var det slut med det. På den romerske kejsarens order hade en här­ska­ra av specialiserade arbetare, slavar och ingenjörer färdigställt en av rikets mest imponerande akvedukter.

Karthagos nya vattenförsörjning levererade inte mindre än sjutton miljoner liter livgivande vatten per dygn. Vattenmängden var lika ofattbar som byggprestationen.

Från sin källa i bergsmassivet Zaghouan ringlade den nio mil långa akvedukten sig som en orm av sten och betong över stora slätter, djupa klyftor och breda dalar via kanaler, broar och kilometerlånga arkader.

För invånarna var akvedukten ett mirakel. Som den romerske författaren Plinius den äldre skrev hundra år tidigare, så kunde inget bygge mäta sig med akvedukterna, när det gällde storlek och mängden vatten:

”Då får vi blankt erkänna att inget annat i hela vida världen är mer värdigt vår beundran”.

Huvudstaden Rom hade det största antalet akvedukter, men varhelst romarna trängde fram – från dagens Turkiet i öster, Marocko i söder och England i norr – följde deras akvedukter efter. För befolkningarna i imperiet var akvedukterna symboler för den mest högtstående civilisation.

I Karthago innebar den nya akvedukten till exempel inte enbart att invånarna aldrig mer behövde bekymra sig om torka, utan även att de fick fontäner på gatorna samt ett av imperiets största bad.

Detsamma gällde otaliga andra romerska städer, som fick ett mycket synligt bevis för fördelen med att vara en del av Roms imperium. Som den grekiske talaren och författaren Aristides jublade i en text om romarrikets imponerande byggen:

”Endast de som står utanför imperiet förtjänar medlidande för att de missar sådana välsignelser”.

För Rom var akvedukterna inte enbart en maktdemonstration, utan även avgörande för den inre stabiliteten. Arméerna kunde slå ner uppror, men akvedukterna kunde förhindra att tankar på uppror ens uppstod.

Imperiets verkliga erövrare var därför ingenjörerna.

Romarrikets hjärta, Rom, fick sin första akvedukt, Aqua Appia, år 312 före Kristus. Kanalen på strax över sexton kilo­meter anlades för att stadens växande boskapsmarknad – Forum Boarium – saknade vatten till djuren.

Dittills hade romarna klarat sig med vatten från floden Tibern eller från brunnar på torg. Vattnet från Aqua Appia leddes genom landskapet i en nedgrävd, underjordisk kanal av sten, tätad med murbruk.

Kanalen mynnade ut i Rom, där vattnet sprutade ut i fontäner intill boskapsmarknaden.

De vanligtvis så driftiga romarna hade inte själva utvecklat tekniken att leda vatten över land. Inspirationen kom från bland andra grekerna, som romerska köpmän handlade med.

I Grekland och Mindre Asien ledde bönder vatten till sina åkrar via kanaler med en liten höjdskillnad, som fick vattnet att rinna. Den idén tog romarna med hem – och vidareutvecklade den rejält.

Romarnas stora problem var att de saknade stora pumpar, så för att leda vattnet i önskad riktning behövde de utnyttja tyngdkraften. Vattnet skulle ofta hämtas i bergen många kilometer från städerna, och längs vägen låg ofta raviner, floder och låglänta slätter, som kunde göra projektet omöjligt.

Av det skälet byggde grekerna i regel akvedukter endast över relativt korta avstånd. Romarna kom emellertid på en lösning, som i dag är vad de flesta ser framför sig, när Roms vattenledningar nämns: kanalbroar.

Från grekerna hade romarna lärt sig matematiska principer inom arkitektur, som de tillämpade för att lösa problemet, till exempel hur ett stenvalv kan bära en enorm vikt och spara stora mängder byggmaterial.

Genom att ge valvet rätt form pressade stenarna ner vikten i valvets ben, och under valvet kunde allt från floder till människor passera.

Med romarnas egen uppfinning – snabbstelnande betong, som bestod av bland annat vatten och en pulveriserad vulkanisk bergart – kunde ingenjörerna bygga de karakteristiska akvedukterna, så att vattnet kunde ledas över till och med de största hinder.

Efter ett uppslitande inbördeskrig blev Augustus år 27 före Kristus romarrikets ledare och inledde därmed Roms så kallade kejsartid. I rikets huvudstad ökade behovet av vatten i takt med att allt fler flyttade till storstaden.

Vattnet behövdes i stadens bad, offentliga toaletter och gatufontäner och till marknaderna, där kött- och fiskhandlare i sommarhettan sköljde varor och diskar rena.

Även Roms industrier – som tvätterier och garverier – krävde rinnande vatten till tvättbaljor och behandling av hudar, som skulle läggas i blöt.

Utöver vattenledningen till Nemausus i dagens Frankrike lät Augustus även uppföra akvedukter i dagens Spanien, Nordafrika och Mindre Asien.

Även de följande romerska kejsarna lät uppföra enorma akvedukter överallt i riket – trehundra enbart i Gallien. Syftet var att vinna popularitet och visa lokalbefolkningen att imperiets rikedomar inte tillhörde endast Rom utan alla i riket.

Därför såg kejsarna även till att de synliga delarna av vattensystemen blev så imponerande som möjligt.

I Nemausus utsmyckades till exempel det så kallade castellum, från vilket vattnet från akvedukten distribuerades till stadens olika kvarter, med reliefer med vattenscener. Längs de sträckor där kanalerna var öppna gick en bronsbalustrad, där människor kunde svalka sig och betrakta strömmen av färskvatten.

På andra platser gick ingenjörerna ännu längre. I staden Milet i dagens Turkiet mynnade akvedukten i en tre våningar hög fontän, byggd som en palatsfasad med vackra pelare och otaliga marmorskulpturer, från vilka vattnet i kaskader plaskade ner i en enorm bassäng.

Dekorationerna var en hyllning till det livgivande vattnet, men skulle även kasta glans över de romerska byggmästarna, som var stolta över sitt verk.

”Bara jämför dessa oumbärliga akvedukter med de helt igenom meningslösa pyramiderna eller med grekernas onyttiga, men berömda, byggnadsverk”, skröt chefen för Roms vattenförsörjning, Sextus Frontinus, i sin bok om akvedukterna från år 97 efter Kristus.

I takt med att romarriket expanderade till Brittiska öarna i norr och Afrika i söder, ville alltfler av imperiets städer ha en akvedukt.

Utöver att akvedukter kunde ses av förbipasserande i landskapet gav de prestige åt städerna. Med rinnande vatten kunde invånarna visa upp fontäner och vattenkonst, och mot betalning kunde stadens överklass få vatten indraget i sina villor till privata trädgårdsdammar och toaletter.

En akvedukt krävde emellertid tusentals arbetare, och kunde ta flera årtionden att uppföra.

Akvedukten vid Nîmes med Pont du Gard kostade till exempel den romerska statskassan cirka trettio miljoner sestertier. Det motsvarade årslönen för 25000 romerska soldater – en svindlande summa, som endast romerska kejsare eller förmögna romare som slog sig samman kunde få fram.

Trots det satsade en del städer på att själva stå för bygget, vilket ofta slutade katastrofalt.

År 112 efter Kristus blev den romerske senatorn Plinius den yngre guvernör i provinsen Bithynien vid Svarta havet. En av hans första uppgifter var att få ordning på de kroniskt dåliga finanserna i staden Nicomedia.

”Invånarna har slösat bort 3,2 miljoner sestertier på en akvedukt, som står övergiven i ofärdigt skick; jag skulle vilja kalla den en ruin, och nu har de höjt skatterna för att få in två miljoner sestertier till en ny”, klagade Plinius i ett brev till den dåvarande kejsaren, Trajanus.

Kejsaren gav guvernören fria händer att skjuta upp utgifter såsom en kostsam restaurering av stadens gymnastikplats för att skaffa pengar till akvedukten.

Oftast finansierades de dyra byggena av imperiets statskassa. År 125 efter Kristus skrev Herodes Atticus, guvernör i den romerska provinsen Asia (i dagens Tur­­ki­et), till kejsar Hadrianus att invånarna i staden Troja endast hade grumligt brunnsvatten att dricka.

Han bad därför kejsaren om tre miljoner drachma, så att invånarna skulle kunna bygga en cirka 25 kilometer lång akvedukt. Hadrianus bistod be­red­vil­ligt med pengarna, men när kostnaden vid färdigställandet hade blivit mer än den dubbla satte kejsaren ner foten – staden fick själva betala mellanskillnaden.

Även om kejsarna ofta finansierade de stora akvedukterna med pengar från statskassan, hände det att de i stället reducerade de törstiga städernas årliga tribut, så att de med de sparade pengarna själva kunde betala för akvedukterna.

I regel fick den romerska staten dock bistå med det tekniska kunnandet, för endast staten hade de experter som krävdes – och de kom alla från armén.

På kejsar Augustus tid omfattade den romerska armén omkring 125000 man, och långtifrån alla var enbart soldater. Med på fälttågen följde högt specialiserade hantverkare, lantmätare och ingenjörer, som skulle kunna uppföra allt från fort till bro­ar över floder.

Det var dessa experter som kejsarna ofta gav i uppdrag att leda upp­förandet av de tekniskt avancerade ­akvedukterna. I många fall fick även ­arméns soldater hjälpa till med det praktiska arbetet.

I andra fall anlitade byggmästarna lokal personal till bygget, medan sla­var utförde det farligaste och tyngsta arbetet med att till exempel hugga tun­nlar genom berg eller gräva diken.

Själva planeringen och koordineringen stod arméns ingenjörer för, eftersom det krävdes specialkunskaper för att hitta det bästa stället att ta vattnet och inte minst att se till att de många kilometerna tunnlar, kanaler och broar fick helt rätt lutning.

Enligt militäringenjören Vitruvius, som år 20 före Kristus skrev ett digert verk om arkitektur och in­ge­njörs­konst, krävdes det en expert för att hitta vatten åt akvedukten. Han hade ett gott råd:

”Testet är att lägga sig med kinden mot marken före soluppgången, då sö­kandet sker. Man ska gräva där fukt tycks klättra uppåt och stiga i luften – detta tecken kan inte ske på torr jord”, förklarade militäringenjören.

När vattenkällan lokaliserats och frilagts, skulle projektets ledare konstant övervaka att akvedukten följde den optimala rutten genom landskapet. Att leda kanalen genom ett berg var ett ingenjörsmässigt vågspel. Förutom att det krävde komplicerade beräkningar skulle arbetarna hacka sig genom hårt berg.

Projektet krävde dessutom lodräta luftschakt, så att de arbetare som slet under marken inte kvävdes av syrebrist.

Markörer i form av stolpar vid schakten användes för visuella mätningar. Genom att ställa sig vid en markör kunde ingenjören och hans medhjälpare med ögonmått bedöma om sträckningen mellan markörerna följde den planerade linjen.

Metoden var primitiv och minsta fel kunde föra arbetarna på villovägar.

Risken för fel var extra stor om man grävde från båda si­dorna av ett berg samtidigt, erfor den romerske militäringenjören Nonius Datus, som år 152 efter Kristus ledde uppförandet av en akvedukt till hamnstaden i Saldae i dagens Algeriet.

Datus hade gjort beräkningarna och låtit två arbetslag sätta igång att hugga en tunnel genom berget från varsin sida, varpå han var tvungen att resa iväg – kanske för att leda ett annat bygge. Snart kallades han dock tillbaka av provinsens ilskne guvernör.

”Jag fann dem gråtfärdiga och mis­smo­diga. De hade gett upp allt hopp om att de båda tunnlarna någonsin skulle mötas, eftersom båda tunnlarna nu hade kommit mer än halvvägs genom berget. Och som alltid i sådana fall föll skulden på mig, ingenjören”, skrev Datus bit­tert i en rapport.

Han ansåg dock inte att det var hans fel, för beräkningarna stämde:

”Entreprenören och hans assistenter ha­de begått misstag efter misstag. I var ände av tunneln hade de avvikit från linjen, båda lite åt höger. Hade jag dröjt lite längre med att komma tillbaka, skul­le Saldae ha fått två tunnlar i stället för en!” rasade ingenjören.

Tack vare Nonius Datus ingripande och en grupp soldaters grävande rättades tunnlarna på sammanlagt 428 meter till, så de möttes inne i berget, och Saldae fick sin 24 kilometer långa akvedukt.

När en a­kve­dukt väl stod färdig betydde det inte att arbetet var över. Det vatten som rann i ledningarna drog – beroende på källans natur – med sig massor av orenheter.

Bottenfällningsdammar i kanalerna filt­rerade bort det värsta. De behövde regelbundet tömmas av arbetare via inspektionsschakt. En sådan damm låg nära mynningen av Roms Anio Novus-akvedukt.

När dammen hittades var den fylld med ärtstora stenar – medförda från källan sju mil bort. Mängden var så enorm att den nutida ägaren anlade en hel kilometer väg med stenarna.

En annan källa till konstant arbete för underhållspersonalen var de stora mängder kalk som vattnet tog med sig och avlagrade. Försök visar att ett lager av endast tre centimeter kalk i en av de stora vattenledningarna kunde reducera vattengenomströmningen avsevärt.

Därför byggdes de underjordiska kanalerna så stora att arbetare kunde röra sig i dem och hacka bort avlagringarna – ett slitgöra som aldrig tog slut.

Just behovet av konstant underhåll blev de romerska akvedukternas undergång. När västromerska riket kollapsade på 400-talet, och barbarstammar vällde in i området, var det ingen som underhöll akvedukterna, och för de flesta tog det bara några årtionden innan de kalkade igen och slutade fungera.

Kvar stod romarnas torrlagda akveduktbroar och kilometerlånga arkader, som i århundraden hade försett städerna med oändliga mängder vatten. Även om vattnet försvann fortsatte byggnaderna dock att imponera.

I den spanska staden Mérida kallade invånarna under medeltiden ruinerna av stadens akvedukt för ”Los Milagros” – Miraklet – till minne av det underverk som Roms namnlösa ingenjörer hade uppfört.