Alla romare drömde om ett triumftåg

Triumftåg uppstod med Rom

Roms grundare, kung Romulus, var enligt antika romerska källor den förste som mottog en triumphus – en triumf.

Datumet för Romulus triumftåg var den 1 mars första året efter stadens grundande (753 f.Kr.). Enligt källorna besegrade Romulus caeninenses – invånarna i grannstaden Caenina.

Enligt den romerske prästen och historikern Orosius (375–418 e.Kr.) förekom det efter det inte mindre än 320 triumfer fram till de första årtiondena efter Kristi födelse.

Det motsvarar ett triumftåg vartannat eller tredje år och vittnar om att romarriket byggdes med svärd i hand.

Utöver att vara romarnas hyllning till en framgångsrik fältherre hade triumftågen en annan och minst lika viktig sida: de var en religiös tacksägelsefest för gudarnas kung, Jupiter.

Enligt romersk tro var ingen seger på slagfältet möjlig utan Jupiters ingripande.

Därför var triumftågens slutstation och ceremonins absoluta höjdpunkt alltid ankomsten till det tempel som helgats åt Jupiter Optimus Maximus – Jupiter den bäste, den störste.

Templet stod mitt på Capitolium i Rom. Uppe på kullen skulle segraren offra två vita oxar samt skänka guden den lagerkrans som han stolt hade burit på huvudet hela dagen.

Ursprungligen varade ett triumftåg bara en dag, för under republikens tidiga år bjöd plundringen av Roms slagna fiender inte på tillräckligt stora skatter för att fylla processionen med rikedomar.

De tidiga triumftågen omfattade troligen mestadels fiendens nötkreatur och får.

Med tiden lade romarna emellertid under sig större riken med betydande rikedomar, och triumftågen växte i längd, så att krigs­bytet och fiendens tillfångatagna soldater skulle kunna visas upp.

Guld och silver bländade åskådarna

En av de överdådigaste triumferna i romersk historia firades av konsuln Lucius Aemilius Paullus.

Han utnämndes år 168 före Kristus till befälhavare och skickades till Balkan för att avsluta kriget mot kung Perseus av Makedonien.

Striderna hade då pågått i tre år, men vid Pydna vann Aemilius Paullus en förkrossande seger, som innebar slutet för kungariket Makedonien. Landet inför­livades i det hastigt växande romarriket.

Legionärerna dödade 20000 makedonska soldater och tog 11000 fångar, däribland kung Perseus.

Efter striderna belönades Aemilius Paullus med tillnamnet Macedonicus samt ett storslaget ­triumftåg genom Roms gator.

I den grekiske författaren Plutarchos skildring av Aemilius Paullus liv finns det en detaljerad beskrivning av triumftåget, som varade hela tre dagar – från den 27 till den 29 november 167 före Kristus.

”Alla tempel var öppna, behängda med kransar och doftande av rökelse, och mängder av vakter höll styr på folkmassan. Triumftåget var uppdelat i tre delar på varsin dag. Första dagen såg man erövrade statyer, målningar och kolossala bildstoder visas upp på 250 vagnar, och ändå räckte dagen inte till”, skriver Plutarchos, som visserligen levde drygt 250 år senare, men som baserade sin skildring på gamla källor.

”Nästa dag presenterades de dyrbaraste av de makedonska vapnen. Hjälmar låg slängda ovanpå sköldar och brynjor blandade med benskydd, och mellan sköldarna stack svärd och spjut fram, och allt var arrangerat så att de rasslade mot varandra under färden och åstadkom ett kusligt, klirrande ljud. Efter vagnarna marscherade 3000 man, som släpade på 750 kar med silvermynt.”

Skatten var ofattbart stor, men det fanns mycket mer, berättade Plutarchos:

”På morgonen på tredje dagen ryckte trumpetarna fram. De blåste inga fest­melodier, utan den marsch som romarna använde när de ryckte fram till ett slag. Efter dem kom 120 feta oxar med förgyllda horn smyckade med offerband och kransar. Därefter 77 stora kar fullproppade med guldmynt samt en mäktig diamantklädd guldskål och den makedonske kungens personliga guld- och silvertallrikar. Sedan kom kung Perseus egen vagn, där hans rustning och diadem låg på en upphöjning, så alla kunde se dem.”

Triumftågets huvudperson var naturligtvis den triumferande generalen Aemilius Paullus, men även hans kungliga fångar, som i bojor fördes genom staden, spelade en viktig roll.

Kung Perseus hade vädjat till Aemilius Paullus om att slippa förödmjukelsen, men generalen hade avfärdat honom med att det ju var ”Perseus eget beslut” – underförstått att kungen kunde begå självmord om han ville.

Det hade makedoniernas monark emellertid inte kunna förmå sig att göra, så nu blev han – sjuk och nedbruten – släpad genom Roms gator.

Folket fick medlidande med fienden

Det gick emellertid inte att förutse hur åskådarna skulle reagera när de såg krigets offer.

I Aemilius Paullus triumftåg fick kung Perseus barn all uppmärksamhet och möttes av medlidande – även bland mer hårdkokta romare som var förtjusta i blodiga gladiatorspel och lejon som slet ihjäl förbrytare i arenorna.

Enligt Plutarchos väckte åsynen av Perseus barn medömkan.

”En stund senare kom kungens barn, som ju nu var slavar. De hade sällskap av sin lärare, som gråtande sträckte händerna mot det romerska folket och uppmanade barnen att göra likadant.

Barnen – två pojkar och en flicka – var för små för att riktigt förstå omfattningen av sin olycka, men just detta faktum gjorde människors medlidande med dem så mycket större.

Ja, man missade nästan deras far, kung Perseus, och många kände sig vemodiga vid åsynen av barnen och fällde tårar över deras öde.

Efter barnen kom kung Perseus själv, iförd svarta kläder och makedonska stövlar. Han darrade i hela kroppen och såg galen ut, så starkt hade olyckan tagit honom”, förklarade Plutarchos.

I triumftågets bakersta del kom fyrahundra gyllene kransar, som de kuvade makedonska städerna hade gett Aemilius Paullus som tecken på att han hade segrat.

Generalen kom åkande i en praktfullt utsmyckad vagn, iförd triumfatorns klädsel, som utgjordes av en purpurfärgad och guldbroderad toga.

Han stod upprätt i sin triumfvagn, som drogs av fyra ståtliga hästar. Efter generalen följde hans mest hängivna legionärer, som bar på lagerkvistar och muntert skrålade segersånger till triumfatorns ära.

Roms gator sjöd av glädje

För gemene man var triumftågen en välkommen anledning att ta ledigt, festa och få en skymt av föremål från exotiska trakter som de kände till endast från berättelser.

Flera tusen nyfikna trängdes längs gatorna och ville veta hur det hade varit möjligt att besegra fienden. Även det hade romarna en lösning på.

Veckorna före triumftåget lät fältherren som skulle hyllas tillverka stora mål­ningar. De visade avgörande scener från slagfältet, hur de erövrade städerna såg ut, och vilka berg och floder legionärerna hade korsat.

Målningarna bars eller kördes genom staden av legionärerna och var populära inslag i triumftåget.

Bland åskådarna blev stämningen allt högre under dagen, för det åts, dracks och skålades för de tappra legionärerna.

I det antika verket Ars amatoria (Kärlekskonsten) berättar poeten Ovidius (43 f.Kr.–18 e.Kr.) att triumftågen även var bra tillfällen att förföra kvinnor.

Kännedom om den besegrade fiendens historia, hans städer, floder och prominenta krigsfångar banade vägen till en kvinnas hjärta och till hennes sängkammare.

”Svara på allt som kvinnan frågar om. Och om du inte kan svaret, så hitta på det”, löd ett av de uppmuntrande råden i Ovidius handbok för kärlekskranka.

Vissa fick mer än ett triumftåg

Ett triumftåg var en sällsynt ära, som ­ytterst få romare fick uppleva, men det innebar inte att det behövde vara en engångsföreteelse i en ambitiös generals liv.

Om framgångarna på slagfälten var tillräckligt stora, och om maktkamperna med romarrikets grannstater tillät det, kunde en triumfator mycket väl hyllas vid flera tillfällen.

Under senrepubliken belönades den romerske härföraren Pompejus den store inte mindre än tre gånger med ett triumftåg.

Först ledde Pompejus år 83 före Kristus sina legionärer till seger på Sicilien och i Nordafrika i ett av romarrikets inbördeskrig.

Det triumftåg han fick lov att hålla två år senare väckte ilska i konservativa kretsar, eftersom Pompejus inte var medlem av senaten, och för att han var så anmärkningsvärt ung.

”Han fick triumf, innan han fick skägg”, påpekade Plutarchos i sin skildring av Pompejus liv. Källorna är oeniga om huruvida Pompejus var 24, 25 eller 26 år gammal, men hans ungdom var en kontroversiell fråga.

Bland senatorerna gick åsikterna isär: somliga betraktade hans triumf som en fantastisk bedrift och beviset för att den unge mannen var ett militärt geni.

Andra uppfattade hans unga ålder som ett hot mot romarrikets stolta traditioner. Triumftåget förmörkades av ett miss­öde, som de konservativa krafterna hånskrattade åt.

Pompejus hade fört med sig ett antal elefanter hem och ville spänna fyra av de enorma djuren för sin triumf­vagn i stället för hästar.

Under segertåget genom Rom visade det sig emellertid att elefanterna var för breda för att pressa sig genom en av stadens portar.

Till senatorernas fasa och folkets jubel gjorde Pompejus två försök att tvinga elefanterna genom porten, innan han gav upp och bytte ut dem mot hästar.

Tio år senare fick Pompejus en stor del av äran för att ha krossat det slavuppror som leddes av Spartacus.

År 61 före Kristus fick Pompejus sitt tredje och sista ­triumftåg efter ett antal segrar över romarrikets fiender i Mellanöstern.

En av de troféer som bars genom Rom under Pompejus sista triumftåg bar inskriptionen: ”Detta är en trofé av hela världen”. I ett tempel lät senaten dessutom sätta upp en marmortavla över Pompejus bedrifter.

På tavlan kunde romarna läsa det något överdrivna påståendet att fältherren ”vidgade imperiets gränser till världens ände”.

Generalen var gudom för en dag

Antika källor antyder att det var brukligt för triumfatorn att låta sig målas röd i ansiktet samt ta på sig en purpurfärgad toga med guldbroderier.

Han blev därmed en kopia av Jupiterstatyn i stadens heligaste tempel. Under triumftåget var generalen alltså i rituell mening identisk med romarnas högste gud.

Sådant kunde ge även den mest blygsamme man idéer. Triumftågets allra viktigaste ceremoni gick därför ut på att generalen skulle offra två oxar till Jupiter och lägga sin lagerkrans vid foten av gudens staty i templet.

Gång på gång visade det sig dock att den typen av åtgärder inte var tillräckliga. Att försöken att stävja maktbegäret hos triumferande fältherrar misslyckades bevisade Julius Caesar.

Å andra sidan hade han fler anledningar att få storhetsvansinne än de flesta: Av senaten tilldelades han fyra triumftåg efter krig i Gallien, Egypten, Pontos (dagens Turkiet) samt Numidien (Algeriet och Tunisien).

Under ett av triumf­tågen bars Caesars kanske mest kända sentens genom staden: ”Jag kom, jag såg, jag segrade”.

I likhet med en del av sina föregångare drog Julius Caesar sig inte heller för att skryta om segrar över andra romare.

Hans legionärer bar triumferande en målning som visade politikern Cato den yngre i färd med att slita ut sina tarmar för att slippa Caesars hämnd.

Sådant vulgärt uppträdande ogillades i Rom. Invånarna betraktade Caesars ambitioner och förakt för traditioner med växande skepsis.

Oron för att han skulle göra sin tillfälliga titel som diktator permanent steg – trots att Caesar gav de fattiga pengar, spannmål, olja och kött.

Han arrangerade även underhållning i form av gladiatorspel, idrottstävlingar, kappkörningar, teaterföreställningar och sjöslag på konstgjorda sjöar med erövrade fientliga fartyg – gåvor som ambitiösa män strödde kring sig för att få folkets stöd, men författaren Suetonius (70–130 e.Kr.) förstod sina förfäders oro och skrev i sitt verk om Julius Caesar:

”Inte enbart mottog han alltför stora hedersbetygelser – fortlöpande konsulat, diktator på livstid, tillsynsansvarig för seder och moral, imperator som förnamn, Fosterlandets fader som tillnamn, en staty bland kungarna, upphöjd loge i teatern – men han lät sig även tillerkännas utmärkelser som överskred vad som kan tillkomma en människa.”

Kanske umgicks Caesar verkligen med tanken på en gudomlig monarki som hans store idol Alexander den store haft.

Den makedonske fältherren hade uppfattats som son till Zeus, och om Caesar gjordes gudomlig kunde han bli en romersk version av Alexander.

Rom surrade av rykten. Ett av dem gick ut på att Caesar vid nästa senats­möte skulle få titeln kung, och det blev den di­rek­ta anledningen till sammansvärjningen mot honom.

Enligt romersk tradition var mo­nar­ki förbjudet, och år 44 före Kristus, två år efter sitt triumftåg, blev Caesar mördad.

Många av hans motståndare måste ha andats ut och tänkt att de med nöd och näppe lyckats avvärja triumftågets yttersta konsekvens: en monarki med en gudom som regent.

Kejsare fick monopol på triumf

Mordet på Caesar gav emellertid bara en kortvarig frist.

Endast sjutton år senare ersattes romarnas republik och plutokrati av en kejsare, som satt på all makt, och under den efterföljande kejsartiden bytte triumftågen karaktär: i stället för att fira specifika segrar på slagfältet arrangerades triumftåg som en hyllning till kejsaren.

Det tillämpades av i synnerhet Caesars efterträdare som rikets starke man, Octavianus. Under kejsarnamnet Augustus utnyttjade han triumftåg för att försvaga Roms mäktiga familjer och stärka sin egen position.

I berättelsen om sina gärningar, Res Gestae, redogjorde Augustus omsorgsfullt för sina tre triumftåg – bland annat efter segern över Antonius och Kleopatra i slaget vid Actium 31 före Kristus.

Det ryktades att Kleopatra hade begått självmord just för att slippa förödmjukelsen av att behöva traska i Augustus triumftåg hemma i Rom.

”Mig ska det inte triumferas över”, ska Egyptens drottning ha mumlat upprepade gånger före sin död.

Trots att hon begick självmord slapp hon inte helt undan förnedringen: Augustus lät tillverka en modell av Kleopat­ra i naturlig storlek, så att hon kunde visas upp.

Enligt den romerske skalden Propertius, som bevittnade processionen, föreställde modellen hennes dramatiska dödsögonblick – inklusive ormar som bet drottningen i armarna.

Romarnas sista segerfest

Triumftågen fortsatte, trots att Rom gick under, när vandaler år 455 plundrade staden.

I det östromerska riket – Bysans med huvudstad i Konstantinopel – fortsatte traditionen, och enligt historikern Prokopios kom en del av det som vandalerna stulit under sina plundringar tillbaka till romarna några decennier senare.

Då beviljade en romersk kejsare ett triumf­tåg åt en general vid namn Belisarius, men det var ett undantag.

Då kunde folket återigen beundra de judiska tempelskatter som år 71 hade burits i ­triumf genom Roms gator av de legionärer som lydde under general Titus och hans far, kejsar Vespasianus.

Efter en kort utflykt till vandalernas rike i Nordafrika fördes de nu tillbaka ”hem” till det romerska folket av Belisarius.

Generalens triumftåg år 534 blev romarnas sista och skiljde sig från sin ursprungliga förebild inte enbart genom att hållas i Konstantinopel.

Segerherren kördes inte heller genom staden i en ståtlig vagn, utan vandrade till fots. Och framför allt slutade processionen inte med ett offer till guden Jupiter.

Romarna hade för länge sedan bytt statsreligion, så general Belisarius avslutade sitt segertåg med att kasta sig i stoftet framför sin härskare – den kristne kejsaren Justinianus.