Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Åttatusen mil väg ledde Rom till storhet

På 300-talet före Kristus börjar romarna anlägga antikens mest avancerade vägnät. Via vägar ska romerska styrkor blixtsnabbt kunna ta sig fram till krigszoner. Snart blir vägarna det kitt som binder samman imperiets många skilda folkslag.

Året var 311 före Kristus när krigslyckan äntligen vände för Rom. I åtta långa år hade staden utkämpat ett blodigt krig mot de samnitiska bergsstammarna i södra Italien. Under alla dessa år hade de romerska styrkorna ständigt förlorat.

Kriget hade utkämpats i Kampanien, cirka femton mil söder om Rom, och när de romerska styrkorna skulle söderut fick de gå längs urgamla vindlande, gropiga stigar innan de slutligen kom fram till slagfältet.

Det stora problemet var att varken trupper eller förnödenheter kom fram i tid, och gång på gång blev romarna slagna.

År 312 före Kristus fattade Roms högste ämbetsman för offentligt byggande, Appius Claudius Caesus, emellertid ett beslut som skulle förändra maktbalansen i södra Italien för all framtid.

Claudius gav order om att det skulle anläggas en väg för armén. Den skulle sträcka sig från Rom ända ner till krigsskådeplatsen i Kampanien.

Tusentals soldater och straffångar skickades ut med hackor och spadar för att delta i det enorma anläggningsarbetet och efter ett år löpte en drygt fyra meter bred väg tvärs igenom bergsområden och sankmarker.

Snart rörde sig kilometerlånga kolonner av romerska soldater, krigsmaskiner och vagnar med förnödenheter i oändliga strömmar mot Kampanien på den nya vägen.

Samniterna stred tappert mot flodvågen av romerska trupper, men förgäves. Bara några år efter det att armévägen byggts tvingades de krigiska samniterna kapitulera och låta romarna ta över herraväldet i Kampanien.

Romarnas vägar var så väl anlagda att de finns kvar än i dag. Den här romerska vägen leder från Antiochia till Aleppo i Syrien.

Dorling Kindersley

Den romerska arméns motorvägar

Den väg som Appius Claudius Caesus lät bygga år 312 före Kristus fick namnet Via Appia efter honom själv. Den förlängdes senare så att den nådde ända till hamnstaden Brindisi i sydöstra Italien, en över femtio mil lång sträcka.

Romarna kallade Via Appia ”Vägarnas drottning” och den blev en prototyp för de hundratals mil väg som romarna byggde under de följande sexhundra åren.

De första vägarna som ledde ut från Rom var emellertid inte planlagda. Från portarna i den växande staden sträckte sig ett nätverk av vägar till de närmaste byarna.

De flesta var grusvägar, medan vissa var stensatta eller låg direkt på klipporna.

”Så många arbetslag i gång samtidigt! Några hugger ner träd, medan andra gräver loss stenar ur kullarna eller jämnar ut stenblock.”
Diktaren Statius om anläggandet av en väg

Efter att Via Appia anlagts började romarna emellertid på allvar bygga vägar utifrån strategiska aspekter. Det huvudsakliga syftet med vägarna var att de skulle fungera som ”motorvägar” för de romerska trupperna.

Därigenom kom vägarna att befästa och säkra förbindelserna mellan Rom och alla de områden som riket lade under sig.

Vägarna slutade dessutom ofta vid ett militärläger, som i sin tur användes som utgångspunkt för nya erövringar, vilket skapade behov av ytterligare vägar.

De stora militärvägarna planerades och finansierades av den romerska staten. En stab av militära ingenjörer stod för planeringen och arbetskraften utgjordes i många fall av soldater.

Även straffångar och slavar utnyttjades dock till det slitsamma arbetet, och till och med civila kunde anlitas som vägbyggare om byggherren behövde arbetskraft.

Skalden Statius, som följde anläggningen av en väg, skrev förtjust: ”Så många arbetslag i gång samtidigt! Några hugger ner träd, medan andra gräver loss stenar ur kullarna eller jämnar ut stenblock. Vissa lägger stenar sida vid sida, medan andra arbetar med att dränera eller leda om vattendrag.”

© Lotte Nybo

Sten och grus gav supervägar

De romerska ingenjörerna satte en ära i att bygga vägar som skulle hålla i många årtionden utan underhåll. Hemligheten var sex lager sten, murbruk och grus.

En väl anlagd romersk väg höll vanligtvis utan reparationer i minst hundra år. De romerska ingenjörerna följde nämligen en noga fastställd plan för vägbyggen.

Först tog man bort träd, buskar och andra hinder och sedan grävdes själva vägen ut. För det mesta grävde man en ränna som var cirka en meter djup och så bred att två vagnar kunde mötas.

Därefter byggdes vägen långsamt upp av flera lager småsten, murbruk och grus. Överst lade vägbyggarna en beläggning av sten. Vägens mitt låg aningen högre än sidorna, så att regnvatten kunde rinna ut i diken längs vägen.

För att undvika översvämningar lades också själva vägen lite högre än det omgivande landskapet. Det gjorde den även enklare att försvara i händelse av ett angrepp.

Om det inte fanns någon bra sten i trakten nöjde sig romarna med ett lager grus som vägbeläggning. Då pressade man ihop gruset hårt genom att släpa tunga stenar över det.

Hårt stampad lera

längst ner såg till att vägen inte sjönk.

Lotte Nybo

Grovt krossad sten,

eventuellt blandad med murbruk, utgjorde vägens fundament.

Lotte Nybo

Ett lager knytnävsstora stenar

ledde bort vatten som sipprade ner.

Sjösten

stora som nötter blandade med sand utgjorde vägens kärna.

Lotte Nybo

Grus och sand som packades ihop

blev ett stabiliserande lager för de översta stenarna.

Lotte Nybo

Vägbeläggningen

utgjordes oftast av huggna stenplattor av basalt eller granit.

Lotte Nybo

Hundra år utan reparationer

Vägingenjörerna förfogade inte över särskilt många hjälpmedel, men med tiden blev de oerhört skickliga på att anlägga vägar. Inga större reparationer behövde utföras på hundra år.

Vägbyggarna valde sällan de enklaste lösningarna. Där det gick lät ingenjörerna vägarna följa en helt rak linje och man följde hellre höjdryggar och vattendelare än dalar och sänkor.

Det orsakade färre problem med översvämningar, men å andra sidan fler stigningar och utförslöpor. Svåra sträckningar gick dock inte att undvika helt.

Vissa träsk och vattendrag kunde romarna helt enkelt inte undvika. Om en väg måste dras genom ett sankt område löste de problemet med stockar som underlag.

Eftersom vägarna höll hög kvalitet tvingade ibland den romerska staten städerna längs de stora vägarna att betala en del av anläggningskostnaden.

På hundratalet efter Kristus kostade en kilometer av den cirka femtiosju mil långa Via Appia motsvarande hundratusen kronor i materiel och arbetskraft.

Som jämförelse kan nämnas att kostnaden för en kilometer tysk motorväg i dag är motsvarande cirka sextiotre miljoner kronor.

© Scanpix/AKG-Images

Broar och tunnlar sprängde naturens ramar

Ingenjörerna stötte ofta på naturliga hinder som floder och raviner. Då tvingades man bygga stora broar.

De vilade på kraftiga bropelare, som man helst byggde på land. Broarna var ofta mycket höga, eftersom romarna visste att även små vattendrag kunde svämma över och spola bort en bro.

Vägar i tre världsdelar

Vägnätet byggdes ständigt ut. Mellan de statligt ägda huvudvägarna uppstod ett system av sekundära vägar. Alperna var länge ett problem, men även dessa besegrade romarna till slut.

År 15 före Kristus öppnades den första romerska vägen över Alperna, och vägnätet växte hela tiden.

Omkring år 110 efter Kristus nådde de romerska vägarna sin största utbredning. Vid det laget knöt över trehundrasjuttio vägar ihop det vidsträckta riket.

Tillsammans mätte vägarna cirka åttatusen mil och sträckte sig över tre världsdelar: Europa, Asien och Afrika. Rom var emellertid det obestridliga maktcentrumet. Alla vägar bar till Rom, imperiets huvudstad.

Den nordligaste av de romerska vägarna slutade vid Hadrianus mur, romarnas försvarsverk i norra England längs gränsen mot Skottland.

Den sydligaste, Via Nerva, följde den afrikanska Medelhavskusten och var med sina tvåhundra mil längst i romerska riket.

När romarna år 100 efter Kristus erövrade det som i dag är Rumänien anlade de en väg ända ut till Donaus delta och kunde då resa på bra vägar från Svarta havet till Nordsjön.

Vägen längs Donau gav ingenjörerna huvudbry. Längs en särskilt arbetskrävande sträcka var klipporna så besvärliga att endast en del av vägen gick att hugga in i klippan.

För att vägen skulle bli tillräckligt bred var romarna därför tvungna att låta en del av den hänga ut över floden, vilande på tjocka träbalkar som fästes i klippan. Vägen såg nästan ut att sväva tre meter ovanför flodens vatten.

Vägar knöt ihop tre världsdelar

De romerska vägarna sträckte sig tvärs genom öknar, över bergspass och ut på enorma slätter. När vägnätet var som störst utgjordes det av totalt åttatusen mil vägar i Europa, Asien och Afrika.

Tillsammans med en mängd farleder band vägarna ihop det väldiga imperiet till en stor enhet.

En romersk armé kunde marschera från Rom ända till England på bara lite drygt två månader.

Post med ridande bud

Vägarnas viktigaste syfte var och förblev militärt. Tack vare de fina vägarna kunde styrkor förflyttas häpnadsväckande snabbt.

Fullt utrustade soldater färdades ofta trettio till trettiofem kilometer per dag i fyra dagar, varefter de vilade en dag. En division soldater kunde med andra ord marschera över sjuttio mil på bara en månad och snabbt nå fram för att slå ner eventuella uppror.

”Vår gode son, som i en ålder av arton år ­mördades av rövare.”
Text på minnessten vid romersk väg

Viktiga meddelanden kunde komma fram ännu snabbare när romarna organiserade ett postväsen uppbyggt kring vägarna. Det kallades cursus publicus (offentlig tjänst) och utgjordes till en början av slavar eller soldater.

Under kejsar Augustus (27 före Kristus–14 efter Kristus) omorganiserades postväsendet. Han satte in ridande kurirer och upprättade stationer med tio till arton kilometers mellanrum.

Där kunde postryttarna byta ut sina trötta hästar mot nya och på så vis tillryggalägga upp till sjuttiofem kilometer om dagen.

Vägarna kunde vara livsfarliga

Även vanligt folk i det vidsträckta romarriket använde vägarna, men för det mesta bara korta sträckor. Människor var inte mycket för att förflytta sig över stora avstånd, eftersom långa resor kunde vara både besvärliga och farliga.

Överallt lurade ligor av kriminella eller förrymda slavar, så risken att bli rånad eller dödad var stor, i synnerhet längs långa, glest befolkade vägsträckor.

Arkeologer har bland annat hittat en sten som ett föräldrapar rest till minne av Valerius Marcus, ”vår gode son, som i en ålder av arton år mördades av rövare”.

I hopp om en säker resa offrade romarna gärna till gudarna, och längs vägarna stod många altare. De flesta var helgade åt Mercurius, resenärernas beskyddare.

Nära städerna var säkerheten högre, men inte ens på de många övernattningsställena längs vägarna kunde man känna sig helt trygg. Vägkrogarna var populära tillhåll för rövare och annat löst folk på jakt efter lämpliga offer.

Gatorna svämmade över när det regnade, så fotgängarna klev på stora stenar när de skulle korsa gatan.

© Lessing archive

Rikets fyra vägtyper

De stora romerska vägarna (viae publicae)
var främst tänkta som militärleder, och det var vanligen romerska staten som finansierade både anläggningen och underhållet.

Provinsvägar (viae vicinales)
var vägar som de romerska provinserna ålades att anlägga internt i det egna området och som därför finansierades av provinserna själva.

Privata vägar (viae privatae)
var de vägar som privatpersoner lät anlägga mellan mindre städer och regioner. Vägarna betalades av en eller flera privatpersoner.

Gator
var de enskilda städernas ansvar. Gator ställde andra krav än landsvägar, eftersom de även skulle ha plats för fotgängare. Därför hade gatorna bland annat övergångsställen.

Roms vägar höll i över tusen år

För att öka säkerheten bildade romarna en särskild vägpoliskår, stationarii. Kårens uppgift var att hålla vägarna fria från rövare, men med ett vägnät på närmare tiotusen mil var det en närmast omöjlig uppgift.

Med tiden blev det också väldigt svårt för romarna att underhålla det vitt förgrenade vägnätet.

I takt med att imperiet föll samman förföll även vägarna, men icke desto mindre var de så välgjorda att de utgjorde ryggraden i det europeiska vägnätet ända in på 1700-talet.

I Algeriet använder man än i dag en romersk väg som byggdes år 145 efter Kristus. Den enda förändringen är att den gamla stenläggningen nu är täckt med asfalt.

Läs också:

Romarriket

Akvedukten återskapades efter tusen år

3 minuter
Romarriket

Romarriket: Följ med till historiens största imperium

0 minuter
Romarriket

Roms fall lade Europa i ruiner

11 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj