21 udda fakta om romarriket

Romulus och Remus
De båda bröderna föddes av vestalen Rhea, som våldtagits av krigsguden Mars. Hon satte dem i en korg på Tibern, men en varg räddade och uppfostrade pojkarna.

I vuxen ålder grundade de en stad, och senare dödade Romulus sin bror under ett gräl. Romarna älskade den brutala historien som knöt samman dem med Mars. Romulus och Remus grundade staden Rom.

De första kungarna valde hundra rådgivare ur Roms främsta ätter. I början kunde ”patres” enkelt bytas ut, men med tiden blev patricierna en social klass som hade ensamrätt till de högsta ämbetena.

Monarkins fall var resultatet av en våldtäkt. År 509 f.Kr. förgrep sig kung Lucius Tarquinius Superbus son på en ärbar patricierdam som sedan begick självmord för att slippa skammen.

Rasande romare jagade ut kungafamiljen ur staden och utropade i stället res publica – den allmänna angelägenheten. Efter det bestämde senaten, som bestod av Roms mest inflytelserika familjer.

De romerska gudarna

Sedan gammalt såg romarna gudar överallt i sin omvärld. Floder, års-tider, månader och till och med varje enskilt hus hade sina egna heliga beskyddare som skulle blidkas med offer. I annat fall kunde människorna drabbas av sjukdomar och olyckor som hämnd.

De grekiska gudarna

Romarna härmade allt grekiskt, även de olympiska gudarna. Zeus blev Jupiter, Ares fick heta Mars och de döpte om Afrodite till Venus, men gudarnas roller var desamma. Den importerade skaran var fram till kristendomens intåg central i Roms statsreligion.

De orientaliska

Även religionen hade sina modenycker och nya gudar lades ständigt till de gamla. När romarna erövrade Egypten under första århundrade f.Kr. blev det modernt för romarinnor att tillbe Isis, moderskapets gudinna. Ungefär samtidigt uppstod en kult kring den virile indisk-persiske Mithra, som tilltalade i synnerhet legionärer.

Alla romerska vägar ledde bort från Rom. De anlades för att armén snabbt skulle kunna ta sig till platser där uppror eller invasioner hotade.

Startpunkten för alla vägar var den gyllene milstenen som stod på Forum Romanum mitt i Rom. Alla andra milstenar i imperiet var placerade i förhållande till denna mittpunkt – med ett inbördes avstånd på en romersk mil, motsvarande omkring 1 478 meter.

Vägarna gick alltid spikrakt till nästa ort; de romerska ingenjörerna lät sig inte hindras av t.ex. vattendrag eller höjder. De anlade sammanlagt 272 huvudvägar som sträckte sig över 8 500 mil och knöt samman även de mest avlägsna provinserna med det pulserande Rom.

Togan var opraktisk, gjorde det omöjligt att använda vänster hand och man kunde inte ta på sig den utan hjälp. Därför bar överklassen plagget, gjort av sex meter tyg; de hade råd med slavar.

Men även snobbarna avskydde sin ylletoga i sommarhettan. Det blev tillfälligt modernt med lättare klädsel, men när Augustus blev kejsare beordrade han överklassen att bära toga igen.

Naturen var romarnas läromästare. Cloaca Maxima, Roms stora kloakledning, var troligen bara ett vattendrag som med tiden täcktes över när invånarna byggde nya hus.

Under torra perioder samlades avfallet i den underjordiska ån och stanken blev olidlig. Odören försvann inte förrän romarna kom på idén att leda in vatten från akvedukterna.

Den åldrande men fåfänge Julius Caesar började bli tunnhårig och bar därför alltid lagerkrans. Normalt bars seger­­symbolen av fältherrar under deras triumftåg, men senaten gav Galliens erövrare och segraren i romerska inbördeskrigen rätt att pryda hjässan till vardags. Ingen vågade förvägra honom den äran; fram till sin död 44 f.Kr. var Caesar diktator i Rom.

Romarrikets storlek och antalet legioner hängde ihop. Var och en av de effektiva enheterna var en miniarmé.

Under kungatiden utgjorde Legionen hela romerska armén – på den tiden en liten skara värnpliktiga medborgare. Vid övergången till republik delades den upp i infanterienheter om cirka 4 500 man vardera; därmed föddes den klassiska legionen.

Först var de två, sedan fyra, och under inbördeskriget som fällde republiken fanns det omkring 50 legioner. Imperiet växte emellertid så mycket att det inte längre gick att använda amatörsoldater. I en reform omkring år 100 f.Kr. ersattes inkallade medborgare med professionella soldater som fick fast lön och en bit jordbruks­mark efter pensioneringen när de tjänstgjort i 16 år – och senare i 25 år.

Under kejsarna ebbade de stora erövringskrigen ut och antalet legioner minskade till 25–30, som bevakade gränserna. Ibland behövdes det stora styrkor, och på 200-talet hade den gamla armén transformerats till nästan 150 legioner om cirka 1 000 man. Men det var dock bara ett fåtal som kunde mäta sig med de tidigare en­heterna av välbeväpnade veteraner.

Kristna räknades som brottslingar då de vägrade att erkänna den romerska statsreligionen, och i Rom kunde kriminella dömas till damnatio ad bestias – avrättning genom vilda djur.

Enligt antika källor var kejsar Nero, liksom flera av hans efterträdare, hård mot de kristna. Historikerna menar i dag att de flesta romare egentligen bara var konfunderade över den märkliga tron.

Augustus räknas som den förste kejsaren. Han var Caesars arvinge och tog makten i Rom år 27 f.Kr. efter ett inbördeskrig – precis som sin företrädare.

Men till skillnad från Caesar blev han inte mördad. Inom loppet av 40 år förvand­lade Augustus sitt regentskap till en ny styrelseform som kunde gå i arv.

Vattnet till Rom leddes via 11 akvedukter

• Total längd: 480 km
• Optimalt fall: 2 m/1 km
• Pris för den dyraste 180 milj. sestertier

Gatorna i Rom låg folktomma när rikets skickligaste kuskar tävlade i livsfarliga kappkörningar på jättestadion Circus Maximus.

Romarna älskade nöjen och ingenting var bättre än kappkörningar med häst och vagn. Under hela romarrikets historia samlades folk i Circus Maximus där de röda, vita, blå och gröna lagen tävlade mot varandra. Viktiga tävlingar lockade ofta 150 000 åskådare.

Lagen hade trogna supportergäng som ofta drabbade samman i blodiga storslagsmål. Arkeologer har hittat tavlor med förbannelser, som romare grävde ned i banan för att nedkalla demoner över favoritlagets motståndare. Även kejsarna kunde drabbas av furor circensis – cirkusfeber. Caligula var t.ex. en trogen supporter till det gröna laget.

Circus Maximus

Kappkörningsstadion var Roms största byggnad, sett till ytan. Anläggningen var 650 meter lång och 120 meter bred, och 150 000 fans kunde följa sina idolers bedrifter från åskådarplatserna.

Dagens psykiatrer skulle troligen ha kallat Nero psykopat, baserat på hans avsaknad av hämningar och brist på empati för andra människor. Kejsaren älskade att uppträda som sångare, skådespelare och idrottsman.

Han såg fiender överallt och lät mörda sin mor och avrätta en av sina hustrur. En annan hustru sparkade han ihjäl. ”Vilken konstnär går inte förlorad i mig”, sade Nero då han störtades och begick självmord.

Om de hade tid gick romarna till stadens offentliga badhus varje dag. De s.k. termerna var nämligen en mötesplats och centrum i det sociala livet. Vid baden fanns idrottsplats, varma och kalla bassänger och bastu.

Där badade både rika och fattiga, affärs­avtal ingicks och prostituerade jagade kunder. Men romarna blev inte rena av baden. Enligt kejsar Marcus Aurelius erbjöd baden bara ”olja, svett, smuts och flottigt vatten”.

Vanliga romare hade inte råd att äta för njutningens skull. Men vid överklassens bjudningar, där rätt efter rätt bars in, var det vanligt att man gjorde mer plats i magen genom att sticka ett finger eller en pinne i halsen.

Om uppkastningen råkade hamna utanför specialskålarna stod en slav med titeln ”kräksamlare” redo att torka upp.

En utbildad gladiator kunde köpas för 1 000–2 000 sestertier: 10–20 gånger en legionärs årslön. Arenans största stjärnor såldes dock för svindlande summor på ända upp till 15 000 sestertier.

Den som var ägare till en skicklig gladiator kunde få tillbaka en del av sin investering genom vadslagning. Och den inoljade kämpen beundrades av folket – särskilt av kvinnorna. Adelsdamer var beredda att betala massor med pengar för en stund med säsongens populäraste gladiator.

Med avstånden i romarnas vidsträckta rike blev det svårt att sköta en effektiv statsapparat. Kejsarna hade för liten kontroll över provinserna, uppror blossade ständigt upp och armén var ineffektiv. Problemen blev bara värre av att många av de ständigt skiftande kejsarna var odugliga.

Kejsar Diocletianus lösning blev att utse kompanjoner. År 285 e.Kr. gav han rikets västra provinser till fält­herren Maximianus, och sju år senare utsåg båda en medkejsare och arvinge. Den så kallade tetrarkin skulle göra regentbördan lättare att bära genom att uppgifterna fördelades.

Systemet skapade dock inte fred; när Diocletianus gick i pension började efterträdarna kriga mot varandra. Romarriket återförenades, delades och återförenades igen tills kejsar Theodosius I dog år 408 e.Kr. Hans båda söner ärvde var sin del, och därefter blev splittringen permanent. Västromerska riket överlevde inte särskilt länge, men östromerska riket levde kvar under namnet Bysantinska riket fram till år 1453.

Inget kök utan fisksås Romarna hade den till allt, även desserter: fisksåsen garum. De älskade smaken och proteinbomben ansågs även vara ett bra medel mot bl.a. hundbett och diarré.

Den perfekta garum

• Blanda blod och inälvor från din favoritfisk i ett kärl. Tillsätt småfisk och mycket salt.
• Låt kärlet stå i solen i en till tre månader. I värmen blir innehållet till en trögflytande massa. Saltet förhindrar förruttnelse.
• Sila innehållet så att bara en tjock, klar vätska blir kvar. Ge resten till de fattiga
• Tillsätt kryddor. Servera. Smaklig spis!.

En slav var slav på livstid – såvida inte ägaren frigav honom eller henne, vilket hände ibland. Det enda alternativet var att slaven köpte sig fri för samma pris som ägaren en gång betalat.

Priset kunde vara högt om slaven var ung eller hade någon speciell talang. Om en slav lyckades bli fri, blev han automatiskt romersk medborgare.

Medan västromerska riket försvagades av interna maktkamper trängde kringvandrande folkslag på utifrån. På 400-talet förlorade imperiet sin betydelse.

Permanent kaos rådde i toppen

Romarna lyckas aldrig skapa en stabil regim. Vem som helst som skaffade sig tillräckligt starkt stöd bland legionerna kunde bli kejsare, och romarriket lamslogs av in­bördes­krig under långa perioder. Inom ett enda år kunde flera olika kejsare hinna ta makten, bara för att bli mördade eller störtade av någon annan romare med lika stort maktbegär.

Botten gick ur ekonomin

Plundrande arméer, minskande handel och en hopplös statsapparat ledde till att samhällsekonomin krympte. Invånarantalet i romarrikets storstäder minskade och efter år 250 e.Kr. byggdes inga nya teatrar eller arenor. Kejsarna var maktlösa, och utan resurser förlorade de ännu mer auktoritet. Befolkningen i provinserna började vänja sig vid att klara sig på egen hand.

Barbarer vällde in över gränserna

Hunnerna trängde in i Europa från Asien och drev andra folkslag framför sig in över romarrikets gränser. Roms försvagade arméer kunde inte stoppa goter, vandaler, franker och burgunder som år 476 e.Kr. störtade Romulus Augustulus, den siste västromerske kejsaren.