12 saker du inte visste om gladiatorer

Viljelösa slavar utkämpar dödliga strider medan de blodtörstiga åskådarna eldar upp sig till extas. Så framställs gladiatorstrider på film och tv, men i verklighetens Colosseum var de strikt reglerade, och gladiatorerna var småfeta män som i många fall själva hade valt sitt öde.

Shutterstock

1. Det fanns olika typer av gladiatorer

En gladiator var inte bara en gladiator. Se de olika typerna av kämpar i arenan här:

2. Stärkande dryck mot skador

När kroppen var mörbultad byggde gladiatorn ­upp sig med en dryck av vinäger och aska.

Enligt den romerske naturhistorikern Plinius den äldre hade gladiatorerna ett unikt hjälpmedel för att återhämta sig efter träningen eller de hårda striderna. De drack en blandning av vatten, aska och vinäger, som ansågs vara effektiv mot magkramper och blåmärken. Nyare forskning antyder att askan var ­nyttig tack vare sitt höga innehåll av kalcium.

© Shutterstock

Kalcium är nödvändigt när kroppen ska återuppbygga skelettet, och därför har askdrycken hjälpt gladiatorerna att återhämta sig efter alla slag de fått.

Undersökningar av tjugotvå gladiatorskelett år 2014 bekräftar att de hade nästan dubbelt så höga kalciumhalter som en vanlig romare.

När en gladiator dött i arenan släpades han ut genom ”dödens port”.

© United Archives/Getty Images

3. Arenan var fylld med dödsritualer

Gladiatorspelens föregångare uppstod på 300-talet före Kristus, då två slavar tvingades att kämpa till döden som en del av romarnas begravningar. Romarna ansåg att den avlidnes själ renades om blod utgöts i samband med ceremonin.

Striderna blev så populära att de infördes vid alla typer av festlig­heter. Sambandet mellan kampen och döden försvann emellertid aldrig, och i arenan markerades det med ett antal ritualer.

Ynkryggar misshandlades med klubbor
En gladiatorkamp handlade inte enbart om att vinna, utan även om att slåss med heder. Om en gladiator hade skrikit av smärta eller bett för sitt liv betraktades han som en fegis.

När en sådan gladiator förlorat och förklarats död, rusade en slav in och krossade hans huvud med en klubba, varpå den döde släpades längs marken ut ur arenan.

En sårad gladiator med hedern i behåll lades på en bår och fick halsen avskuren utan att publiken såg det.

Slavar kläddes ut till dödsgudar
Antika skrifter berättar att de slavar som skulle hämta de döda gladiatorerna ­­kun-
de vara klädda som döds­gudar för att understryka att det inte enbart var de dödas kroppar som hämtades, utan även deras själar.

Oftast var slavarna ­klädda som Dis pater, den romerske guden för underjorden, men det finns även exempel på att slavar i stället skulle föreställa den egyptiske guden Anubis eller den etruskiske dödsdemonen Charun.

Döda gladiatorer släpades ut genom en särskild port som kallades Porta Libitinensis – namnet syftade på den romerska gudinnan för begravningar, Libitina.

© Shutterstock

4. Vegansk kost gav stor mage

Undersökningar av gladiatorskelett visar att yrkeskämparna åt huvudsakligen veganskt.

Fynden får stöd av romerska författare som Plinius den yngre och Tacitus samt läkaren Galenos; de nämner alla att gladiatorerna intog en särskild kost av framför allt bönor och korngröt – förmod­ligen för att den vegetabiliska födan är rik på kolhydrater och proteiner.

En del romerska historiker kallade rent av gladiatorer för hordearii – ”kornätare”.

Sädesslaget korn betraktades som sämre mat än vete, och det användes bland annat för att straffa motsträviga legionärer. Samtidigt ansåg romarna att korn stärkte musklerna.

Den proteinrika kosten kan även ha haft ett mer praktiskt syfte – att ge gladia­torerna ett skyddande fettlager kring magen, som skulle minska risken för att de inre organen träffades i en strid.

Åskådarna älskade att se blod, så den gladiator som kunde fortsätta slåss trots blödande sår gjorde kampen ännu mer underhållande.

Den långa ­gången från Ludus Magnus till Colosseum är kvar än i dag.

© Mondadori Portfolio/Getty Images

5. Gladiatorerna levde i ett fängelse

Officiellt hade gladiatorer inga rättig­heter och levde under slaveriliknande förhållanden i en kasern eller skola – en ludus. Där ägnade de tiden åt hård
träning med gamla gladiatorer som ­läromästare. Skolan fungerade som ett slags fängelse, där männen varje kväll låstes in i trånga celler.

Endast tvåhundra meter från Colos­seum låg romarrikets största skola för gladiatorer – Ludus Magnus. Den hyste tvåtusen gladiatorer och satt ihop med Colosseum via en lång, underjordisk tunnel, så att gladiatorerna kom direkt från skolan till sina strider – utan någon ­möjlighet att fly längs vägen.

Den dagliga träningen var offentlig och skedde i en särskild skolarena, som hade plats för tretusen åskådare. Vadslagning om resultatet av kamper var oerhört utbredd, så spelare kom för att bedöma gladiatorernas form.

6. Domare och hårda regler skulle ge publiken blodig spänning

Gladiatorspel arrangerades och ­bekostades av en så kallad editor
– till exempel kejsaren eller en högt ­uppsatt ämbetsman – och var hans gåva till åskådarna, som fick fritt inträde.

Editor använde spelen för att stärka sin popularitet, och därför var det inte så viktigt att en gladiator vann snabbt och övertygande utan snarare att ­underhållningsvärdet var högt.

Gladiatorernas skydd varierade ­beroende på vilken typ av kämpe de var, men det erbjöd alltid sårbara punkter. Romarna tyckte inte att det var vare sig spännande eller värdigt att se en ­gladiator som inte kunde strida med full ­styrka, för att han var sårad i benet eller armen.

En oskyddad överkropp ökade däremot spänningen, eftersom ett ­lyckat utfall då kunde avgöra kampen. Olika typer av gladiatorer parades alltid ihop, och en kamp mellan exempelvis en murmillo och en thraex ansågs extra spännande.

I arenan såg två domare till att gla­dia­torerna endast använde sina vapen och inte till exempel stack ett finger i ögat på motståndaren. Målet var inte att döda motståndaren utan att såra honom så allvarligt att han gav upp. Därefter fick editor avgöra om den ­besegrade skulle skonas.

Ofta pejlade han stämningen hos publiken. Om de flesta ropade ”Missos!” (utgång), tyckte de att gladiatorn förtjänade att leva. Den andra möjlig­heten var ”IIugula!” (skär av halsen).

Editor förkunnade sitt beslut med hjälp av tummen. Vändes tummen mot marken skulle gladiatorn skonas. Vändes den uppåt skulle förloraren dödas. Striderna var dock sällan några blodbad. Forskare har beräknat att endast cirka tio procent slutade med döden under det första århundradet.

Gladiatorspel var inte ociviliserade blodbad utan utkämpades enligt fasta regler och styrdes av stränga domare – allt för att ge publiken en spännande upplevelse.

The picture art collection/imageselect

På bästa platsen satt spelens arrangör (editor), vilket i Colosseum ­oftast var kejsaren. Han bestämde förlorarens öde, men lät sig gärna påverkas av publiken.

The picture art collection/imageselect

När en gladiator besegrats tittade segraren upp på editor, som hade arrangerat spelen, för att visa att han inväntade dennes avgörande.

The picture art collection/imageselect

Om en slagen gladiator såg sin överman i ögonen utan att blinka betraktades han som modig och kunde kanske ­skonas av publiken.

The picture art collection/imageselect

Med lyfta fingrar ­signalerade en gladiator att han gav upp. Därefter inväntade han editors och publikens dom.

The picture art collection/imageselect

Vestalerna var de kvinnliga prästerna åt den romerska gudinnan Vesta. De var högt respekterade och hade sina egna platser i Colosseum.

The picture art collection/imageselect

För att belöna en framgångsrik ­gladiator kunde ägaren låta honom träffa en ­kvinnlig beundrare i hemlighet.

© Getty Images & Carole Raddato

7. Kvinnorna flockades kring Roms sexsymboler

Männen från Roms överklass föraktade gladiatorerna, men kvinnorna dyrkade de brutala männen från arenan.

Gladiatorerna stod nederst på den sociala rangstegen, på samma ­nivå som prostituerade, men kvinnorna kunde inte motstå kombina­tionen av dödsförakt och stora muskler.

I Pompeji finns det graffiti, där gladia­torn Celadus beskriver sig själv som ”den som kvinnorna suktar efter”. En annan kallar sig ”den som fångar ­flickorna i sitt nät på natten”.

Gladiatorer var kända för sin virilitet, och deras svett och blod såldes som ett afrodisiakum i små flaskor med gladiatorns namn på.

Den romerske diktaren Ovidius rekommenderar ­gladiatorspel som den bästa platsen för att träffa kvinnor, eftersom ­arenans läktare var fyllda med dem – och ­stämningen var uppsluppen.

Satirikern Juvenalis berättar i sina skrifter om en senators hustru, som påstås ha haft en affär med en ­gladiator. Enligt Juvenalis var ­gladiatorn både gammal och ful: ”Men han var en gladiator, och det yrket får dem alla att likna ­Adonis. Det är svärdet kvinnorna ­älskar”, skriver Juvenalis.

Romarrikets superstjärnor älskades av folket:
De mest kända gladiatorerna hade egna fanklubbar, som trofast hejade på dem och hyllade kämparnas bedrifter med klotter på stadens väggar.

Historiker tror att det är sannolikt att gladiatorer även användes som reklampelare för allsköns produkter – precis som dagens idrottare.

Även barn tros ha varit fascinerade av gladiatorspelen. ­Arkeologer har funnit små lerfigurer av gladiatorer, som ­sannolikt har använts som leksaker.

Trots att striderna i arenan betraktades som pöbelns sport har man hittat många exempel på att förmögna ­romare hade målningar och statyer av gladiatorer.

© Shutterstock

8. Gladiator kunde vara ett smart karriärval

I den romerska republikens sista år (ca. 146–31 f.Kr.) blandades fria medborgare och ­slavar i gladiatorskolan. Forskare tror att omkring hälften av alla gladiatorer på den tiden var frivilliga.

En tillvaro med gratis kost och logi samt lön och gåvor från fans gjorde gladiatorlivet attraktivt för exempelvis skuldsatta soldater. Dessutom stred en gladiator sällan mer än två gånger om året.

När en fri man blev gla­diator undertecknade han ett flerårigt kontrakt, då han gav upp sina rättigheter och svor på att vara redo att ”brännas, piskas, misshandlas eller dödas”, om gladiatorskolans ägare beordrade det.

Kejsar Commodus (161–192 e.Kr.) stred själv i ­arenan, ofta klädd som Herakles.

© Marie-Lan Nguyen/capitoline Museums

9. Spelen fick ­kejsaren att sitta säkert

Gladiatorspel var viktiga propagandaredskap för Roms kejsare, om han ville stärka sin popularitet. I samband med sin 43-årsdag år 119 arrangerade kejsar Hadrianus sex dagars spel, då bollar kastades ut till publiken. Bollarna kunde sedan lösas in mot gåvor.

Under ­kejsartiden blev det svårare för privatpersoner att arrangera spel, för kejsaren försökte förhindra att potentiella rivaler till tronen skulle gynnas av spelens inverkan på folkopinionen.

För att de vilda djuren skulle vara aggressiva fick de svälta inför gladiatorspelen.

© dea/g. dagli orti/Getty images

10. Dagen inleddes med strider mot djur

Strider mellan gladiatorer var huvudattraktionen i arenan, men de var endast en liten del av programmet. Som uppvärmning var jägares – ­venatores – kamp mot rovdjur ett populärt inslag.

Jägarna var i regel beväpnade med endast ett spjut, när de skulle döda bland annat lejon och krokodiler. Allt från ­giraffer till strutsar släpptes lösa i ­arenan, och även om ett djur vann dödades det.

Under de första hundra dagarna efter Colosseums invigning år 80 efter Kristus dödades niotusen djur. Enligt vissa forskare ledde behovet av exotiska djur i arenorna bland annat till att den nordafrikansk­a elefanten dog ut.

Roms aristokrati använde gladiatorstrider för att göra sina fester mer extravaganta.

© Giovanni Lanfranco/museo del Prado

11. Rika romare hyrde gladiatorer

De första gladiatorkamperna arrangerades troligen på 300-talet före Kristus. På den tiden var gladiatorskolor privata och styrdes av en så kallad lanista, som ägde gladiatorerna och tjänade pengar på att hyra ut dem.

Gladiatorerna stred därför inte enbart under stora offentliga begivenheter, utan hyrdes även av rika romare som underhållning vid middagssällskap. Eftersom gladiatorerna var lanistans egendom slog kontraktet fast att den som hyrde gladiatorerna skulle betala skadestånd om en gladiator omkom eller blev lemlästad.

En lanista ville till exempel ha tjugo denarii (silvermynt) per gladiator för en kväll, och tusen denarii, om en gladiator dödades. Samma regler gällde vid offentliga spel, och eftersom publiken älskade blod var kostnaderna ofta enorma.

För att spara byggde kejsar Domitianus år 90 efter Kristus fyra kejserliga gladiatorskolor, så att staten kunde ha egna gladiatorer och inte behövde betala om en gladiator dödades.

När en gladiator dog kompenserades ibland den närmaste familjen av hans kollegor.

© José moreno Carbonero/museo del Prado

12. Hjälp av fackförening

Trots att de flesta gladiatorer var slavar levde de ett
helt annat liv än de många miljoner vanliga slavarna i ­romarriket. Gladiatorn fick lön, i regel per strid, och en bonus om han vann. Pengarna gick till bland annat ett slags fackförening – ett collegia.

Visserligen stred gladiatorerna till döden, men de betraktade varandra som bröder, och collegia hade bland annat en de­­mo­kra­tiskt vald ledare. Medlems­avgifterna gick huvudsakligen till att se till att en dödad gladiator fick en anständig begravning.
Många gravstenar för gladiatorer har rests av deras ­kollegor och anger bland annat vilken typ av gladiator den döde var, och hur många strider han vunnit.

Gla­di­a­to­rer som inte var medlemmar av ett collegia fick i regel ingen begravning – ett nesligt öde. I stället användes deras kött som djurfoder, vilket enligt romersk tro innebar att själen inte skulle få frid i nästa liv.

Läs också:

Romarriket

Flickan måste ha varit gladiator

2 minuter
Romarriket

När fick romarna gladiatorer?

2 minuter
Romarriket

Topp 5: De största gladiatorerna

5 minuter

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!