2. Stärkande dryck mot skador
När kroppen var mörbultad byggde gladiatorn upp sig med en dryck av vinäger och aska.
Enligt den romerske naturhistorikern Plinius den äldre hade gladiatorerna ett unikt hjälpmedel för att återhämta sig efter träningen eller de hårda striderna. De drack en blandning av vatten, aska och vinäger, som ansågs vara effektiv mot magkramper och blåmärken. Nyare forskning antyder att askan var nyttig tack vare sitt höga innehåll av kalcium.
Kalcium är nödvändigt när kroppen ska återuppbygga skelettet, och därför har askdrycken hjälpt gladiatorerna att återhämta sig efter alla slag de fått.
Undersökningar av tjugotvå gladiatorskelett år 2014 bekräftar att de hade nästan dubbelt så höga kalciumhalter som en vanlig romare.
4. Vegansk kost gav stor mage
Undersökningar av gladiatorskelett visar att yrkeskämparna åt huvudsakligen veganskt.
Fynden får stöd av romerska författare som Plinius den yngre och Tacitus samt läkaren Galenos; de nämner alla att gladiatorerna intog en särskild kost av framför allt bönor och korngröt – förmodligen för att den vegetabiliska födan är rik på kolhydrater och proteiner.
En del romerska historiker kallade rent av gladiatorer för hordearii – ”kornätare”.
Sädesslaget korn betraktades som sämre mat än vete, och det användes bland annat för att straffa motsträviga legionärer. Samtidigt ansåg romarna att korn stärkte musklerna.
Den proteinrika kosten kan även ha haft ett mer praktiskt syfte – att ge gladiatorerna ett skyddande fettlager kring magen, som skulle minska risken för att de inre organen träffades i en strid.
Åskådarna älskade att se blod, så den gladiator som kunde fortsätta slåss trots blödande sår gjorde kampen ännu mer underhållande.
6. Domare och hårda regler skulle ge publiken blodig spänning
Gladiatorspel arrangerades och bekostades av en så kallad editor
– till exempel kejsaren eller en högt uppsatt ämbetsman – och var hans gåva till åskådarna, som fick fritt inträde.
Editor använde spelen för att stärka sin popularitet, och därför var det inte så viktigt att en gladiator vann snabbt och övertygande utan snarare att underhållningsvärdet var högt.
Gladiatorernas skydd varierade beroende på vilken typ av kämpe de var, men det erbjöd alltid sårbara punkter. Romarna tyckte inte att det var vare sig spännande eller värdigt att se en gladiator som inte kunde strida med full styrka, för att han var sårad i benet eller armen.
En oskyddad överkropp ökade däremot spänningen, eftersom ett lyckat utfall då kunde avgöra kampen. Olika typer av gladiatorer parades alltid ihop, och en kamp mellan exempelvis en murmillo och en thraex ansågs extra spännande.
I arenan såg två domare till att gladiatorerna endast använde sina vapen och inte till exempel stack ett finger i ögat på motståndaren. Målet var inte att döda motståndaren utan att såra honom så allvarligt att han gav upp. Därefter fick editor avgöra om den besegrade skulle skonas.
Ofta pejlade han stämningen hos publiken. Om de flesta ropade ”Missos!” (utgång), tyckte de att gladiatorn förtjänade att leva. Den andra möjligheten var ”IIugula!” (skär av halsen).
Editor förkunnade sitt beslut med hjälp av tummen. Vändes tummen mot marken skulle gladiatorn skonas. Vändes den uppåt skulle förloraren dödas. Striderna var dock sällan några blodbad. Forskare har beräknat att endast cirka tio procent slutade med döden under det första århundradet.
8. Gladiator kunde vara ett smart karriärval
I den romerska republikens sista år (ca. 146–31 f.Kr.) blandades fria medborgare och slavar i gladiatorskolan. Forskare tror att omkring hälften av alla gladiatorer på den tiden var frivilliga.
En tillvaro med gratis kost och logi samt lön och gåvor från fans gjorde gladiatorlivet attraktivt för exempelvis skuldsatta soldater. Dessutom stred en gladiator sällan mer än två gånger om året.
När en fri man blev gladiator undertecknade han ett flerårigt kontrakt, då han gav upp sina rättigheter och svor på att vara redo att ”brännas, piskas, misshandlas eller dödas”, om gladiatorskolans ägare beordrade det.
10. Dagen inleddes med strider mot djur
Strider mellan gladiatorer var huvudattraktionen i arenan, men de var endast en liten del av programmet. Som uppvärmning var jägares – venatores – kamp mot rovdjur ett populärt inslag.
Jägarna var i regel beväpnade med endast ett spjut, när de skulle döda bland annat lejon och krokodiler. Allt från giraffer till strutsar släpptes lösa i arenan, och även om ett djur vann dödades det.
Under de första hundra dagarna efter Colosseums invigning år 80 efter Kristus dödades niotusen djur. Enligt vissa forskare ledde behovet av exotiska djur i arenorna bland annat till att den nordafrikanska elefanten dog ut.
12. Hjälp av fackförening
Trots att de flesta gladiatorer var slavar levde de ett
helt annat liv än de många miljoner vanliga slavarna i romarriket. Gladiatorn fick lön, i regel per strid, och en bonus om han vann. Pengarna gick till bland annat ett slags fackförening – ett collegia.
Visserligen stred gladiatorerna till döden, men de betraktade varandra som bröder, och collegia hade bland annat en demokratiskt vald ledare. Medlemsavgifterna gick huvudsakligen till att se till att en dödad gladiator fick en anständig begravning.
Många gravstenar för gladiatorer har rests av deras kollegor och anger bland annat vilken typ av gladiator den döde var, och hur många strider han vunnit.
Gladiatorer som inte var medlemmar av ett collegia fick i regel ingen begravning – ett nesligt öde. I stället användes deras kött som djurfoder, vilket enligt romersk tro innebar att själen inte skulle få frid i nästa liv.