Cicero var en ny man i den politiska arenan
Ciceros valkampanj hämmades av en specifik utmaning, nämligen att han var en homo novus, det vill säga en ”ny man” i romerska rikets politiska kretsar.
Cicero föddes den 3 januari 106 f.Kr. och kom från ett gods utanför staden Arpinum cirka tio mil sydost om Rom.
Så trots att han tillhörde en förmögen familj tillhörde han inte huvudstadens mäktiga elit, de gamla och förnäma släkter som ursprungligen hade monopol på de politiska ämbetena.
Ciceros släkt hade inflytande lokalt, men det var ingen i hans familj som hade spelat någon central roll i romersk politik.
Inte desto mindre blev Cicero sin tids störste talare och en av de mest kända advokaterna vid de romerska domstolarna.
Hans förmågor gav honom ett stort nätverk av anhängare, som kompenserade för hans status som ”ny man”.
Hela riket skulle till Rom för att rösta
I den romerska republiken kunde rikets fria män rösta om de var över sjutton år och fullvärdiga romerska medborgare.
Röster skulle dock läggas personligen i Rom, och det var långtifrån alla som var intresserade av – eller hade råd – att resa till huvudstaden.
Lantarbetare kunde till exempel inte resa mitt i skördesäsongen. Till skillnad från i antikens Aten fick invånarna inte ekonomisk kompensation för att sätta av en hel dag åt valdeltagande.
Bland medborgarna utanför Rom var det därför framför allt de ekonomiskt välbeställda som i praktiken hade möjlighet att rösta.
I folkförsamlingen comitia tributa, där romerska riket delades in geografiskt i 35 valkretsar, var uppslutningen ibland så låg i en del kretsar att andra kretsar fick komplettera.
Antalet som dök upp på valplatserna har sannolikt varierat mycket och kan ha varit allt från några tusen till femtiotusen.
Som jämförelse kan nämnas att ungefär en miljon fria romerska män bodde i Italien omkring år 100 före Kristus.
Pompeji var fyllt med valklotter
Mer än tretusen texter med valklotter har hittats i Pompeji. Bland annat förekommer en viss Vatia, som kandiderade till edil. Han utsattes för en sofistikerad smädeskampanj med påståenden som: ”Jag föreslår att Vatia görs till edil. Samtliga fyllon rekommenderar det.”*
- ”Ficktjuvarna föredrar Vatia som edil”.
Noga planerade val
Romerska val var komplicerade, men deras viktigaste funktion var att se till att de förmögna fick största delen av makten.
Under republiken hölls de viktigaste valen i folkförsamlingarna comitia centuriata och comitia tributa.
De högsta posterna, konsuler, censorer och pretorer, valdes på comitia centuriata. Där var romarna indelade i fem klasser efter förmögenhet och fördelade på 193 centurior (röstenheter).
Varje centuria hade en gemensam röst, som avgjordes genom intern majoritet. Det var den rikaste klassen som röstade först, och för att bli vald krävdes det endast en absolut majoritet av dittills lagda röster.
Ofta valdes kandidater därför innan romare med en mer blygsam inkomst hade haft möjlighet att lägga sin röst. Dessutom fanns det fler centurior med förmögna än med fattiga medborgare.
Lite mer jämlik var sammansättningen av folkförsamlingen comitia tributa, som valde de lägre ämbetsmännen. Här var rösterna inte baserade på förmögenhet utan på geografisk placering, då alla romerska medborgare var indelade i 35 så kallade tribus.
Ofta var uppslutningen av väljare från tribus utanför Rom dock lågt, eftersom de inte hade råd eller möjlighet att resa till huvudstaden.
Båda folkförsamlingarna gynnade de förmögna och såg till att de genom att vara enade kunde bestämma valresultatet, utan att de fattiga över huvud taget fick möjlighet att rösta.
Detta var helt och hållet medvetet, och enligt Cicero var syftet med indelningen av folket att: ”säkerställa att röstningsmakten inte kontrollerades av pöbeln, utan av de förmögna”.
Det var emellertid inte alltid som de rika kunde komma överens, och källorna vittnar om att de fattiga romarnas röster kunde vara avgörande.
Även om valkampanjerna handlade framför allt om att få uppbackning från de rika och privilegierade, så presenterade många kandidater förslag som skulle vara populära även bland resten av befolkningen.
Cicero vann och mördades
Med broderns goda råd i bakfickan var Cicero väl rustad för sin valkampanj år 64 före Kristus. Hans motståndare var Gaius Antonius Hybrida och Lucius Sergius Catilina, som var erfarna politiker, om än med något solkat rykte.
Antonius var skuldsatt och hade tidigare kastats ut ur senaten. Catilina var känd för att begå incest med sin syster och förföra småpojkar.
Cicero vann valet och blev romersk konsul. Han hade stora drömmar om politisk enighet, sammanhållning och en stärkt republik, men de gick aldrig i uppfyllelse.
Tiden präglades av inbördeskrig samt sociala spänningar mellan överklassen, som hade makten, och massorna, som hade endast ett begränsat medbestämmande.
Tjugo år senare slutade Ciceros kamp för republiken slutgiltigt som ett fiasko. Han dödades på order av Marcus Antonius under de inbördeskrig som följde i kölvattnet på Julius Caesars mord 44 före Kristus.
Cicero hade kritiserat Marcus Antonius, som såg sig själv som arvtagare till Caesars politik.