Cicero var en ny man i den politiska arenan
Ciceros valkampanj hämmades av en specifik utmaning, nämligen att han var en homo novus, det vill säga en ”ny man” i romerska rikets politiska kretsar.
Cicero föddes den 3 januari 106 f.Kr. och kom från ett gods utanför staden Arpinum cirka tio mil sydost om Rom.
Så trots att han tillhörde en förmögen familj tillhörde han inte huvudstadens mäktiga elit, de gamla och förnäma släkter som ursprungligen hade monopol på de politiska ämbetena.
Ciceros släkt hade inflytande lokalt, men det var ingen i hans familj som hade spelat någon central roll i romersk politik.
Inte desto mindre blev Cicero sin tids störste talare och en av de mest kända advokaterna vid de romerska domstolarna.
Hans förmågor gav honom ett stort nätverk av anhängare, som kompenserade för hans status som ”ny man”.
Cicero var känd som en stor förespråkare för republiken, även efter att Julius Caesar fått makten som diktator år 49 f.Kr.
I den romerska republiken var det inte ovanligt att val fick avbrytas på grund av våld.
Råd 2: ”Lova allt till alla”
För en romersk politiker var det viktigt att ge massor av löften som fyllde väljarna med hopp och en tro på att han skulle arbeta för dem.
Om löftena hölls var inte så viktigt, för en politiker som inte lovar mer än han kan hålla har inte många vänner.
”Det är bättre att bryta ett löfte och göra några få som kommit till Forum besvikna än att ha en rasande hop utanför ditt hem för att du vägrar att lova dem vad de vill ha!”
Löften var oumbärliga i den romerska valrörelsen, eftersom det inte fanns politiska partier med olika ideologier och politiska agendor.
För politikerna var de en valuta som användes för att vinna valet utifrån en förväntan om vad människor helst ville höra.
Hela riket skulle till Rom för att rösta
I den romerska republiken kunde rikets fria män rösta om de var över sjutton år och fullvärdiga romerska medborgare.
Röster skulle dock läggas personligen i Rom, och det var långtifrån alla som var intresserade av – eller hade råd – att resa till huvudstaden.
Lantarbetare kunde till exempel inte resa mitt i skördesäsongen. Till skillnad från i antikens Aten fick invånarna inte ekonomisk kompensation för att sätta av en hel dag åt valdeltagande.
Bland medborgarna utanför Rom var det därför framför allt de ekonomiskt välbeställda som i praktiken hade möjlighet att rösta.
I folkförsamlingen comitia tributa, där romerska riket delades in geografiskt i 35 valkretsar, var uppslutningen ibland så låg i en del kretsar att andra kretsar fick komplettera.
Antalet som dök upp på valplatserna har sannolikt varierat mycket och kan ha varit allt från några tusen till femtiotusen.
Som jämförelse kan nämnas att ungefär en miljon fria romerska män bodde i Italien omkring år 100 före Kristus.
Ciceros vältalighet gjorde honom till en av de mest respekterade männen i romerska riket.
Råd 3: ”Talets gåva är avgörande”
Cicero betraktades som Roms store talare, och Quintus framhöll att han skulle göra allt för att utnyttja sin förmåga. Förmågan till vältalighet var avgörande för en politikers framtid, och många romerska statsmän inledde sin karriär som advokat vid domstolen.
”Eftersom du är en så skicklig talare och ditt anseende bygger på detta faktum ska du hålla vartenda valtal som om hela din framtid hänger på det.”
I antikens läroböcker om retorik står det att om en talare till exempel vill väcka medlidande gör en lite hes röst med en hulkande klang stort intryck på åhörarna.
Att brista ut i gråt och slita sönder sin toga kan rent av röra åhörarna till tårar. Läroböckerna varnar emellertid för att ett framkallat medlidande måste hållas kort, för ”inget torkar så snabbt som tårar!”
Under en valkampanj fylldes städernas väggar med politiska slagord.
Pompeji var fyllt med valklotter
Mer än tretusen texter med valklotter har hittats i Pompeji. Bland annat förekommer en viss Vatia, som kandiderade till edil. Han utsattes för en sofistikerad smädeskampanj med påståenden som: ”Jag föreslår att Vatia görs till edil. Samtliga fyllon rekommenderar det.”*
- ”Ficktjuvarna föredrar Vatia som edil”.
Noga planerade val
Romerska val var komplicerade, men deras viktigaste funktion var att se till att de förmögna fick största delen av makten.
Under republiken hölls de viktigaste valen i folkförsamlingarna comitia centuriata och comitia tributa.
De högsta posterna, konsuler, censorer och pretorer, valdes på comitia centuriata. Där var romarna indelade i fem klasser efter förmögenhet och fördelade på 193 centurior (röstenheter).
Varje centuria hade en gemensam röst, som avgjordes genom intern majoritet. Det var den rikaste klassen som röstade först, och för att bli vald krävdes det endast en absolut majoritet av dittills lagda röster.
Ofta valdes kandidater därför innan romare med en mer blygsam inkomst hade haft möjlighet att lägga sin röst. Dessutom fanns det fler centurior med förmögna än med fattiga medborgare.
Lite mer jämlik var sammansättningen av folkförsamlingen comitia tributa, som valde de lägre ämbetsmännen. Här var rösterna inte baserade på förmögenhet utan på geografisk placering, då alla romerska medborgare var indelade i 35 så kallade tribus.
Ofta var uppslutningen av väljare från tribus utanför Rom dock lågt, eftersom de inte hade råd eller möjlighet att resa till huvudstaden.
Båda folkförsamlingarna gynnade de förmögna och såg till att de genom att vara enade kunde bestämma valresultatet, utan att de fattiga över huvud taget fick möjlighet att rösta.
Detta var helt och hållet medvetet, och enligt Cicero var syftet med indelningen av folket att: ”säkerställa att röstningsmakten inte kontrollerades av pöbeln, utan av de förmögna”.
Det var emellertid inte alltid som de rika kunde komma överens, och källorna vittnar om att de fattiga romarnas röster kunde vara avgörande.
Även om valkampanjerna handlade framför allt om att få uppbackning från de rika och privilegierade, så presenterade många kandidater förslag som skulle vara populära även bland resten av befolkningen.
Romerska ämbetsmän skyddades av liktorer, livvakter som kändes igen på sina redskap: spöknippen med en yxa i mitten.
Råd 6: ”Lämna inte Rom under valrörelsen”
I sina texter påminde Quintus sin bror om att valet hölls och vanns i Rom. Om en kandidat kunde säga om sin motståndare att denne var fysiskt eller psykiskt frånvarande under sin valkampanj var det rena dödsstöten för kandidaturen.
”Lämna inte Rom. Du kan inte ta ledigt under en valkampanj. Stanna i staden och på Forum och tala med väljarna dag in och dag ut. Ha dörren till ditt hus öppen dag som natt.”
Endast genom att vara tillgänglig, möta väljarna på Forum och öppna sitt hem för dem kunde en kandidat visa det engagemang som krävdes för att vinna valet.
Enligt Quintus avskyr väljaren den kandidat som säger att han har för bråttom eller har viktigare saker att göra än att lyssna på väljaren.
Quintus påminde dock sin bror om att Rom var en stad fylld av förräderi, sammansvärjningar och svek, i synnerhet under en valrörelse, så han måste alltid vara på sin vakt.
För att inte en enskild skulle få för mycket makt valde romarna alltid två konsuler.
Råd 7: ”Bli ihågkommen”
Quintus underströk för sin bror att en valkampanj handlade om att uppmärksammas och ge prov på entusiasm och generositet.
”Lägg människors namn och ansikte på minnet! Ingenting gör större intryck på en väljare än om kandidaten minns honom!”
När kandidater mötte väljare på Forum i Rom hade de ofta med sig en slav, vars uppgift var att diskret viska namnen på dem de mötte.
På så sätt kunde kandidater imponera på väljarna och öka sina chanser. Ordet ”kandidat” kommer dessutom av det latinska candidatus, som betyder ”vitklädd”.
Det syftar på de vita, kritade togor som kandidaterna ofta var iförda för att göra intryck på väljarna.
Högt uppsatta magistrater samt senatorer bar en toga med en bred purpurbård.
Ämbete gav inflytande på livstid
I den romerska republiken skulle den som ställde upp till ett politiskt ämbete uppfylla tre kriterier: fullständigt romerskt medborgarskap, förmögenhet och minst tio års militärtjänst.
Statens angelägenheter var uppdelade mellan fem ämbetsmän, magistrater, indelade efter rang.
En romersk familjs manliga överhuvud hade i stort sett absolut makt över både familjens kvinnor och barn.
Råd 10: ”Image är viktigare än verklighet”
I sin guide till hur man vinner ett val påpekar Quintus att den bild som allmänheten har av kandidaten inte behöver stämma överens med verkligheten.
”Du måste lära dig att smickra och ljuga. Du måste behärska konsten att anpassa dig till dem du möter och ändra ditt uttryck och ditt tal efter behov.”
För att vinna ett ämbete var det viktigt att en kandidat hade ett brett stöd, men att vara omtyckt av både samhällstoppen och massorna var inte lätt och krävde för det mesta ett avslappnat förhållande till sanningen.
Kandidater med ett brett stöd började emellertid verka mer övertygande och fick på så sätt fler anhängare.
Cicero gjorde inte motstånd när han dödades, utan lär ha blottat nacken för sina bödlar.
Cicero vann och mördades
Med broderns goda råd i bakfickan var Cicero väl rustad för sin valkampanj år 64 före Kristus. Hans motståndare var Gaius Antonius Hybrida och Lucius Sergius Catilina, som var erfarna politiker, om än med något solkat rykte.
Antonius var skuldsatt och hade tidigare kastats ut ur senaten. Catilina var känd för att begå incest med sin syster och förföra småpojkar.
Cicero vann valet och blev romersk konsul. Han hade stora drömmar om politisk enighet, sammanhållning och en stärkt republik, men de gick aldrig i uppfyllelse.
Tiden präglades av inbördeskrig samt sociala spänningar mellan överklassen, som hade makten, och massorna, som hade endast ett begränsat medbestämmande.
Tjugo år senare slutade Ciceros kamp för republiken slutgiltigt som ett fiasko. Han dödades på order av Marcus Antonius under de inbördeskrig som följde i kölvattnet på Julius Caesars mord 44 före Kristus.
Cicero hade kritiserat Marcus Antonius, som såg sig själv som arvtagare till Caesars politik.
