10 goda råd till en romersk politiker

Cicero var en ny man i den politiska arenan

Ciceros valkampanj hämmades av en specifik utmaning, nämligen att han var en homo novus, det vill säga en ”ny man” i romerska rikets politiska kretsar.

Cicero föddes den 3 januari 106 f.Kr. och kom från ett gods utanför staden Arpinum cirka tio mil sydost om Rom.

Så trots att han tillhörde en förmögen familj tillhörde han inte huvudstadens mäktiga elit, de gamla och förnäma släkter som ursprungligen hade monopol på de politiska ämbetena.

Ciceros släkt hade inflytande lokalt, men det var ingen i hans familj som hade spelat någon central roll i romersk politik.

Inte desto mindre blev Cicero sin tids störste talare och en av de mest kända advokaterna vid de romerska domstolarna.

Hans förmågor gav honom ett stort nätverk av anhängare, som kompenserade för hans status som ”ny man”.

Råd 1: ”Bli vän med de mest avskyvärda”

Den dummaste kandidaten är den som tror att folk orkar röstar på honom om de inte känner honom. Det understryker Ciceros bror Quintus i sin handbok med råd inför val.

För att få tillräckligt med röster för att vinna måste du därför lägga all finkänslighet åt sidan. Du måste vara beredd att umgås med även de allra nedrigaste typer.

”Detta är helt legitimt i en valkamp – ja, du kommer faktiskt att betraktas som en idiot om du inte passar på att umgås med suspekta typer som anständiga människor normalt inte vill synas med”, skrev Quintus.

Suspekta typer kunde samtidigt vara kandidaten behjälplig med att köpa röster, skapa panik och tumult vid möten och omröstningar eller misshandla politiska motståndare och deras anhängare.

Omröstningarna gick ibland vilt till. År 133 f.Kr. ställde Tiberius Gracchus upp för omval till posten som folktribun, alltså representant för Roms folkrikaste klass, plebejerna.

En grupp av motståndare till hans jordreform bröt sig under valet in och slog ihjäl honom med ett stolsben.

Råd 2: ”Lova allt till alla”

För en romersk politiker var det viktigt att ge massor av löften som fyllde väljarna med hopp och en tro på att han skulle arbeta för dem.

Om löftena hölls var inte så viktigt, för en politiker som inte lovar mer än han kan hålla har inte många vänner.

”Det är bättre att bryta ett löfte och göra några få som kommit till Forum besvikna än att ha en rasande hop utanför ditt hem för att du vägrar att lova dem vad de vill ha!”

Löften var oumbärliga i den romerska valrörelsen, eftersom det inte fanns politiska partier med olika ideologier och politiska agendor.

För politikerna var de en valuta som användes för att vinna valet utifrån en förväntan om vad människor helst ville höra.

År 64 f.Kr., när Ciceros valkampanj pågick, hade romerska riket upplevt hundra år med kraftig expansion.

Hela riket skulle till Rom för att rösta

I den romerska republiken kunde rikets fria män rösta om de var över sjutton år och fullvärdiga romerska medborgare.

Röster skulle dock läggas personligen i Rom, och det var långtifrån alla som var intresserade av – eller hade råd – att resa till huvudstaden.

Lantarbetare kunde till exempel inte resa mitt i skördesäsongen. Till skillnad från i antikens Aten fick invånarna inte ekonomisk kompensation för att sätta av en hel dag åt valdeltagande.

Bland medborgarna utanför Rom var det därför framför allt de ekonomiskt välbeställda som i praktiken hade möjlighet att rösta.

I folkförsamlingen comitia tributa, där romerska riket delades in geografiskt i 35 valkretsar, var uppslutningen ibland så låg i en del kretsar att andra kretsar fick komplettera.

Antalet som dök upp på valplatserna har sannolikt varierat mycket och kan ha varit allt från några tusen till femtiotusen.

Som jämförelse kan nämnas att ungefär en miljon fria romerska män bodde i Italien omkring år 100 före Kristus.

Cicero tal — Ciceros vältalighet gjorde honom till en av de mest respekterade männen i romerska riket.
© Look and learn/Bridgeman Images

Råd 3: ”Talets gåva är avgörande”

Cicero betraktades som Roms store talare, och Quintus framhöll att han skulle göra allt för att utnyttja sin förmåga. Förmågan till vältalighet var avgörande för en politikers framtid, och många romerska statsmän inledde sin karriär som advokat vid domstolen.

”Eftersom du är en så skicklig talare och ditt anseende bygger på detta faktum ska du hålla vartenda valtal som om hela din framtid hänger på det.”

I antikens läroböcker om retorik står det att om en talare till exempel vill väcka medlidande gör en lite hes röst med en hulkande klang stort intryck på åhörarna.

Att brista ut i gråt och slita sönder sin toga kan rent av röra åhörarna till tårar. Läroböckerna varnar emellertid för att ett framkallat medlidande måste hållas kort, för ”inget torkar så snabbt som tårar!”

Råd 4: ”Smutskasta fienden!”

Om du inte smutskastade din motståndare från talarstolen och i hemlighet spred rykten om honom var du i princip chanslös i valet.

Romerska valkampanjer var smutsiga historier, då retorisk smutskastning av motparten och anklagelser om korruption var fasta inslag och gärna skedde i talarstolen.

”Det skadar inte att påminna om vilka slynglar dina motståndare är. Ta varje chans att sprida rykten om deras korruption och kriminella och sexuella utsvävningar.”

Ryktena handlade framför allt om stora skulder, ett hämningslöst sexliv, lyx och korruption av alla de slag. Huruvida de var sanna eller inte var av mindre betydelse.

Quintus underströk att historierna inte behövde bevisas i en rättegång för att påverka hur väljarna lade sina röster.

Cicero var själv en mästare i smutskastningens konst. I ett tal i senaten beskrev han en av konsulerna som: ”Denna tjocka idiot, denna oaptitliga köttklump, detta bortkastade, stinkande kadaver som likt en halvrutten stolpe knappt ens klarar av att hålla sig upprätt och bära en skylt på magen med texten: Konsul!”

Pompeji var fyllt med valklotter

Mer än tretusen texter med valklotter har hittats i Pompeji. Bland annat förekommer en viss Vatia, som kandiderade till edil. Han utsattes för en sofistikerad smädeskampanj med påståenden som: ”Jag föreslår att Vatia görs till edil. Samtliga fyllon rekommenderar det.”*

”Ficktjuvarna föredrar Vatia som edil”.

Noga planerade val

Romerska val var komplicerade, men deras viktigaste funktion var att se till att de förmögna fick största delen av makten.

Under republiken hölls de viktigaste valen i folkförsamlingarna comitia centuriata och comitia tributa.

De högsta posterna, konsuler, censorer och pretorer, valdes på comitia centuriata. Där var romarna indelade i fem klasser efter förmögenhet och fördelade på 193 centurior (röstenheter).

Varje centuria hade en gemensam röst, som avgjordes genom intern majoritet. Det var den rikaste klassen som röstade först, och för att bli vald krävdes det endast en absolut majoritet av dittills lagda röster.

Ofta valdes kandidater därför innan romare med en mer blygsam inkomst hade haft möjlighet att lägga sin röst. Dessutom fanns det fler centurior med förmögna än med fattiga medborgare.

Lite mer jämlik var sammansättningen av folkförsamlingen comitia tributa, som valde de lägre ämbetsmännen. Här var rösterna inte baserade på förmögenhet utan på geografisk placering, då alla romerska medborgare var indelade i 35 så kallade tribus.

Ofta var uppslutningen av väljare från tribus utanför Rom dock lågt, eftersom de inte hade råd eller möjlighet att resa till huvudstaden.

Båda folkförsamlingarna gynnade de förmögna och såg till att de genom att vara enade kunde bestämma valresultatet, utan att de fattiga över huvud taget fick möjlighet att rösta.

Detta var helt och hållet medvetet, och enligt Cicero var syftet med indelningen av folket att: ”säkerställa att röstningsmakten inte kontrollerades av pöbeln, utan av de förmögna”.

Det var emellertid inte alltid som de rika kunde komma överens, och källorna vittnar om att de fattiga romarnas röster kunde vara avgörande.

Även om valkampanjerna handlade framför allt om att få uppbackning från de rika och privilegierade, så presenterade många kandidater förslag som skulle vara populära även bland resten av befolkningen.