Petra: Gåtfull klippstad erbjuder mycket skönhet
Klippstaden Petra är ett under av skönhet. Men dess ursprung är höljt i dunkel. Klart är att stadens storhetstid var kort, och att den civilisation som skapade den lämnade få spår efter sig.
Petra bjuder på många vackra fasader. En av de mest kända är denna, som pryder ingången till den så kallade Skattkammaren, al-Khaznah.
Staden Petras läge är inte direkt idealiskt. För att komma till dess portar måste man först färdas mil efter mil genom den jordanska öknen.
Det går att ta sig in i staden på olika sätt, men de flesta nutida turister väljer den spektakulära vägen genom Wadi as-Sik – en smal och kilometerlång ravin, där man är omgiven av klippor som sträcker sig åttio meter rakt upp mot himlen.
Berggrunden i området är makalös i sig, rosaskimrande om dagen och gyllenglänsande om kvällen – något som gett Petra smeknamnet ”den rosenröda staden”. Men det är inte förrän besökaren nått slutet av ravinen Wadi as-Sik som Petra träder fram i all sin glans.
Det första besökaren ser är en fantastisk fasad, huggen direkt ur berget. Det är den så kallade Skattkammaren, al-Khaznah, som är 40 meter hög och gjord i grekisk, korintisk stil.
Trots sitt namn har den antagligen inte hyst några skatter. Mer troligt är att den har varit en kungagrav från det första århundradet efter Kristus. Ingen vet med säkerhet, Petra är en stad som fortfarande ruvar på många gåtor.
Väl inne i staden löper en stenlagd gata genom området, där mängder av fasader i olika arkitektoniska stilar är uthuggna direkt ur de porösa klippväggarna. Längre in i staden finns också en väldig amfiteater som skvallrar om att Petras invånare satte stort värde på kultur.
Fästningen var svår att inta
Petra byggdes av nabatéerna, ett arabiskt folk som bosatte sig på platsen under de första århundradena före Kristus. De utvecklade ett sinnrikt system som gjorde att de kunde samla upp det regnvatten som med oregelbundna intervaller faller i området.
Tack vare stadens svårtillgängliga läge, och det faktum att invånarna blev självförsörjande på vatten, kom Petra i praktiken att fungera som en mycket svårintaglig fästning.
Det gjorde att nabatéerna kunde erbjuda de karavaner som passerade staden färskt dricksvatten och skydd mot rövare, mot betalning förstås.
Hur länge staden har funnits är inte helt klarlagt. Nabatéerna hade ett skriftspråk, men trots det finns det underligt nog inga skriftliga källor bevarade från Petra. Klart är i alla fall att människor har bott i dalen, där staden ligger, ända sedan stenåldern.
På nabatéernas tid blev Petra, eller Rekem som staden ursprungligen kan ha kallats (”Petra” är grekiska för klippa), ett centrum för handeln i regionen. Siden, kryddor och andra värdefulla varor från Kina, Indien och södra Arabien passerade på väg till Egypten, Syrien, Grekland och Rom.
Under Petras storhetstid, kring tiden för Kristi födelse, kan så många som 20 000 personer har bott i staden. Men år 106 e Kr blev Petra en del av den romerske kejsaren Trajanus imperium.
Efter det att romarna tagit över kontrollen av staden minskade dess betydelse. Allt mer av handeln styrdes över till Palmyra, i dagens Syrien, och Petra blev mer och mer isolerad.
En förödande jordbävning drabbade Petra på 300-talet, och när muslimska araber erövrade området plundrades staden grundligt.
En mindre bosättning fanns kvar åtminstone fram till 1100-talet, då det första kristna korståget nådde området. Kung Balduin I av Jerusalem installerade sig i Petra en tid.
Schweizaren Johann Ludwig Burckhardt tog sig in i Petra 1812, genom att klä ut sig till pilgrim.
Staden »försvann»
Därefter försvann Petra ur västvärldens synfält. Staden räknades som ”försvunnen”, ända tills den schweiziske forskningsresanden Johann Ludwig Burckhardt kom dit 1812.
Då var staden strängt bevakad av lokalbefolkningen, som såg den som en helig plats – här sades den bibliske profeten Aron (som även räknas som en profet inom islam, under namnet Harun) vara begravd.
När Burckhardt kom till Petra 1812 släpptes han till en början inte in i staden. Men han gav sig inte, utan klädde ut sig till pilgrim och påstod att han hade kommit hela vägen från Indien för att få be vid profetens grav.
Vakterna gav med sig, och Burckhardt blev den första västerlänning på många hundra år som fick passera genom Wadi as-Sik, och till sist uppleva Petras magi.
Hemma igen författade han en reseskildring där han beskrev Petra som ”världens åttonde underverk”. Därefter har stadens rykte bara fortsatt att växa, och i dag betraktas den som ett av världens sju nya underverk.
År 1985 togs Petra upp på Unescos världsarvslista och de senaste åren har Jordanien satsat stora resurser på att göra staden tillgängligare som resmål. I dag kommer flera hundratusen besökare årligen till den mytomspunna platsen.