Nicolai Aarøe/Världens Historia

Nordeuropas första storstad

Varken grekerna eller romarna hade något gott att säga om kelterna. Under loppet av 600-talet före Kristus gör emellertid en blomstrande handel barbarerna vid Donau så rika att de anlägger den första storstaden norr om Alperna – men så inträffar katastrofen.

Sommaren 1877 är arkeologen Eduard Paulus i färd med att gräva ut en imponerande borg i sydvästra Tyskland.

Meter för meter blottlägger hans arbetare rester av stolpar från en palissad som en gång i tiden stod vid foten av en kulle.

Dateringen känner sig Eduard Paulus säker på: Borgen i Heuneburg nära gränsen till Schweiz är från tiden kring Kristi födelse och den är troligen romersk.

Där misstar sig dock den ansedde arkeologen. Redan några år senare rättar en kollega hans misstag och konstaterar att fästningen är en lämning från den keltiska hallstattkulturen, som dominerade södra Tyskland under åren 800–600 före Kristus.

Kelterna var kända för att skydda sina byar med en primitiv mur av tillhuggna trädstammar, och när arkeologerna även hittar keltiska krukskärvor vid palissaden och på backkrönet tycks saken vara klar.

Man har stött på ännu en av de talrika keltiska småstäder som de tyska arkeologerna så ofta hittat under 1800-talet.

Heuneburg innehöll emellertid sensationella fynd som varken Eduard Paulus eller hans kollegor hade kunnat drömma om.

År 1950 påbörjades nya, betydligt mer omfattande utgrävningar, och den här gången hittade arkeologerna en stenmur.

Det visade sig snart att muren inte kringgärdade en by med bara några hundra invånare, utan en storstad med tusentals invånare.

På 1950-talet rådde det annars bred enighet bland Europas arkeologer om att tyskarnas förfäder började bygga försvarsverk av sten först på medeltiden.

Fyndet av den sjuhundrafemtio meter långa och cirka sex meter höga borgmuren av sten väckte därför frågan: Vem var det som hade byggt Heuneburgs enorma fästning vid den här tiden, långt innan Alexander den store föddes och medan Rom ännu var bara en obetydlig by vid Tiberns strand?

Herodotos är den förste som nämner Heuneburg.

© Shutterstock

Heuneburg var världens ände

Kelterna var avskydda

Bygget av Heuneburgs murar var ett enormt projekt som krävde noggrann planering och goda kunskaper om stenhuggning.

Enligt de antika grekiska och romerska källorna var emellertid kelterna barbarer som omöjligt kunde bygga befästningar som dem som Medelhavets stora civilisationer uppförde 600–700 år före Kristus.

Den keltiska kulturen uppstod ett par hundra år tidigare i området norr om Alperna. Därifrån bredde kelterna ut sig till större delen av Mellaneuropa.

När Heuneburg anlades beboddes merparten av dagens Sydtyskland, Frankrike, Österrike, Ungern och Tjeckien av keltiska stammar.

”Deras styrka beror på deras mäktiga kroppar och stora antal.” Historikern Poseidonios om kelterna

De var bönder, handelsmän och krigare, men vilken av rollerna kelterna själva tyckte vägde tyngst vet arkeologerna inte, för de lämnade inte efter sig några skriftliga vittnesbörd.

De enda historiska källor som nämner kelterna är grekiska och romerska. Europas två stora civilisationer var både kelternas handelspartner och deras svurna fiender.

Fiendskapen påverkade utan tvivel deras beskrivning negativt.

Enligt filosofen Platon, som levde i Aten mellan åren 427 och 347 före Kristus, var de ”försupna och mycket krigiska”.

Cirka tvåhundra år senare hade hans kollega Polybios inte heller mycket till övers för de återstående kelterna, som inte hade ”några större kunskaper om vare sig konst eller vetenskap”, som han skrev.

På Polybios tid hade de grekiska stadsstaterna vid Svarta havet redan plundrats av kelter på väg söderut, så förtalskampanjen mot de krigiska grannarna var i full gång.

Enligt hans samtida landsman, historikern Poseidonios, var det inte avancerade vapen som gav kelterna ett övertag på slagfältet: ”Deras styrka beror på deras mäktiga kroppar och stora antal”, menade han.

Inte heller romarna hade något gott att säga om kelterna, mot vilka de utkämpade åtskilliga strider. På 300-talet och 200-talet före Kristus led Roms armé flera nederlag till vildarna från norr.

Till romarnas stora bestörtning allierade sig kelterna dessutom med Roms ärkefiender, som den grekiska fältherren Pyrrhus och Hannibal från Karthago.

När Hannibal och hans elefanter korsade Alperna år 217 före Kristus utgjorde trettiotusen keltiska infanterister och fyratusen keltiska kavallerister halva hans armé.

Föga förvånande ledde de frekventa krigen till ett starkt hat mot ”barbarerna” i norr. I dagligt tal kallade romarna hånfullt det keltiska riket för Gallia Comata, ”Håriga Gallien”.

Att döma av antikens två stora civilisationer kunde Heuneburgs fästning alltså knappast vara keltisk.

Arkeologiska fynd visar dock att kelterna i Heuneburg inte var fullt så underutvecklade som grekerna och romarna hävdade.

Rikedomarna flöt förbi stadsporten

Heuneburg låg vid en av bronsålderns mest trafikerade vattenvägar: Donau. Det centrala läget gav staden stora intäkter och gav överklassen ett liv i lyx.

Tenn från England var en av järnålderns mest eftertraktade varor, och Heuneburg låg precis där tennet skulle lastas på båtar och fortsätta längs Donau.

Om stadens keltiska furste krävde tull för att låta tennet passera sitt land vet man inte.

En annan möjlighet är att fursten var mellanhand och köpte tenn av handelsresande och fraktade det vidare i sina egna båtar till Balkan och Svarta havet, där det såldes.

En tredje möjlighet är att tennet blandades med tysk koppar i Heuneburg och blev till brons.

Utgrävningar visar att det i Heuneburg fanns många smeder, som framställde allt från eleganta smycken till redskap och sylvassa vapen.

Genom att bearbeta brons till en färdig produkt kunde staden tjäna betydligt mer än genom att bara beskatta förbipasserande råvaror.

Tenngruvor

I Europa finns tenn på endast ett fåtal platser. Några av Europas viktigaste gruvor låg i Devon och Cornwall i sydvästra England. När Heuneburg uppfördes under järnåldern var brons, en legering av tenn och koppar, en eftertraktad metall, så tennet från England fraktades med fartyg till kontinenten.

Thermalinfo.ru

Transport

Feniciska sjömän fraktade tenn över Engelska kanalen och nedför Rhen eller andra av Europas floder.

Heuneburg

Nära Heuneburg har både Rhen och Donau sina källor. Forskarna tror att tennet för att korsa den korta sträckan över land lastades på oxkärror och fraktades till Heuneburg, där båtar väntade.

Nicolai Aarøe/Historie

Rika kunder

Från Heuneburg kunde tenn seglas på Donau till Svarta havet och därefter vidare till de rika grekiska stadsstaterna.

Låg vid dåtidens huvudled

Utgrävningar har avslöjat mästerligt tillverkade vagnar, fint lokalt guldsmide och keramik inspirerad av modet i Medelhavsområdet.

I dag är Heuneburg tämligen avlägset beläget.

Det ligger tio mil från närmaste storstad och har nästan lika långt till närmaste motorväg. På den tiden låg emellertid staden alldeles intill en viktig farled: Donau.

Europas stora floder var det keltiska rikets livsnerv.

I flatbottnade båtar seglade de från by till by och bytte salt, vapen och redskap mot mat, smycken och keramik.

Emellanåt kom även handelsmän från främmande länder förbi, till exempel med en last tenn från England som skulle vidare till grekiska städer längs svartahavskusten.

Arkeologerna tror att dessa handelsmäns berättelser om de stora städerna i Sydeuropa och deras väldiga fästningar av sten inspirerade kelterna att drömma om en ointaglig borg som inte kunde eldhärjas och som inte ruttnade på några år, som deras egna palissader gjorde.

Hantverkare gick i lära i Grekland

Eftersom kelterna reste långt för att hitta nya handelspartner – och områden att plundra om tillfälle bjöds – kan det mycket väl vara så att en av Heuneburgs hantverkare gav sig av för att se de grekiska borgarna med egna ögon.

Kanske tillbringade han flera år i en stad vid Medelhavet och fick lära sig att bygga med sten av antikens mästare.

Efter avslutad lärotid kunde han återvända till sin hemstad och visa fursten av Heuneburg sina omfattande byggplaner.

En stark och rik ledare var allt som krävdes för att förverkliga drömmen om en fästning efter sydländsk förebild, och det hade uppenbarligen Heuneburg.

Inom en radie av några kilometer från staden ligger över femtio stora gravhögar där dåtidens invånare begravde sina furstar.

Dyrbara gravgåvor i högarna vittnar om makt, styrka och tillräckligt med pengar för att kunna bygga en fästning som aldrig tidigare skådats norr om Alperna.

Husen byggdes av trä och fick ett lager puts av lera och musselskal innan fasaden vitkalkades.

© NMUIM/Alamy/Scanpix, & Shutterstock

Fursten krävde kvalitetsbostäder

Fursten anlitade experter utifrån

Arkeologerna tvivlar dock på att en enda byggmästare kunde klara av ett så stort projekt på egen hand, inte ens efter en flera år lång utbildning.

Heuneburgs mur krävde ett stort arbetslag med kunskaper om hur man tillverkar soltorkat tegel av lera och halm.

Totalt tillverkades över en halv miljon tegelstenar för att bygga den sjuhundrafemtio meter långa fästningsmuren runt Heuneburg.

Det krävdes även skickliga stenhuggare, eftersom tusentals kalkstenar behövde huggas ut i ett närliggande stenbrott.

Efter hand som fundamentet tog form måste andra fackmän ha stått beredda att placera de över hundra kilo tunga kalkstenarna på varandra på ett sätt som gjorde att de stöttade varandra och skapade en jämn och mycket stabil mur.

Flera kelter kan naturligtvis ha gett sig av tillsammans och lärt sig de många färdigheter som krävs för att genomföra ett stort byggprojekt, men forskarna tror att det är troligare att fursten av Heuneburg skaffade utländsk arbetskraft från någonstans i Sydeuropa.

Heuneburgs bastioner liknar de fyrkantiga torn som fenicierna byggde kring år 600 före Kristus.

Fynd av grekiska amforor runtom i kelternas rike visar att den keltiska adeln hade kontakter med den grekiska civilisationen.

Även det sätt på vilket Heuneburg är inrättat tyder på att en grekisk byggmästare kallades in och att han anlände till Heuneburg tillsammans med dussintals kunniga landsmän som bemästrade stenhuggning, lantmäteri, resning av byggnadsställningar och allt annat som krävs för ett stort borgbygge.

I alla grekiska städer fanns en så kallad akropol, ett befäst område högt ovanför den övriga staden till vilket invånarna kunde ta sin tillflykt vid ett fientligt angrepp.

Enligt samma princip kringgärdade Heuneburgs stenmur en höjd med branta sluttningar som gjorde det i princip omöjligt för en fiende att storma fästningen.

Byggnadsstilen är dock inte helt igenom grekisk. Heuneburgs bastioner liknar mer de fyrkantiga torn som fenicierna uppförde omkring år 600 före Kristus.

Från dessa framskjutna positioner kunde bågskyttar och spjutkastare utsätta fienden för korseld om de försökte storma murarna kring feniciernas kolonier på Sicilien.

Heuneburg blev den första platsen norr om Alperna där denna typ av bastioner anlades.

Om det var feniciska hantverkare som byggde dem vet arkeologerna dock ännu inte.

Trots talrika utgrävningar har man ännu inte hittat några spår av vare sig grekiska, feniciska eller andra exotiska gästarbetare, så det mysteriet förblir olöst.

Heuneburg hade grekisk förebild

Till skillnad från de flesta europeiska städer norr om Alperna var keltiska Heuneburg byggd enligt en noga uttänkt plan. Med en borg på toppen och hus vid kullens fot påminner staden om antikens stora grekiska städer, till exempel Aten.

Donau

Alldeles intill Heuneburg flöt Donau. I flatbottnade båtar kunde man ta sig hela vägen till Svarta havet.

Stadens skafferi

Utanför staden låg talrika gårdar. På åkrarna stod säden hög och bakom palissader betade djur som gav mjölk och kött. Lokala jordbrukare kunde emellertid inte livnära de femtusen invånarna, så staden måste ha fått mat från ett stort uppland.

Stadsporten

I Heuneburg fruktade man gäster med onda avsikter. Innan nykomlingar släpptes in var de tvungna att korsa vallgraven via en bro och passera stadsporten. När den yttre porten öppnades klev gästerna in i ett slutet rum, där vakterna visiterade dem innan de tilläts fortsätta. Bågskyttar och spjutkastare kunde beskjuta främlingarna ovanifrån om strid utbröt.

Landesamt für Denkmalpflege im RP Stuttgart/Faber Courtial gbr

Bastioner

Fyrkantiga bastioner sticker fram från muren, ett karakteristiskt drag hos grekiska fästningar byggda 600–700 år före Kristus.

Vallgrav

En fem meter bred och upp till sju meter djup vallgrav omgav den nedre delen av staden.

Akropol

De grekiska stadsstaterna var anlagda kring ett litet berg, där en så kallad akropol uppfördes. Där kunde invånarna söka skydd om staden attackerades. Till skillnad från de grekiska akropolerna var Heuneburgs borg emellertid permanent bebodd.

North Wind Picture Archive/Alamy/Scanpix

Handeln blomstrade

När fästningen i Heuneburg slutligen stod klar reflekterade de vitkalkade murarna solens strålar och sände en tydlig signal till hela Donaudalen: Här bor Mellaneuropas starkaste furste.

I skydd av murarna växte staden i storlek och handeln blomstrade.

En enkel palissad kringgärdade backens fot. Bakom den bodde någonstans mellan sjuhundra och åttahundra personer i stadens nedre del, som arkeologerna kallar den, medan ungefär lika många invånare hade sitt hem uppe på höjden.

Det var troligen Heuneburgs elit som bodde på den mellaneuropeiska akropolen.

Till skillnad från de grekiska förebilderna var Heuneburgs citadell permanent bebott, medan man i de grekiska städerna endast hade tempel, torg och offentliga byggnader på akropolen.

Till Heuneburgs elit räknades fursten, en krets av adelsmän, präster och ett stort antal hantverkare.

Uppe på akropolen har arkeologerna grävt ut rader av smedjor med två–tre ässjor i vardera.

I verkstäderna fanns gjutformar, stora mängder restprodukter efter uppvärmning av järn och brons (slagg) samt vackert utformade dräktnålar av brons (fibulor), som höll ihop kappor och tröjor.

Verkstädernas placering i borgens sydvästra hörn, längst bort från porten vid akropolen och med den brantaste och mest oframkomliga sluttningen i ryggen, kan utgöra en fingervisning om att hantverkarnas produkter var den huvudsakliga källan till Heuneburgs välstånd.

Intill smedjorna låg krukmakarnas verkstäder, där de brände krukor, kärl och urnor av anmärkningsvärt hög kvalitet. Hus, verkstäder och förrådskammare låg längs spikraka gator som möttes i räta vinklar, vilket vittnar om stadsplanering.

De strikta reglerna för vad och var citadellets invånare fick lov att bygga upprätthölls av fursten.

Heuneburg blev en metropol

Hur stor betydelse Heuneburgs fästning fick för staden framgick först år 1997, i samband med anläggningen av en parkeringsplats för friluftsmuseet på platsen.

För att inte förstöra resterna av de många forntida husen placerades parkeringsplatsen femtio till hundra meter från den nedre stadens palissader.

Oavsett var man försökte gräva bort det översta jordlagret stötte emellertid grävmaskinerna på stolpar, som visade sig vara lämningar av keltiska gårdar med var sin palissad.

Kelterna var bland de första som tillverkade ringbrynjor. Deras krigare användes som legosoldater av flera grekiska stadsstater.

© Shutterstock & Wayne Reynolds/Osprey

De arkeologiska utgrävningarna som följde visade att det fanns cirka femhundra gårdar i Heuneburgs närområde och att det på 500-talet före Kristus bodde så många som tretusen invånare där.

Tillsammans med stadens övre och nedre del innebar den nyupptäckta, yttre stadsdelen att invånarantalet måste ha uppgått till drygt femtusen.

I jämförelse uppskattar experterna att Aten vid samma tidpunkt visserligen hade någonstans mellan sjuttiotusen och nittiotusen invånare, men ingen annan stad norr om Alperna var i närheten av Heuneburgs storlek.

Gårdarna försåg den övriga stadens hantverkare, handelsmän och adel med mjöl, mjölk och kött. Benfragment från husdjur och spår av korn och emmervete finns överallt i jordlagren från 500-talet före Kristus.

I sju årtionden garanterade Heuneburgs fästning sina invånare fred och välstånd. Sedan inträffade emellertid katastrofen.

Muren revs

Heuneburgs furstar beundrade Medelhavets civilisationer och deras välstånd.

En av dem begravdes rentav med sin klinê, en soffa av trä med inläggningar av bärnsten och elfenben.

Soffan var en högt skattad möbel bland den grekiska överklassen, där männen låg till bords när de åt.

Kanske blev furstens fascination för allt grekiskt, feniciskt och etruskiskt för mycket för hans undersåtar.

Oavsett hur det ligger till med den saken attackerades fursten någon gång mellan åren 540 och 530 före Kristus.

Fynd av skelettdelar och pilspetsar som trängt in i fästningens bröstvärn av trä visar att strider utkämpades.

Förkolnade stolpar runtom i Heuneburg visar att staden brändes. När elden falnade var det bara den stora stenmuren som var någorlunda intakt.

Enligt arkeologerna var muren inte värre tilltygad än att den hade kunnat återuppföras, men det gjordes aldrig.

I stället jämnades fästningen med marken. Stenblocken och tegelstenarna föll ner i vallgraven eller lämnades på marken.

Rivningen tolkar forskarna som ett tecken på att antingen furstens undersåtar eller en yttre fiende ville utplåna minnet av stadens ledare.

Det kan också ha varit så att en rivaliserande furste en gång för alla ville knäcka Heuneburgs makt genom att förstöra den starka muren runt höjden.

©

Kelterna härskade över Europa

Klimatförändring gav dödsstöten

En kort tid senare byggdes en ny försvarsmur av trästolpar enligt gammal keltisk tradition.

Under åren efter angreppet minskade Heuneburgs invånarantal och många av gårdarna i den yttre staden återuppfördes aldrig.

Cirka år 450 före Kristus stormades staden återigen av okända fiender och palissaderna brändes ner. Den här gången var det ingen som återuppförde försvarsanläggningen.

Heuneburgs förfall fortsatte. Femtio år senare hade staden färre än tusen invånare och även det omgivande upplandet kännetecknades av avfolkning.

Forskarna förknippar utvandringen med en kall period som drabbade jorden från cirka år 500 till år 400 före Kristus.

Analyser av Grönlands inlandsis visar att temperaturen sjönk under denna period. Det gjorde troligen att kelterna drabbades av missväxt, vilket tvingade dem att utvandra.

Kanske var resterna av Heuneburgs befolkning med när kelterna erövrade Norditalien år 400 före Kristus – eller så seglade de kanske till Irland och Skottland medan naturen återerövrade deras gamla storstad.