Nordeuropas första storstad

Kelterna var avskydda

Bygget av Heuneburgs murar var ett enormt projekt som krävde noggrann planering och goda kunskaper om stenhuggning.

Enligt de antika grekiska och romerska källorna var emellertid kelterna barbarer som omöjligt kunde bygga befästningar som dem som Medelhavets stora civilisationer uppförde 600–700 år före Kristus.

Den keltiska kulturen uppstod ett par hundra år tidigare i området norr om Alperna. Därifrån bredde kelterna ut sig till större delen av Mellaneuropa.

När Heuneburg anlades beboddes merparten av dagens Sydtyskland, Frankrike, Österrike, Ungern och Tjeckien av keltiska stammar.

De var bönder, handelsmän och krigare, men vilken av rollerna kelterna själva tyckte vägde tyngst vet arkeologerna inte, för de lämnade inte efter sig några skriftliga vittnesbörd.

De enda historiska källor som nämner kelterna är grekiska och romerska. Europas två stora civilisationer var både kelternas handelspartner och deras svurna fiender.

Fiendskapen påverkade utan tvivel deras beskrivning negativt.

Enligt filosofen Platon, som levde i Aten mellan åren 427 och 347 före Kristus, var de ”försupna och mycket krigiska”.

Cirka tvåhundra år senare hade hans kollega Polybios inte heller mycket till övers för de återstående kelterna, som inte hade ”några större kunskaper om vare sig konst eller vetenskap”, som han skrev.

På Polybios tid hade de grekiska stadsstaterna vid Svarta havet redan plundrats av kelter på väg söderut, så förtalskampanjen mot de krigiska grannarna var i full gång.

Enligt hans samtida landsman, historikern Poseidonios, var det inte avancerade vapen som gav kelterna ett övertag på slagfältet: ”Deras styrka beror på deras mäktiga kroppar och stora antal”, menade han.

Inte heller romarna hade något gott att säga om kelterna, mot vilka de utkämpade åtskilliga strider. På 300-talet och 200-talet före Kristus led Roms armé flera nederlag till vildarna från norr.

Till romarnas stora bestörtning allierade sig kelterna dessutom med Roms ärkefiender, som den grekiska fältherren Pyrrhus och Hannibal från Karthago.

När Hannibal och hans elefanter korsade Alperna år 217 före Kristus utgjorde trettiotusen keltiska infanterister och fyratusen keltiska kavallerister halva hans armé.

Föga förvånande ledde de frekventa krigen till ett starkt hat mot ”barbarerna” i norr. I dagligt tal kallade romarna hånfullt det keltiska riket för Gallia Comata, ”Håriga Gallien”.

Att döma av antikens två stora civilisationer kunde Heuneburgs fästning alltså knappast vara keltisk.

Arkeologiska fynd visar dock att kelterna i Heuneburg inte var fullt så underutvecklade som grekerna och romarna hävdade.

Låg vid dåtidens huvudled

Utgrävningar har avslöjat mästerligt tillverkade vagnar, fint lokalt guldsmide och keramik inspirerad av modet i Medelhavsområdet.

I dag är Heuneburg tämligen avlägset beläget.

Det ligger tio mil från närmaste storstad och har nästan lika långt till närmaste motorväg. På den tiden låg emellertid staden alldeles intill en viktig farled: Donau.

Europas stora floder var det keltiska rikets livsnerv.

I flatbottnade båtar seglade de från by till by och bytte salt, vapen och redskap mot mat, smycken och keramik.

Emellanåt kom även handelsmän från främmande länder förbi, till exempel med en last tenn från England som skulle vidare till grekiska städer längs svartahavskusten.

Arkeologerna tror att dessa handelsmäns berättelser om de stora städerna i Sydeuropa och deras väldiga fästningar av sten inspirerade kelterna att drömma om en ointaglig borg som inte kunde eldhärjas och som inte ruttnade på några år, som deras egna palissader gjorde.

Hantverkare gick i lära i Grekland

Eftersom kelterna reste långt för att hitta nya handelspartner – och områden att plundra om tillfälle bjöds – kan det mycket väl vara så att en av Heuneburgs hantverkare gav sig av för att se de grekiska borgarna med egna ögon.

Kanske tillbringade han flera år i en stad vid Medelhavet och fick lära sig att bygga med sten av antikens mästare.

Efter avslutad lärotid kunde han återvända till sin hemstad och visa fursten av Heuneburg sina omfattande byggplaner.

En stark och rik ledare var allt som krävdes för att förverkliga drömmen om en fästning efter sydländsk förebild, och det hade uppenbarligen Heuneburg.

Inom en radie av några kilometer från staden ligger över femtio stora gravhögar där dåtidens invånare begravde sina furstar.

Dyrbara gravgåvor i högarna vittnar om makt, styrka och tillräckligt med pengar för att kunna bygga en fästning som aldrig tidigare skådats norr om Alperna.

Fursten anlitade experter utifrån

Arkeologerna tvivlar dock på att en enda byggmästare kunde klara av ett så stort projekt på egen hand, inte ens efter en flera år lång utbildning.

Heuneburgs mur krävde ett stort arbetslag med kunskaper om hur man tillverkar soltorkat tegel av lera och halm.

Totalt tillverkades över en halv miljon tegelstenar för att bygga den sjuhundrafemtio meter långa fästningsmuren runt Heuneburg.

Det krävdes även skickliga stenhuggare, eftersom tusentals kalkstenar behövde huggas ut i ett närliggande stenbrott.

Efter hand som fundamentet tog form måste andra fackmän ha stått beredda att placera de över hundra kilo tunga kalkstenarna på varandra på ett sätt som gjorde att de stöttade varandra och skapade en jämn och mycket stabil mur.

Flera kelter kan naturligtvis ha gett sig av tillsammans och lärt sig de många färdigheter som krävs för att genomföra ett stort byggprojekt, men forskarna tror att det är troligare att fursten av Heuneburg skaffade utländsk arbetskraft från någonstans i Sydeuropa.

Fynd av grekiska amforor runtom i kelternas rike visar att den keltiska adeln hade kontakter med den grekiska civilisationen.

Även det sätt på vilket Heuneburg är inrättat tyder på att en grekisk byggmästare kallades in och att han anlände till Heuneburg tillsammans med dussintals kunniga landsmän som bemästrade stenhuggning, lantmäteri, resning av byggnadsställningar och allt annat som krävs för ett stort borgbygge.

I alla grekiska städer fanns en så kallad akropol, ett befäst område högt ovanför den övriga staden till vilket invånarna kunde ta sin tillflykt vid ett fientligt angrepp.

Enligt samma princip kringgärdade Heuneburgs stenmur en höjd med branta sluttningar som gjorde det i princip omöjligt för en fiende att storma fästningen.

Byggnadsstilen är dock inte helt igenom grekisk. Heuneburgs bastioner liknar mer de fyrkantiga torn som fenicierna uppförde omkring år 600 före Kristus.

Från dessa framskjutna positioner kunde bågskyttar och spjutkastare utsätta fienden för korseld om de försökte storma murarna kring feniciernas kolonier på Sicilien.

Heuneburg blev den första platsen norr om Alperna där denna typ av bastioner anlades.

Om det var feniciska hantverkare som byggde dem vet arkeologerna dock ännu inte.

Trots talrika utgrävningar har man ännu inte hittat några spår av vare sig grekiska, feniciska eller andra exotiska gästarbetare, så det mysteriet förblir olöst.

Handeln blomstrade

När fästningen i Heuneburg slutligen stod klar reflekterade de vitkalkade murarna solens strålar och sände en tydlig signal till hela Donaudalen: Här bor Mellaneuropas starkaste furste.

I skydd av murarna växte staden i storlek och handeln blomstrade.

En enkel palissad kringgärdade backens fot. Bakom den bodde någonstans mellan sjuhundra och åttahundra personer i stadens nedre del, som arkeologerna kallar den, medan ungefär lika många invånare hade sitt hem uppe på höjden.

Det var troligen Heuneburgs elit som bodde på den mellaneuropeiska akropolen.

Till skillnad från de grekiska förebilderna var Heuneburgs citadell permanent bebott, medan man i de grekiska städerna endast hade tempel, torg och offentliga byggnader på akropolen.

Till Heuneburgs elit räknades fursten, en krets av adelsmän, präster och ett stort antal hantverkare.

Uppe på akropolen har arkeologerna grävt ut rader av smedjor med två–tre ässjor i vardera.

I verkstäderna fanns gjutformar, stora mängder restprodukter efter uppvärmning av järn och brons (slagg) samt vackert utformade dräktnålar av brons (fibulor), som höll ihop kappor och tröjor.

Verkstädernas placering i borgens sydvästra hörn, längst bort från porten vid akropolen och med den brantaste och mest oframkomliga sluttningen i ryggen, kan utgöra en fingervisning om att hantverkarnas produkter var den huvudsakliga källan till Heuneburgs välstånd.

Intill smedjorna låg krukmakarnas verkstäder, där de brände krukor, kärl och urnor av anmärkningsvärt hög kvalitet. Hus, verkstäder och förrådskammare låg längs spikraka gator som möttes i räta vinklar, vilket vittnar om stadsplanering.

De strikta reglerna för vad och var citadellets invånare fick lov att bygga upprätthölls av fursten.

Heuneburg blev en metropol

Hur stor betydelse Heuneburgs fästning fick för staden framgick först år 1997, i samband med anläggningen av en parkeringsplats för friluftsmuseet på platsen.

För att inte förstöra resterna av de många forntida husen placerades parkeringsplatsen femtio till hundra meter från den nedre stadens palissader.

Oavsett var man försökte gräva bort det översta jordlagret stötte emellertid grävmaskinerna på stolpar, som visade sig vara lämningar av keltiska gårdar med var sin palissad.

De arkeologiska utgrävningarna som följde visade att det fanns cirka femhundra gårdar i Heuneburgs närområde och att det på 500-talet före Kristus bodde så många som tretusen invånare där.

Tillsammans med stadens övre och nedre del innebar den nyupptäckta, yttre stadsdelen att invånarantalet måste ha uppgått till drygt femtusen.

I jämförelse uppskattar experterna att Aten vid samma tidpunkt visserligen hade någonstans mellan sjuttiotusen och nittiotusen invånare, men ingen annan stad norr om Alperna var i närheten av Heuneburgs storlek.

Gårdarna försåg den övriga stadens hantverkare, handelsmän och adel med mjöl, mjölk och kött. Benfragment från husdjur och spår av korn och emmervete finns överallt i jordlagren från 500-talet före Kristus.

I sju årtionden garanterade Heuneburgs fästning sina invånare fred och välstånd. Sedan inträffade emellertid katastrofen.

Muren revs

Heuneburgs furstar beundrade Medelhavets civilisationer och deras välstånd.

En av dem begravdes rentav med sin klinê, en soffa av trä med inläggningar av bärnsten och elfenben.

Soffan var en högt skattad möbel bland den grekiska överklassen, där männen låg till bords när de åt.

Kanske blev furstens fascination för allt grekiskt, feniciskt och etruskiskt för mycket för hans undersåtar.

Oavsett hur det ligger till med den saken attackerades fursten någon gång mellan åren 540 och 530 före Kristus.

Fynd av skelettdelar och pilspetsar som trängt in i fästningens bröstvärn av trä visar att strider utkämpades.

Förkolnade stolpar runtom i Heuneburg visar att staden brändes. När elden falnade var det bara den stora stenmuren som var någorlunda intakt.

Enligt arkeologerna var muren inte värre tilltygad än att den hade kunnat återuppföras, men det gjordes aldrig.

I stället jämnades fästningen med marken. Stenblocken och tegelstenarna föll ner i vallgraven eller lämnades på marken.

Rivningen tolkar forskarna som ett tecken på att antingen furstens undersåtar eller en yttre fiende ville utplåna minnet av stadens ledare.

Det kan också ha varit så att en rivaliserande furste en gång för alla ville knäcka Heuneburgs makt genom att förstöra den starka muren runt höjden.

Klimatförändring gav dödsstöten

En kort tid senare byggdes en ny försvarsmur av trästolpar enligt gammal keltisk tradition.

Under åren efter angreppet minskade Heuneburgs invånarantal och många av gårdarna i den yttre staden återuppfördes aldrig.

Cirka år 450 före Kristus stormades staden återigen av okända fiender och palissaderna brändes ner. Den här gången var det ingen som återuppförde försvarsanläggningen.

Heuneburgs förfall fortsatte. Femtio år senare hade staden färre än tusen invånare och även det omgivande upplandet kännetecknades av avfolkning.

Forskarna förknippar utvandringen med en kall period som drabbade jorden från cirka år 500 till år 400 före Kristus.

Analyser av Grönlands inlandsis visar att temperaturen sjönk under denna period. Det gjorde troligen att kelterna drabbades av missväxt, vilket tvingade dem att utvandra.

Kanske var resterna av Heuneburgs befolkning med när kelterna erövrade Norditalien år 400 före Kristus – eller så seglade de kanske till Irland och Skottland medan naturen återerövrade deras gamla storstad.