Cherokee, apache, sioux. Det är något särskilt med namnen på ursprungsamerikanernas stammar.
I dag väcker namnen respekt. På den tiden då den amerikanska Västern var vild var det snarare rädsla.
En del av urfolken och stammarna stack ut på den tiden, och deras namn blev en del av vårt kollektiva medvetande. Här är tio av de mest kända av de amerikanska urfolken.
Apacher
Den legendariske apachehövdingen Geronimo i två poser: 1) som krigare redo för strid 1887. 2) Tretton år senare, år 1900, som en nobel, äldre man i västerländska kläder flankerad av två av sina döttrar.
Höll stånd mot både Mexiko och USA
Hemvist
New Mexico, Texas, Colorado och Arizona
Mest kända för
Apacherna var en sammanslutning av stammar som talade ett gemensamt språk. Själva ordet ”apache“ betyder ”fiende”. Det är väldigt passande, eftersom apacherna senare blev kända för sitt väpnade motstånd mot de vita bosättare som tog deras land.
De tidiga apacherna levde ett nomadliv, och deras tält, tipin, har för många blivit synonymt med de nordamerikanska präriefolken.
Apachestammarna kämpade under 1600-talet mot spanska kolonisatörer och under 1800-talet mot mexikaner och amerikanska bosättare.
Med upptäckten av guld i Kalifornien började mängden nybyggare som passerade apachernas land öka. Det ledde till de så kallade apachekrigen, som tog slut först 1886, då de sista apacherna gav upp och fördrevs till reservat.
Apaches mest kände medlem
Geronimo (1829–1909) var hövding för apachestammen chiricahua.
Mot alla odds lyckades Geronimo och hans stam under lång tid kämpa mot och gäcka både mexikanska och amerikanska militära styrkor, innan hövdingen 1886 till slut var tvungen att kapitulera.
Siouxer
Världens kanske mest berömde ursprungsamerikan, Sitting Bull, var hövding för siouxfolket lakota (fotografi från 1883). Målningen av siouxernas tipier utfördes 1833 av den schweizisk-franske målaren Karl Bodner.
Härskarna bland präriens nomader
Hemvist
Minnesota, Wisconsin, Dakota
Mest kända för
Deras ofattbara mod i strid. Sioux-alliansen bestod av flera olika stammar, som ursprungligen fördrivits från östra USA av andra stammar och sedan hade slagit sig ner på prärien i väster.
I dag känner många till siouxfolken från gamla västernfilmer. Deras karakteristiska klädedräkt har för många blivit synonym med den typiske ursprungsamerikanen.
Siouxfolken är kända för sin nomadiska livsstil, skicklighet på hästryggen och beroendet av bison för allt från mat till kläder och redskap.
I takt med att vita nybyggare tog över allt mer av det land som siouxfolken levde på trängdes de in i små reservat, vilket inte passade deras sätt att leva.
Från mitten av 1800-talet försökte siouxfolken stoppa utvecklingen genom ett antal uppror.
I juni 1876 utplånade siouxkrigare en amerikansk kavalleristyrka under ledning av brigadgeneral George Armstrong Custer i slaget vid Little Bighorn.
Siouxfolkens mest kända medlem
Hövdingarna Sitting Bull (ca 1831–1890) och Crazy Horse (1804–1877) ledde motståndet mot de vitas erövring av siouxfolkens land.
Crazy Horse dödades 1877 i samband med att han skulle gripas.
Sitting Bull flydde efter slaget vid Little Bighorn norrut och korsade gränsen till Kanada. Han kom senare att ingå i Buffalo Bill’s Wild West Show.
Liksom Crazy Horse dödades Sitting Bull i samband med ett försök att gripa honom 1890.
Cherokeser
Cherokesland i Great Smoky Mountains. Amerikas urfolk förknippas ofta med prärien och stora, betande bisonhjordar. Det är ingen heltäckande bild, för det fanns urfolk överallt i Nordamerika och Kanada. Cherokeserna levde till exempel utspridda över stora delar av sydöstra USA, bland annat i den skogstäckta bergskedjan Great Smoky Mountains på gränsen mellan Tennessee och North Carolina.
Cherokeserna fick inte gräva guld
Hemvist
Kentucky, West Virginia, Virginia, North Carolina, South Carolina, Georgia, Alabama och Tennessee
Mest kända för
Cherokesernas olika stammar härskade över ett enormt område i östra Nordamerika. De låg ofta i krig med sina grannar från irokesförbundet och olika creekstammar.
När den vite mannen kom till cherokesernas områden fördrevs urfolken långsamt men säkert, eller så klassificerades de som andra klassens medborgare.
När det till exempel hittades guld på stammens land i delstaten Georgia på 1820-talet införde myndigheterna snabbt en lag som förbjöd cherokeser att gräva guld. Kort därefter blev stammens land officiellt återkallat.
Sjukdomar som vattkoppor hade sedan européernas ankomst skördat många liv i cherokestammarna, som miste omkring hälften av sina medlemmar i sjukdomsepidemier.
År 1830 hade cherokesernas landområden decimerats kraftigt och den amerikanska regeringen beslutade att cherokeserna skulle tvångsförflyttas till ett territorium i delstaten Oklahoma. År 1838 greps 18 000 cherokeser och föstes ihop i läger, varifrån de i mindre grupper tvingades vandra hela vägen till Oklahoma med ytterst begränsad tillgång till mat och varma kläder.
Mellan 4 000 och 5 000 cherokeser omkom under vandringen, som blev känd som Trail of tears – Tårarnas väg.
Cherokesernas mest kände medlem
John Ross (1790–1866) blev cherokesernas första demokratiskt valda överhövding. John Ross stred i kriget 1812 (mot Brittiska Nordamerika) på samma sida som den amerikanske generalen Andrew Jackson.
Många år senare, 1835, reste Ross till Washington för att å stammens vägnar vädja om att deras territorium skulle få bli en självständig stat i USA, men Andrew Jackson, som då var president, vägrade att träffa Ross och hans delegation.
I stället lät han förflytta cherokeserna till delstaten Oklahoma.
Cheyenner
Tre cheyennehövdingar, från vänster till höger: Little Coyote, Morning Star och Black Kettle.
Hårt ansatta av kolera
Hemvist
Minnesota, North Dakota, South Dakota
Mest kända för
Till skillnad från många av sina grannstammar var cheyennerna till en början huvudsakligen bofasta. Med tiden utvecklade de dock en mer nomadisk livsstil.
Som många andra av urfolken som levde på de stora prärierna var cheyennerna kända för sina skickliga krigare, som stred till häst.
Som andra präriefolk hamnade cheyennerna ofta i konflikt med bosättare, när de tog sig in på deras land. Men den största faran som bosättarna förde med sig var inte sina vapen utan kolera.
Under 1800-talet tog koleraepidemier som orsakats av vita bosättare livet av omkring två tredjedelar av cheyennerna.
De försvagade och decimerade stammarna tvingades in i reservat, men i likhet med andra förtryckta urfolk i Nordamerika försökte de flera gånger göra uppror.
Cheyennernas mest kände medlem
Black Kettle (ca 1803–1868) var en av cheyennernas mest framträdande hövdingar under de så kallade indiankrigen.
Trots att Black Kettle var en krigarhövding drog han sig inte för att underteckna fredsavtal med den amerikanska regeringen, när han ansåg att det var bäst för hans folk.
Han dödades tillsammans med sin hustru under Washitamassakern 1868, när brigadgeneral George Armstrong Custers 7:e rytteri angrep Black Kettles fredliga läger och dödade alla.
Navajo
Till vänster en av navajos traditionella hogans, en hydda byggd på en trästomme och med väggar av torkad lera. Till höger navajos mest berömde hövding, Manuelito.
Spanjorernas bästa handelspartner
Hemvist
Arizona och New Mexico
Mest kända för
Navajo levde länge i relativ fred med sina spanska grannar. Det pågick en livlig handel mellan navajo och de spanska och senare mexikanska invånarna i söder.
Navajo var kända framför allt för sina vävda tyger, som stod högt i kurs.
När USA i mitten av 1800-talet tog över navajos område tvingades folket – i likhet med andra urfolk – in i reservat.
Under andra världskriget fick medlemmar av navajo en väldigt speciell roll i den amerikanska armén. Deras unika språk användes nämligen för att utveckla en kod, och navajosoldater användes som så kallade kodpratare, eftersom de japanska kodknäckarna inte begrep deras språk.
I dag är navajo med sina omkring 400 000 medlemmar den största gruppen av ursprungsamerikaner i USA.
Navajos mest kände medlem
Manuelito (1818–1893) var en av navajos största ledare under den period då stammens medlemmar förgäves kämpade mot den amerikanska arméns försök att placera alla navajo i reservat.
Manuelito ledde åtskilliga räder mot amerikanska fort och bosättare, men 1868 var han till slut tvungen att underteckna ett fördrag, som etablerade ett reservat för navajo.
Blackfoot
Målning av Paul Kane från 1859 av sex hövdingar för blackfoot. Den irländsk-kanadensiske målaren Poul Kane var en av många konstnärer som under 1800-talet specialiserade sig på pittoreska målningar av amerikanska urfolk.
Bisonhjordarnas fiende
Hemvist
Kansas, Nebraska, North Dakota, South Dakota
Mest kända för
Blackfoot är ett förbund av olika stammar, som alla talar språk som påminner om varandra.
Dessa nomadiska folk följde bisonhjordarnas vandring på de stora prärierna mellan USA och Kanada. Därför låg de ofta i krig med till exempel siouxerna, som även de var beroende av de stora djuren.
När vita bosättare började tränga in på och korsa prärien deltog blackfoot i de så kallade indiankrigen för att köra bort de vita.
Blackfoot blev kända för bland annat sin jaktteknik, då stora grupper av bison drevs ut över ett stup, så att de störtade i döden.
Blackfoots mest kände medlem
Crowfoot (1830–1890) kom från crowstammen, som utmärkte sig i samband med att flera stammar 1885 gjorde uppror mot den kanadensiska regeringen.
Crowfoot höll sin stam utanför upproret, men tog emot flyktingar från grannstammarna.
Hans son deltog dock i upproret, togs till fånga och avled senare efter att hans hälsa allvarligt försvagats under vistelsen i fängelse.
Huroner
Målning från 1827 av den engelsk-amerikanske målaren Thomas Cole. Scen från J. F. Coopers roman ”Den siste mohikanen”: ”Cora Kneeling at the Feet of Tamenund”.
Litteraturens klassiska fiendebild
Hemvist
Ontario, Michigan
Mest kända för
Många känner säkert till huronerna som ”de onda” i boken Den siste mohikanen.
Huronerna var bittra fiender till irokeserna – en konfederation av folk som konkurrerade med huronerna om handeln med bäverpäls i området kring Stora sjöarna.
Irokeserna fördrev (med hjälp av engelsmännen) i mitten av 1600-talet huronerna från deras land. Så när krig bröt ut mellan Frankrike och Storbritannien hundra år senare, och irokeserna stöttade engelsmännen, såg huronerna sin chans att hämnas.
Kriget slutade katastrofalt för huronerna, som med tiden blev tvungna att emigrera och bosätta sig i territorier i Kansas.
Huronernas mest kända medlem
Huronerna har inte särskilt många berömda hövdingar. En av de mest kända huronerna är därför den fiktive karaktären Magua, som i James Fenimore Coopers klassiker Den siste mohikanen är bokens huvudfiende.
Magua kidnappar en engelsk kvinna vid namn Cora Munro, som är dotter till en överste, för att göra henne till sin hustru och på så sätt hämnas på engelsmännen och irokesfolket mohawk.
Irokesförbundet
Gravering av Samuel de Champlain med en teckning från 1609 som förlaga. Bilden föreställer ett slag mellan irokeser och algonkiner vid Champlainsjön mellan dagens USA och Kanada.
Mer än mohawkfrisyren
Hemvist
Nordöstra USA och sydöstra Kanada
Mest kända för:
Irokesförbundet består av ett flertal urfolk, som i ungefär 200 år fram till mitten av 1700-talet dominerade nordöstra USA och sydöstra Kanada.
Stammarna var viktiga aktörer i det politiska spelet mellan franska och engelska kolonisatörer, och allierade sig omväxlande med den ena och den andra europeiska kolonialmakten för att behålla sin maktposition.
Till skillnad från präriefolken levde irokeserna i de stora skogsområdena och längs floderna, där de livnärde sig huvudsakligen på att jaga bäver och sälja djurens päls.
Bland irokeserna är det nog mohawk som är mest känt i dag. Det beror dels på den karakteristiska frisyren, mohawk, som uppkallats efter stammen, men även på den historiska romanen Den siste mohikanen.
Som med många andra stammar tvingades irokeserna till slut ge upp allt mer av sitt land till den amerikanska respektive kanadensiska regeringen.
Många irokesfolk hade stöttat Storbritannien under det amerikanska frihetskriget, och miste mycket av sitt land land efter kriget.
Irokesernas mest kände medlem:
Hiawatha (ca 1450–okänt) var den legendariske hövding som enligt irokesernas legender grundade förbundet av stammar.
Ska man tro berättelserna var det Hiawatha som lärde irokeserna hur man odlade spannmål och navigerade på floderna. Han introducerade dem även (enligt legenden) för medicin och konst.
Hiawathas magi kunde styra naturen, så att irokesernas plantor kunde gro.
Creek
Seminole hörde till creekfolket. ”Seminoles” är även tillnamnet på många av idrottslagen vid Florida State University. I Florida håller man trots kritik för ”kulturell appropriering” fast vid namnet. Detta skiljer sig från bland annat det amerikanska fotbollslaget Washington Redskins, som bytt namn till Washington Commanders, och från Cleveland Indians, som har bytt till Cleveland Guardians.
Européernas vilda legosoldater
Hemvist
Tennesse, Alabama, Georgia och Florida
Mest kända för
Creek fick sitt namn av britterna, eftersom deras byar ofta låg längs åar, ”creeks”.
Under 1600- och 1700-talet fungerade creekfolken både som buffertzon mellan de spanska kolonierna i Florida och de engelska kolonierna i norr, och som legosoldater i krigen mellan de båda europeiska kolonialmakterna.
Creekfolken i norra Florida fann villiga allierade bland de många förrymda svarta slavar som med tiden blandade sig med creekfolken och bildade ett nytt folk, som kallas seminole.
Mellan 1816 och 1858 utkämpades de så kallade seminolekrigen mellan USA och de många seminole och deras allierade i Florida.
De seminole som inte stupade eller tvingades ut på långa vandringar till nya reservat i andra delar av landet flydde ut i träskområdet Everglades, där de etablerade små samhällen i områden som inga vita bosättare ville bo i.
Creeks mest kände medlem
William McIntosh (1775–1825), även kallad Tustunnuggee Hutkee, var en av de mest framträdande av creeks ledare, som under perioden efter USA:s självständighet ledde förhandlingarna mellan den nya amerikanska staten och creekfolken.
McIntosh, som förutom sina creekrötter även hade skotska anor, var rätt person att leda förhandlingarna, men creekfolken var missnöjda med de resultat han uppnådde.
Bland annat fick creek avstå stora landområden. Som straff dömdes McIntosh och flera av hans kollegor – som de första ledarna i creekfolkens historia – till döden och avrättades.
Comancher
George Catlin: Comancher på krigsstigen i full utrustning. Målning från 1846–1848.
Nybyggarnas skräck i söder
Hemvist
Texas, södra Kansas och Okhlahoma
Mest kända för
Comanchernas krigare var formidabla ryttare. Redan i slutet av 1600-talet blev comancherna de första ursprungsamerikanerna som började använda hästar, och under 1700- och 1800-talet bedrev de en omfattande handel med hästar samt nedlagda bison.
Innan Texas blev amerikanskt härjade comancherna i den spanska kolonin Nya Spanien (Mexiko) och fortsatte att stjäla hästar och förnödenheter tills amerikanska styrkor i slutet av 1800-talet besegrade dem.
Vid det laget fanns det färre än 2 000 comancher i livet.
Comanchernas mest kände medlem
Quanah Parker (1845–1911) var hövding under comanchekrigarnas sista desperata uppror 1875.
Därefter blev stammen tvungen att bosätta sig i reservat och leva av den mat som de vita försåg dem med.
Ursprungsamerikaner på film
”Buffalo Hunt on the Southwestern Prairies”, målning av John Mix Stanley från 1845. Motiv av ursprungsamerikaner var populära på 1800-talet. Många mer eller mindre begåvade målare gav sig ut i fält för att hitta motiv till sina målningar. Urfolksläger och urfolk till häst hörde till de mest efterfrågade motiven hos präriemålarnas kunder.
Vilken stam var det nu i den filmen ...?
Hollywoods skildringar av ursprungsamerikaner har präglats av extrema stereotyper, demonisering och ren och skär dumhet.
Hollywood och resten av filmbranschen har emellertid förändrats. I dag köper inte heller publiken historien om urfolk som inte hade annat i huvudet än att skalpera vita nybyggare.
Alla vet att urfolken i regel fördrevs från sitt land både illegalt och brutalt.
Bland alla rasistiska, unkna och fördomsfulla västernfilmer har det trots allt gjorts en del, som trots att deras skildringar av urfolken byggde på missuppfattningar eller rent av var medvetet förvrängda, ändå var filmiska och narrativa mästerverk.
Har det hänt att du funderat på vilka stammar som porträtteras i dina favoriter bland västernfilmer, eller som fungerar som bakgrund för berättelsen, så får du här en lista över vilka stammar som medverkade i några av de mest berömda filmerna genom tiderna.
Comancher i The Searchers
I John Fords film ”The Searchers“ (”Förföljaren” på svenska) från 1956 ger sig John Wayne iväg för att befria sin brorsdotter från en comanchestam, som han tror har fört bort henne.
Siouxer i ”Dansar med vargar”
I Kevin Costners film ”Dances With Wolves“ (”Dansar med vargar”) från 1990 är det en siouxstam som Kevin Costners rollfigur John J. Dunbar blir en del av.
Huroner i ”The Last of the Mohicans“
I J.F. Coopers berömda roman ”Den siste mohikanen” kommer de ”goda” ursprungsamerikanerna, som tidigare nämnts, från mohawk. De ”onda” tillhör huronerna. Romanen har filmatiserats bland annat 1992 i ”The Last of the Mohicans“, som regisserades av Michael Mann och har Daniel Day-Lewis i huvudrollen.
Richard Harris hos siouxstam i ”A Man Called Horse“
I Elliot Silversteins film ”A Man Called Horse“ från 1970 tas en engelsk aristokrat spelad av Richard Harris till fånga av en siouxstam, som behandlar honom som ett djur. Filmen slutar dock med att Harris rollfigur får respekt för siouxerna och vice versa.
Leonardo di Caprio mot blackfoot i ”The Revenant“
I Alejandro G. Iñárritu's film från 2015, ”The Revenant”, som är delvis baserad på Michael Punkes roman från 2002, är det medlemmar av blackfoot som Leonardo di Caprio och de övriga vita pälsjägarna i början av filmen utkämpar en kamp på liv och död med.
”Cheyenne Autumn“ av John Ford
Som titeln antyder är det cheyenner som skildras i John Fords sista västern från 1964. Den handlar om en mindre grupp utsvultna cheyenner som bryter upp från sitt tröstlösa reservat för att återvända till det territorium i Wyoming som de fördrivits från.
Amerikanska urfolk i siffror
Medlemmar av ett urfolk framför en dans under ett pow wov i Bismark i North Dakota 2018.
Dagens urfolk i USA och Kanada
De tio urfolk som vi har fokuserat på här är endast en liten del av bilden.
I dag finns det 574 stammar av urfolk registrerade i USA. Det motsvarar ungefär det antal stammar som forskningen har visat existerade i USA, när européer började ta de inföddas land i besittning.
Många av stammarna ingick allianser på kors och tvärs. Indelningen av stammar och deras inbördes fiendskap och vänskap var därför aldrig statisk utan förändrades ständigt.
När européerna – och senare USA – gjorde sitt intåg använde de sig ofta av den beprövade strategin att spela ut stammar mot varandra genom att ingå förbund med somliga och kriga mot andra.
Som komplement till skildringen av urfolken i ett historiskt perspektiv kommer här några uppgifter om dagens urfolk och stammar.
7 000 000 000–10 000 0000
Mellan sju och tio miljoner människor fördelade på cirka 600 stammar levde norr om Rio Grande, när Christofer Columbus 1492 nådde Amerika.
6 790 000
En sammanställning år 2022 visar att det bor uppskattningsvis cirka 6,79 miljoner personer som kan kategoriseras som ”native americans”/ ursprungsamerikaner i USA. Det motsvarar 2,09 % av den amerikanska befolkningen.
574
Antalet federalt godkända stammar (indian nations) i USA var år 2002 strax under 600 – närmare bestämt 574.
50
Det finns cirka 50 olika indian nations/urfolk i Kanada. De talar omkring 50 olika språk, och de bor i mer än 630 olika områden/settlements.
3
I Kanada talar man om tre typer av infödda folk. De kategoriseras som antingen indigenous eller aboriginal. De tre typerna är: ursprungsamerikaner, inuiter och métis. Sistnämnda är personer som har påbrå från både urbefolkningen och (huvudsakligen) fransmän eller britter. Métis motsvarar ungefär ”mestis" i den latinamarikanska världen.
LÄS OCKSÅ: Nordamerikas tio mäktigaste indianhövdingar