Ursprungsamerikanerna erövrade prärien först när de fick hästar

Innan européerna kom till Amerika var hästen okänd på den stora kontinenten. Ursprungsamerikanerna kallade det väldiga muskelknippet för ”stora hunden”, och på dess rygg kunde de äntligen följa med bisonhjordarna.

Innan européerna kom till Amerika var hästen okänd på den stora kontinenten. Ursprungsamerikanerna kallade det väldiga muskelknippet för ”stora hunden”, och på dess rygg kunde de äntligen följa med bisonhjordarna.

En ung sioux ställer sig framför medicinmannen. Hans överkropp är naken, ansiktet helt uttryckslöst. Ett lågmält mässande stiger i takt med slagen från en trumma.

Hela stammen har samlats i ett tält för den årliga sommarsoldansen, en av prä­rie­folkens heligaste ritualer. Med snabba rörelser skär medicinmannen två snitt i den unge mannens bröst. H

an öppnar såren och drar ut muskler och hud med en tång. De blottade musklerna bildar två blodiga bågar, och rep knyts fast i dem. Med bröstkorgen förbunden med toppen av tältets mittstolpe börjar den unge mannen kasta fram och tillbaka med kroppen med våldsamma ryck.

I många av präriens stammar var soldansens plågor en modig krigares offer till gudarna.

© Bridgeman Images

Repen tänjs ut, men den unge siouxen fortsätter. Först när musklerna brister, och repen faller ner mot stolpen tumlar han ihop på marken – utan ett ljud.

Nu ”skulle han betraktas som en krigare med stort mod”, skrev den amerikans­ke officer som närvarade under den blodiga dansritualen i siouxernas territorium på USA:s norra prärie. Tältdansen var inte det enda inslaget av självvald tortyr under soldansen.

Män släpades efter hästar eller fick bisonkranier hängda som tyngder från blottade muskler i ryggen. Ofta svimmade de av smärta, och det tog flera timmar, innan deras hud och muskler gav efter.

De som stoiskt uthärdade den plågsamma dansen betraktades som potentiella ledare. Självbehärskning och mod var viktigt. Präriestammarnas män bedömdes utifrån sina förmågor som krigare.

En örnfjäder i håret visade att krigaren hade utfört en modig handling.

© Shutterstock

Soldansens smärtor var dock mer än bara ett mandomsprov. Dansen skulle ­garantera harmoni mellan alla levande varelser, och genom dansen kunde del­tagarna tacka andarna och be om skydd eller hjälp till en sjuk familjemedlem. De fick syner och drömmar, som stammens äldre tolkade och lärde sig av.

Ordet soldans omfattade inte bara männens smärt­samma ritualer. Det var beteckningen för de möten, då tiotusentals medlemmar av de ursprungsfolk som levde på prärien varje vår samlades stamvis för att utföra gemensamma ritualer. De bad, dansade och fastade, tills de fick kontakt med andar och för­fäder.

Gruppernas ledare lät heliga fredspipor gå runt, och alla som drog in röken betraktades som bröder. Det var även under soldansen som unga par kunde mötas och jakthästar utbytas.

Pipor var heliga för ursprungsamerikanerna. Enligt den franske missionären Jacques Marquette (1637–1675) kunde synen av en fredspipa under ett slag räcka för att få striden att upphöra.

© Library of Congress

Ingen annan levande varelse fick så stor betydelse för präriefolken som hästen, som på bara några år vände upp och ner på tillvaron för amerikanska ursprungsfolk som sioux, cree och många andra.

Hästen kom med spanjorerna

Det var hästarna som utlöste utveck­lingen av präriefolkens krigiska och noma­diska kultur. När den spanske upptäckts­resanden Hernán Cortés 1519 gick iland i Mexiko, hade han tio hingstar och sex ston med sig. Innan dess fanns det inte en enda häst i hela Amerika.

Fler spanjorer anlände, och med dem tusentals arbetshästar. En del av dessa rymde, och på bara några decennier hade de blivit till hjordar av vilda präriehästar – mustanger – som rusade fram över de väldiga vidderna.

Hernando de Soto utforskade åren 1539 till 1542 området mellan Florida och Mississippifloden. Hans expedition medförde 237 hästar, och många av dem rymde och förvildades.

© William H. Powell (1823–1879)

De första ursprungsamerikaner som lärde sig att rida var pueblofolken, som arbetade för spanjorerna i dagens New Mexico. När de 1680 gjorde uppror mot kolonisatörerna, var en del av deras krigsbyte flera tusen hästar.

Många av djuren byttes med de stammar som senare blev prärielevande. De vilda prärie­hästarna användes sällan. De var alltför svåra att fånga och tämja.

Innan hästarna kom till kontinenten levde mycket få stammar på prärien. De var tvungna att förflytta sig till fots och höll sig i utkanten av de enorma gräs­slätterna som bofasta jägare och lantbrukare.

Urbefolkningen korsade frusna sjöar med slädar dragna av hundar.

© Bridgeman Images

Hundarna fick dra det tunga lasset

Innan ursprungsamerikanerna fick ­hästar använde de hundar som dragdjur. Därför förflyttade de sig sällan särskilt långt över präriens väldiga ­vidder. Många stammar levde i stället i utkanten av bison­hjordarnas grästäckta land.

Hundarna kom till Amerika med urfolkens förfäder, som för mellan 15 000 och 30 000 år sedan invandrade från Sibirien. De starka dragdjuren härstammade från vargar, som domesticerats innan vandringen över det då torrlagda Berings sund inleddes.

Hundarna användes även för att nosa reda på bytesdjur, vakta lägerplatserna och som värmekällor under kalla vinternätter.

Experterna tror att den moderna hundrasen alaskan malamute är den som påminner mest om ursprungsamerikanernas tidiga dragdjur.

Skulle en by flytta användes vargliknande hundar som dragdjur. Hundarna kunde emellertid inte dra mer än cirka trettio kilo vardera, så tälten var små, och familjerna hade få ägodelar.

Hästarnas kapacitet som dragdjur förändrade fullständigt möjligheten att resa runt på prärien. En av de första stammarna som började följa hjordar av bison på slätterna till häst var comanche.

För de stammar som inte hade några hästar var det en märklig syn. En man som såg en häst för första gången på 1730-talet, beskrev det så här: ”Han (hästen, red.) fick oss att tänka på en hjort som tappat sina horn, och vi visste inte vad vi skulle kalla honom. Men eftersom han var en mans slav liksom hunden, fick han namnet ’stora hunden’”.

Under 1700-talet blev det vanligt att se ”stora hundar” beta i utkanten av urfolkens läger

© Shutterstock

Många stammar såg på hästarna med religiös vördnad. Krigarna sjöng hyllningssånger till sina bästa jakthästar och skar ut trämodeller av dem, om de dog i strid. Hästarna var så viktiga att kvinnorna fick sova utanför tipin, om en fientlig stam observerats i området, medan krigshästarna och männen sov inne i tälten.

Prärien intogs av 150 000 personer

Omkring år 1800 hade 32 olika stammar intagit prärien. Bland dem var apache, blackfoot, kiowa och cheyenne. Långt­ifrån alla levde som nomader hela året. Flera stammar odlade majs och bodde i hyddor på vintern.

En del fiskade, men alla jagade bisonoxarna för deras kött och skinn. Präriefolkens territorium sträckte sig från dagens Texas i söder till Kanada i norr och från Klippiga bergen i väster till floden Mississippi i öster. Omkring 150 000 människor och 60 miljoner bisonoxar delade på drygt 2,5 miljoner kvadratkilometer.

©

Tungt fartmonster

Innan ursprungsamerikanerna fick hästar var det svårt att jaga bison, eftersom jägarna var tvungna att komma tätt inpå de tusen kilo tunga djuren för att kunna fälla dem. En bison kan springa i 60 kilometer i timmen, och är omöjlig att komma ikapp till fots. I stället använde jägarna list.

©

Var tvungna att komma riktigt nära

Om jägarna försökte smyga fram till bisonhjorden, skulle bara några få av dem hinna få iväg dödande pilar, innan resten av djuren flydde.

©

Istäckta floder var dödsfällor

I början av vintern skrämde jägarna ut bisonoxar på flodernas tunna is. Djuren gick genom isen, drunknade och kunde sedan fiskas upp längre nedför floden.

©

Panik stillade hungern

Både innan och efter hästarna gjorde sitt intåg var en vanlig jaktmetod att få bisonhjorden att gripas av panik, när den befann sig nära ett stup. När hela hjorden rörde på sig pressades ofta djuren längst fram ut över kanten, så att de föll ner och slog ihjäl sig.

Präriefolken var så skickliga ryttare att de första europeiska pälshandlarna och upptäcktsresande kallade dem ”häst­­indianer”. Senare, vid 1800-talets mitt, när kriget mot den amerikanska armén var som intensivast, riktade soldaterna framför allt in sig på att döda präriefolkens hästar.

En av de första synliga förbättringar som hästarna medförde omfattade storleken på familjernas hem. Medan präriefolken tidigare hade bott i en och en halv meter höga och trånga hyddor eller tält, utvecklade de nu mobila tipier, som var minst tre meter höga och betydligt rymligare.

©

Byggde inhägnad för att fånga bison

En så kallad buffalo compound (bisonfålla) var många stammars vanligaste metod för att skaffa stora mängder kött. På våren byggde man en inhägnad av stolpar och grenar, som man lade skinn över, så att den såg ut som en mur.

©

Jakten inleds

En handfull jägare inledde jakten genom att rusa mot bisonhjorden, när den befann sig nära fållan. Med rop och viftande filtar drev de djuren på flykt.

© Wayne Southwell/Historie

Staket ledde hjorden mot fållan

De sista 50–100 meterna fram till inhägnadens öppning kantades av flätade staket, så att djuren tvingades framåt.

©

Kaos gav jägarna chansen

De djur som först kom in i inhägnaden kunde inte komma ut, eftersom resten av hjorden blockerade ­utgången. Jägare med pilbågar hade gömt sig runt ­inhägnaden och kunde på nära håll fälla tillräckligt med djur för att mätta sina familjer hela vintern.

Familjernas äldsta och sjuka, som inte kunde gå, fick det också bättre. Tidigare lämnades de kvar, om en by var tvungen att flytta – nu satt de på hästdragna slädar med de minsta barnen.

Den kanske största förbättringen var dock de mängder av mat och bisonhudar som prärie­folken fick tillgång till. Att jaga de enorma bisonoxarna, som kunde väga upp till ett ton, hade varit farligt och besvärligt till fots. Nu kunde de skickligaste av männen fälla de tunga bjässarna från hästryggen med sina pilbågar.

Den nyfunna rikedomen lade grunden till den krigarkultur som präriefolken blev kända och fruktade för. Det rådde nämligen sällan fred på prärien.

Stammarnas män var ständigt på jakt efter prestige, hästar, territorium eller hämnd, och de angrep skoningslöst rivaliserande stammar. Hur framgångsrik en räd hade varit avgjordes av antalet erövrade hästar och ägodelar, men mod och fräckhet belönades också.

En man som vågade slå en beväpnad fiende med bara händerna eller en liten, särskild käpp, vann rätten att bära en örnfjäder i håret. Samma typ av trofé gavs till krigare som stulit en häst från ett fientligt läger.

En crowkrigare med sin tre meter långa coup-stav.

© Edward S. Curtis

Krigarna var stolta över sina fjädrar, och enstaka, särskilt modiga män fick ihop så många att de kunde göra en hel fjäderkrona.

Skalper, som skars av från motståndare, fungerade som ett slags medaljer och bars på kläderna eller spändes upp på små träramar, som placerades på en trefot utanför ägarens tipi. Även hästarna dekorerades med fjädrar, skalper och remmar med pärlor.

Krigarna stred med korta, robusta träbågar, som var enkla att skjuta med från hästryggen. Nackdelen var att bågarna skulle användas på nära håll för att vara dödliga. Baktill på pilarna satt fjädrar, och under dem skar varje krigare sitt märke, så att det aldrig skulle råda tvivel om vem som ägde pilen och det byte den träffat.

Gevär, yxor av järn och andra euro­peiska vapen fick präriefolken genom att sälja skinn till franska pälshandlare – även om européerna inte var så förtjusta i att lämna ifrån sig skjutvapen. Att smida själva lärde präriefolken sig dock snabbt.

Barn med pilbåge var ett omtyckt motiv bland vita fotografer.

© Library of Congress

Träningen av blivande krigare började tidigt. Redan som tvååringar bands pojkar fast vid de lugnaste hästarna, och bara tre år senare var de skickliga ryttare.

Tretton år gammal fick en pojke följa med sin far eller farbror på sin första räd, och i sextonårs­åldern ansågs han vara fullärd som krigare.

Män fick bära kvinnokläder

Om en pojke inte visade färdigheter som jägare eller krigare, betraktades han som ett ”tredje kön”, en människa med både en feminin och en maskulin själ.
Dessa könsöverskridande stammedlemmar fick en särskild position i samhällena.

Både män och kvinnor kunde tillhöra ”tredje könet”. De fick gå i det motsatta könets kläder och gifta sig med vem de ville. I en del stammar hade de särskilda uppgifter, bland annat kunde de fungera som sjukvårdare under strider eller viga makar.

Präriefolken ansåg även att könsöverskridande personer hade en särskilt stark kontakt med andevärlden, och därför blev de ofta schamaner.

Det tredje könet gav män och kvinnor möjlighet att hoppa mellan könsrollerna.

Män som valde att bära kvinnokläder kunde ändå dricka alkohol och sitta i svetthyddor tillsammans med stammens män, och de kunde även bli ledare. Kvinnor av tredje könet kunde ta på sig manliga uppgifter och bli jägare.

Att gråta var förbjudet på prärien

För kvinnor som inte tillhörde ”tredje könet” bestod vardagen av att sköta hemmet. De lagade mat, reparerade kläder och tält och garvade bisonskinn.

Allt på djuren kunde användas. Hudarna blev till tältdukar, senor till bågsträngar, den grova tungan till hårborstar, och magsäcken blev ett matkärl.

Medan männen skröt om sin förmåga på slagfältet, visade kvinnorna stolt upp sitt handarbete. Skjortor och mockasiner, som var vackert dekorerade med djur­motiv eller piggsvinstaggar i geometriska figurer och mönster, beundrades lika mycket som männens bedrifter i krig.

Bisonoxens vinterpäls var en eftertraktad handelsvara, som stammens kvinnor gjorde mjuk och hållbar. Arbetet med att skrapa rent skinnet var oerhört slitsamt.

© Library of Congress

Det var även kvinnorna som packade ihop tipierna, när stammen eller gruppen bröt upp för att följa efter en bisonhjord. På varje ny plats reste de kvickt tälten igen, och vid mer fasta lägerplatser odlade de majs och bönor.

Präriekvinnorna valde själva vem de gifte sig med, och ville de skiljas behövde de bara flytta tillbaka till sina föräldrars tipi. Med sig tog de sina arbetsredskap, småbarn och hästar.

Att gifta sig flera gånger var helt normalt och betraktades ofta som en fördel, eftersom det knöt band mellan flera familjer. Månggifte var också vanligt, eftersom de många krigen ledde till ett kvinnoöverskott. För att stammen inte skulle dö ut var det viktigt att alla fertila kvinnor fick barn.

De små var tidigt i livet tvungna att lära sig att passa in i gemenskapen. I cheyennestammen innebar det att även småbarn fick lära sig att inte gråta. Att gråta kunde vara farligt, eftersom ljudet avslöjade ett lägers placering.

Därför lämnade mammor sina gråtande spädbarn på en öde plats, om de inte kunde tröstas. När gråten tystnade, hämtade kvinnan barnet. På så sätt lärde barnen sig att det inte lönade sig att gråta.

Små barn fick inte gråta.

© Library of Congress

Andarna fanns överallt

Från det ögonblick präriens nyfödda kisade mot en tipis rökhål för första gången, introducerades de för sin stams regler och traditioner. Präriefolken ansåg att allt hade en ande; stenar, åskan, solen, nordanvinden.

Genom allt levande och dött strömmade en stor, mystisk ande, som siouxfolket kallade Wakan Tanka. Andarna tillbads dagligen med sånger och böner.

Alla kunde söka hjälp genom att erbjuda ett offer, till exempel ett bisonskinn eller örnfjädrar kastade från en sluttning. Ofta gick kontakten dock genom medicinmannen.

Han var gruppens andlige vägledare, och han ansågs ha övernaturliga krafter, såsom att kunna se in i framtiden eller att få vädret att bli bättre. Medicinmannen kunde även behandla sjukdomar med örter. Effekten var ofta god, eftersom kunskapen om läkeörter förfinats genom generationer.

Stammens medicinman kunde kommunicera med urfolkens andar – till exempel vindanden, jaktanden och många fler.

© Library of Congress

Att ha andliga krafter och andar som medhjälpare gav en person hög status, och i synnerhet unga män gav sig därför ut på flera dagar långa, ensamma färder, då de fastade, bad och väntade på andarna.

I vissa stammar blev en pojke en man först när han genomfört den typen av flera dagar långt andligt sökande. Den övernaturliga hjälpen kom i form av en dröm eller en hallucination, då ett så kallat kraftdjur visade den sökande en symbol eller ett föremål, som kunde hjälpa honom.

Tillbaka i byn tillverkade den unge mannen det föremål som han förevisats, eller så fick han symbolen målad på sin sköld eller sin tipi. Han kunde även välja att ta ett nytt namn, som berättade om det kraftdjur han mött.

Ett möte med en varg med särskild päls kunde till exempel ge namnet ”Fläckig varg”. Stammarnas religiösa berättelser och traditioner blandades med varandra på grässtäpperna, där folken inte kunde undvika att stöta på varandra, när hela byar förflyttade sig.

© Library of Congress

Listig hövding utnyttade USA:s svaghet

År 1866 inledde siouxfolket ett långvarigt krig mot de vita i Wyoming – för att hålla nybyggare borta från sitt område. Hövding Red Cloud ledde krigare från lakotastammen (siouxer) och deras allierade, cheyenne och arapaho.

I två år drev Red Clouds män, som omfattade fruktade krigare som Crazy Horse och Young-Man Afraid of His Horses, gäck med den amerikanska armén.

Efter det amerikanska inbördeskriget var USA försvagat, och anläggandet av järnväg genom vilda västern krävde skydd av de få soldater som armén förfogade över. I Wyoming­territoriet gömde soldaterna sig därför i sina fort, och så fort de vågade sig ut för att samla ved eller skaffa mat blev de attackerade.

I december led soldaterna sitt dittills värsta nederlag till urbefolkningen, när kapten Fetterman och hans åttio man utplånades i ett bakhåll. Efter två år gick regeringen med på att stänga forten och hindra vita nybyggare från att ta vägen genom Wyoming på vägen mot Kalifornien och Oregon.

Red Cloud hade vunnit en stor seger, men den gav inte hans stam fred i mer än åtta år – sedan bröt den ameri­kanska regeringen fredsavtalet.

För att kunna kommunicera hade urfolken utvecklat ett teckenspråk, som alla stammar oavsett sitt eget språk kunde förstå. Det bestod av enkla gester, som var lätta att tolka.

En hand som rördes i vågor upp och ner betydde vattendrag, medan ett finger fört tvärs över strupen var tecknet för det krigiska dakotafolket.

Tecknen kunde vara nödvändiga även när grannstammar möttes, eftersom språk och dialekter var så olika. Tecken användes även, när ljud inte fick störa en jakt eller ett bakhåll på en annan stam.

Nybyggare betydde olycka

Efter hand fick präriefolken nya och betydligt värre fiender än bara varandra på präriens vidder. År 1829 talade creek­folkets ledare, Speckled Snake, till sitt folk.

Han var arg. Andrew Jackson, USA:s sjunde president, hade uppmanat alla urfolk på södra prärien att lämna sitt land och flytta österut, till delstaten Mississippi.

”Bröder, jag har lyssnat till många stora tal från store far.”

Presidenten hade tidigare lovat folken att de skulle få nytt land, om de bara flyttade lite längre bort från den mark som tidigare hade varit deras.

”Bröder”, sa hövdingen, ”jag har lyssnat till många stora tal från vår store far (presidenten, red.). Men de börjar och slutar alla med ’Flytta lite längre bort, ni är för nära mig’”, klagade hövdingen.

Speckled Snake var trött på att flytta på sig för den vite mannen, men i hans ord låg en större förutsägelse än han själv insåg. Urfolken fick nämligen flytta betydligt mer än de kunnat föreställa sig.

När Speckled Snake höll sitt tal, hade den första gruppen av nybyggare redan skumpat fram över grässlätterna i sina prärievagnar. Urfolkens första möten med de bleka främlingarna var fredliga. De bytte pälsar och mat mot hästar och vapen.

För en del nybyggare blev mötet med präriefolken ödesdigert.

© Frederic S. Remington (1861–1909)

Efter den första lilla vågen av inflyttare följde dock många fler. Inom loppet av tjugo år flyttade åtta miljoner nybyggare till Nordamerika, och med dem kom järnvägar, alkohol och sjukdomsepidemier.

Framför allt smittkoppor, mässling och scharlakansfeber gick hårt fram bland urfolken. Redan när spanjorerna kom till Mexiko hade de fört med sig sjuk­domar, men med 1800-talets många nybyggare spreds de med förnyad kraft. Hela byar dukade under på några dagar.

Nybyggarna var från början på sin vakt gentemot präriefolken, vars kultur de inte förstod. De betraktade präriens folk som ociviliserade och jämförde dem ofta med djur.

För att skydda nybyggarnas färd över slätterna uppförde regeringen militära posteringar, medan särskilda representanter skulle upprätthålla kommunikationen mellan urfolken och statens kontor för ”indianfrågor”.

© Shutterstock

Krigarna utvandrade

Blev en hövding för självsvåldig var risken stor att familjer plockade ner sina tält och lämnade den del av stammen som han ledde.

© Shutterstock

Kvinnors ord vägde tungt

I en del stammar var det de äldre kvinnorna som valde hövdingen och hade sista ordet, när viktiga beslut skulle fattas.

© Shutterstock

Utpräglade demokrater

När en hel stams många små bygrupper möttes samlades ett råd bestående av hövdingar och äldre med högt anseende. Alla viktiga beslut fattades sedan gemensamt.

© Shutterstock

Ingen ville skriva under

De vita hade svårt att förstå varför hövdingar inte ville skriva under fördrag. Men ingen hövding kunde godkänna en överenskommelse utan att först ha diskuterat innebörden med sitt folk.

Präriens många nya invånare störde bisonhjor­darna. Djuren kunde inte längre använda sina invanda vandringsrutter och var tvungna att hitta alternativa vä­gar.

Även präriens antiloper och hjortar skrämdes bort eller sköts. Det tvingade urfolken att följa djuren till nya områden. Oavsett vart de tog vägen, blev de emellertid i det närmaste ögonblickligen förföljda av soldater och otrygga nybyggare.

Ännu mer ödesdigert var att pälsjägare började fälla hundratusentals bisonoxar. Skinnet användes, men köttet lämnades där djuret skjutits. Ruttnande kadaver låg överallt som svarta prickar på prärien.

President Washington talade varmt om landets urfolk så länge hans nybildade nation var beroende av fred med stammarna i öster.

© Gilbert Charles Stuart (1755–1828)

På papperet höll USA:s regering från början fast vid att urfolken hade rätt till både land och självständighet. År 1790 hade USA:s förste president George Washington tydligt understrukit sin inställning i ”indianfrågan”: ”USA:s rege­ring är fast besluten att administrera indianernas förhållanden enligt principer som bygger uteslutande på rättfärdighet och medmänsklighet.”

Verkligheten var dock mer komplex. USA växte explosionsartat, och det satte press på regeringen. Stammarna på prä­rien insåg snabbt att det var skillnad på vad ”den store fadern” sade, och vad han gjorde.

År 1830 tog regeringen sig med en ny lag rätt att tvångsförflytta urfolken och år 1871 förkunnade Kongressen att den inte längre kunde erkänna stammarna som själv­ständiga folkslag.

Siouxkrigare i kamp mot sina dödsfiender blackfoot.

© Charles Marion Russell (1864–1926)

Urfolken snuvades på land

Många nybyggare slog sig ner som lantbrukare på prärien, som de ansåg att de hade lika mycket rätt till som urfolken. Från 1860-talet till 1890-talet erbjöd regeringen till och med nybyggarna gratis mark – trots att den formellt tillhörde urfolken.

I ett antal traktat hade den ameri­kanska regeringen erkänt att stammarna ägde delar av landet. Urfolken förstod emellertid inte föreställningen om att man kunde äga, köpa och sälja mark.

Många stammar sålde sitt land till staten utan att veta vad de skrev under. Somliga trodde att de gav nybyggarna tillåtelse att fiska och låta sina djur beta på deras territorium. När marken sålts tvångsförflyttades stammarna emellertid till andra områden eller reservat.

De drevs allt längre västerut till den minst fruktbara delen av prärien och började angripa både varandra och nybyggarna i sin desperata jakt på mat.

USA:s kavalleri förfogade inte enbart över modernare vapen än präriefolken, soldaterna hade även fördelen av att de försågs med förnödenheter. Präriefolkens krigare fick svårt att livnära sina familjer under ett långvarigt krig.

© U.S. National Guard

Angrep trots vit flagg

Cheyenneledaren Black Kettle hyste fortfarande ett litet hopp om fred, när han väcktes av tumult och skrik utanför sin tipi tidigt på morgonen den 29 november 1864.

Halvt påklädda män rusade omkring för att få tag i sina vapen och hästar, medan kvinnor och barn grät och skrek. Byn omringades av 700 ameri­kans­ka soldater med höjda gevär. I oväsendet och kao­set försökte Black Kettle lugna sitt folk.

”Soldaterna gör oss inget!” ropade han förtvivlat och hissade det amerikanska stjärnbaneret på sin tipi tillsammans med en vit flagga.

Det hjälpte inte. Kavalleriet besköt lägret från två olika håll och omkring 150 stammedlemmar träffades av kulregnet. Män, kvinnor och barn dog eller sårades i blodbadet.

Skjutandet fortsatte under hela dagen, och när mörkret föll blev liken skalperade och skändade av soldaterna.

För Black Kettle var attacken obegriplig. Han hade själv uppsökt den amerikanska delstaten Colorados guvernör i hopp om fred, och cheyennestammen hade flyttat, precis som den blivit tillsagd.

Både ursprungsamerikanerna och de vita skalperade sina fiender.

© Library of Congress

Som en av de få överlevande från massakern kunde Black Kettle föra historien vidare. Vreden över det skoningslösa dödandet vid Sand Creek spred sig bland andra präriestammar, som började angripa de vita i ännu högre grad än tidigare.

Blodiga konfrontationer ägde rum överallt på prärien. Amerika var splittrat mellan förespråkare för fred och de som ville slåss – på båda sidor.

Messias skulle driva bort de vita

I Colorado beslutade nybyggare på ett massmöte att betala 25 dollar per indianskalp – med öron – medan politiker i Washington kämpade för att få orolig­heterna att lägga sig, eftersom staten inte hade råd med fler krig.

Den amerikanska regeringen ville helst förvandla präriefolken till goda, kristna bönder. Krigarna ville emellertid inte vara lantbrukare. Svält, sjukdomar och maktlöshet plågade dem.

En smitt­koppsepidemi hade på bara två år dödat hälften av präriefolkens medlemmar, och de överlevande höll på att svälta ihjäl på den allt mer bisonlösa prärien. De allra flesta hade uppgivet accepterat livet i de reservat där den amerikanska regeringen var angelägen om att sätta de en gång så oregerliga krigarna.

Till trummornas takt dansade präriefolken runddans under en Ghost dance 1890.

© Library of Congress

I den desperata situationen sökte stammarna hopp och hjälp i sin religion. Särskilt populär blev den så kallade andedansrörelsen. Dess budskap var att Guds son skulle tillintetgöra de vita och ge tillbaka prärien och bisonoxarna till de ursprungliga invånarna.

Natt efter natt utförde deltagarna en cirkeldans, som skulle få jorden att skaka och den vite mannen att försvinna. Den religiösa dansen fick emellertid inte den önskade effekten – tvärt­emot förebådade den slutet på präriefolkens epok.

Soldater begick massmord

Exakt vad som utlöste den blodiga massakern vid den by som kallades Wounded Knee är än i dag oklart. Vad som är klart är emellertid att amerikanska soldater den 29 december 1890 vid Wounded Knee i delstaten South Dakota dödade omkring 300 till största delen obeväpnade medlemmar av lakotastammen – anhängare av andedansrörelsen.

Siouxhövdingen Spotted Elks stelfrusna lik hittades efter massakern vid Wounded Knee.

© Public domain

Gruppen av lakota hade brutit upp från sitt reservat, efter att reservatets polis hade dödat hövdingen Sitting Bull i samband med ett gripande. Nu tänkte gruppen packa ihop sitt läger och ge sig till de soldater från 7:e kavalleriregementet som följde efter dem.

Trots att lakotagruppen samar­betade insisterade överste James Forsyth på att alla vapen skulle samlas in. Knivar, yxor, skjut­vapen och till och med kvinnornas nålar av piggsvinstaggar ­konfiskerades.

Läget blev allt mer spänt i takt med att soldaterna famlade sig fram genom tipierna, över kvinnors och män kroppar. Det sägs att en krigare sträckte upp sitt vapen i luften.

Det utlöste dödandet. Soldaterna sköt urskiljningslöst mot de avväpnade lakota. Kvinnor och barn försökte fly, men alla – hästar, hundar, människor – träffades av soldaternas intensiva kulregn. De som inte dödades direkt avled senare av sina sår eller av den bitande kylan.

Livet i ett reservat kontrollerat av vita soldater var en chockerande omvälvning för många präriefolk.

© Library of Congress

Massakern var det sista stora blod­badet i konflikten mellan Nordamerikas ursprungliga folk och de nytillkomna. Präriens stolta folk med sin fria livsstil var knäckta för alltid.