Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Silvret vällde ut ur Helvetets mun

Spanjorerna har gruvstaden Potosí att tacka för sitt välstånd. Högt uppe i de sydamerikanska Anderna dör mängder av indianslavar medan de utvinner den ädla metallen.

Granger/Imageselect

På avstånd ser berget Cerro Rico vackert ut, särskilt när Potosís invånare efter mörkrets inbrott tittar upp på de flera hundra fladdrande ljusen på sluttningarna.

Ljusen är bål som är till för att smälta silver och de är så många att berget ser ut som en stjärnspäckad himmel en frostklar natt. Livet inne i berget är dock allt annat än vackert.

År 1550 skrev dominikanmunken Fray Santo Tomás förfärat om förhållandena för indianslavarna som arbetade nere i gruvgångarna: ”För fyra år sedan gjordes en för detta land förödande upptäckt: en Helvetets mun. Varje år tvingas människor i stort antal myllra in där och offra sina liv för att tillfredsställa spanjorernas girighet. Sådana är förhållandena i er silvergruva i Potosí.”

Santo Tomás skickade sina iakttagelser till det råd som den spanske kungen tillsatt för att övervaka sina kolonier i Amerika.

”Om tjugo friska indianer går in i gruvan på måndagen återvänder hälften av dem som krymplingar på lördagen.”
Spansk gruvägare i Potosí, 1569

Munken fortsatte: ”Det är ett helvete att gå in i berget. Överallt ser man många och djupa grottor och man hör ljudet av mängder av järnhackor. Det är ett oväsen som får en människa att förlora förståndet.”

I mitten av 1500-talet är staden Potosí Spaniens skattkammare. I de flera hundra gruvschakten utvinns över sextio procent av världens silver.

I gruvorna arbetar och dör tusentals urinvånare för att berika kolonisatörerna och den spanske kungen. De lever ett miserabelt liv, och snart kommer förhållandena att förändras till det sämre.

Rika spanjorer blev värda ”en Potosí”

År 1492 hittade Christofer Columbus sjövägen till Amerika. Hans expedition bekostades av det spanska regentparet Isabella och Ferdinand och därför tillföll allt land som Columbus upptäckte Spanien.

Under de följande knappt femtio åren erövrade Spanien såväl aztekernas som mayas och inkas land, samhällen med betydande skatter i form av guld.

Därför växte förväntningarna om att hitta mer guld i Indien, som spanjorerna kallade sina amerikanska kolonier.

Ingen kunde dock förutse de enorma rikedomar som en spansk guldgrävare med hjälp av några lokala indianer stötte på år 1545.

På över fyratusen meters höjd hade väder och vind blottlagt en rik silverfyndighet i Anderna, i ett område som i dag är en del av Bolivia.

Fyndigheten var så stor att berget Cerro de Potosí snart döptes om till Cerro Rico, ”Rika berget”.

Varje klump malm innehöll mellan fyrtio och fyrtiofem procent silver, en aldrig skådad renhet.

På nätterna lystes bergssidan upp av eldar, för spanjorerna tvingade inka och andra folkslag att utföra det smutsiga arbetet med att smälta silver i primitiva ugnar.

Silvret formades till tackor som transporterades till kusten, varifrån de seglades till Spanien.

Snart producerade Potosí så många silvertackor att uttrycket vale un Potosí myntades på spanska. Direkt översatt betyder det ”att vara värd en Potosí”, det vill säga att äga ofattbara rikedomar.

Atahualpa blev inkas siste sapa (kejsare). År 1533 slapp han ifrån att bli bränd på bål genom att konvertera till den katolska tron. I stället strangulerade spanjorerna honom.

© Shutterstock

Jakten på guld skapade ny koloni

Spanien hade redan lagt under sig Karibien och aztekernas rike i Centralamerika när rykten om inkas rikedomar nådde de spanska conquistadorerna.

År 1532 begav sig erövraren Francisco Pizarro söderut och när han med bara några hundra man närmade sig inkariket gynnades han av att ett inbördeskrig pågick i riket.

Längs vägen allierade Pizarro sig med indianska folkslag som kuvats av inkafolket och såg européerna som befriare.

Pizarros armé växte därför och segrade gång på gång över inka, som var maktlösa mot hästar, kanoner och hakebössor (gevär).

Med trehundra spanska soldater och tusentals indiankrigare erövrade han år 1533 inkas huvudstad Cuzco.

Resten av det bergiga inkaterritoriet tog det ytterligare fyrtio år att få kontroll över.

För att kunna administrera sitt nya storrike i Sydamerika upprättade spanjorerna vicekungadömet Peru, som regerades av en vicekung.

Han ansvarade för ett rike som var tjugosju gånger större än Spanien.

Sydamerika blev ett enda jättelikt rike

Vicekung skulle öka resultatet

På 1560-talet krympte emellertid flodvågen av silver från Potosí till en liten bäck.

Förekomsterna på bergets yta var utvunna och nu var man tvungna att gräva gruvschakt långt ner i bergets inre.

Malmen inne i berget innehöll inte alls lika mycket silver, vilket innebar att det blev dyrare och mer tidskrävande att utvinna ädelmetallen.

Något måste göras för att inte det flöde av silver som bekostade Spaniens armé och flotta skulle sina helt.

År 1569 skickade därför den spanske kungen Francisco de Toledo till Sydamerika för att sätta fart på gruvdriften i Potosí.

Adelsmannen Toledo, som kunde titulera sig vicekung av Peru, blev det första spanska sändebudet med den titeln som faktiskt besökte Potosí.

Han började genast reformera silverproduktionen i sitt vicekungadöme. Gruvdriften, som bedrevs av privata aktörer, samordnades, och det byggdes kanaler och mängder av vattenhjul för att leverera den energi som behövdes för att krossa malmen från berget till pulver.

Stora bassänger grävdes, så att pulvret kunde täckas av en blandning av vatten, kvicksilver, salt och kopparsulfat.

I bassängerna blandades massan ordentligt av hästar och människor som trampade runt i den.

Denna så kallade patioprocess avslutades med att vatten spolades genom bassängerna, så att stendammet försvann och det hopklumpade silvret och kvicksilvret kunde skyfflas in i ugnar där kvicksilvret förångades.

Patioprocessen, som uppfanns år 1554 i den spanska kolonin Mexiko, gjorde det lönsamt att utvinna silver ur malm med en silverhalt så låg som 0,25 procent.

Malmen från det inre av Cerro Rico innehöll cirka fyra procent silver. Under Toledos överinseende blev staden återigen det spanska imperiets viktigaste intäktskälla.

Nackdelen med patioprocessen var att arbetarna blev sjuka. Damm från krossmaskinerna satte sig i lungorna och tusentals arbetare förgiftades av kvicksilverångorna.

Arbetet med att gräva djupa gruvschakt var också livsfarligt. Som en uppriktig spansk gruvägare skrev: ”Om tjugo friska indianer går in i gruvan på måndagen återvänder hälften av dem som krymplingar på lördagen.”

Tvingades ner i gruvorna

Patioprocessen var väldigt arbetskrävande. Francisco de Toledo konstaterade snart att det behövdes ett kontinuerligt flöde av billig arbetskraft för att hålla i gång gruvdriften i Potosí.

Spanjorerna hade försökt använda ett mindre antal afrikanska slavar, men de var inte vana vid att arbeta i kölden och den tunna luften uppe i bergen.

Cerro Ricos reser sig 4 782 meter över havet och Potosí ligger på fyratusen meters höjd, där dagarna året runt börjar med temperaturer kring fryspunkten.

Alla de afrikanska slavarna dog.

I längden skulle det dessutom vara omöjligt att garantera en stabil försörjning av svarta slavar på grund av det långa avståndet till Afrika, resonerade Toledo.

Vicekungen utnyttjade därför indianernas egen lösning när de saknade arbetskraft: det så kallade mitasystemet.

Inkafolket och andra indianska kulturer i Syd- och Centralamerika hade redan innan spanjorernas ankomst krävt att varje stad i deras rike ställde var femte av sina arbetsdugliga män och pojkar till förfogande för härskaren under kortare eller längre perioder.

Tidigare hade arbetskraften utnyttjats för att exempelvis driva de kungliga jordbruken.

Nu skulle de tvångsutskrivna indianerna i stället slava ett år i Potosí.

Varje år krävde Toledo att trettontusenfemhundra indianer inställde sig i Potosí. Av dessa skulle fyratusenfemhundra arbeta nere i gruvorna, medan resten antingen skulle bära ner den utvunna malmen från berget eller bearbeta den i staden.

Francisco de Toledo var vicekung över spanska Sydamerika från år 1569 till år 1581.

© The Picture Art Collection/Alamy/Image Select

Enligt spansk lag hade indianerna rätt att avlönas för sitt arbete, men lönen var så dålig att det i praktiken rörde sig om slaveri.

Indianerna fick bara tio pesos per person i månaden, medan levnadsomkostnaderna för en arbetare i regel uppgick till tjugosex pesos.

För att kunna överleva var de flesta därför tvungna att ta med sig mat samt de få ägodelar de kunde sälja i Potosí.

En del historiker anser att mitasystemet i vicekungadömet Peru i själva verket var värre än slaveri, eftersom slavar åtminstone betraktades som värdefull arbetskraft som ägarna gjorde klokt i att behandla med omsorg.

Gruvägarna var emellertid helt likgiltiga inför mitasystemets årsslavar, eftersom det varje år kom nya indianer som ersatte de döda och lemlästade.

Toledo hade visserligen samvetsbetänkligheter över att tvångsutskriva indianerna, som på papperet hade samma rättigheter som vita kolonisatörer i hans vicekungadöme.

Katolska kyrkan gav emellertid sitt stöd åt Toledos beslut. Kravet på mer silver övertrumfade dessutom alla eventuella samvetskval.

Billig indiansk arbetskraft var av avgörande betydelse för de spanska kolonisatörerna. Bland conquistadorerna hette det sin indios no hay Indias, ”utan indianer inget Västindien”.

© National Geographic Image Collection/Bridgeman Images

Drottningens förbud mot slaveri ignorerades

Enligt spansk lag skulle Sydamerikas befolkning behandlas som spanjorer, men det gällde bara på papperet. Tusentals indianer tvingades bli slavar.

Spanien hade ett enda syfte med sina kolonier: de skulle generera rikedomar som kunde skickas till Europa.

Överallt i Amerika hade spanjorerna därför behov av billig arbetskraft till arbete på plantager och i gruvor.

Lokalbefolkningen fick emellertid inte utnyttjas som slavar.

Redan år 1501, bara nio år efter det att Christofer Columbus nått Amerika, förklarade drottning Isabella I av Spanien alla indianer spanjorer, som enligt landets lagar inte kunde förslavas.

Det var emellertid långt från Spanien till Amerika och för att kringgå förbudet tillämpade kolonisatörerna en gammal spansk tradition: encomiendasystemet.

När nytt land erövrades belönades spanska conquistadorer (soldater) med var sitt encomienda, ett slags grevskap, där de kunde kalla in indianer till tvångsarbete, precis som livegna bönder på många håll i Europa.

Som motdrag begränsade spanska lagar från år 1512 den mängd tvångsarbete som indianerna skulle utföra och föreskrev att de skulle ha lön.

År 1542 gick monarken ännu längre: Tidigare hade encomienda gått i arv i all evighet, men framöver skulle indianerna i området bara utföra tvångsarbete åt en conquistador och hans arvinge.

Efter två generationer upphörde tvånget.

Conquistadorerna i vicekungadömet Peru blev så upprörda över förändringen att de år 1546 mördade den nya vicekung som skickats från Spanien för att genomföra den förhatliga lagen.

Byar tömdes på män

Tvångsarbetarna färdades upp till hundra mil till fots genom Anderna för att nå gruvorna i Potosí, en resa som kunde ta flera månader.

Ett spanskt ögonvittne berättade att de gav sig av i grupper om tusentals personer.

”Jag har två gånger sett dem och kan rapportera att det måste vara sjutusen själar. Varje indian medför minst åtta lamor och ett par alpackor att äta. På dessa djur transporterar de sin mat, majs och chuño (frystorkad potatis, red.), sovfiltar och halmmattor för att skydda sig mot kölden, som är svår, eftersom de alltid sover på marken”, skrev den icke namngivne kolonisatören.

Han förklarade även att av de sjutusen indianerna som begav sig till Potosí återvände endast tvåtusen året därpå. Resten var antingen döda eller skuldslavar i staden.

År 1572, tre år efter vicekung Toledos ankomst, hade antalet invånare i Potosís därför ökat till cirka femtiotusen, och de blev hela tiden fler.

Den årliga strömmen av tvångsutskrivna arbetare till Potosís gruvor gick inte bara ut över de stackare som var tvungna att bege sig till Potosí, utan även över samhällena de lämnade.

Bristen på arbetskraft gjorde det svårt att hålla i gång jordbruket och livnära byarnas kvinnor och barn.

Svält och epidemier med sjukdomar som spanjorerna förde med sig från Europa decimerade stam efter stam.

Efter hand som åren gick och alltfler skickades till Potosí medan endast ett fåtal återvände blev det svårt att hitta nya indianer till arbetet.

En icke namngiven indianhövding förklarade gråtande sina problem för en jesuitpräst: ”Fader, jag är skyldig att skicka trettioen indianer och de senaste månaderna har jag saknat femton. Varje vecka har jag varit tvungen att betala hundratjugosex pesos för att leja ersättare och har därför fått sälja en mulåsna, förutom mina lamor och alla mina kläder. Jag har ansökt om lån och till och med tiggt av mina egna indianer. Eftersom jag inte har någon lösning på de indianer som saknas tvingades jag förra veckan hyra ut min dotter till en spanjor för de sextiofyra pesos jag saknade. Den här veckan vet jag inte vad jag ska göra – utom att hänga mig.”

Det är inte bara i bergets inre indianerna dör. Efter det att silvermalmen brutits fortsätter den att dra ett spår av död efter sig nedför berget.

I staden Potosí sker den livsfarliga processen i vilken silvret utvinns ur malmen.

Per O. Jørgensen/Historie

Malmen bryts inne i berget

Dagen lång arbetar omkring åttatusen indianer i de upp till trehundra meter djupa schakten. Arbetarna bär ut malmen på ryggen.

Per O. Jørgensen/Historie

Lamor fraktar ner stenarna

På lamor transporteras malmen ner från det 4 782 meter höga berget för att bearbetas i Potosí, som ligger åttahundra meter längre ner.

Per O. Jørgensen/Historie

Malmen måste först krossas

I Potosí hamnar stenen i en så kallad malmkross. Den består av fyra till sex kraftiga bjälkar, som hamrar klumparna till ett pulver med en tung metallfot. Maskinerna drivs av vattenhjul.

Per O. Jørgensen/Historie

Kvicksilver drar ut silvret

Den pulveriserade malmen skyfflas över i en patio, en stor damm där ett trettio till sextio centimeter tjockt lager pulver täcks med en blandning av kvicksilver, vatten, salt och kopparsulfat. Dagen lång trampar indianer runt för att blanda massan medan de andas in kvicksilverångor.

Per O. Jørgensen/Historie

Stenmjölet kan spolas bort

Bassängen måste trampas igenom i tre till sex veckor innan kvicksilvret binder till silvret och blir till legeringen amalgam. När vatten från kanalen leds in i pation spolas stendammet bort, varefter det tyngre amalgamet blir kvar på bottnen.

Per O. Jørgensen/Historie

Kvicksilvret förångas

Amalgamet skyfflas in i ugnar och hettas upp. Som bränsle används torrt gräs. Under uppvärmningen förångas kvicksilvret från amalgamet och kvar är rent silver.

Per O. Jørgensen/Historie

Dödens berg slukade indianerna

För de indianer som kom till Potosí väntade ett helvete. Den spanske gruvägaren Luis Capoche skrev: ”Det sker ofta att de för ner döda arbetare och andra med krossade skallar och brutna ben från berget. Och varje dag uppstår skador i silververken.”

I gruvgångarna vidtogs inte ens de mest grundläggande säkerhetsåtgärder, för spanjorerna vågade sig aldrig själva ner där och de brydde sig inte om hur många indianer som fick sätta livet till.

När den spanske inspektören Francisco de Ornuño granskade förhållandena blev han förfärad.

Gruvägarna hade beordrat indianerna att utvidga gruvgångarna åt alla håll, vilket innebar att det hade bildats en enorm grotta utan någon form av förstärkning.

”Fyra indianer dog i stenkrossarverkstaden när en vägg kollapsade och krossade dem.”
Icke namngivet ögonvittne

Francisco de Ornuño, som insåg att gruvan riskerade att kollapsa vilket ögonblick som helst, gav order om att den omedelbart skulle stängas.

Ingen lydde emellertid hans order. Som förutsagt rasade gruvan två dagar senare och samtliga tjugoåtta indianer i arbetslaget begravdes levande.

Ägarna slapp undan med böter, som delades mellan den spanske kungen och änkorna. Även fallolyckor var vanliga. En präst som missionerade bland indianerna förklarade hur det kom sig: ”Stegarna i gruvschakten har inga avsatser, vilket är absolut nödvändigt för en indian som har klättrat upp trettio meter, fastklamrad vid ett rep utan någonstans att stanna och hämta andan.”

Även nere i Potosí dog mängder av arbetare, som ett icke namngivet ögonvittne förklarade: ”Fyra indianer dog i stenkrossarverkstaden när en vägg kollapsade och krossade dem med sin tyngd. I en annan verkstad miste en indian livet när han kravlade upp från stenkrossen och fick en axel i huvudet, som splittrade det i flera stycken.”

Även om en arbetare överlevde sitt obligatoriska år i Potosí var han ofta skadad för livet. Många fick bestående men.

Somliga förstörde ryggen genom att bära sten eller fick stendamm i lungorna. Till det kom skadorna av att bearbeta silvret med kvicksilver och andra giftiga ämnen.

Värst var det emellertid för de arbetare som slet i en gruva i Huancavelica, tvåhundra mil nordväst om Potosí. Den försåg alla vicekungadömets gruvor med kvicksilver.

Huancavelica blev snabbt känd som la mina de la muerte, ”dödens gruva”.

Den dagliga hanteringen av kvicksilver gjorde att arbetarna förlorade hörseln, synen och talförmågan. De drabbades av njursvikt och huden började trilla av. Efter det väntade bara döden.

En real de a ocho, ”åtta real”, från Potosí var på grund av sin höga silverhalt värd lika mycket som åtta vanliga spanska realer.

© Hoberman Collection/Getty images & Zack Seckler/Getty Images

Silvret hamnade i spanska mynt

Under de första trettio åren skickade Potosí silvertackor med lamakaravaner till kusten, så att silvret kunde fraktas till Spanien. År 1575 lät emellertid vicekungen Francisco de Toledo uppföra en kunglig myntfabrik i Potosí.

Spanska mynt, realer, var kända för sin höga silverhalt och spreds över hela världen.

Det lade en spansk präst märke till när han år 1612 satt fången i Nordafrika: ”De främmande pengar de skattar högst är silverrealer. De skickar och bär dem från Turkiet till mäktiga Kairo och därifrån rör de sig österut till Indien och ända bort till Kina.”

På 1500- och 1600-talet var mynten från Potosí gångbara i nästan alla europeiska länder samt i Nordafrika, där muslimska härskare dock tillfogade en varning på mynten: ”Präglat av den kristna religionsfienden – må Gud förgöra honom.”

Från 1630-talet började värdet av realer från Potosí sjunka, eftersom silverhalten sjönk år efter år.

Förtroendet för myntet störtdök och från år 1641 förbjöd rika handelsstäder som Genua och Antwerpen betalning med mynt från Potosí.

Först efter en grundlig genomgång av hela myntproduktionen och avrättningar av flera korrupta chefer i Potosí lyckades den spanske kungen mot slutet av 1600-talet återställa förtroendet för realerna.

Under namnet pieces of eight användes mynten som betalningsmedel i Nordamerika fram till år 1857.

Potosí lockade äventyrare

Hur farligt livet än var i Potosí och oavsett hur många som dog lockade staden till sig äventyrare, för som en av Potosís spanska invånare skrev: ”Varje dag ser man här i trakten äventyrare som blir rika på gruvorna. Han som i går inte ens hade råd att äta kan i morgon äga en halv miljon pesos.”

Äventyrslystna spanjorer och fattiga lycksökare strömmade till Potosí, trots att det krävdes tillstånd för att få lov att resa till staden.

Det kravet struntade de flesta i. Fartyg som lade till i sydamerikanska hamnar miste ofta flera besättningsmedlemmar, som gav sig av till den berömda gruvstaden.

En av Potosís invånare konstaterade att det verkade som om ”landet svällde upp med rotlösa människor som kom från Spanien till staden, slutdestination för alla fattiga”.

Förutom de många äventyrare som sökte sig till staden för att tjäna pengar kom det årliga tillskottet av tusentals tvångsarbetande indianer.

Dessa så kallade mitayos fick utföra det allra tyngsta och farligaste arbetet, medan europeiska äventyrare blev arbetsledare eller intog de poster som krävde kännedom om utvinningsprocessen.

Det var till exempel en europé som räknade ut hur mycket kvicksilver man behövde tillsätta i bassängerna innan indianerna kunde börja trampa runt i dem.

De indianer som överlevde ett helt år i Potosí stannade ofta kvar i staden. Många av dem hade satt sig i skuld och kunde därför inte resa hem.

De dränkte sina sorger i den alkoholhaltiga drycken chicha.

Potosí blev därför en brutal stad präglad av våld och fruktan.

Den snabba befolkningstillväxten i Potosí fick även andra konsekvenser.

Levnadsförhållandena var undermåliga och arbetarna bodde ofta trångt i små kalla hyddor, där sjukdomar spred sig med blixtens hastighet.

Precis som på 1500-talet tuggar dagens gruvarbetare kokablad. Drogen gör det hårda arbetet mer uthärdligt.

© Shutterstock

Berget ger fortfarande silver

Silvergruvor är fortfarande Potosís viktigaste industri. Förutom silver utvinns även zink, bly och tenn. Utbytet minskar, men arbetet i gruvorna är fortfarande livsfarligt.

  • Hundrasjuttiofemtusen invånare har Potosí i dag. Cirka tio procent av dem livnär sig på gruvan.

  • Berget Cerro Rico är genomkorsat av tvåhundra gruvschakt, så risken att hela berget kommer att kollapsa är stor.

  • Tio år i gruvorna anses vara en lång karriär. Ras, gasexplosioner och dammlunga tar livet av de flesta efter bara några år.

  • Fyrtio år är den genomsnittliga livslängden för dagens fattiga gruvarbetare i Cerro Rico.

  • I hela Bolivia utvinns årligen ettusentvåhundra ton silver. Det gör landet till världens nionde största exportör. Det mesta silvret kommer från bergen runt Potosí.

Toledo hamnade bakom galler

I Madrid var alla i kungens råd mycket nöjda med vicekung Toledos arbete.

Mellan åren 1569 och 1580 ökade silverproduktionen i Potosí kraftigt och staden fick en egen myntfabrik som präglade spanska realer i stället för att skicka hem silvret i form av tackor till Spanien.

Även tvångskristnandet av indianerna, en annan av vicekungens officiella plikter, gjorde framsteg.

Toledo kunde dessutom visa upp ett flertal nybyggda kyrkor, kloster, skolor och sjukhus i vicekungadömets städer.

Han lyckades också genomföra en omfattande tvångsförflyttning av hela 1,4 miljoner urinvånare från deras utspridda småbyar i bergsområdena till åttahundrafyrtio större städer på låglandet.

I städerna var invånarna lättare att få tag på när den årliga kvoten av tvångsarbetare skulle fyllas och det underlättade även för skatteindrivarna att driva in de betydande summor som manliga urinvånare var tvungna att betala i skatt till spanjorerna.

Toledos framgångar gjorde att han satt ovanligt länge som vicekung.

Medan hans åtta företrädare regerade Sydamerika i två till fem år innehade han imperiets viktigaste post i elva år och tio månader.

Hemma i Spanien baktalade adelsmän med ambitioner emellertid Toledo för att själva kunna bli vicekung.

Vicekungen av Peru tog emot en furstlig betalning av kungen för att styra den enorma kolonin.

I gengäld fick han inte bedriva handel eller skaffa sig extra intäkter på något annat vis medan han innehade posten, en regel som införts för att förebygga korruption i kolonierna.

Toledos motståndare spred rykten om att vicekungen behöll stora mängder silver från Potosí och följaktligen lurade kungen.

År 1581 kallades Toledo därför tillbaka till Spanien och kastades i fängelse. Året därpå dog han bakom galler.

Potosís silverproduktion fortsatte att öka och staden växte. År 1625 hade den hundrasextiotusen invånare, trettiotusen fler än imperiets huvudstad Madrid.

Trots att mängden silver i Cerro Rico minskade under 1700-talet slapp urinvånarna inte slava som mitayos. Först när det spanska imperiet började krackelera släpptes de fria.

År 1812 hörsammades slutligen deras protester och mitasystemet avskaffades.

Tolv år senare fick Spanien ge upp vicekungadömet Peru, som lösgjorde sig efter ett långt och blodigt inbördeskrig och delades upp i länder som Peru, Ecuador, Bolivia och Colombia.

Läs också:

tenochtitlán illustration tempel
Nordamerikanska indianer

Hur stor var aztekernas huvudstad?

3 minuter
Nordamerikanska indianer

De gåtfulla nascalinjernas innebörd kan ha avslöjats

3 minuter
Nordamerikanska indianer

Amerikas urbefolkning: Syd- och Nordamerikas fascinerande historia

0 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj