Silvret vällde ut ur Helvetets mun

Munken fortsatte: ”Det är ett helvete att gå in i berget. Överallt ser man många och djupa grottor och man hör ljudet av mängder av järnhackor. Det är ett oväsen som får en människa att förlora förståndet.”

I mitten av 1500-talet är staden Potosí Spaniens skattkammare. I de flera hundra gruvschakten utvinns över sextio procent av världens silver.

I gruvorna arbetar och dör tusentals urinvånare för att berika kolonisatörerna och den spanske kungen. De lever ett miserabelt liv, och snart kommer förhållandena att förändras till det sämre.

Rika spanjorer blev värda ”en Potosí”

År 1492 hittade Christofer Columbus sjövägen till Amerika. Hans expedition bekostades av det spanska regentparet Isabella och Ferdinand och därför tillföll allt land som Columbus upptäckte Spanien.

Under de följande knappt femtio åren erövrade Spanien såväl aztekernas som mayas och inkas land, samhällen med betydande skatter i form av guld.

Därför växte förväntningarna om att hitta mer guld i Indien, som spanjorerna kallade sina amerikanska kolonier.

Ingen kunde dock förutse de enorma rikedomar som en spansk guldgrävare med hjälp av några lokala indianer stötte på år 1545.

På över fyratusen meters höjd hade väder och vind blottlagt en rik silverfyndighet i Anderna, i ett område som i dag är en del av Bolivia.

Fyndigheten var så stor att berget Cerro de Potosí snart döptes om till Cerro Rico, ”Rika berget”.

Varje klump malm innehöll mellan fyrtio och fyrtiofem procent silver, en aldrig skådad renhet.

På nätterna lystes bergssidan upp av eldar, för spanjorerna tvingade inka och andra folkslag att utföra det smutsiga arbetet med att smälta silver i primitiva ugnar.

Silvret formades till tackor som transporterades till kusten, varifrån de seglades till Spanien.

Snart producerade Potosí så många silvertackor att uttrycket vale un Potosí myntades på spanska. Direkt översatt betyder det ”att vara värd en Potosí”, det vill säga att äga ofattbara rikedomar.

Vicekung skulle öka resultatet

På 1560-talet krympte emellertid flodvågen av silver från Potosí till en liten bäck.

Förekomsterna på bergets yta var utvunna och nu var man tvungna att gräva gruvschakt långt ner i bergets inre.

Malmen inne i berget innehöll inte alls lika mycket silver, vilket innebar att det blev dyrare och mer tidskrävande att utvinna ädelmetallen.

Något måste göras för att inte det flöde av silver som bekostade Spaniens armé och flotta skulle sina helt.

År 1569 skickade därför den spanske kungen Francisco de Toledo till Sydamerika för att sätta fart på gruvdriften i Potosí.

Adelsmannen Toledo, som kunde titulera sig vicekung av Peru, blev det första spanska sändebudet med den titeln som faktiskt besökte Potosí.

Han började genast reformera silverproduktionen i sitt vicekungadöme. Gruvdriften, som bedrevs av privata aktörer, samordnades, och det byggdes kanaler och mängder av vattenhjul för att leverera den energi som behövdes för att krossa malmen från berget till pulver.

Stora bassänger grävdes, så att pulvret kunde täckas av en blandning av vatten, kvicksilver, salt och kopparsulfat.

I bassängerna blandades massan ordentligt av hästar och människor som trampade runt i den.

Denna så kallade patioprocess avslutades med att vatten spolades genom bassängerna, så att stendammet försvann och det hopklumpade silvret och kvicksilvret kunde skyfflas in i ugnar där kvicksilvret förångades.

Patioprocessen, som uppfanns år 1554 i den spanska kolonin Mexiko, gjorde det lönsamt att utvinna silver ur malm med en silverhalt så låg som 0,25 procent.

Malmen från det inre av Cerro Rico innehöll cirka fyra procent silver. Under Toledos överinseende blev staden återigen det spanska imperiets viktigaste intäktskälla.

Nackdelen med patioprocessen var att arbetarna blev sjuka. Damm från krossmaskinerna satte sig i lungorna och tusentals arbetare förgiftades av kvicksilverångorna.

Arbetet med att gräva djupa gruvschakt var också livsfarligt. Som en uppriktig spansk gruvägare skrev: ”Om tjugo friska indianer går in i gruvan på måndagen återvänder hälften av dem som krymplingar på lördagen.”

Tvingades ner i gruvorna

Patioprocessen var väldigt arbetskrävande. Francisco de Toledo konstaterade snart att det behövdes ett kontinuerligt flöde av billig arbetskraft för att hålla i gång gruvdriften i Potosí.

Spanjorerna hade försökt använda ett mindre antal afrikanska slavar, men de var inte vana vid att arbeta i kölden och den tunna luften uppe i bergen.

Cerro Ricos reser sig 4 782 meter över havet och Potosí ligger på fyratusen meters höjd, där dagarna året runt börjar med temperaturer kring fryspunkten.

Alla de afrikanska slavarna dog.

I längden skulle det dessutom vara omöjligt att garantera en stabil försörjning av svarta slavar på grund av det långa avståndet till Afrika, resonerade Toledo.

Vicekungen utnyttjade därför indianernas egen lösning när de saknade arbetskraft: det så kallade mitasystemet.

Inkafolket och andra indianska kulturer i Syd- och Centralamerika hade redan innan spanjorernas ankomst krävt att varje stad i deras rike ställde var femte av sina arbetsdugliga män och pojkar till förfogande för härskaren under kortare eller längre perioder.

Tidigare hade arbetskraften utnyttjats för att exempelvis driva de kungliga jordbruken.

Nu skulle de tvångsutskrivna indianerna i stället slava ett år i Potosí.

Varje år krävde Toledo att trettontusenfemhundra indianer inställde sig i Potosí. Av dessa skulle fyratusenfemhundra arbeta nere i gruvorna, medan resten antingen skulle bära ner den utvunna malmen från berget eller bearbeta den i staden.

Enligt spansk lag hade indianerna rätt att avlönas för sitt arbete, men lönen var så dålig att det i praktiken rörde sig om slaveri.

Indianerna fick bara tio pesos per person i månaden, medan levnadsomkostnaderna för en arbetare i regel uppgick till tjugosex pesos.

För att kunna överleva var de flesta därför tvungna att ta med sig mat samt de få ägodelar de kunde sälja i Potosí.

En del historiker anser att mitasystemet i vicekungadömet Peru i själva verket var värre än slaveri, eftersom slavar åtminstone betraktades som värdefull arbetskraft som ägarna gjorde klokt i att behandla med omsorg.

Gruvägarna var emellertid helt likgiltiga inför mitasystemets årsslavar, eftersom det varje år kom nya indianer som ersatte de döda och lemlästade.

Toledo hade visserligen samvetsbetänkligheter över att tvångsutskriva indianerna, som på papperet hade samma rättigheter som vita kolonisatörer i hans vicekungadöme.

Katolska kyrkan gav emellertid sitt stöd åt Toledos beslut. Kravet på mer silver övertrumfade dessutom alla eventuella samvetskval.

Byar tömdes på män

Tvångsarbetarna färdades upp till hundra mil till fots genom Anderna för att nå gruvorna i Potosí, en resa som kunde ta flera månader.

Ett spanskt ögonvittne berättade att de gav sig av i grupper om tusentals personer.

”Jag har två gånger sett dem och kan rapportera att det måste vara sjutusen själar. Varje indian medför minst åtta lamor och ett par alpackor att äta. På dessa djur transporterar de sin mat, majs och chuño (frystorkad potatis, red.), sovfiltar och halmmattor för att skydda sig mot kölden, som är svår, eftersom de alltid sover på marken”, skrev den icke namngivne kolonisatören.

Han förklarade även att av de sjutusen indianerna som begav sig till Potosí återvände endast tvåtusen året därpå. Resten var antingen döda eller skuldslavar i staden.

År 1572, tre år efter vicekung Toledos ankomst, hade antalet invånare i Potosís därför ökat till cirka femtiotusen, och de blev hela tiden fler.

Den årliga strömmen av tvångsutskrivna arbetare till Potosís gruvor gick inte bara ut över de stackare som var tvungna att bege sig till Potosí, utan även över samhällena de lämnade.

Bristen på arbetskraft gjorde det svårt att hålla i gång jordbruket och livnära byarnas kvinnor och barn.

Svält och epidemier med sjukdomar som spanjorerna förde med sig från Europa decimerade stam efter stam.

Efter hand som åren gick och alltfler skickades till Potosí medan endast ett fåtal återvände blev det svårt att hitta nya indianer till arbetet.

En icke namngiven indianhövding förklarade gråtande sina problem för en jesuitpräst: ”Fader, jag är skyldig att skicka trettioen indianer och de senaste månaderna har jag saknat femton. Varje vecka har jag varit tvungen att betala hundratjugosex pesos för att leja ersättare och har därför fått sälja en mulåsna, förutom mina lamor och alla mina kläder. Jag har ansökt om lån och till och med tiggt av mina egna indianer. Eftersom jag inte har någon lösning på de indianer som saknas tvingades jag förra veckan hyra ut min dotter till en spanjor för de sextiofyra pesos jag saknade. Den här veckan vet jag inte vad jag ska göra – utom att hänga mig.”

Dödens berg slukade indianerna

För de indianer som kom till Potosí väntade ett helvete. Den spanske gruvägaren Luis Capoche skrev: ”Det sker ofta att de för ner döda arbetare och andra med krossade skallar och brutna ben från berget. Och varje dag uppstår skador i silververken.”

I gruvgångarna vidtogs inte ens de mest grundläggande säkerhetsåtgärder, för spanjorerna vågade sig aldrig själva ner där och de brydde sig inte om hur många indianer som fick sätta livet till.

När den spanske inspektören Francisco de Ornuño granskade förhållandena blev han förfärad.

Gruvägarna hade beordrat indianerna att utvidga gruvgångarna åt alla håll, vilket innebar att det hade bildats en enorm grotta utan någon form av förstärkning.

Francisco de Ornuño, som insåg att gruvan riskerade att kollapsa vilket ögonblick som helst, gav order om att den omedelbart skulle stängas.

Ingen lydde emellertid hans order. Som förutsagt rasade gruvan två dagar senare och samtliga tjugoåtta indianer i arbetslaget begravdes levande.

Ägarna slapp undan med böter, som delades mellan den spanske kungen och änkorna. Även fallolyckor var vanliga. En präst som missionerade bland indianerna förklarade hur det kom sig: ”Stegarna i gruvschakten har inga avsatser, vilket är absolut nödvändigt för en indian som har klättrat upp trettio meter, fastklamrad vid ett rep utan någonstans att stanna och hämta andan.”

Även nere i Potosí dog mängder av arbetare, som ett icke namngivet ögonvittne förklarade: ”Fyra indianer dog i stenkrossarverkstaden när en vägg kollapsade och krossade dem med sin tyngd. I en annan verkstad miste en indian livet när han kravlade upp från stenkrossen och fick en axel i huvudet, som splittrade det i flera stycken.”

Även om en arbetare överlevde sitt obligatoriska år i Potosí var han ofta skadad för livet. Många fick bestående men.

Somliga förstörde ryggen genom att bära sten eller fick stendamm i lungorna. Till det kom skadorna av att bearbeta silvret med kvicksilver och andra giftiga ämnen.

Värst var det emellertid för de arbetare som slet i en gruva i Huancavelica, tvåhundra mil nordväst om Potosí. Den försåg alla vicekungadömets gruvor med kvicksilver.

Huancavelica blev snabbt känd som la mina de la muerte, ”dödens gruva”.

Den dagliga hanteringen av kvicksilver gjorde att arbetarna förlorade hörseln, synen och talförmågan. De drabbades av njursvikt och huden började trilla av. Efter det väntade bara döden.

Potosí lockade äventyrare

Hur farligt livet än var i Potosí och oavsett hur många som dog lockade staden till sig äventyrare, för som en av Potosís spanska invånare skrev: ”Varje dag ser man här i trakten äventyrare som blir rika på gruvorna. Han som i går inte ens hade råd att äta kan i morgon äga en halv miljon pesos.”

Äventyrslystna spanjorer och fattiga lycksökare strömmade till Potosí, trots att det krävdes tillstånd för att få lov att resa till staden.

Det kravet struntade de flesta i. Fartyg som lade till i sydamerikanska hamnar miste ofta flera besättningsmedlemmar, som gav sig av till den berömda gruvstaden.

En av Potosís invånare konstaterade att det verkade som om ”landet svällde upp med rotlösa människor som kom från Spanien till staden, slutdestination för alla fattiga”.

Förutom de många äventyrare som sökte sig till staden för att tjäna pengar kom det årliga tillskottet av tusentals tvångsarbetande indianer.

Dessa så kallade mitayos fick utföra det allra tyngsta och farligaste arbetet, medan europeiska äventyrare blev arbetsledare eller intog de poster som krävde kännedom om utvinningsprocessen.

Det var till exempel en europé som räknade ut hur mycket kvicksilver man behövde tillsätta i bassängerna innan indianerna kunde börja trampa runt i dem.

De indianer som överlevde ett helt år i Potosí stannade ofta kvar i staden. Många av dem hade satt sig i skuld och kunde därför inte resa hem.

De dränkte sina sorger i den alkoholhaltiga drycken chicha.

Potosí blev därför en brutal stad präglad av våld och fruktan.

Den snabba befolkningstillväxten i Potosí fick även andra konsekvenser.

Levnadsförhållandena var undermåliga och arbetarna bodde ofta trångt i små kalla hyddor, där sjukdomar spred sig med blixtens hastighet.

Toledo hamnade bakom galler

I Madrid var alla i kungens råd mycket nöjda med vicekung Toledos arbete.

Mellan åren 1569 och 1580 ökade silverproduktionen i Potosí kraftigt och staden fick en egen myntfabrik som präglade spanska realer i stället för att skicka hem silvret i form av tackor till Spanien.

Även tvångskristnandet av indianerna, en annan av vicekungens officiella plikter, gjorde framsteg.

Toledo kunde dessutom visa upp ett flertal nybyggda kyrkor, kloster, skolor och sjukhus i vicekungadömets städer.

Han lyckades också genomföra en omfattande tvångsförflyttning av hela 1,4 miljoner urinvånare från deras utspridda småbyar i bergsområdena till åttahundrafyrtio större städer på låglandet.

I städerna var invånarna lättare att få tag på när den årliga kvoten av tvångsarbetare skulle fyllas och det underlättade även för skatteindrivarna att driva in de betydande summor som manliga urinvånare var tvungna att betala i skatt till spanjorerna.

Toledos framgångar gjorde att han satt ovanligt länge som vicekung.

Medan hans åtta företrädare regerade Sydamerika i två till fem år innehade han imperiets viktigaste post i elva år och tio månader.

Hemma i Spanien baktalade adelsmän med ambitioner emellertid Toledo för att själva kunna bli vicekung.

Vicekungen av Peru tog emot en furstlig betalning av kungen för att styra den enorma kolonin.

I gengäld fick han inte bedriva handel eller skaffa sig extra intäkter på något annat vis medan han innehade posten, en regel som införts för att förebygga korruption i kolonierna.

Toledos motståndare spred rykten om att vicekungen behöll stora mängder silver från Potosí och följaktligen lurade kungen.

År 1581 kallades Toledo därför tillbaka till Spanien och kastades i fängelse. Året därpå dog han bakom galler.

Potosís silverproduktion fortsatte att öka och staden växte. År 1625 hade den hundrasextiotusen invånare, trettiotusen fler än imperiets huvudstad Madrid.

Trots att mängden silver i Cerro Rico minskade under 1700-talet slapp urinvånarna inte slava som mitayos. Först när det spanska imperiet började krackelera släpptes de fria.

År 1812 hörsammades slutligen deras protester och mitasystemet avskaffades.

Tolv år senare fick Spanien ge upp vicekungadömet Peru, som lösgjorde sig efter ett långt och blodigt inbördeskrig och delades upp i länder som Peru, Ecuador, Bolivia och Colombia.