De röda miljonärerna

Rika stammedlemmar mördades en efter en

På 1920-talet utspelades ett mordmysterium i den amerikanska delstaten Oklahoma. Alla offren var så kallade röda miljonärer, amerikansk urbefolkning som tillhörde folket osage, som ägde ett stort antal oljefält. Långt om länge löste emellertid FBI mordgåtan.

På 1920-talet utspelades ett mordmysterium i den amerikanska delstaten Oklahoma. Alla offren var så kallade röda miljonärer, amerikansk urbefolkning som tillhörde folket osage, som ägde ett stort antal oljefält. Långt om länge löste emellertid FBI mordgåtan.

Library of Congress

Gamarna kretsar illavarslande på himlen när Mollie Burkhart och hennes syster Rita Smith närmar sig flodbrädden, där det ligger ett ruttet lik med ett skotthål i nacken.

Deras storasyster har varit försvunnen i en vecka och de två osagekvinnorna har kallats hit av sheriffen för att identifiera liket som nyligen hittats.

Stanken sticker i näsborrarna när Mollie lutar sig fram och ser på den döda personen. Ansiktet är oigenkännligt, men en traditionell poncho täcker kroppen. Det är hennes systers poncho.

Ritas make Bill öppnar likets mun med en gren. Solljuset får guldplomberna i munnen att glänsa.

”Jo, det är Anna”, konstaterar Bill.

När de två systrarna lämnar flodbrädden behöver de stöttas av sina respektive, Bill Smith och Ernest Burkhart.

Kalendern visar den 28 maj 1921 och klappjakten på osage har just börjat. Mordet på Anna ska visa sig bli bara det första av många i stammens reservat i den amerikanska delstaten Oklahoma.

I början av 1900-talet är osage världens rikaste befolkningsgrupp, detta tack vare oljan under deras mark. Rikedom är emellertid inte riskfri.

Mollie Burkhart, porträtt

Mollie Burkhart förlorade sina närmaste familjemedlemmar, en efter en. Det var nära att även hon själv miste livet.

© Bettmann/Getty Images

Fler lik dyker upp

Osage blev rika av en slump.

Stammen bodde ursprungligen vid Missourifloden i Kansas, men på 1870-talet fördrev USA:s kavalleri dem till ett stenigt reservat i granndelstaten Oklahoma.

Genom en ofattbar tur såg naturen till att kompensera dem lite grand för orättvisan genom att låta enorma mängder olja spruta upp ur marken under deras reservat. Plötsligt var stammens medlemmar stenrika.

När Anna Brown mördades gick oljepumparna dygnet runt i osages reservat och tack vare det svarta guldet var stammens drygt 2 000 registrerade medlemmar rika.

Pengarna från oljeutvinningen fördelades jämnt mellan alla som hade osageblod i ådrorna. Under tiden såg Oklahomas vita nykomlingar avundsjukt på.

Vissa tjänade bra på att sälja lyxvaror till de infödda amerikanerna, medan andra försökte roffa åt sig av deras rikedomar genom kriminalitet.

Osage, karta

Osage tvångsförflyttades till det rödmarkerade området på kartan.

© Shutterstock

Den steniga marken var värd en förmögenhet

Osage tvångsförflyttades till ett område som visade sig ha några av USA:s största fyndigheter av olja och gas.

Osage var ursprungligen prärieindianer som levde i områdena nära Missouriflodens södra delar.

I flera omgångar fördrev emellertid den vita befolkningen dem från sina förfäders hemland. År 1871 tvångsförflyttades osage slutligen till det ogästvänliga nordöstra Oklahoma.

Den steniga marken i det nya reservatet bjöd emellertid på en överraskning.

År 1896 sköt olja upp ur marken och stammens nya reservat visade sig ha några av USA:s största fyndigheter av olja och gas.

Eftersom osage hade varit förutseende nog att få inskrivet i det territoriella avtalet med regeringen att ”olja, gas, kol eller andra mineraler i marken ... tillhör osage” innebar det att rikedomarna inte kunde tas ifrån dem.

I början av 1920-talet gav utvinningen osage årliga intäkter på 30 miljoner dollar, som fördelades lika mellan stammens cirka 2 200 medlemmar.

Det innebar att varje person fick motsvarande 1,7 miljoner kronor om året, vilket gjorde dem till planetens rikaste befolkningsgrupp per invånare.

Några av de välbärgade stammedlemmarna var Mollie, Rita och deras mamma Lizzie Q. Kyle, som nu också ärvde Annas del av oljeintäkterna.

Pengarna betydde emellertid ingenting för familjen, som kände djup sorg på Annas begravning. Tårarna rann nedför kinderna på de tre kvinnorna när kistan bars ut ur kyrkan av Ernest och Bill, två av många vita män i området som gift sig med osage.

Ernests onkel William Hale, som var en nära vän till familjen, var kistbärare.

Mollies sorg lindrades inte på något vis när hon några veckor senare fick veta att de lokala myndigheterna inte hade för avsikt att gå vidare med utredningen av mordet. Spåren tycktes inte leda någonvart.

Trots att en man också hittades mördad samma dag som Anna, registrerades de två dödsfallen snart som begångna ”av en okänd gärningsman”.

Tragedin blev än värre för Mollie när hennes mamma dog två månader senare efter en tids förvärrad sjukdom.

Mollies svåger Bill undrade över de märkliga dödsfallen. Han var övertygad om att Lizzie hade blivit förgiftad.

Svartvit bild av osagemiljonär

De vita var väldigt avundsjuka på osages extravaganta livsstil.

© Historical/Getty Images

Oljepengarna lades på palats, kläder och bilar

Osage blev världens rikaste befolkningsgrupp, eftersom det fanns stora mängder olja i marken under deras reservat. Vissa vita var väldigt avundsjuka och ville åt osages pengar.

Osages oljeintäkter användes för att bygga mondäna palats, i vilka mexikaner eller afroamerikaner arbetade som tjänstefolk.

Osage körde även omkring i dyra bilar med privatchaufförer bakom ratten på de asfalterade vägarna i osages huvudstad Pawhuska, som var full av restauranger, operahus och poloplaner.

Enligt en skribent flanerade osagekvinnor omkring med smycken och franska modeplagg, som om ”vackra parisiska damer råkat förirra sig in i den lilla reservatstaden”.

Trots att osage levde gott på oljan fanns det begränsningar för många av dem.

Den amerikanska regeringen hade nämligen krävt att myndigheten Bureau of Indian Affairs skulle peka ut invånare som var ”oförmögna” att förvalta sina pengar.

Dessa individer tvingades ha en vit förmyndare som godkände deras konsumtion. Inte sällan tog förmyndarna, som var framstående invånare i området, bra betalt för sina tjänster – eller spenderade rentav delar av osages förmögenhet för egen del.

Den stora bulldoggen till man fortsatte prata om sina teorier, vilket fick Mollie att anlita en privatdetektiv. Hon utlovade även en belöning på 2 000 dollar för avgörande spår i fallet Anna. Det samma gjorde Ernests onkel, en särskilt inflytelserik invånare som blivit förmögen på boskapsuppfödning.

”Vi måste få stopp på den här blodiga affären”, dundrade onkel Hale.

Medan detektiverna tog itu med utredningen dog fler ursprungliga amerikaner under loppet av år 1922. Kärnfriska män och kvinnor avled plötsligt, men inga toxikologiska undersökningar gjordes.

”Sammansvärjning anses ligga bakom mord på rika indianer”, stod det i morgontidningen Washington Post när morden med tiden blev omskrivna i hela USA.

I februari 1923 hittades liket av den 40-årige stammedlemmen Henry Roan, Mollie Burkharts exman och en god vän till William Hale. Henry hade skjutits i nacken, precis som Anna.

”Om jag säger något är mitt liv inget värt.” Ett vittne, som inte ville uttala sig för FBI

Mordet fick återigen känslorna att svalla inom Mollie, och bara en månad senare tvingades den 35-åriga kvinnan genomleva en ny mardröm.

En natt när hon och Ernest låg i sängen hördes en kraftig explosion. På håll såg Mollie himlen lysas upp. Ernest drog på sig byxorna och rusade iväg mot branden.

”Det är Bill och Rita Smiths hus!” utbrast andra invånare som kom springande.

Huset var emellertid borta, söndersprängt tillsammans med de boende.

”Slamsor av dem hittades senare på ett hus 100 meter bort”, konstaterade en utredare.

Mollie hade nu förlorat även sin andra syster och sin svåger. Hon var väl medveten om att hon själv levde på lånad tid.

FBI kommer till territoriet

På våren 1923 var osage ”paralyserade av skräck”, som en besökare uttryckte det. De lät installera elektrisk belysning utanför sina hem för att eventuella inkräktare skulle synas.

Dödssiffran var uppe i över 20 stammedlemmar. Därutöver hade en vänlig vit advokat som försökt hjälpa osage med ärendet dödats med 20 knivhugg.

Nordstatssoldater, illustration

Soldater hämnades på shoshoner vid en massaker år 1863.

© National Guard Heritage Paintings

Urbefolkningen led i århundraden

När européerna kom till Nordamerika på 1500-talet gjorde de allt för att utnyttja, lura och döda kontinentens urbefolkning. Det här är bara några av de många illdåd som begicks.

1723
Britter betalade för skalpar
När Nordamerika var brittiskt införde Massachusetts en belöning på medlemmar av den amerikanska urbefolkningen. Kolonin betalade 100 pund för en mans skalp och 50 om skalpen tagits från en kvinna eller ett barn.

1830
Lag om tvångsförflyttning
Kongressen röstade igenom en lag om att USA:s urbefolkning skulle flyttas. Under de följande 20 åren tvångsförflyttades 100 000 personer till prärien väster om Mississippifloden.

1848
Guldfeber ledde till hungersnöd
När Kalifornien invaderades av guldgrävare förlorade urbefolkningen möjligheten att odla och fiska.

1863
Straffexpedition slutade med massaker
Kavalleriet ville straffa shoshonerna, som misstänktes för att ha stulit boskap från farmare i Idaho. Vid Bear River massakrerades över 250 män, kvinnor och barn.

1868
Siouxer lurades
Regeringen hade lovat att Black Hills i nuvarande South Dakota för alltid skulle tillhöra siouxerna, men den gjorde ingenting för att hindra guldgrävare från att ta över området.

1871
Bisonen utrotades
Präriestammarna var beroende av bisonen, som gav dem kött, kläder och tält. För att svälta dem till underkastelse lät USA:s regering pälsjägare skjuta miljontals bisonar.

Eftersom varken Mollies eller William Hales detektiver hade löst mordmysterierna, beslutade osage att sända bud till Washington för att be om den federala regeringens hjälp. Många trodde nämligen att de lokala myndigheterna samarbetade med mördarna.

På hösten 1923 kom de första FBI-agenterna till osagereservatet, men det var först år 1925, då agent Tom White dök upp, som det skedde ett genombrott i utredningen.

White hade utsetts personligen av J. Edgar Hoover, som ansåg att situationen i Oklahoma var ”akut och svår”. FBI-chefen påpekade dock att ”det finns inga ursäkter för att misslyckas”.

White, som alltid bar kostym och en stor cowboyhatt, kom snabbt fram till att det var något skumt med ärendet. När lokala myndigheter eller privatdetektiver fick upp ett spår dröjde det inte länge förrän de hade släppt det. Sådant skedde oftast om det var någon som hotade dem.

Samtidigt såg White i det tidigare utredningsmaterialet att dokument hade försvunnit, bland annat bevismaterial rörande mordet på Anna, och att ledtrådarna pekade i alla möjliga riktningar.

Vissa vittnen påstods ha ljugit, medan andra inte vågat uttala sig.

Agent Thomas Bruce White

Agent Tom White bar alltid kostym och cowboyhatt.

© www.findagrave.com/memorial/106328275/thomas-bruce-white

Nätet av lögner och de föga informativa källorna gjorde att White valde att använda sig av agenter som verkade under täckmantel. I hemlighet skulle de få ut information ur folk i den till synes slutna vita delen av samhället.

Onkel Hale misstänks

Medan Whites förklädda mannar skaffade sig nya kunskaper grävde FBI-agenten djupare i mordfallen.

Gemensamt för nästan alla offer var att de var välbärgade osage, så gärningsmannens motiv skulle kunna vara hat mot osage eller ett försök att tjäna pengar på dödsfallen.

Med hjälp av en av de hemliga agenterna, som i sin roll som kringresande försäljare pumpade invånarna i området på information, fick White på sommaren 1925 fram viktig information.

William Hale ”styr allt”, sa en vit kvinna, som också berättade att den lille glasögonprydde boskapsuppfödaren tidigare hade gjort sig skyldig till försäkringsbedrägeri genom att bränna en stor del av sin egen mark, vilket hade gett honom 30 000 dollar.

White grävde vidare i Hales intressen och fick veta att boskapsuppfödaren faktisk hade tjänat ekonomiskt på att hans vän Henry Roan blivit skjuten i nacken.

William Hale stod nämligen som Henrys förmånstagare i dennes livförsäkring och tjänade därför 25 000 dollar på mordet.

Kungen av Osage Hills

Ingen vågade stöta sig med boskapsuppfödaren William Hale, som var känd som ”Kungen av Osage Hills”.

© Bettmann/Getty Images

Trots detta uppenbara motiv hade varken sheriffen eller någon annan ordningens upprätthållare i trakten utrett Hale, som var känd som ”Kungen av Osage Hills”.

Pengaspåret ledde White vidare till de många blodiga dödsfallen i Mollie Burkharts familj. Den efterlevande kvinnan hade ärvt Anna Browns, Rita Smiths och Lizzie Kyles oljeandelar, som tillsammans med hennes egen andel gav henne intäkter på över 50 000 dollar om året, motsvarande närmare sju miljoner kronor omräknat i dagens penningvärde.

Om även Mollie miste livet skulle förmögenheten tillfalla Ernest Burkhart, William Hales nevö.

Av sina informanter fick White veta att Ernest Burkhart var ”helt i Hales våld” och att onkeln var ”kapabel till vad som helst”. Utredningsledaren blev därför övertygad om att de många morden i osagereservatet var orkestrerade av områdets vite mogul, som genom sin nevö ville skaffa sig ännu större rikedomar.

FBI-agentens problem var bara att ingen i osagereservatet tycktes våga ange Hale.

Nevön bryter ihop

I jakten på avgörande vittnen hittade White flera kriminella individer som kanske hade begått några av morden. I flera fall visade det sig emellertid att de eventuella lejda mördarna senare själva hade likviderats.

Och om de var vid liv teg de som muren.

”Om jag säger något är mitt liv inget värt”, sa en gängmedlem som White kom i kontakt med.

”Ernest, jag har berättat allt om dig.” Blackie Thompson, år 1926

Till slut lyckades emellertid White få en kriminell person vid namn Blackie Thompson att tala. Thompson satt inne för bankrån, men före rånet hade fått ett erbjudande från Hale och Ernest Burkhart om att spränga Bill och Rita Smiths hus i luften.

Bankrånaren kunde användas i ett spel som skulle få Ernest Burkhart att prata. Mollies man och Hales nevö var nämligen ”mannen som skulle knäckas”, det var agenterna överens om.

”Vi vill prata med dig om mordet på Bill Smiths familj och Anna”, började White efter att i januari 1926 ha kallat in Ernest till förhör.

Ernest vägrade dock säga någonting under det första dygnet. Hale hade sett till att både nevön och han själv hade alibi. När White ledde in Blackie Thompson i förhörsrummet blev emellertid Ernest nervös.

”Ernest, jag har berättat allt om dig”, sa Thompson.

Nästa dag klarade Ernest inte att stå emot längre. Han berättade för White att han alltid hade sett upp till Hale och betraktat honom som sin extrapappa. När onkeln tänkte ut planen kunde Ernest inte säga nej: ”Jag är så trött på alltihop … Jag vill erkänna allt jag gjorde.”

Osagekvinnor i päls

Enligt en skribent flanerade osagekvinnor runt med smycken och franska modeplagg, som om ”vackra parisiska damer råkat förirra sig in i den lilla reservatstaden”.

© Library of Congress

Ernest förklarade att han själv hade ringt till Hales lejda mördare kvällen då Mollies syster och svåger skulle sprängas i luften. Och i samband med mordet på Anna Brown hade onkeln fått en brottsling vid namn Kelsie Morrison, som var skyldig Hale pengar, att skjuta Anna.

Hale hade personligen gett honom vapnet och som betalning efterskänkt Morrisons skuld och gett honom ytterligare 1 000 dollar för ett väl utfört arbete.

Hale slipper undan galgen

I juni 1926 dömdes Ernest Burkhart till livstids fängelse och straffarbete för medverkan till mord, men William Hale vidhöll sin oskuld, vilket han gjort ända sedan han greps efter sin nevös medgivanden.

På grund av juridiska komplikationer – som skulle säkerställa en federal process mot Hale, så att hans lokala inflytande inte kunde påverka rättegången – ställdes ”Kungen av Osage Hills” inför rätta först i juli 1926. Processen rörde enbart mordet på Henry Roan.

Hale dök upp i rätten med sitt sedvanliga självsäkra leende, som dock stelnade när hans nevö intog vittnesbåset och berättade att Hale hade planerat mordet på sin vän.

Onkeln ville först döda Roan med förgiftad alkohol, men han anlitade i stället John Ramsey för att skjuta honom.

Juryn dömde Hale för överlagt mord, men trots att en sådan dom normalt medförde dödsstraff, valde de tolv vita jurymedlemmarna att bara ge boskapsuppfödaren livstids fängelse – utan tvivel för att offret tillhörde USA:s urbefolkning.

William Hale dömdes bara för mordet på Henry Roan, eftersom myndigheterna var till freds med att Hale och hans sammansvurna fått livstidsdomar.

Därför satt boskapsuppfödaren inte heller på de anklagades bänk när den lejda mördaren Kelsie Morrison ett år senare dömdes för mordet på Anna Brown.

Trots att Hale inte dömdes för de övriga morden räknades osageprocessen som en stor triumf, även om FBI i princip inte heller hade kopplat Hale till alla de 24 mord som begicks på osage mellan åren 1921 och 1925.

J. Edgar Hoover

Från år 1924 var J. Edgar Hoover chef för Bureau of Investigation, föregångaren till FBI.

© George Rinhart/Getty Images & Shutterstock

Endast FBI hade den makt och de resurser som krävdes för att lösa fallet

Först när FBI tog över utredningen av osagemorden gick utredningen framåt. Ärendet blev ett bevis på att en professionell enhet kunde vara en fördel i fall där lokala myndigheter misslyckades.

Femton år före mordvågen i osagereservatet inrättades Bureau of Investigation, FBI:s föregångare.

J. Edgar Hoover blev chef för säkerhetspolisen år 1924. Den med tiden mycket inflytelserika chefen ville använda osagemorden som ett exempel på vad hans polisorganisation kunde uträtta.

Med sitt professionella och objektiva förhållningssätt till morden hade FBI avsevärt bättre förutsättningar att lyckas med utredningen.

De lokala myndigheterna i form av sheriff, poliser och samhällsledare var indragna i ett nät av väntjänster, korruption och inte minst rädsla för ”kung” William Hale, som förhindrade utredningen. Flera av dem hade exempelvis fått sina ämbeten tack vare Hale.

Den typen av band var inget som FBI påverkades av. Byråns möjlighet att använda sig av hemliga agenter blev också avgörande.

I rollerna som boskapshandlare, oljeman, naturläkare och försäljare var de hemliga agenterna viktiga för att dyrka upp det slutna samhället.

Fallet demonstrerade därmed behovet av att ha en nationell federal polis.

Triumfen kändes bitterljuv för Mollie Burkhart, som hade förlorat hela sin familj och blivit förd bakom ljuset av sin man.

Hon var dock vid liv, trots att hon under månaderna före Ernests gripande hade blivit allt sämre av sin diabetes.

Hennes insulin hade troligen tillsatts små doser gift, för när hon blev inlagd på sjukhus medan Ernest och Hale var åtalade blev hon bra igen.

Mollie dog år 1937, vid 50 års ålder. Därmed slapp hon uppleva Hales villkorliga frigivning redan år 1947.

”Han borde ha hängts för sina brott”, löd en osagehövdings bittra kommentar.

I stället levde Hale de sista 15 åren av sitt liv i frihet. Han fick dock inte lov att besöka Oklahoma. Enligt släktingar kom han ändå vid ett tillfälle dit och fällde då kommentaren: ”Om den där jävla Ernest bara hade hållit käften, så hade vi varit rika i dag.”

Efterskrift: För att hindra vita personer från att spekulera i att döda osage för att ta över deras oljeandelar fick osage efter mordfallen kongressen att stifta en lag om att endast invånare med minst hälften osageblod i ådrorna fick lov att ärva oljeandelar. I dag uppgår antalet osage till närmare 24 000. De tjänar årligen motsvarande hundratals miljoner kronor på oljeborrningarna i sitt reservat.