I böcker och filmer röker Nordamerikas urbefolkning ofta en så kallad fredspipa för att befästa fredsavtal.
I själva verket var bruket av fredspipor betydligt mer avancerat. Prärieindianer rökte pipa i många olika sammanhang.
Hur fredspipor användes kunde variera från område till område. Även besläktade stammar hade egna piptraditioner. Gemensamt för dem alla var dock att fredspipa röktes för att markera särskilda händelser, till exempel ett handelsavtal eller ett för stammen viktigt beslut.
Fredspipan röktes emellertid flitigast vid religiösa ceremonier. Då blåste deltagarna ut stora rökmoln, som enligt urbefolkningens tro skulle föra upp bönerna till andarna.
Att fredspipan hade särskilt stor betydelse för urbefolkningen kunde den franske jesuitmunken Jacques Marquette, som reste i Nordamerika i slutet av 1600-talet, konstatera.
Enligt Marquette hade urbefolkningen så stor respekt och vördnad för fredspipor att krig mellan stammarna genast avbröts när en pipa fördes in på slagfältet.
Pipans utseende varierade också mellan stammarna. Vissa var korta och enkla, medan andra var överdådigt utsmyckade med bland annat fjädrar, päls, pärlor och snidade mönster med särskild betydelse för stammen.
På samma sätt var det olika vad som röktes i pipan. Stammarna i östra Nordamerika rökte tobak, medan stammarna i landets västra del bolmade på örter, bark och blad av olika slag.
LÄS OCKSÅ: USA:s tio mest kända urfolk