I nordöstra Amerika stötte européerna på stammar som hade gått ihop i ett starkt förbund.
Indianernas FN inspirerade USA – IROKESER
Inte alla indianer levde i små klansamhällen, som konstant krigade mot varandra. I stora delar av nordöstra Amerika rådde det fred, när européerna kom dit.
Freden var ett resultat av det så kallade irokesförbundet – en sammanslutning av mohawkstammen och fem andra irokesisktalande folk.
Förbundets beslut fattades av femtio så kallade fredshövdingar, som möttes i ett långhus. Hövdingarna utsågs av kvinnorna, som hos irokeserna hade arvsrätten.
Enligt indianernas legender grundades förbundet på 1500-talet av medicinmannen Hiawatha och profeten Deganawida, som i en syn hade sett de olika stammarna förenade under ett stort fredsträd.
En del historiker anser att George Washington och de övriga grundarna av USA fick inspiration av irokesförbundet, när de skrev USA:s författning.
Hos irokeserna var makten till exempel delad mellan två kamrar, och enligt reglerna var det förbjudet för en hövding att ha två ämbeten samtidigt i förbundet.
Hopi använde stegar för att komma in genom de högt placerade dörrarna till sina hus.
Städer sköt upp i öknen - PUEBLOINDIANER
De spanska soldaterna spärrade upp ögonen, när de på 1500-talet nådde öknarna i dagens Texas och New Mexico. Längs Coloradofloden och Rio Grande såg de städer med upp till sex våningar höga hus.
På spanska kallas byar ”pueblos”, och de stammar som bodde i samhällena kallades därför puebloindianer. Vad spanjorerna inte visste var att indianerna tillhörde olika stammar.
Såväl zuni som hopi och kewa högg ut sina bostäder ur porös sandsten eller använde en blandning av lera och halm för att bygga sina städer.
Av rädsla för fientliga angrepp hade de hus som utgjordes av ett våningsplan, små fönster och inga dörrar. I stället klättrade de boende ner genom ett hål i taket med hjälp av långa stegar.
Det platta taket på ett hus utgjorde golvet i huset ovanpå eller en terrass till detta, för våningsbygget var i regel anlagt som en stor trappa uppför en bergssida.
Kvinnorna byggde husen, medan männens uppgift var att skaffa de tunga bjälkar som höll upp taket. Bjälkarnas ändar stack ut genom väggarna, så att de kunde användas för att torka kött, frukt och grönsaker på.
Navajo-churro-baggar har ofta fyra horn.
Får blev populära – NAVAJO
Indianerna blev förtjusta i de husdjur som spanska kolonisatörer hade med sig, när de under 1500- och 1600-talet trängde in i Nordamerika.
Hästen användes som dragdjur vid jakt och i krig, men enstaka stammar tog även till sig får och getter. Mest känd är navajos fåruppfödning.
Navajo var krigiska jägare och samlare, tills de blev fredliga fåruppfödare. De fördragsamma djuren kunde överleva i öknen, där navajo levde, och försåg indianerna med kött, mjölk och ull.
I synnerhet sistnämnda var en viktig råvara för navajo, som vävde färggranna filtar och kläder av ullen.
År 1885 tillverkade amerikanska etnologer denna kopia av en ojibwanäverremsa.
Skrev komihåglappar på remsor av bark - OJIBWA
Ojibwaindianerna i dagens Minnesota och Wisconsin ristade tecken på baksidan av björknäver. Tecknen bildade inte ord, utan återgav till exempel djur och historiska personer och användes som komihåglappar.
Som många andra indianstammar återberättade ojibwa sekelgamla berättelser om hjältedåd, katastrofer och livets ursprung enligt deras tro.
Näverlapparna hjälpte berättaren, som oftast var medicinman eller schaman, att memorera långa berättelser.
Komihåglapparna var lätta att tillverka: Indianerna rev av barken från björkar på våren, när träden var fulla av sav och barken därmed var extra mjuk och smidig.
Tecknen ristades in med en spetsig benbit, varpå näverstycket rullades ihop till en så kallad wiigwaasabak (skriftrulle).
När näverrullarna hade torkat kunde de bevaras i årtionden och de förnyades först när de höll på att falla sönder av ålder. I regel läste man tecknen från vänster till höger.
Cherokeserna jagade med blåsrör, men bedövade också fisk i mindre vattendrag med gift.
Jägare fällde bytet med blåsrör – CHEROKESER
Även om Nordamerikas vanligaste jaktvapen var pilbågen, fällde indianerna sina byten med allt från spjut och klubbor till snaror. Cherokesernas specialitet var blåsrör, som användes för att fälla djur som kaniner, fåglar och ekorrar.
De upp till två meter långa rören tillverkades av bambuliknande vass, som växte naturligt i cherokesernas skogar. Pilarna var av hårt trä och en halv meter långa.
I änden hade de i regel en tofs av tisteldun, som fungerade som en propp, när jägaren blåste i röret. I luften gav tisteldunet stadga åt pilen, så att den flög rakt.
Blåsrör var många cherokespojkars första vapen, och jakten på smådjur fungerade som träning, innan de fick delta i storviltjakt.
Till skillnad från sydamerikanska indianer doppade cherokeserna inte sina pilar i gift, utan smög i stället nära bytet.
Ju längre blåsröret var, desto mer precist träffade pilen. En skicklig jägare kunde fälla ett byta på tjugo meters avstånd.
En mojavehövding med vardagsmålning i ansiktet.
Bar hud täcktes med starka färger – MOJAVE
Till skillnad från de flesta andra stammar målade mojaveindianerna sig inte enbart, när de skulle ut i krig, utan även till vardags.
Stammen levde längs Coloradofloden nära Mojaveöknen, och på grund av värmen var indianerna väldigt lätt klädda.
Både män och kvinnor dekorerade de delar av kroppen som inte täcktes av ett ländkläde eller en kjol.
Röda, svarta och vita färger tillverkades av lera, mineraler och växtdelar och smordes i ansiktet samt på armar och ben. I ansiktet hade män och kvinnor även tatueringar med geometriska mönster.
Mojave var avvikande på flera sätt:
När mojaveindianerna skulle korsa Coloradofloden använde de inte kanoter, utan stakade sig fram på timmerflottar byggda av stora knippen av vass.
Medan de flesta indianstammar hade mockasiner av djurhudar på fötterna, bar mojave luftiga sandaler eller så gick de barfota.
Både män och kvinnor höll sitt hår blankt genom att regelbundet tvätta det med schampo tillverkat av bark.
Spelarna fick inte slå varandra med staven, men annars var nästan allt tillåtet under indianernas lacrossematcher.
Sjuåriga pojkar lekte krig – MANDAN
Indianerna levde ett hårt liv och tillbringade de flesta av sina vakna timmar med att skaffa mat. Trots det hade de tid att leka.
Flera stammar väster om Klippiga bergen spelade lacrosse – ett mellanting mellan handboll och hockey, med en särskild klubba för att slå bollen.
Ett antal andra spel och lekar utövades flitigt av indianerna. År 1841 skrev målaren George Catlin, som reste runt på prärien och avbildade stammarna: ”Mandanpojkarnas fingerade krig är en viktig del av deras regelbundna motion.”
Under sommarperioden väcktes stammens pojkar i åldern 7–15 i soluppgången och samlades på slätten utanför lägret. De delades in i två grupper, och varje ”armé” fick därefter lektioner i stridsteknik av en erfaren krigare, som sedan ledde sina styrkor under ”slaget”.
Pojkarna stred nakna och använde leksaksbågar med trubbiga pilar mot sina fiender. Enligt Catlin sprang alla lekens deltagare runt med en toupé av gräs, så att de kunde låtsas som om de tog varandras skalp, när fienden besegrats.
Majs gav indianerna mat till vintern. Kornen torkades, maldes till mjöl och kokades till majsbröd.
Indianerna odlade jorden - IROKESER
Talrika indianska folk var bönder, som odlade jorden. Irokesstammar som mohawk, seneca och oneida kallade majs, bönor och squash för ”de tre systrarna”, eftersom grödorna kunde sås på samma mark.
Medan bönstjälkarna ringlade sig uppför de höga majsstjälkarna för att komma åt solljuset trivdes squash i halvskuggan vid marken. Åkrarna behövdes inte rensas från ogräs, eftersom ”de tre systrarna” kvävde all annan vegetation.
Plantorna delade på sol och näring och tillät irokeserna att skörda betydligt mer föda per hektar än exempelvis bönderna i 1600-talets Europa.
Längre västerut utnyttjade puebloindianerna att enorma mängder smältvatten från bergen fick Coloradofloden att svämma över sina bräddar varje vår.
I det näringsrika slam som lämnades kvar planterade puebloindianerna ”de tre systrarna”. Andra stammar odlade solrosor, tobak och chili.
Flöjtspel var vägen till en squaws hjärta – FOXSTAMMEN
Indiansk musikkultur var mycket mer än mullrande trummor och segersånger vid lägerelden. Hos foxindianerna och flera andra stammar var flöjtspel en viktig del av en lyckad uppvaktning.
När en ung man blev intresserad av en kvinna i giftasmogen ålder visade han sina avsikter genom att spela för henne på en ne ni gwe i – en kärleksflöjt.
Kvinnan uppvaktades inte enbart på dagen, när hon till exempel tvättade kläder i floden, utan även på natten, då hennes kärlekskranke och hoppfulle friare satt och spelade på behörigt avstånd från hennes föräldrars bostad.
Enligt seden skulle kvinnan ignorera friarens närmanden i dagar. Om hon en vacker dag vände sig om och log mot honom var det dock ett tecken på att hon var intresserad. Då fick friaren sätta igång med att övertyga hennes föräldrar om att han skulle bli en god make.
