Städer sköt upp i öknen - PUEBLOINDIANER
De spanska soldaterna spärrade upp ögonen, när de på 1500-talet nådde öknarna i dagens Texas och New Mexico. Längs Coloradofloden och Rio Grande såg de städer med upp till sex våningar höga hus.
På spanska kallas byar ”pueblos”, och de stammar som bodde i samhällena kallades därför puebloindianer. Vad spanjorerna inte visste var att indianerna tillhörde olika stammar.
Såväl zuni som hopi och kewa högg ut sina bostäder ur porös sandsten eller använde en blandning av lera och halm för att bygga sina städer.
Av rädsla för fientliga angrepp hade de hus som utgjordes av ett våningsplan, små fönster och inga dörrar. I stället klättrade de boende ner genom ett hål i taket med hjälp av långa stegar.
Det platta taket på ett hus utgjorde golvet i huset ovanpå eller en terrass till detta, för våningsbygget var i regel anlagt som en stor trappa uppför en bergssida.
Kvinnorna byggde husen, medan männens uppgift var att skaffa de tunga bjälkar som höll upp taket. Bjälkarnas ändar stack ut genom väggarna, så att de kunde användas för att torka kött, frukt och grönsaker på.
Får blev populära – NAVAJO
Indianerna blev förtjusta i de husdjur som spanska kolonisatörer hade med sig, när de under 1500- och 1600-talet trängde in i Nordamerika.
Hästen användes som dragdjur vid jakt och i krig, men enstaka stammar tog även till sig får och getter. Mest känd är navajos fåruppfödning.
Navajo var krigiska jägare och samlare, tills de blev fredliga fåruppfödare. De fördragsamma djuren kunde överleva i öknen, där navajo levde, och försåg indianerna med kött, mjölk och ull.
I synnerhet sistnämnda var en viktig råvara för navajo, som vävde färggranna filtar och kläder av ullen.
Jägare fällde bytet med blåsrör – CHEROKESER
Även om Nordamerikas vanligaste jaktvapen var pilbågen, fällde indianerna sina byten med allt från spjut och klubbor till snaror. Cherokesernas specialitet var blåsrör, som användes för att fälla djur som kaniner, fåglar och ekorrar.
De upp till två meter långa rören tillverkades av bambuliknande vass, som växte naturligt i cherokesernas skogar. Pilarna var av hårt trä och en halv meter långa.
I änden hade de i regel en tofs av tisteldun, som fungerade som en propp, när jägaren blåste i röret. I luften gav tisteldunet stadga åt pilen, så att den flög rakt.
Blåsrör var många cherokespojkars första vapen, och jakten på smådjur fungerade som träning, innan de fick delta i storviltjakt.
Till skillnad från sydamerikanska indianer doppade cherokeserna inte sina pilar i gift, utan smög i stället nära bytet.
Ju längre blåsröret var, desto mer precist träffade pilen. En skicklig jägare kunde fälla ett byta på tjugo meters avstånd.
Sjuåriga pojkar lekte krig – MANDAN
Indianerna levde ett hårt liv och tillbringade de flesta av sina vakna timmar med att skaffa mat. Trots det hade de tid att leka.
Flera stammar väster om Klippiga bergen spelade lacrosse – ett mellanting mellan handboll och hockey, med en särskild klubba för att slå bollen.
Ett antal andra spel och lekar utövades flitigt av indianerna. År 1841 skrev målaren George Catlin, som reste runt på prärien och avbildade stammarna: ”Mandanpojkarnas fingerade krig är en viktig del av deras regelbundna motion.”
Under sommarperioden väcktes stammens pojkar i åldern 7–15 i soluppgången och samlades på slätten utanför lägret. De delades in i två grupper, och varje ”armé” fick därefter lektioner i stridsteknik av en erfaren krigare, som sedan ledde sina styrkor under ”slaget”.
Pojkarna stred nakna och använde leksaksbågar med trubbiga pilar mot sina fiender. Enligt Catlin sprang alla lekens deltagare runt med en toupé av gräs, så att de kunde låtsas som om de tog varandras skalp, när fienden besegrats.
Flöjtspel var vägen till en squaws hjärta – FOXSTAMMEN
Indiansk musikkultur var mycket mer än mullrande trummor och segersånger vid lägerelden. Hos foxindianerna och flera andra stammar var flöjtspel en viktig del av en lyckad uppvaktning.
När en ung man blev intresserad av en kvinna i giftasmogen ålder visade han sina avsikter genom att spela för henne på en ne ni gwe i – en kärleksflöjt.
Kvinnan uppvaktades inte enbart på dagen, när hon till exempel tvättade kläder i floden, utan även på natten, då hennes kärlekskranke och hoppfulle friare satt och spelade på behörigt avstånd från hennes föräldrars bostad.
Enligt seden skulle kvinnan ignorera friarens närmanden i dagar. Om hon en vacker dag vände sig om och log mot honom var det dock ett tecken på att hon var intresserad. Då fick friaren sätta igång med att övertyga hennes föräldrar om att han skulle bli en god make.