”Hon föll död ner med ett barn på ryggen”

Den amerikanska armén drev 1838 bort cherokeserna från deras hem i sydöstra USA. John Burnett var en av de soldater som verkställde ordern. På sin 80-årsdag skrev han till sina barnbarn om ursprungsfolkens lidande under det som kallas Trail of Tears – Tårarnas väg.

Den amerikanska armén drev 1838 bort cherokeserna från deras hem i sydöstra USA. John Burnett var en av de soldater som verkställde ordern. På sin 80-årsdag skrev han till sina barnbarn om ursprungsfolkens lidande under det som kallas Trail of Tears – Tårarnas väg.

Flickr.com

USA, 11/12 1890

I dag, den 11 december 1890, är det min födelsedag. Jag fyller 80 år. Jag kom till världen på Kings Iron Works i Sullivan County i Tennessee den 11 december 1810.

Som barn och ung man fiskade jag i Beaver Creek och jag strövade omkring i skogarna, medan jag jagade rådjur, vildsvin och varg.

© Burnett.uk.com

John Greenberry Burnett

Levde: 1810–1893.

Nationalitet: Amerikansk.

Sysselsättning: Lantbrukare, nybyggare och menig i amerikanska armén.

Civilstånd: Gift två gånger och far till nio barn – två flickor och sju pojkar.

Känd för: John G. Burnett och hans ­familj levde ett stillsamt och enkelt liv på den amerikanska prärien. Han är känd enbart för det brev som berättar historien om ursprungsamerikanernas fördrivning – från en av de medverkande soldaternas perspektiv.

Ofta tillbringade jag veckor åt gången ensam i vildmarken utan annat sällskap än mitt gevär, min jaktkniv och den lilla yxa som jag alltid bar i mitt bälte, när jag vandrade i den vilda naturen. Under mina vandringar mötte jag många india­ner från cherokesstammen* och lärde känna dem väl.

*

Cherokeserna är en av de fem stora stammar som levde i sydöstra Nordamerika, när européernas kolonisering inleddes.

När stammen förflyttades var jag en ung man och menig i den amerikanska armén. Jag kände många av indianerna och talade deras språk flytande. Därför skickades jag i maj 1838 till Smoky Mountain Country* som tolk.

Där bevittnade jag verkställandet av amerikansk krigshistorias allra brutalaste order.

*

Great Smoky Mountains är en bergskedja som löper längs gränsen mellan Tennessee och North Carolina. Där bodde cherokeserna.

Jag såg hur de hjälplösa cherokeserna greps, släpades från sina hem och föstes in i inhägnader av soldater med bajonetter på gevären. En kall och regnig morgon i oktober såg jag hur stammens medlemmar föstes in i 645 vagnar, som om de var nötkreatur eller får, och fraktades västerut.

Den sorg som jag upplevde den morgonen kommer jag aldrig att glömma. Hövding John Ross* ledde en bön, och när signalen ljöd, och vagnarna började rulla, reste många av barnen sig upp. Med sina små händer vinkade de farväl – i visshet om att de aldrig skulle återse sina hem.

*

John Ross var hövding över cherokesstammen från 1828 till 1866. Hans morfar var från Skottland, och Ross talade perfekt engelska.

Många av dessa hjälplösa människor hade inte ens med sig en filt, och många hade tvingats lämna sina hem utan några skor på fötterna.

På morgonen den 17 november drabbades vi av ett förfärligt oväder med slask och snö och temperaturer under fryspunkten. Från den dagen, och ända tills vi nådde slutet på den ödesdigra resan, led cherokesstammens folk fruktansvärt. Färden blev en dödens väg.

Orsaken till cherokesstammens lidande är den vite mannens girighet. John G. Burnett.

De fördrivna fick sova i vagnarna och på marken utan några lägereldar att värma sig vid. Jag vet att hela 22 av dem under en och samma natt dog av lunginflammation. Bland de döda var hövding John Ross vackra hustru, som var kristen.

Den ädla kvinnan dog för att hon gav sin filt åt ett sjukt barn. Hon stretade fram genom slasket och snön, fick lunginflammation och gick bort en vinternatt med huvudet vilande på löjtnant Greggs sadelfilt.

Den 28 maj 1830 undertecknade den amerikanske presidenten Andrew Jackson Indian Removal Act. Lagen gjorde det möjligt att avhysa infödda från deras landområden, och den fördrivning som skulle bli känd som Trail of Tears blev ett direkt resultat av lagen.

© Shutterstock

Jag hade vakten den natten då fru Ross dog. På morgonen gav kapten McClelland mig order att hjälpa till med begravningen, som gick till på samma sätt som för alla de andra stackare som hade mött en liknande död.

Den döda begravdes utan kista i en grund grav intill vägen, långt från sitt hem. Därefter fortsatte processionen sin sorgfyllda färd. När den långa, plågsamma resan västerut nådde sitt slut den 26 mars 1839, kantade 4000 gravar sträckan, som gick från foten av Smoky Mountains till det område som nu är känt som indianernas territorium i väster*.

*

Området utgjorde en del av det som i dag är delstaten Oklahoma. Rutten sträckte sig genom 160 mil oländig terräng.

Orsaken till cherokesstammens lidande är den vite mannens girighet. År 1828 sålde en indianpojke en klump guld till en vit handelsman.* Klumpen beseglade cherokesstammens öde.

*

Historien om pojken är en skröna, men det stämmer att ett guldfynd ledde till den våg av fördrivningar som Burnett deltog i.

Kort därefter var landet översållat av beväpnade ligor. De påstod att de kom från regeringen, och struntade i indianernas rättigheter, trots att indianerna var markens rättmätiga ägare.

Män hämtades medan de arbetade på fälten. Kvinnor släpades från hemmen av soldater, vars språk de inte förstod. Barn skildes från föräldrarna och gamla drevs framåt med bajonetter.

I ett hem hade ett barn dött natten före fördrivningen. Barnet låg på en björnfäll, medan kvinnorna förberedde den lilla kroppen för begravningen. Alla greps och den lille lämnades kvar i stugan. Jag vet inte vem som begravde pojken.

Alla fick inte plats i ­vagnarna, så många fick tillryggalägga den 160 mil långa sträckan till fots.

© Imageselect

I ett annat hem satt en sjuklig moder, troligen en änka, med tre små barn. Ett av dem var bara ett spädbarn. När modern fick veta att hon skulle ge sig iväg, samlade hon barnen omkring sig och bad en enkel bön på sitt eget språk.

Med ett barn fastbundet på ryggen och ett i var hand påbörjade hon den långa vandringen mot sin exil. Men bördan var alltför tung. En hjärtattack befriade den svaga kvinnan från sitt lidande. Hon föll död ner med ett barn på ryggen och ett i var hand.

Men mord är mord, och någon måste ställas till svars för den ström av blod som rann genom indianernas land sommaren 1838. John G. Burnett.

Vid det här laget – 1890 – är vi för nära händelserna för att unga människor fullt ut ska förstå omfattningen av det brott som begicks mot ett värnlöst folk.

Sanningen undanhålls från de unga. Skolbarn får inte lära sig att vi bor på mark som stulits från ett värnlöst folk, bortdrivna med bajonetter, enbart för att tillfredsställa den vite mannens girighet. Men mord är mord, och någon måste ställas till svars för den ström av blod som rann genom indianernas land sommaren 1838. Någon måste förklara de 4000 gravar som kantar cherokesstammens långa väg i exil.

Jag önskar att jag kunde glömma det hela, men bilden av de 645 vagnar som med sin mänskliga last skramlar fram över den frusna marken är för evigt inpräntad i mitt minne.

Låt framtida historiker förmedla den sorgliga berättelsen. Låt dem berätta om de fruktansvärda synerna, om tårarna och de döendes sista suckar. Låt den store domare som ska döma hela världen väga våra handlingar och belöna var och en av oss efter förtjänst.

Epilog

År 1830 godkände USA:s kongress lagen om tvångsflyttning av ursprungsamerikaner. Mellan 1830 och 1850 fördrevs 100000 personer från cherokeserna, creek, seminolerna, chickasaw och choctaw till prärien väster om Mississip­pifloden. Dödsmarscherna västerut har av historiker betecknats som folkmord.