Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

De vita kommer!

Fram till år 1775 består Brittiska Nordamerika av enbart kolonierna längs Atlantkusten, men när pälsjägaren Daniel Boone korsar bergen till Kentucky tvingas indianerna snart kämpa för sin överlevnad.

David H. Wright/Bridgeman Images

En liten grupp vita nybyggare sover tungt runt sin lägereld i Kentucky. Året är 1775 och under ledning av stigfinnaren Daniel Boone bryter de mot brittisk lag genom att vistas i indianernas land.

Plötsligt slits nattens tystnad isär av gevärseld. Flera kulor träffar en man vid namn Twitty, och blodet forsar ur såren.

Hans slav hoppar förskräckt upp, men träffas av en kula i huvudet och faller död ner i elden. Hårresande stridsrop hörs bland träden, när shawneeindianer angriper de omtumlade nybyggarna.

Två krigare kastar sig över den sårade Twitty för att skalpera honom, men hans lilla bulldogg går till motangrepp, och medan indianerna slår efter hunden med sina stridsklubbor passar Twitty på att komma undan.

I kaoset och tumultet samlas nybyggarna kring 41-årige Daniel Boone, och till slut lyckas de slå tillbaka det vildsinta angreppet. ”Överste Boone och några få andra framstod som orubbliga och orädda”, skrev en av de överlevande senare.

Utrustad med en långpipig musköt och sin jaktkniv är Boone rätt man på rätt plats – sett med de vita nybyggarnas ögon. För indianerna utgör Boone ett allvarligt hot mot deras liv och leverne.

Utan att shawneeindianerna vet det markerar Boones expedition till Kentucky början till slutet för Nordamerikas indianstammar.

”Vi är nästan omringade av vita. Det förefaller som om deras avsikt är att döda oss.”
Dragging Canoe (1738–1792), cherokeehövding

Jägare drömde om ett bättre liv

Stigfinnaren och pälsjägaren Daniel Boone korsade Appalacherna första gången 1767 – lockad av ryktena om ett paradis med bördig åkermark och massor av vilt att jaga.

Boone bröt därmed mot de avtal som den brittiske kungen hade ingått med indianerna. Stammarna hade fått löfte om att inga vita nybyggare från de brittiska kolonierna längs Atlantens kust skulle jaga eller slå sig ner väster om Appalacherna, som löper från norr till söder i östra Nordamerika.

Män som Boone drömde emellertid om ett bättre liv än de­ras magra jord i västra Virginia kunde ge dem. År 1769 återvände han därför för att sätta bäverfällor, skjuta björnar och samtidigt utforska Kentucky.

Alla tre förehavandena gick över förväntan, men när jaktsäsongen var slut togs Boone och hans partner till fånga av shawneeindia­ner. Pälsjägarna klarade sig dock med livhanken i behåll.

Indianerna tog deras byte och innan de släppte männen varnade de dem för att någonsin komma tillbaka.

Det avskräckte inte Boone. År 1773 ledde han trettio män och deras familjer över Appalacherna i ett försök att skapa en koloni i Kentucky.

Han hade även med sig sin egen familj, som bestod av två stora tonårspojkar, James och Israel, sex småbarn och hustrun Rebecca. För James slutade resan ödesdigert.

När han tillsammans med sex andra skickades tillbaka efter förnödenheter, hamnade de i ett bakhåll, och shawneekrigare dödade sex av de sju – bland annat James Boone, som torterades till döds.

I skydd av natten fick Daniel Boone och de andra kolonisatörerna fly hem till Virginia. I de fredligare hemtrakterna kunde historien om Daniel Boone ha slutat, om han hade varit en bättre affärsman, men det dröjde inte länge förrän Boone var skyldig i stort sett alla pengar, och han riskerade att hamna i gäldstugan, när en långivare erbjöd en utväg.

Indianer
© Shutterstock

Indianerna blev nästan utrotade

Den vite mannens ankomst till Nordamerika kostade inte enbart indianerna deras land. Deras antal minskade även dramatiskt.

10 miljoner År 1492, Columbus når Amerika. (Antalen är uppskattningar. Vissa forskare anser att endast 2,5 miljoner indianer levde i nordamerika.)

600 000 År 1800, Nybyggarna korsar bergskedjan Appalacherna.

250 000 År 1890, Indianerna bor i reservat.

Spekulant köpte indianernas land

Richard Henderson hade kommit på en idé, som skulle göra honom rik. För sex vagnslaster med förnödenheter köpte han ett område stort som Medelpad av cherokeeindianerna i Kentucky.

Enligt ett ögonvittne fick indianerna betalt med ”billigt krimskrams i form av grov ull, husgeråd, några musköter och stark alkohol”. För indianerna var grytor av metall, knivar och skjutvapen dock eftertraktade varor.

Faktum är att vagnslasterna var ett så bra pris att cherokeeindianerna nästan fick dåligt samvete av att de dragit den vite mannen vid näsan.

”Du lurar ditt folk. Vi har ju berättat för dig att landet inte ens är vårt”, förklarade en cherokeehövding. Sanningen var mycket riktigt att endast en del av östra Kentucky var cherokeeindianernas jaktmarker, resten tillhörde shawnee.

Dessutom var ägande av mark ett okänt begrepp för indianerna, för jorden tillhörde gudarna. För Henderson spelade det ingen roll. Det enda han ville ha var ett dokument, som sa att några indianer hade överlåtit en del av Kentucky åt honom, så att han kunde börja sälja jordlotter.

Henderson anlitade den man som visste mest om Kentucky: Daniel Boone. Hans uppgift bestod i att hitta en farbar väg över bergen, och stigfinnaren fick befäl över åttio skogshuggare, som skulle röja en smal ridstig över Appalachernas skogsklädda sluttningar.

Boone skyndade sig iväg, innan andra långivare såg till att han greps. ”Försvunnen till Kentucky”, noterade en sheriff på den arresteringsorder som han mottog strax därefter.

Under de följande månaderna röjde Boone och hans män den så kallade Wilderness Road (vägen genom vildmarken). Den följde i stora drag en gammal stig, som indianer hade trampat upp under flera generationer.

Vid Kentucky River satte han därefter igång med att bygga ett fort, som fick namnet Boonesborough. Fortet skulle bestå av stockstugor förbundna med palissader.

Ut mot skogen skulle byggnaderna få skottgluggar, och alla dörrar och fönster skulle vetta in mot fortets öppna plats. Under tiden bröt det amerikanska frihetskriget ut.

Britterna allierade sig med flera indianstammar, som skulle angripa de rebelliska kolonisatörerna i ryggen. De första åren pågick striderna mer än femtio mil från Boonesborough, så nybyggarna försummade att bygga på fortet. Våren 1777 kom kriget dock till Kentucky.

Den 7 mars slog kulor plötsligt ner kring fötterna på kolonisatörerna på majsfältet utanför fortet. Shawneekrigare med musköter dödade en svart slav, och hans vite ägare sårades, innan indianerna försvann igen. Under sommaren inträffade liknande överraskningsanfall med ojämna mellanrum.

Daniel Boone, Indianer, jakt

Boone försörjde sin familj genom att jaga björn och hjort.

© Bridgeman Images, Imageselect

Jakten lockade Boone till indianernas land

Pälsjägaren Daniel Boone levde hela sitt liv i vildmarken. När för många andra vita nybyggare slog sig ner i området flyttade han.

Redan som femtonåring betraktades Boone som en av de bästa jägarna längs floden Yadkin på gränsen mellan indianernas land och den brittiska kolonin North Carolina.

Som nittonåring blev han medlem av nybyggarmilisen, som försvarade traktens gårdar mot angrepp från cherokeeindianer.

Varje gång ett krig mot indianerna var över, och lugnet lägrade sig, vågade fler vita slå sig ner längs det som nybyggarna kallade ”the frontier” (gränslandet).

De nyinflyttade jagade också, och de många jägarna skrämde bort bytena och gjorde det svårare för Boone att försörja sin familj. Därför flyttade han gång på gång längre västerut – in över gränsen till indianernas jaktmarker.

Ibland behandlades han som en tjuvskytt av cherokeeindianerna, som straffade honom genom att ta hans pälsar och vapen. Andra gånger accepterade indianerna hans närvaro och han fick till och med följa med på jakt.

Under en jakt med cherokeer i mitten av 1760-talet fällde Boone till exempel sin första bison. När Kentucky blev amerikanskt försökte Boone i tjugo år förgäves försörja sig som markspekulant.

Sextiofem år gammal flyttade han 1799 till spanska Missouri och slog sig ner vid Femme Osage Creek. Där jagade han fram till sin död 1820.

Boone räddade sina män

Vid skördetid brände indianerna upp grödorna på Boonesboroughs åkrar, och vintern blev därför kärv för nybyggarna, som nu var helt beroende av jakt för att överleva. I händelse av en belägring behövde invånarna i fortet saltat kött, som kunde hålla sig i månader.

I januari 1778 ledde Boone därför en trettio man stor grupp, som gav sig ut för att koka salt för att kunna konservera kött. Efter fyra veckor vid en salt flod blev de omringade av flera hundra shawneekrigare ledda av hövding Blackfish.

Boone och hans män blev bakbundna och leddes mot Boonesborough, som Blackfish tänkte bränna ner. Under den mer än sju mil långa marschen lyckades Boone emellertid fly och springa i förväg. Han kom fram till Boonesborough i tid för att varna fortet.

När shawneekrigarna kom fram var Boonesborough redo att ta emot dem. Indianerna hade inga kanoner för att skjuta sönder palissaderna utan fick i stället försöka sätta eld på fortet.

När krigarna sprang fram med facklor var de emellertid lätta mål, och många stupade. Belägrarna försökte därefter gräva en tunnel för att underminera palissaderna, men det började regna kraftigt, och den regnvåta jorden fick tunneln att kollapsa.

Efter elva dagar beslutade den frustrerade indianhövdingen att göra ett sista försök att sätta eld på Boonesborough.

”Ett stort antal krigare rusade mot fortet med brinnande grenar och facklor. Och de utstötte de förfärligaste skrik och vrål man kan föreställa sig”, berättade ett ögonvittne senare.

På flera ställen lyckades indianerna sätta eld på träet, och många nybyggare fruktade det värsta. Till slut slogs angreppet dock tillbaka med svåra förluster.

Efter det hade shawneekrigarna fått nog. Morgonen därpå var de borta. Indianerna hade mist Kentucky till de vita.

Bäverskinn, indianer

Indianerna och de vita förde inte enbart krig mot varandra, lika ofta möttes de för att handla.

© peter newark american pictures/bridgeman images

Bäverpäls frestade ännu mer än bördig åkermark

En indian sa 1634 på skämt till en kristen missionär: ”Bävern kan allt. Den gör grytor, yxor, knivar och bröd.”

Som många andra indianer undrade han varför européerna köpte så mycket bäverpäls och betalade med varor, som i hans ögon hade mycket större värde.

Faktum är att de vita inte var särskilt intresserade av pälsen, utan mest av bäverns underpäls. Den pressades och användes som filt i hattar. Bäverfilt gjorde hattar vattentäta och såg till att de behöll formen.

I sin iver att få tag i europeiska varor översvämmade indianerna marknaden med bäverpäls. Vid 1700-talets slut kostade en yllefilt sju bäverskinn, medan en musköt kunde köpas för fjorton.

USA fördubblade sin yta

För indianerna i Kentucky och längre västerut var det amerikanska frihetskriget en katastrof. Efter britternas nederlag 1783 fick amerikanerna sin frihet, och USA hade till skillnad från britterna inga betänkligheter inför att roffa åt sig land väster om Appalacherna.

Stora delar av shawneestammen vandrade västerut och korsade Mississippifloden för att slå sig ner i en vildmark som enligt européernas fördrag tillhörde Frankrike.

Senare gjorde Daniel Boone likadant. Misslyckade affärer drev hela tiden den berömde stigfinnaren västerut, där civilisationens tyglar inte utgjorde ett lika stort hinder för honom.

Snart gick USA emellertid om shawneeindianerna och Boone. Allt land mellan Mississippifloden och Klippiga bergen blev med ett pennstreck amerikanskt år 1803, när den unga nationen köpte det så kallade Louisianaterritoriet.

Med köpet flyttades USA:s gräns långt västerut, och bland amerikanska politiker uppstod snart en idé: Indianerna borde bo långt västerut, så de inte stod i vägen för nybyggare som ville odla jorden.

Även stammar som hade övergett sitt gamla sätt att leva, och blivit bönder i stället för jägare, skulle deporteras. Cherokeestammen ägnade sig åt lantbruk, tillämpade ett rättssystem efter amerikansk förebild och hade utvecklat ett skriftspråk.

USA gav erkännande åt insatsen genom att officiellt utse cherokeefolket till en så kallad civiliserad stam. Men det räckte inte.

Indian Removal Act (Lagen om förflyttning av indianer) innebar 1830 att cherokeeindianerna och fyra andra ”civiliserade” stammar drevs bort från den jord som de levde på.

Bevakade av soldater fick de vandra nittio mil västerut – till USA:s gränsland i dagens Oklahoma. Många indianer omkom under dödsmarschen, som kallades Trail of Tears (Tårarnas spår).

Av 20 000 medlemmar miste cherokeestammen mellan 2 000 och 8 000 under färden. Stammarna creek, seminole, chickasaw, choctaw och ponca miste tillsammans minst 10 000 medlemmar.

”Jag stred under inbördeskriget och såg män skjutas i småbitar och slaktas i tusental, men tvångsfördrivningen av cherokeefolket var det grymmaste som jag har bevittnat”, berättade en soldat många år senare.

Förödande farsoter

Smittkoppor, mässling och kolera var helt okända sjukdomar i Nordamerika, innan de vita kom dit, och indianerna hade därför inget försvar mot dem. Under 1700- och 1800-talet rasade tjugoen våldsamma epidemier, och flera miljoner indianer omkom.

Flodångare spred sjukdomar

Trail of Tears lämnade ett spår av död tvärs över USA, men långt fler dukade under för den smittkoppsepidemi som härjade på prärien från 1836 till 1840.

Smittokällan var troligen vita handelsmän på en flodångare, som lade till vid otaliga boplatser för att köpa päls av indianerna. Längs Missourifloden dog 10 000 indianer inom de första veckorna.

Från landet kring Missourifloden förde handelsmän även med sig sjukdomen till de nya indianreservaten i Oklahoma, där de traumatiserade överlevande från fördrivningen bodde.

Regeringen i Washington hade visserligen godkänt ett vaccinationsprogram för indianer, men inte avsatt mer än 12 000 dollar för ändamålet – motsvarande knappt fyra miljoner kronor i dagens penningvärde.

Till råga på underfinansieringen kom indianernas förståeliga misstro. Många undvek vaccinationerna av rädsla för att de vita tänkte förgifta dem. Dödligheten var därför hög i reservaten, där indianerna bodde trångt.

Indianer

1. Delawarefloden

Enligt en karta från 1614 bodde grupper av shawnee längs Delawarefloden, tio mil från New York, när nederländare slog sig ner i Amerika.

David H. Wright/Bridgeman Images, Shutterstock

2. Längs Ohiofloden

Shawneeindianernas kärnområde låg i slutet av 1600-talet i dagens Ohio och Kentucky. Inte heller där fick de leva i fred. En allians mellan franska styrkor och irokesstammar angrep stammen, men slogs tillbaka.

3. Längs Ohiofloden

Vita nybyggare trängde i slutet av 1700-talet in i Kentucky. Shawneekrigare stred därför på brittisk sida under det amerikanska frihetskriget, men led nederlag. Stora delar av stammen utvandrade till Missouri, medan andra stannade i ett litet hörn av Ohio, som USA lät dem behålla.

4. Kansas

På 1830-talet miste de sista shawnee i Ohio sitt land efter nya strider mot nybyggare. Enligt fredsavtalet med USA skulle de flytta över på andra sidan av Mississippifloden och slå sig ner i Kansas.

5. Oklahoma

År 1854 lät USA:s kongress nybyggare slå sig ner i Kansas, och shawneestammen hamnade ännu en gång i kläm. Under 1860-talet kastades indianerna ut ur den nybildade delstaten och fick i stället land i Oklahoma. Där ligger stammens reservat än i dag.

Guldrush utlöste folkvandring

Smittkoppsepidemin var inte den sista katastrof som drabbade indianerna. Två händelser under 1848 fick ödesdigra konsekvenser för Amerikas ursprungliga befolkning: USA expanderade till Stilla havet, när Kalifornien, New Mexico och Arizona erövrades från Mexiko, och stora guldfynd gjordes i Kalifornien.

Drömmen om lättförtjänta rikedomar fick flera hundratusen människor att släppa vad de hade för händerna och resa till Vilda Västern.

Guldgrävare och lycksökare kom inte till en obebodd vildmark. Omkring 150 000 indianer levde redan i Kaliforniens frodiga dalar, där floder och skogar gav rikligt med föda. Indianerna utgjorde en mosaik av små samhällen, som alla hade sitt språk och sin kultur.

Kalifornien hade inga mäktiga stammar som sioux och cherokee, så delstatens indianer kunde därför inte göra något för att hejda den gräshoppssvärm av vita som dök upp i deras land.

Folkmord gav plats i Kalifornien

Vilda Västern blev aldrig vildare än i Kalifornien, efter att den amerikanska flaggan hade hissats över Stillahavskusten. Cyniska gruvägare och ranchägare roffade åt sig jord, och de hade inget medlidande med de indianer som bodde i området. Även armén bidrog till det folkmord som begicks.

Historiker har senare dokumenterat hur Kaliforniens indianbefolkning decimerades av massakrer. År 1850 dödade amerikanskt kavalleri till exempel mellan sextio och hundra pomoindianer, som tagits som slavar av två nybyggare.

India­nernas brott var att de hade försökt göra uppror för att återfå sin frihet. Två år senare mejades fyrtioen modoc­indianer ner när de kom till en överenskommen mötesplats för att förhandla med de vita.

För överlevande efter massakrerna väntade ofta ett kort liv som slavar i gruvorna. Det var förbjudet att ha svarta slavar i delstaten, men lagen nämnde inget om indianer.

Myndigheterna hade rätt att hyra ut indianer som dömts för brott. Barn kunde utnyttjas för tvångsarbete för att betala av på sina föräldrars skuld, och indianer var inte tillåtna att vittna i domstolarna, så de vita hade i stort sett fria händer att behandla dem som slavar.

”Boskap drivs in i en inhägnad, innan den slaktas. Så är det med oss också. Mina barn har utplånats och mina bröder dödats.”
Standing Bear (1829–1908), poncahövding

Endast fem procent överlevde

Massakrer tvingade åter indianer på flykt och hindrade dem från att samla förråd till vintern, vilket gjorde att de svalt. Många fick söka skydd i bergen, där de visserligen kunde försvara sig mot angrepp, men hade svårt att hitta föda.

Historien om yahistammens bittra öde vittnar om vad Kaliforniens indianer fick genomleva. Före amerikanernas ankomst hade stammen cirka tvåtusen medlemmar, men när de dödade tre vita män som hade trängt in på deras land kom hämnden närmast ögonblickligen.

I gryningen en augustimorgon 1866 började kulor vina runt en grupp yahi, som hade slagit läger vid floden Mill Creek nära det som i dag är Los Angeles.

Från några låga kullar besköt nybyggare män, kvinnor och barn, som flydde längs floden för att undkomma den kraftiga eldgivningen, men där låg en annan grupp vita i bakhåll.

”Många lik flöt med den snabba strömmen”, berättade ledaren för de vitas straffexpedition efteråt. Den så kallade Three Knolls-massakern kostade fyrtio yahi livet, men det var långtifrån den sista.

Två år senare hade stammen reducerats till hundra medlemmar. Endast fem procent av stammen överlevde mötet med de vita.

”Något annat dog i leran och begravdes i snöstormen: ett helt folks dröm dog – det var en vacker dröm. Världen har inget centrum längre, och det heliga trädet har dött.”
Black Elk (1863–1950), medicinman i siouxstammen

Politikerna fick kalla fötter

Från den amerikanska ostkusten till en bra bit väster om Mississippifloden fanns det på 1860-talet endast några enstaka indiansamhällen. I resten av Nordamerika bodde indianerna i reservat.

Endast på Mellanvästerns öppna prärie och i de bergiga trakterna längs gränsen till Mexiko levde indianerna som de hade gjort i århundraden.

Det berodde bland annat på att landskapet inte bjöd på samma rikedomar som fick nybyggare att strömma till Kentucky och Kalifornien. Dessutom fanns det där stora stammar, som var beredda att slåss för att försvara sin frihet.

Att politikerna i den amerikanska huvudstaden kortvarigt drabbades av lite dåligt samvete hjälpte också prärieindianerna.

Det amerikanska inbördeskriget var några månader från sitt slut 1865, när politikerna beslutade att de hastigt krympande befolkningssiffrorna bland indianerna skulle upp på agendan.

En kongressrapport blottade brutalt ärligt orsakerna till indianernas försvinnande: Krig framprovocerade av vita, sjukdomar, samt för få och små jaktmarker. Några förslag till lösningar på problemen erbjöd rapporten dock inte.

Enstaka gånger lyckades indianerna slå tillbaka som i det berömda slaget vid Little Bighorn 1876, då Crazy Horse och hans krigare massakrerade Custer och hans 7:e kavalleri, men i det långa loppet var även stora krigarfolk som sioux och cheyenne chanslösa.

Även dessa stolta stammar slutade därför som utblottade tiggare, som fick leva på statens allmosor i reservat. År 1890 skar staten ner på mängden mat som gavs till siouxerna, och de samlades för att protestera och dansa andedans.

Vid vattendraget Wounded Knee slog soldater en ring runt ett läger, där man misstänkte att ett uppror planerades. Indianerna blev tillsagda att lämna ifrån sig sina jaktvapen, men tumult uppstod. Ett skott avfyrades, och soldaterna öppnade eld med gevär och artilleri.

Soldaternas befälhavare, general Nelson A. Miles, besökte tre dagar senare ”slagfältet” och såg trehundra frusna lik i vinterlandskapet.

Till och med barn och kvinnor med spädbarn i famnen hade jagats upp till tre kilometer och huggits ner utan något som helst förbarmande.

Harrahs kasino, Indianer

Kasinon har blivit många stammars viktigaste intäktskälla.

© Ian Dagnall/imageselect

Indianernas antal stiger igen

Under 1800-talet störtdök indianernas antal, och de hamnade på det amerikanska samhällets botten. Deras inkomst och hälsotillstånd var markant sämre än de vitas.

De senaste decennierna har indianernas förhållanden dock förbättrats. I dag lever 5,2 miljoner indianer i USA, vilket motsvarar 1,7 procent av befolkningen.

Trots att de fortfarande ligger långt efter ökar indianernas inkomster fortare än för resten av befolkningen. En del av pengarna kommer från kasinoverksamhet.

Högsta domstolen slog 1976 fast att indianreservat inte omfattas av delstaternas förbud mot hasardspel. På några år sköt en enorm industri upp, och 240 stammar driver i dag 460 kasinon.

Ekonomin växer dock lika fort bland indianer som inte driver spelverksamhet.

Läs också:

Nordamerikanska indianer

21 fakta om indianer

14 minuter
Civilisationer

Plundrande stäppfolk blev tsarens trofasta soldater

3 minuter
calusoindianer florida
Nordamerikanska indianer

Indianer skapade genial livsmedelsmaskin

3 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj