På 1600-talet levde mer än tjugofem miljoner bisonoxar på den amerikanska prärien. I slutet av 1880-talet fanns det endast hundra kvar. De stora djurens försvinnande gav prärieindianernas kultur dödsstöten.
Utrotningen av bisonoxarna blev aldrig en officiell politik för den amerikanska regeringen, men ute på prärien tog officerare ofta saken i egna händer. De visste att besvärliga stammar kunde tvingas till underkastelse om de berövades möjligheten att livnära sig.
”Skicka ut tio regementen på prärien med order att skjuta bison tills de blir för sällsynta för att livnära rödskinnen”, sa general William Tecumseh Sherman år 1869 enligt en militär tidskrift. Hjälten från det amerikanska inbördeskriget hade erfarenhet av hård och brutal krigföring mot civila.
Pälsjägare utgjorde dock ett ännu större hot mot bisonoxarna. Vilda Västernlegenden Buffalo Bill ska på endast arton månader ha skjutit 4282 djur, medan han tävlade med andra vita om att fälla flest djur.
De vita pälsjägarna tog endast skinnet och tungan, medan köttet lämnades att ruttna. Bisonjakt betraktades som underhållning, och tåg på väg över prärien sänkte ofta farten, så passagerare kunde roa sig med att skjuta prick på betande djur.
På 1500-talet betade över 25 miljoner bisonoxar på den nordamerikanska prärien. Under 1800-talet utrotades beståndet av vita jägare. På 1880-talet fanns det inte ens 100 bisonoxar kvar.