azteker, människooffer

Aztekernas offer träder fram ur glömskan

Aztekerna slet ut hjärtat ur bröstkorgen på sina offer och ställde ut kranierna, berättade spanjorerna med fasa. Det hela avfärdades som rena lögner – tills arkeologerna gjorde ett makabert fynd.

Aztekerna slet ut hjärtat ur bröstkorgen på sina offer och ställde ut kranierna, berättade spanjorerna med fasa. Det hela avfärdades som rena lögner – tills arkeologerna gjorde ett makabert fynd.

Pictorial Press Ltd/Imageselect

De utmattade spanska conquistadorerna stirrar lamslagna på den ohyggliga scenen långt borta. Det är sommaren 1521 och spanjorerna har efter ett blodigt slag tvingats ut ur aztekernas mäktiga huvudstad Tenochtitlán.

Från utkanten av staden ser de att aztekerna släpar en stor grupp tillfångatagna spanjorer, 62 man, uppför trappan på en av stadens tempelpyramider.

En dov trumma mullrar rytmiskt till ackompanjemang av gälla flöjter. Spanjorerna utanför staden kan inte göra någonting. De är skoningslösa, hårdhudade män som i två år har stridit under den beryktade Hernán Cortés för att besegra aztekernas imperium i nuvarande Mexiko. Nu kan de emellertid bara be till Gud.

Conquistadorerna vet alltför väl vad den dova trumman och de otäcka flöjterna betyder: Återigen kräver aztekernas blodtörstiga gudar människooffer, den här gången spanska.

”Med flintstenar skar de upp bröstkorgen på dem och slet ut deras ännu bultande hjärtan och offrade dem till sina avgudar.” Conquistadoren Bernal Díaz, som såg sina kamrater offras

Enligt soldaten Bernal Díaz, som bevittnade händelsen, fördes krigsfångarna en efter en upp till en plattform på tempelpyramiden. Där lade aztekerna dem på stenavsatser.

”Med flintstenar skar de upp bröstkorgen på dem och slet ut deras ännu bultande hjärtan och offrade dem till sina avgudar. Sedan sparkade de kropparna nedför trappan”, skrev den förfärade soldaten i sina memoarer många år senare.

Enligt Bernal och de övriga conquistadorerna, som inte själva var främmande för att bruka våld, närmast frossade aztekerna i blod och död. Inte nog med att de rutinmässigt offrade människor till sina gudar, de åt även offrens kött och placerade de avskurna huvudena på väldiga ställningar med tusentals kranier.

Spanjorernas beskrivningar har länge avfärdats som lögner, avsedda att försvara conquistadorernas eget brutala agerande. Nya fynd i aztekernas gamla huvudstad tyder emellertid på att soldaterna faktiskt talade sanning.

Azteker, kniv, offer

Aztekerna använde flintknivar som den här för att skära upp bröstkorgen på människor som skulle offras till gudarna.

© Carver Mostardi/Imageselect/Shutterstock

Var aztekernas blodtörst påhittad?

Samma år som spanjorerna såg sina kamrater offras lyckades Hernán Cortés med hjälp av andra infödda stammar inta huvudstaden Tenochtitlán. Det blev slutet för aztekernas imperium.

Därefter ansträngde de katolska erövrarna sig för att krossa allt som påminde om hedendom. Tenochtitláns pyramidtempel lades i ruiner, varefter spanjorerna lät uppföra en ny stad på rasmassorna: vår tids Mexico City.

Hernán Cortés, conquistador, azteker

Spanjorerna var bara några hundra till antalet, men med hjälp av lokala stammar lyckades de krossa aztekerna.

© PantherMedia GmbH/Imageselect

I 450 år förblev beskrivningarna av aztekernas människooffer bara hårresande redogörelser i de gamla annalerna. På 1970-talet började forskare ifrågasätta berättelserna. Kanske var de inget annat än påhitt?

Kritikerna påpekade att beskrivningarna av människooffer grundade sig på rykten, och spanjorerna som påstod sig ha sett aztekerna offra människor, bland dem conquistadoren Hernán Cortés, hade ett uppenbart intresse av att framställa aztekerna som barbarer i syfte att försvara spanjorernas erövringar. Även soldaten Bernal Díaz detaljerade beskrivningar ifrågasattes.

Sedan började emellertid arkeologerna gräva. År 1978 hittade en mexikansk grupp en stor stenskiva med en avbildning av aztekernas mångudinna Coyolxauhqui efter att hon enligt mytologin halshuggits och styckats av sin bror, sol- och krigsguden Huitzilopochtli.

Fyndet blev startskottet för utgrävningen av ruinerna av aztekernas tempelpyramid Huey Teocalli, som på spanska heter Templo Mayor.

Templo Mayor, Mexico City, azteker

Spanjorerna rev aztekernas tempelpyramid Templo Mayor och byggde nytt på rasmassorna. Först på 1900-talet hittades ruinerna.

© GAED CC 3.0

På helgedomens topp stod det enligt forskarna två små tempel, ett helgat åt Huitzilopochtli och ett helgat åt regnguden Tlaloc. Det var på pyramidens topp människooffren till gudarna skedde, påstod spanjorerna. Några spår efter offren saknades dock – tills några årtionden senare, då man började hitta kranier.

Hundratals kranier grävdes ut

År 2015 hittade arkeologerna Raúl Barrera och Lorena Vázquez Vallin de första kranierna, cirka 200 meter från Templo Mayor. Två meter under en byggnad bakom Mexico Citys katedral blottlade arkeologerna resterna av en tornliknande struktur med 35 kranier, inbäddade i cement i tre halvcirklar ovanpå varandra.

Resterna av kranietornet visade att det varit cirka fem meter i diameter och minst 1,7 meter högt. Fyndet stämde med en beskrivning av bland andra conquistadoren Andrés de Tapia, som stred tillsammans med Hernán Cortés:

”Två torn av kalk och kranier med tänderna vända utåt.”

Azteker, tzompantli, kranier

År 2020 hade arkeologer grävt ut över 600 kranier. Många av dem var inmurade i två runda torn, som beskrevs av spanjorerna.

© INAH/Reuters/Ritzau Scanpix

Senare hittades ytterligare kranier i marken. I dag har forskarna även lokaliserat det andra kranietornet samt över 600 kranier, av vilka många har hål i tinningarna.

Samtidigt har arkeologerna mellan de båda tornen hittat stolphål, som de är övertygade om kommer från ett av aztekernas mest ohyggliga dödsmonument: Huey Tzompantli, ”Stora kraniemuren”.

På aztekiska betyder tzompantli ”kranierad”. Det bisarra monumentet utgjordes enligt spanjorerna av rader av stolpar med långa mellanliggande trästänger, på vilka det hängde ett absurt antal kranier.

”Det var i byggnaden framför Huitzilopochtlis tempel de spetsade huvudena från fångarna som de dödat där.” Missionären Bernardino de Sahagún om aztekernas så kallade tzompantli

Huey Tzompantli nämns bland annat av missionären Bernardino de Sahagún på 1500-talet:

”Det var i byggnaden framför Huitzilopochtlis tempel de (aztekerna, red.) spetsade huvudena från fångarna som de dödat där.”

Hans prästkollega José de Acosta, som levde något senare, skrev följande om kraniemuren:

”Smala stänger, på vilka många kranier av män spetsats genom tinningarna. På varje stång satt 20 huvuden. Raderna av kranier gick från stolparnas översta till nedersta del och fyllde pålverket från ände till ände med så många och så tjocka kranier att de väckte både skräck och beundran.”

Ingen av dessa båda män såg den stora tzompantlin med egna ögon, utan måste ha fått den beskriven för sig. Conquistadoren Andrés de Tapia, som påstås ha sett monumentet, räknade kranierna. Han uppskattade antalet till cirka 136 000.

Mesoamerika var fixerat vid döden

Det antal kranier som spanjorerna angav är utan tvekan överdrivet, men enligt arkeologerna tyder allt på att det rörde sig om tusentals. Utifrån antalet stolphål och deras storlek har de uppskattat att Huey Tzompantli var cirka 36 meter lång och cirka 14 meter bred. Höjden kan eventuellt ha varit fem meter.

Missionären Bernardino de Sahagún påstod att den centralt belägna Huey Tzompantli bara var en av sju kranieställningar i aztekernas huvudstad. Om det stämmer var antalet upphängda kranier enormt.

Arkeologerna betvivlar inte att huvudena kommer från människooffer. Skärmärken visar att hud och muskler avlägsnades från kranierna efter offerriten. Därefter gjorde aztekernas präster hål i tinningarna, så att kranierna kunde hängas upp.

”Det tycks mig att de var över 100 000.” Bernal Díaz, om antalet kranier han såg utplacerade i en stad på vägen till aztekernas huvudstad

Enligt de mexikanska forskarna skulle den skräckinjagande utställningen dels visa på kungens makt, dels fungera som en varning för fiender. Enligt conquistadoren Bernal Díaz praktiserade även aztekernas motståndare människooffer.

Längs vägen till Tenochtitlán år 1519 passerade spanjorerna en stad där Díaz såg ett monument med ett ofattbart antal kranier:

”Det tycks mig att de var över 100 000. Jag upprepar: över 100 000. Många av huvudena hängde på stänger från den ena änden till den andra.”

Varken aztekerna eller deras fiender var dock först med att visa upp kranier. Arkeologiska fynd tyder på att Mesoamerikas kulturer, från Panama i söder till Mexiko i norr, i århundraden var fixerade vid blod och avhuggna huvuden.

Redan från år 800 före Kristus tog de många stammarna som kämpade om makten i regionen troligen huvuden och andra kroppsdelar som krigstroféer.

Tzompantli, azteker, kranier

Under utgrävningarna har de mexikanska arkeologerna hittat hundratals kranier. De flesta har hål i tinningarna, så att de kunde hängas upp på Huey Tzompantli.

© Henry Romero/Reuters/Ritzau Scanpix

Någon gång efter år 300 före Kristus reste folket zapotekerna den första kända tzompantlin vid orten Coyotera i den mexikanska delstaten Oaxaca i sydväst. I norra Mexiko fyllde de lokala stammarna redan från år 60 efter Kristus hela kammare med kranier.

Forskarna vet inte säkert om även Mexikos första stora civilisation olmekerna offrade krigsfångar. En stor väggmålning vid utgrävningsplatsen Cacaxtla, målad någon gång mellan åren 550 och 750 efter Kristus, föreställer möjligen en olmekisk krigare som hugger huvudet av en fiende.

Även maya placerade ut kranier

Folken i södra Mexiko och Guatemala, maya, var några av de mest kraniefixerade i Centralamerika. Deras krigare hade ibland sina besegrade fienders huvuden hängande som utsmyckningar från bälten eller halsband.

Omkring år 900 efter Kristus, då flera av mayas städer i djungeln i söder började förfalla, blomstrade deras stad Chichén Itzá – och människooffren var många. Till skillnad från aztekernas vågräta kranieställningar utgjordes Chichén Itzás tzompantli av upprättstående spjut med offrade människors huvuden.

Enligt arkeologen Rubén Mendoza förknippade maya människohuvuden med majskolvar, så de lodräta spjuten var eventuellt inspirerade av majsplantan.

Aztekerna ingick i en kulturgemenskap som sträckte sig från norra Mexiko till Panama. I detta område offrade stammarna i århundraden människoblod, eftersom de ansåg att människorna stod i blodskuld till gudarna.

Maya, människooffer, kranier
© Shutterstock & Lotte Fredslund

Maya spetsade människooffrens huvuden på spjut

Människooffer utgjorde en central del av mayas mytologi. Till gudarnas ära spelade de bland annat ett makabert bollspel där förlorarna halshöggs och huvudena spetsades på lodräta spjut. Maya kastade även människooffer i heliga sjöar, så kallade cenoter.

Panama, människooffer
© Shutterstock & Lotte Fredslund

Panamansk kultur byggde berg av kranier

Stammarna i Panama och södra Costa Rica hade en lång tradition av halshuggning av fiender. Enligt conquistadoren Pascual de Andagoya såg han i Panama ”en hel gata belagd med kranier och i slutet av den ett högt torn av huvuden”.

Zapoteker, människooffer
© Shutterstock & Lotte Fredslund

Toltekerna lät blodet flyta

Mellan åren 950 och 1150 hade toltekerna sin storhetstid i staden Tula norr om platsen där Mexico City ligger i dag. I likhet med de senare aztekerna offrade de människor. År 2007 hittade arkeologer bland annat 24 skelett av halshuggna barn.

Inka, människooffer
© Shutterstock & Lotte Fredslund

Inkafolket offrade barn till gudarna

I Anderna i Sydamerika härskade inkafolket över Amerikas största imperium. De ingick inte i aztekernas kulturkrets och var inte lika fixerade vid blod. I stället offrade de barn genom att binda dem och lämna dem att dö i bergen.

År 1325 inledde de norrifrån kommande aztekerna en ny era genom att grunda staden Tenochtitlán på en ö i sjön Texcoco i den frodiga Mexikodalen. Under de därpå följande två århundradena växte det aztekiska imperiet till en stormakt vars tempelpräster var på ständig jakt efter nya offers blod att ge åt de gudar som bidragit till rikets tillväxt.

Krigsfångar till offer skaffade man i rivaliserande stater, framför allt av ärkefienden tlaxcala. Den aztekiske kungens många vasallstater ålades även att skicka fångar som tribut.

Enligt historikerna ansåg aztekerna att Tenochtitláns stora pyramid Huey Teocalli var världens axel. Varje gång aztekernas värld växte måste axeln stärkas, och det gjorde man genom att göra nya offer till gudarna.

År 1487 hade kung Ahuitzotl både fått riket att växa och byggt ut tempelbyggnaden. Enligt den spanske historikern Diego de Durán, som var verksam på 1500-talet, invigde kungen det utbyggda templet med ett blodbad utan motstycke. Enligt Durán offrades 80 500 människor på pyramiden under loppet av fyra dagar.

Till missionärerna sa emellertid aztekerna att invigningen ”bara” kostade 4 000 människor livet. Hur som helst var offren så omfattande att tjugo grupper av bödlar lär ha varit tvungna att arbeta dygnet runt i fyra dagar.

Conquistadorer, azteker, avgudar

De spanska conquistadorerna berättade stolt om hur de slog sönder de inföddas gudastatyer och rev deras helgedomar.

© ZU_09/Getty Images

Spanjorerna utplånade alla spår

Aztekernas människooffer väckte de spanska erövrarnas avsky. I sin kamp för att sprida den katolska tron byggde spanjorerna kyrkor nästan lika snabbt som de rev aztekiska tempel.

För conquistadorerna var det en helig plikt att bekämpa hedendomen och sprida kristendomen. År 1521 krossade spanjorerna slutligen aztekerna genom att tillfångata deras siste kung, Cuauhtemoc. Mexikos nya härskare fick sedan fullt upp med att förstöra aztekernas heliga byggnader och gudabilder.

Delar av kranietornen i Mexico City revs, stadens stora tempelpyramid likaså. Helgedomens äldsta delar fick dock stå kvar, men i likhet med kranietornen begravdes de under hus och vägar i den snabbt växande staden.

Som ett led i maktövertagandet ersatte spanjorerna den gamla tron med sin egen. Under åren 1524–1529 byggde kolonialherrarna hela 68 kyrkor i det gamla Tenochtitlán och grannstaden Tlatelolco, där aztekernas helgedomar tidigare funnits.

Spanjorernas försök att utplåna spåren efter de inföddas helgedomar har gjort det svårt för dagens arkeologer att hitta bevis för aztekernas människooffer.

Offren skulle garantera fortsatt liv

Mexikos erövrare Hernán Cortés hade ingen förståelse för de blodiga ceremonier han bevittnade i Tenochtitlán. Enligt conquistadoren offrade aztekerna inte bara krigsfångar.

”För att deras bön ska tas emot på bästa vis när de ber sina avgudar om någonting, tar de flickor och pojkar och även vuxna. I närvaro av dessa avgudar öppnar de deras bröst medan de lever och tar ut hjärtat och inälvorna”, skrev han.

Guld, azteker, conquistador

De spanska conquistadorerna hävdade att de erövrade aztekernas rike för att rädda de infödda från sina avgudar. Även aztekernas guld var emellertid betydelsefullt när spanjorerna gjorde sina överväganden.

© Metropolitan Museum of Art/Purchase, 2015 Benefit Fund and Lila Acheson Wallace Gift, 2016

Cortés påstående bekräftas av de utgrävda kranierna. Analyser visar att 75 procent av dem var män, medan 20 procent var kvinnor och fem procent barn. Alla var vid god hälsa när de offrades.

De flesta av männen var i vapenför ålder, det vill säga mellan 20 och 35 år. Forskarna tror att kvinnorna och barnen var ixiptla, väl omhändertagna slavar som användes i religiösa festivaler.

Enligt mytologin födde gudinnan Coatlicue sol- och krigsguden Huitzilopochtli. Hennes avundsjuka dotter, mångudinnan Coyolxauhqui, fick emellertid sina 400 övriga syskon, stjärnorna, att lemlästa och halshugga Coatlicue. Krigsguden hämnades modern genom att halshugga sina syskon.

Under den tjugo dagar långa festivalen panquetzaliztli försökte aztekerna återskapa denna myt. Fyrahundra ixiptla badades i vattnet från en helig källa för att därefter målas som stjärnkrigare och föras till templets topp. Liksom i myten blev de halshuggna och styckade.

Kranier, azteker, människooffer

Bland de många kranier som arkeologerna har hittat av aztekernas offer finns även kvinnor och barn. Liksom de manliga krigsfångarna visade troligen även deras kranier upp offentligt.

© Henry Romero/Reuters/Ritzau Scanpix

Aztekerna ansåg att människorna stod i blodskuld till gudarna, som spillt sitt blod i samband med världens skapelse. Om flödet av blod inte upprätthölls skulle solen slockna och allt liv upphöra att existera.

Enligt arkeologen Raúl Barrera var tzompantlin, alla sina hemskheter till trots, i själva verket en hyllning till livet. Offren säkerställde att solen fortsatte att lysa och att världen överlevde.

Enligt Cortés och hans män var människooffren djävulens verk. I Guds namn krossade de därför både templen och de inföddas tusen år gamla världsordning. Även under det nya herrefolket fortsatte dock blodet att flyta i Centralamerika.