Andedans ledde till massaker vid Wounded Knee

Medicinmannen Yellow Birds röst genljöd över den snötäckta prärien: ”Frukta ej, utan låt ert hjärta vara starkt. Många soldater har omringat oss med många kulor, men jag är övertygad om att deras kulor inte kan genomborra oss.”

Yellow Bird befann sig i närheten av vattendraget Wounded Knee i reservatet Pine Ridge tillsammans med 350 lakota, en del av siouxfolket. Det var en bitande kall vintermorgon den 29 december 1890.

Kvällen innan hade deras vandring stoppats av 500 soldater från den amerikanska arméns sjunde kavalleriregemente, som leddes av överstelöjtnant James W. Forsyth. På USA:s regerings order hade Forsyth fått i uppgift att hitta och slå ner på allt som såg ut som upprorstendenser bland urbefolkningen.

Soldaterna var i färd med att söka igenom tipierna efter vapen när Yellow Bird började tala.

Medicinmannen fruktade inte den vite mannens vapen. Liksom många andra siouxer trodde nämligen Yellow Bird att en särskild andedans gjorde urbefolkningen osårbar för fiendens kulor.

Yellow Bird kastade upp en handfull jord i luften och inledde sin dans i snön. Snart anslöt sig fler indianer till andedansen, vilket gjorde soldaterna nervösa. De uppfattade den rituella dansen som en krigsförklaring.

Situationen var spänd när ett gevärsskott plötsligt hördes i den kalla vinterluften. Ögonblicket efter bröt helvetet loss.

Soldaterna sköt vilt mot de obeväpnade siouxerna, som föll till marken och färgade snön röd med sitt blod.

Intill en vit flagga, som siouxerna rest för att visa att de kom i fred, föll en mamma omkull med sitt spädbarn i famnen. Den intet ont anande babyn fortsatte att dia vid mammans bröst även efter det att livet lämnat hennes kropp.

Massakern vid Wounded Knee var det sista stora slaget mellan USA:s urbefolkning och de vita kolonisatörerna, men det var långt ifrån det första.

Från det att Christofer Columbus anlände till den amerikanska kontinenten år 1492 till år 1890 hade antalet urfolk i Amerika minskat från fem miljoner till endast 248 000.

Ett stort antal miste livet i de sjukdomar som européerna förde med sig till Nya världen. Vissa dödades under de många slag som utkämpades mellan kolonisatörerna och urbefolkningen, medan andra svalt ihjäl.

Särskilt fatal var den vite mannens massutrotning av bisonen, som inte bara gav urbefolkningen kött, utan även material till kläder och tält.

Utrotningen av bisonen tog verklig fart under 1800-talets andra hälft. Till slut fanns det bara omkring 100 bisonar kvar i hela USA. På 1600-talet var de minst 25 miljoner.

År 1830 undertecknade president Andrew Jackson en lag om att alla urfolk skulle flyttas till reservat väster om Mississippifloden. Många vägrade ge upp sina områden, vilket resulterade i massmord på tusentals infödda nordamerikaner.

Det var inte utan anledning som urbefolkningen kallade Andrew Jackson ”Skarp kniv”.

När guld hittades i Kalifornien år 1848 strömmade invånare från hela USA och delar av Europa dit i hopp om att bli förmögna.

Varje fynd av guld innebar att det sköt upp en guldgrävarstad. De många nyanlända påverkade indianernas liv på flera sätt.

Berg sprängdes, marken grävdes upp och vattendrag förstördes i jakten på guld, vilket försämrade indianernas möjligheter att försörja sig på jakt, jordbruk och fiske.

Urfolken gav sig emellertid inte utan strid och år 1876 kom deras hämnd. Urfolk under Crazy Horse och Sitting Bull chockade USA genom att krossa överstelöjtnant Custer och hans män i slaget vid Little Bighorn. Inte en enda amerikansk soldat överlevde.

År 1869 hade Sitting Bull utsetts till siouxernas ledare. Deras många stammar levde i området mellan Minnesota och Klippiga bergens utlöpare.

”Jag hatar alla vita män. De är tjuvar och lögnare. De har tagit vårt land och gjort oss till utstötta”, sa Sitting Bull om sina fiender.

Efter förödmjukelsen vid Little Bighorn var hatet ömsesidigt. Det fick Sitting Bull erfara när han den 15 december 1890 greps av den lokala reservatspolisen i sitt reservat Standing Rock. Anklagelsen var att han hade låtit sitt folk utföra andedansen.

Andedansen var en manifestation av en religiös väckelserörelse som väckt genklang bland siouxerna på 1870-talet.

Av de totalt 18 000 siouxer som levde i Nordamerika vid den här tidpunkten praktiserade omkring 4 000 den nya religionen.

Syftet med andedansen var att väcka döda krigare till liv igen, så att de kunde komma den trängda urbefolkningen till undsättning.

Tillsammans skulle de tillintetgöra de vita och ge urbefolkningen prärien och bisonarna tillbaka.

Den amerikanska regeringen befarade att indianernas andedansrörelse skulle leda till uppror, och många vita uppfattade dansen som en direkt krigsförklaring.

Pressen piskade upp invånarnas rädsla genom att skriva om dåd utförda av ”blodtörstiga barbarer”, trots att några sådana ogärningar aldrig ägt rum.

Den 13 november 1890 skickade president Benjamin Harrison ut en tredjedel av USA:s armé till siouxreservaten för att sätta stopp för ”alla uppror som hotar amerikaners liv och hem”.

Med det mandatet väckte reservatspoliserna (agenter inom urbefolkningen som anlitats av de amerikanska myndigheterna) den 59-årige Sitting Bull i hans hem tidigt på morgonen den 15 december 1890. Han skulle gripas och åtalas för att ha eldat sitt folk till uppror.

Vid gripandet protesterade siouxhövdingens folk våldsamt mot polisens agerande och i tumultet sköts och dödades Sitting Bull av en av poliserna.

Mordet på siouxernas högste ledare sände chockvågor genom reservaten, och omkring 200 av Sitting Bulls anhängare begav sig till reservatet Cheyenne River för att ansluta sig till hövdingen Spotted Elk.

Spotted Elk var hövding för en stam av det så kallade minneconjoufolket, en av sju undergrupper av USA:s siouxer.

Av rädsla för att ett liknande öde skulle drabba honom drog siouxhövdingen Spotted Elk upp tältpålarna och begav sig tillsammans med sitt folk mot reservatet Pine Ridge, cirka 32 mil söder om Cheyenne River.

Där var det tänkt att Spotted Elk skulle träffa en annan siouxhövding, Red Cloud, för att tala om hur de skulle kunna hindra den amerikanska regeringens klappjakt på deras befolkning.

Så långt kom dock Spotted Elk och hans folk aldrig.

Det är ovisst vem som avfyrade det första skottet vid Wounded Knee.

De vita soldaterna hävdade att det var urbefolkningen, men de vidhöll å sin sida att det var en av general Forsyths soldater som sköt först.

Det enda som är säkert är att gevärsskottet fick den redan spända stämningen mellan de vita soldaterna och siouxerna att brisera.

Soldaterna sköt vilt mot den obeväpnade urbefolkningen. Kvinnor och barn försökte fly, men träffades av arméns kulregn. Grovkalibriga kanoner som stod utplacerade på en höjd ovanför lägret bidrog till att göra drabbningen till ett blodbad.

En av få överlevande var den 13-åriga flickan Alice Ghost Horse, som lyckades ta skydd i en ravin. Båda hennes föräldrar dödades.

”Två kavalleriregementen kom ridande mot oss och sköt på allt som rörde sig. Gevärselden var öronbedövande och mitt folk skrek efter sina barn”, mindes hon flera år senare.

Massakern var över på bara några minuter. Kvinnor, barn och män låg utspridda i det karga vinterlandskapet med blodet strömmande ur kroppen. Totalt 153 siouxer dödades, bland dem hövdingen Spotted Elk, som låg förvriden i snön.

Dagarna därpå dog många fler i den bitande kölden av antingen skador eller svält. En uppskattning är att 300 av lägrets totalt 350 siouxer dödades vid Wounded Knee.

Förlusterna bland de vita soldaterna var betydligt färre: 25 dog och 39 sårades. De flesta av dem träffades av förlupna kulor från den egna sidan.

Efter massakern beordrade general Forsyth sina mannar att söka igenom området efter överlevande och kasta upp dem på kavalleriets hästdragna vagnar.

Några timmar efter det att kavalleriregementet ridit bort från platsen kom siouxen Black Elk till Wounded Knee.

I boken Black Elk talar från år 1932 berättade den åldrande mannen om den förfärliga syn som mötte honom: ”Jag kan fortfarande se de slaktade kvinnorna och barnen ligga utspridda i ravinen med samma klarhed som när jag så dem med mina unga ögon. Och jag kan se att något annat också dog där i den blodiga leran. Ett folks dröm dog där. Det var en vacker dröm.”