21 fakta om indianer

4. Kunde indianerna ha flera fruar?

Kärnfamiljen med mamma, pappa, barn var bara ett av flera alternativ bland indianerna.

De tog hand om varandra och om en kvinna blev änka var det inte ovanligt att hon gifte sig med sin systers man.

På motsvarande sätt kunde två bröder dela på en fru.

I vissa stammar, bland annat irokeserna, kunde män och kvinnor fritt upplösa äktenskapet om de var missnöjda.

5. Vad var kanoterna gjorda av?

Den ursprungliga kanoten bestod av björkbark på en bräcklig träram.

Stenar kunde lätt slita upp hål i den tunna bottnen, men skadorna kunde snabbt repareras.

Barken ersattes på 1800-talet av segelduk.

7. Var kom mustangen ifrån?

Indianernas hästar, mustangerna, var ättlingar till de hästar som spanska conquistadorer hade fört med sig till Amerika på 1500-talet.

En förhistorisk hästras fanns i Amerika redan för ca 3,5 miljoner år sedan, men den dog ut omkring 8 000–10 000 f.Kr., antingen som ett resultat av klimatförändringar, eller för att djuret jagades av de första människorna.

Spanska hästar rymde från bosättningar i Mexiko, stals av indianer eller ingick i byteshandel. De spred sig snabbt, i synnerhet bland stammarna på prärien, och medförde en stor förändring i livsstilen.

På hästryggen kunde man jaga långt bort från boplatsen, och nomadstammar hade lättare att följa med när årstiderna växlade och bytesdjuren förflyttade sig.

8. Vad menas med soldans?

Soldans var en andlig ritual som skulle stärka banden mellan människor, djur och natur. Stammen dansade bl.a. för en lyckad bisonjakt, framgång i krig, lyckliga äktenskap och för att sjuka skulle bli friska.

På siouxernas språk hette ritualen Wiwanke Wachipi, ungefär ”sol-stirrar-dansen”.

Tillsammans med grannstammarna cheyenne och blackfoot var siouxerna de första som utförde dansen. Den spred sig sedan bland indianerna.

Soldansen, som kunde pågå i flera dagar och nätter, hade botgöring, smärta och trans som centrala element.

Dansen utfördes i en helig cirkel kring en hög påle. Deltagarna fick spetsiga trästickor instuckna under bröstmusklerna, och stickorna bands fast vid pålens topp med långa lädersnören.

Under dansen rörde sig deltagarna i sidled runt pålen, medan de lutade sig bakåt så att huden på brösten spändes ut och till slut brast, efter timmar eller dagar fulla av smärta.

Myndigheterna i USA fann ritualen barbarisk och mellan 1905 och 1978 var soldansen förbjuden.

9. Vad använde indianerna totempålan till?

De snidade symbolerna hade alla sin betydelse och pålen var en berättelse om en familjs förfäder.

Endast enstaka stammar på den amerikanska västkusten tillverkade totempålar, till exempel. med anledning av giftermål eller dödsfall.

Indianerna band aldrig fångar vid de konstnärliga pålarna.

11. Begravde indianerna stridsyxor?

Stridsyxan var en viktig symbol för indianerna och användes oftare för att besegla avtal än för att krossa fiendens skallar. Yxan var ofta ihålig, så att den i en handvändning skulle kunna användas som pipa.

Talesättet ”att begrava stridsyxan” kan möjligen ha uppstått någon gång före år 1600, då hövdingarna Deganawida och Hiawatha enade de irokesisktalande stammarna.

Som en symbol för alliansen begravde de en yxa vid foten av en gran, som färgats vit som en symbol för fred. Enligt en annan version avslutade apacher år 1749 ett krig med spanjorerna genom att be­grava en yxa.

12. Indianer och krigsmålning

Röd, vit, svart, blå – krigsmålning var en personlig sak. Indianerna kallade det ”medicin­målning”.

Färger och mönster kunde skydda mot andar, visa vem man var samt ange vilken stam man tillhörde.

13. Slöt indianerna fred genom att röka?

Indianerna rökte pipa vid många olika tillfällen. Pipan användes när ett krig avslutades, men även vid krigsförklaringen som föregick striderna.

För indianerna symboliserade piprökningen sambandet mellan jord, himmel och universums energier. Därför rökte de ofta vid bön och meditation.

Varje stam hade sin egen favorittobak, och en del tobak hade större effekt än andra.

För att komma i rätt stämning tillsatte vissa stammar exempelvis en nypa torkad och mald peyote (kaktus), som har hallucinerande effekt.

Pipans utseende varierade. Prärieindianer snidade pipor av mjuka bergarter, som alabaster eller argillit, medan stammar i sydöst, t.ex. cherokee och chickasaw gjorde sina pipor av lera.

14. Vad betydde fjädrarna för indianerna?

Enligt prärieindianerna hade varje fågelart ett eget karaktärsdrag – som kunde överföras till människan genom fjädrar.

Bland krigare och jägare var örnfjädrar de mest eftertraktade eftersom fågeln symboliserade styrka, och den stod närmast andarna tack vare sin flyghöjd.

En ung indian kunde inte bara börja plocka upp fjädrar från marken och sätta dem i håret.

Precis som med européernas medaljer, delades fjädrar ut av andra som belöning för särskilda prestationer och kandidaten måste först berätta om sin bedrift i dramatiska ordalag.

Mottagaren av en fjäder var skyldig att bära den synligt. En karaktärsstark indian kunde med tiden bygga upp en huvudbonad av imponerande dimensioner.

Fjädrarna var dock inte tecken på rang, vilket många vita trodde.

Säg det med fågelfjädrar

• Kråka: Jämvikt, skicklighet, framsynthet.

• Örn: Styrka, mod, heder.

• Kalkon: Fruktbarhet.

• Kolibri: Kärlek, skönhet, intelligens.

• Falk: Själahelande, snabbhet, rörelse.

• Blå trast: Glädje, tillfredsställelse.

• Korp: Kreativitet, kunskap.

15. Lät apache-indianerna sina fångar ätas upp av myror?

Det finns ingen dokumentation som visar att indianer smorde in fångar i honung och lät dem ätas upp av myror.

Rituell tortyr i andra former var dock vanligt – i synnerhet öster om Mississippi.

Huroner och irokeser drog ofta ut på krigsstigen enbart i syfte att ta fångar.

Kvinnor kunde bli hustrur och män arbeta som slavar. Krigare valdes ibland ut för att dö.

Plågorna började med slag på väg till lägret, fortsatte med gatlopp mellan stammedlemmar beväpnade med klubbor och slutade med lemlästning.

Även kvinnor och barn var med och skar av fingrar, skalperade offret och stack honom med brinnande grenar innan den dödsdömde fick halsen avskuren.

Fången fick stort erkännande om han sjöng dödssånger i stället för att skrika.

16. Var Pocahontas en historisk person?

Pocahontas föddes ca år 1595 och träffade engelsmannen John Smith. Då var hon 12 år gammal och källorna säger ingenting om något romantiskt förhållande – så som skildras i Disney­filmen ”Pocahontas” från 1995.

Verklighetens Pocahontas togs som gisslan av engelsmännen när hon var 18 år.

De tvingade hennes far att frige tillfångatagna kolonisatörer, men i stället för att låta henne gå efteråt, lät de en änkeman vid namn John Rolfe gifta sig med henne år 1614.

Hon tog namnet Rebecca Rolfe och födde en son.

År 1616 seglade den lilla familjen till London, där Pocahontas var frontfigur för en kampanj som skulle samla in pengar till koloniseringen av Nordamerika.

Strax före återresan till Amerika år 1617 blev hon sjuk och dog.

17. Sade indianer ”ugh”?

Amerikanska västernfilmer har lärt generationer av barn att indianerna hälsade främlingar med ett ”ugh” eller ”how”.

I verkligheten var orden inte alls någon hälsning. ”Ugh” och ”how” uppstod som två olika försök att skriva ned ett uttryck på creek-indianernas språk.

Ordet användes som en mjuk inledning på meningar i talspråk – precis som ”alltså” eller ”okej” på svenska.

Ordet fanns bara i sydstaterna, inte på den amerikanska prärien.

18. Vad var ”Trail of Tears”?

I delstaterna Georgia, Tennessee, Alabama, North Carolina och Florida var klimatet perfekt för att odla bl.a. bomull. Men de cirka 125 000 indianer som år 1830 levde i regionen stod i vägen.

När man dessutom gjorde guldfynd i Georgia bestämde sig president Andrew Jackson för att agera.

Han undertecknade ”indianförflyttningslagen” som verkställde en årslång massiv och ökänd tvångsförflyttning av indianerna. Aktionen är hågkommen som ”Trail of Tears” – tårarnas väg.

Cherokeestammen protesterade och överhövdingen John Ross fick saken prövad i Högsta domstolen – och fick rätt.

Men varken rättsliga domar eller protester från framstående amerikaner hjälpte. År 1838 drev soldater ihop indianerna som boskap och förde dem 130 mil bort till ett reservat väster om Mississippi.

De svåra förhållandena under tvångsförflyttningen ledde till många dödsfall, och omkring 25 procent av alla medlemmar av cherokeestammen dog.

19. Red indianerna i cirkel vid angrepp?

Att galoppera runt en fiende var en vanlig taktik bland indianerna – och den fungerade.

Det fick general Custers soldater känna på år 1876 under slaget vid Little Bighorn när de slaktades av krigare som enligt ögonvittnen attackerade med strikt disciplin och stor skicklighet.

Taktiken användes av prärieindianer, som sioux och cheyenne, och avsikten var att driva ihop fienden på ett litet område.

Krigarna red dock inte runt planlöst i en allt snävare cirkel kring bytet. Det hade varit självmord när det handlade om väl beväpnade amerikanska soldater eller nybyggare.

Ryttarna gjorde i stället ständiga nålsticksangrepp där de växelvis ryckte fram och sedan snabbt drog sig utom skotthåll, för att göra sig redo för ännu en framstöt.

20. Vilka var de första som tog skalper?

Indianerna skalperade sina fiender redan innan européerna kom till Nordamerika. Kolonisatörerna tog snabbt till sig seden och kompletterade med en tradition att skära halsen av fallna fiender.

Myndigheterna i Boston var benhårda när de den 3 november 1755 förklarade hela penobscot-stammen fredlös, och utlovade en belöning för såväl levande fångar som skalper.

Håret från en indiansk kvinna eller pojke yngre än 12 år gav exempelvis 20 pund i belöning.

21. Vad hände med indianerna?

Indianerna förlorade det mesta av sitt land, men de utrotades inte.

5,2 miljoner eller två procent av dagens amerikanska befolkning, är indianer.

325 reservat finns ännu utspridda över USA. De är självstyrande områden och stammen kan anta egna lagar.

566 stammar är officiellt erkända av amerikanska staten. Medlemmarna har särskilda rättigheter som minoritetsfolk i USA.

Bara 20 procent av dagens indianer kan tala sin stams ursprungliga språk.