Grunden till vår tids franska stat lades år 843, då den frankiske kungen Ludvig I:s söner delade upp faderns rike mellan sig.
Innan Ludvig dog hade han lett ett enormt kejsarrike, som grundats av hans far, Karl den store. Riket omfattade det mesta av Centraleuropa – från norra Spanien till den tysk-danska gränsen.
Ludvigs död blev startskottet till ett inbördeskrig mellan hans tre söner. Efter blodiga strider och långa, bittra förhandlingar var sönerna år 843 redo att dela upp riket mellan sig i tre ungefär lika stora delar.
Rikets västra del – det västfrankiska riket, där folkslaget frankerna hade levt i århundraden – tillföll Karl II, kallad ”den skallige”, och fredsfördraget mellan bröderna betraktas ofta som Frankrikes födelsebevis.
Franska revolutionen störtade kungen och satte medborgarna i centrum.
Revolution skapade republiken
Omkring ett och ett halvt sekel senare förvandlades det västfrankiska riket till kungariket Frankrike, när Hugo Capet år 987 blev kung och samlade alla områdets stridande småriken under sig.
Hugo Capets efterträdare regerade över Frankrike som kungar under de följande 800 åren. Under denna period förvandlades riket till både en europeisk stormakt och en global kolonialmakt med förgreningar i världens alla hörn.
Ett av de mest avgörande stegen mot det Frankrike som finns i dag togs i och med den franska revolutionen 1789. Då störtades den enväldige kungen, och den politiska makten hamnade – åtminstone i teorin – hos folket.
Frankrike utvecklades – med enstaka dikeskörningar längs vägen – under 1800-talet till en sekulär republik baserad på friheter och rättigheter som religions- och yttrandefrihet, värderingar som landet värnar om än i dag.