Mayarikets mystiska undergång

Överflöd lockade indianerna

Eftersom mayaindianerna inte lämnade efter sig några skriftliga källor om sin civilisations första århundraden bygger forskarnas kunskap om deras tidigaste historia på framför allt arkeologiska fynd.

Rester av keramik och religiösa stenstoder dokumenterar att ett antal stammar omkring 2500 före Kristus bosatte sig i vår tids Mexiko, Guatemala och Belize, där mayaindianerna senare byggde sina viktigaste stadsstater.

Stilla havet och Karibiska havet gav goda fiskemöjligheter, och jorden var idealisk för grödor som majs, bönor, potatis och pumpor.

Invånarna behövde bara bränna av ett litet stycke skog åt gången för att odla marken i några år och sedan återlämna den till skogen.

I skogarna kunde de tidiga mayaindianerna jaga välsmakande hjortar, och floderna svämmade över av fisk.

Den enkla tillgången till livsmedel bildade snabbt grogrund för en enorm befolkningstillväxt.

Små spridda bosättningar utvecklades gradvis till större städer, som under de följande århundradena växte till stadsstater förbundna av ett stort antal stigar och stenlagda vägar som ringlade sig kors och tvärs genom det allt mer uppodlade skogslandskapet.

Träd dolde jättestad

En av de tidigaste mayametropoler som arkeologerna känner till är ruinstaden El Mirador, som låg bortglömd i över tusen år.

Från luften ser El Mirador, som döljs av trädkronorna, bara ut som en rad upphöjningar i landskapet. De många kullarna döljer emellertid ett stort antal tempel, palats och pyramider byggda av mayafolket för över 2 500 år sedan, mitt i ett av världens mest ogästvänliga och oframkomliga områden.

Staden i norra Guatemalas vildmark var så väl dold av skogen att den upptäcktes först 1926, och det dröjde ända till 1978 innan man inledde arkeologiska utgrävningar på platsen.

På senare år har utgrävningarna av staden tagit fart och El Mirador beskrivs numera som mayacivilisationens vagga, den första egentliga storstaden och en maktfaktor i hela mayariket.

Mitt i djungeln blomstrade staden upp omkring 600 före Kristus, och den hade sin storhetstid under perioden från 300 före Kristus till 100 efter Kristus.

Flera experter anser att El Mirador när den var som störst till ytan var lika stor som dagens centrala Los Angeles.

El Mirador hyser bland annat de imponerande tempelkomplexen El Tigre och La Danta.

Sistnämnda är med en höjd av sjuttio meter och en bas som motsvarar trettiosex fotbollsplaner världens volymmässigt största pyramid.

La Danta är så stor att både upptäcktsresande och arkeologer tidigare trodde att den täta växtligheten inte dolde ett tempel, utan ett berg.

Valde alltid den svåra lösningen

Medan El Mirador blomstrade omkring år 0 lade andra mayaindianer grundstenarna till en rad städer som skulle komma att matcha den tidiga storstaden med avseende på pompa, prakt och antal invånare.

Århundradena från omkring 250 efter Kristus och framöver blev mayas storhetstid.

I en rad konkurrerande stadsstater styrda av enväldiga kungar uppstod en imponerande sofistikerad konst, kultur och samhällsuppbyggnad.

Hur mayaindianerna uppförde sina imponerande städer och byggnader var länge en gåta för forskarna. Mysteriet blev inte mindre av att alla de enorma pyramiderna har byggts med enkla verktyg och utan tillgång till hjulet.

Vid många arkeologiska utgrävningar i det gamla mayariket har forskarna hittat stenmejslar och hammare av trä, men inga metallverktyg, detta trots att arkeologerna i dag vet att mayafolket behärskade smideskonsten.

Frånvaron av metallverktyg har gjort att många mayaexperter tror att folket alltid valde den svåraste lösningen och den största arbetsinsatsen när de uppförde sina kolossala byggnadsverk.

Detta berodde troligen på att maya ansåg att gudarna uppskattade ett föremål eller en byggnad mer om uppförandet hade krävt stora uppoffringar.

Mayafolket förfogade inte över dragdjur, så arbetet krävde enorma mänskliga ansträngningar.

I dag vet vi att det omfattande byggandet var möjligt eftersom varje invånare var skyldig att ställa upp när en ny religiös byggnad skulle uppföras. Därmed förfogade mayahärskarna över en gigantisk arbetsstyrka.

När arbetarna uppförde ett tempel högg de först ut väldiga kalkstenar i stora stenbrott. Arbetarna bar stenarna, som kunde väga inemot hundra kilo, i en sele fäst runt pannan och överkroppen.

Andra arbetare stod redo att lyfta upp stenarna på allt högre träställningar efter hand som byggnaden sköt i vädret.

Vid stora eldar i utkanten av städerna slet arbetare med att bränna kalksten till pulver innan de släpade det tunga stenpulvret till byggarbetsplatsen för att röra ut det med vatten.

Till sist strök murarna omsorgsfullt ut kalkmassan på byggnaden, så att ytan blev slät och fin.

Forskarna uppskattar att mayaindianerna fällde mer än fyrahundra hektar regnskog varje gång de skulle bränna kalk till ett enda byggnadsverk.

Maya behärskade matematik

Uppförandet av de enorma templen och palatsen krävde emellertid mycket mer än gips och hårt arbetande män. Konstruktionerna hade varit omöjliga utan mayafolkets avancerade matematiska kunskaper.

Forskarna vet i dag att maya var en av de första civilisationerna som använde siffran noll och att de konstruerade många av sina byggnader utifrån principen om gyllene snittet, som arkitekter fortfarande tillämpar.

Mayafolkets talsystem förstår vi tack vare den franske lingvisten Constantine Samuel Rafinesque-Schmaltz.

Det franska multigeniet genomskådade år 1810 att folket använde ett talsystem baserat på 19 plus 0, i vilket en prick betyder 1 medan ett vågrätt streck betyder 5. Noll markeras med ett musselskal.

Systemet var lätt att räkna med och mayafolket använde bland annat kaffebönor, som de lade ut på marken när de skulle räkna.

Redan år 500 före Kristus använde mayafolket avancerade kalendrar för att avgöra när de skulle så och skörda.

De hade två parallella kalendrar, en religiös med 260 dagar på ett år och en med 365 dagar, som följde solen och årstiderna. Kalendersystemet gick tillbaka till 3114 före Kristus och fram till 2012, och maya kunde till och med kompensera för skottår, precis som vi gör i dag.

Mayafolket var samtidigt det enda folk i Amerika som utvecklade ett fullständigt och komplext skriftspråk, och mayacivilisationen var en av få som gjorde det till en del av sin kultur att förmedla samtiden åt eftervärlden.

Ett av de tydligaste exemplen har arkeologerna funnit i staden Palenque.

Under den mäktige kung Pacals nästan sjuttio år långa styre uppförde stadens invånare flera storslagna byggnader. Pacal lämnade även efter sig en mängd ovärderliga skriftliga källor i form av hieroglyfer på stentavlor och tempelmurar. I det som kallas Inskriptionstemplet, Pacals gravpyramid, har arkeologerna till exempel funnit en stentavla med en av de längsta mayatexterna omfattande över sexhundra hieroglyfer.

Dessvärre gick ett otal andra mayakungars berättelser förlorade när spanjorerna erövrade Centralamerika. De katolska spanjorerna såg det som en helig plikt att konvertera de hedniska indianerna till kristendomen.

Präster och munkar betraktade mayafolkets komplicerade skrifter och enigmatiska hieroglyfer som djävulens verk, så allt som kunde förknippas med indianernas tro och mytologi konfiskerades och förstördes.

I den heliga inkvisitionens namn brände spanjorerna flera tusen mayaböcker, som var skrivna på papper tillverkat av bark.

Endast fyra böcker – Madrid-, Dresden-, Paris- och Grolierkodexen – överlevde bokbålen.

Även de lärda mayaindianer som nedtecknade folkets historia på ”djävulens språk”, brändes på bål, vilket gjorde att kunskapen om det gamla mayaskriftspråket snabbt försvann.

På 1700-talet var skriftspråket i princip utdött. Tillsammans med hieroglyfer på tempel, monument och keramik är de fyra bevarade böckerna i dag ett viktigt redskap i språkforskarnas försök att lära sig mayafolkets alfabet.

Länge var deras texter obegripliga, men 1984 knäckte det då blott artonåriga geniet David Stuart slutligen koden.

Den unge amerikanen vidareutvecklade en gammal teori om att mayahieroglyferna inte var bokstäver eller ord, som de flesta forskare dittills trott.

Stuart visade i stället att mayaindianerna använde ett fonetiskt alfabet i vilket varje tecken representerar ett ljud.

Stuart fann att många större hieroglyfer var sammansättningar av flera mindre och att upp till femton olika tecken kunde representera ett enda ljud.

Just därför hade tidigare lingvister haft svårt att avkoda mayafolkets skriftspråk.

Med Stuarts upptäckt har tydningen av mayaindianernas hieroglyfer de senaste årtiondena tagit ett kvantsprång. Forskarna kan nu läsa omkring åttio procent av de mer än åttahundra tecknen i det komplexa alfabetet.

Hieroglyferna har avslöjat att de högt utvecklade maya briljerade inte bara inom matematik, arkitektur och astronomi, utan i lika hög grad inom krigföring, blodsutgjutning och människooffer.

Människooffer var vanliga

Mayaskrifterna berättar historier om stadsstater som konstant låg i krig med varandra i sina försök att bli rikets dominerande makt.

Aldrig blev emellertid en enskild kung så mäktig att han kunde regera över hela mayariket.

Storstaden Tikal kom närmast, när dess invånare från slutet av 300-talet och några hundra år framåt lade under sig ett stort antal mindre städer.

Mayas skrifter vittnar även om en religiös kultur i vilken mänskliga offer till gudarna var utbredda.

Ofta offrades en fientlig stadsstats kung efter en seger, men även i fredstid var mayaindianerna tvungna att förrätta blodsoffer för att tillfredsställa gudarna och säkra samhällets välstånd.

I regel var offren slavar eller fångar, men även vanliga maya kunde tvingas offra sitt blod för kungen och riket. Då var den offrade garanterad ära i evigheten efter döden.

Även mayaindianernas härskare fick ibland utgjuta sitt blod för gudarna.

En av de heligaste ritualerna krävde att kungen genomborrade förhuden på sin penis och lät blodet droppa på pappersremsor, som därefter brändes.

Ceremonin skulle öppna en dörr till gudarnas rike, så att prästerna i röken från papperet kunde se gudarna och kommunicera med dem.

Mayaindianerna försökte också behaga gudarna genom fysiska tävlingar. Bollsporten pok-ta-pok var populär.

Reglerna är inte kända i detalj, men spelet gick ut på att hålla en stor gummiboll i rörelse utan att använda händer eller fötter. Bollen symboliserade solen och därmed naturens rytm.

Följaktligen kämpade spelarna om att undvika att vara det lag som ”stoppade solen”.

Ett nederlag vanärade gudarna och kunde resultera i en dålig skörd. Därför skulle det förlorande lagets ledare, eller möjligen hela laget, offras för att blidka gudarna.

Olika varianter av denna blodiga bollsport var utbredda i hela Centralamerika i över tvåtusen år.

Storstäderna kollapsade

Mayas ständiga försök att hålla gudarna nöjda räckte dock inte för att rädda deras civilisation från att gå under.

Redan år 150 efter Kristus hade storstaden El Mirador på mystiskt vis förvandlats till en spökstad, en förvarning om vad som senare skulle ske med andra mäktiga stadsstater.

Från omkring år 800 drabbade katastrofen praktfulla städer som Tikal, Caracol och Palenque, som alla kollapsade och övergavs inom loppet av några årtionden.

Det sista nedtecknade året i Palenque var 799. Tjugo år senare upphörde allt byggande i Copán. I Caracol slutade man hugga hieroglyfer 859, medan det sista skrivtecknet i Tikal höggs ut 879.

Befolkningssiffran i det södra låglandet, där de mäktigaste städerna låg, störtdök på mindre än hundra år från nära tio miljoner till under två miljoner.

Endast en handfull städer i söder bestod fram till det nya årtusendet. Varför vet man inte.

En del av mayaindianerna vandrade under och efter de stora städernas kollaps norrut till städer som Uxmal, Mayapán och Chichén Itzá, längst norrut på Yucatánhalvön.

Där blandades mayakulturen med andra folkslags traditioner och levde på så sätt vidare i ytterligare några hundra år.

Även om städerna i norr fick en enorm befolkningstillväxt nådde de nya maktcentrumen, Chichén Itzá och Mayapán aldrig upp till samma nivå som de södra stadsstaterna från mayas storhetstid, som arkeologerna i dag kallar den klassiska perioden.

Den nya, postklassiska periodens städer styrdes inte längre av gudomliga kungar, utan blev ett slags militärdiktaturer ledda av överklassen.

Stjärnhimlen spelade nu en stor roll i mayafolkets liv. Viktiga beslut fattades utifrån framför allt planeten Venus position.

Det främsta exemplet på Yucatánmayas astronomiska kunskaper tronar ännu över ruinerna av Chichén Itzá.

El Castillo, även känt som Kukulkáns tempel, är världens största kalender: en drygt trettio meter hög trappstegspyramid med 365 steg till toppen, ett för varje dag på året.

På var sida av trappan var pyramiden indelad i nio nivåer, som tillsammans representerade de arton månaderna i mayas kalender.

När solen faller perfekt på pyramiden bildar skuggorna en orm – halvguden Kukulkán – som ringlar sig nedför pyramiden mot jorden. När Kukulkán kom på besök stod regntiden för dörren.

Chichén Itzás storhetstid varade emellertid bara ett par århundraden.

Sedan drabbades den nordliga storstaden av samma öde som mayakungarnas städer i söder: den kollapsade på mystiskt vis.

Utvecklingen och byggandet upphörde och befolkningen minskade. Mayapán led samma öde.

Kollapsen hade många orsaker

Historiker och arkeologer har ställt upp ett stort antal teorier om orsakerna till mayasamhällenas kollaps.

En del tror att handelsvägarna med tiden förändrades så att de stora handelsstäderna kringgicks och att invånarna därför flyttade till gynnsammare områden, eller att invånarna i stora antal lämnade stadsstaterna i protest mot de ständiga krigen.

Senare forskning pekar dock på att mayaindianerna troligen själva orsakade sin undergång. Den enorma befolkningstillväxten i städerna medförde en enorm förbrukning av resurser.

Lantbrukarna, som skulle livnära den snabbt växande befolkningen, insåg att de inte längre kunde lägga åkrarna i träda, vilket tärde hårt på näringsämnena i jorden.

För att få tillräckligt med åkermark fällde mayabönderna även skogarna på sluttningarna ovanför låglandet, där städer och åkrar ursprungligen låg, och utan regnskogens rotnät spolades jorden snabbt bort vid kraftiga skyfall.

Den näringsfattiga jorden från sluttningarna spolades ner i dalarna, där den inte bara gjorde jorden mindre fruktbar, utan även spolades vidare ut i floderna.

Samtidigt fällde mayaindianerna alltfler träd för att bränna den kalk som ströks på allt från storslagna byggnadsverk till mindre hus.

Arkeologerna bedömer att den enorma avverkningen resulterade i torka i stora områden av mayas vanligtvis bördiga land på 700- och 800-talet, just den period då mayafolket lämnade sina städer.

Torkan gick hårt åt jordbrukets grödor och gjorde att det redan blygsamma grundvattnet under mayastäderna blev ännu mer otillgängligt djupt nere i marken.

De redan stora variationer i mängden nederbörd från år till år som kännetecknade mayas hemland gjorde troligen de torraste åren ännu mer ofruktbara.

I takt med att det fanns mindre mat och vatten tror vissa forskare att mayas krig blev ännu intensivare, eftersom de olika stadsstaterna slogs om de krympande resurserna.

Krigen förvärrade livsmedelssituationen ytterligare, eftersom bönder som slog sig ner långt från sin hemstad riskerade att hamna för nära en fientlig stad och dödas.

Sjukdomar utplånade miljoner

Ingen teori förklarar emellertid varför städerna dog ut helt i stället för att bara uppleva en kraftig befolkningsminskning.

Än så länge har arkeologerna inte hittat några hieroglyfer som berättar om det direkta skälet till mayastädernas kollaps.

Svaret kan ha stått i någon av alla de mayaböcker som spanjorerna brände.

När de spanska conquistadorerna på 1500-talet intog Yucatánhalvön och mayas gamla rike var alla de tidigare så praktfulla städerna övergivna.

De mäktiga och heliga kungarna var borta sedan länge och ingen armé tog strid. I stället möttes erövrarna av små krigiska mayabyar, som förgäves slogs mot conquistadorerna.

Spanjorerna tog också med sig sjukdomar från Europa.

Efter spanjorernas ankomst till Centralamerika dog nittio procent av den ursprungliga befolkningen av sjukdomar som smittkoppor, mässling och influensa, som européernas immunförsvar under årtusenden vant sig vid att få bukt med.

Mayafolket var däremot helt oförberett. Det fanns sju miljoner maya i Centralamerika när spanjorerna kom. En halv miljon överlevde européernas sjukdomar.

Trots det fortsatte mayafolket att göra uppror mot européerna i århundraden. Den sista mayabyn höll stånd mot spanjorerna ända till 1697.