Portræt af opdagelsesrejsende David Livingstone

”Massakern är det värsta jag har sett”

Under en av sina resor i Afrika bevittnar den brittiske upptäcktsresanden David Livingstone en blodig massaker utförd av arabiska slavhandlare. I ett brev till Storbritanniens utrikesminister Earl Granville berättar han om den hårresande upplevelsen.

Under en av sina resor i Afrika bevittnar den brittiske upptäcktsresanden David Livingstone en blodig massaker utförd av arabiska slavhandlare. I ett brev till Storbritanniens utrikesminister Earl Granville berättar han om den hårresande upplevelsen.

The Reading Room/Imageselect

Ujiji, november, 1871

Den 15 juli blev jag vittne till en massaker. Synen fyllde mig med en så fruktansvärd avsky att jag beslutade mig för att tillmötesgå mina mäns önskemål om att återvända till Ujiji.*

Härifrån skulle jag fortsätta mitt arbete, fast på ett sådant sätt att min resa framöver undvek den plats där blodsutgjutelserna hade ägt rum.

*
Ujiji är en stad i dagens Tanzania. Där mötte Livingstone journalisten Henry M. Stanley, som tog brevet med sig till England. Livingstone var ute på en expedition för att hitta
Nilens källa. Källan hade redan hittats, men det visste inte Livingstone.

Dugumbe* och hans folk reste sina hyddor på Lualabaflodens högra strand vid marknadsplatsen Nyangwe.**

Dugumbes folk hörde att en ledande slav för en rivaliserande handelsman från Ujiji hade ingått ett avtal med ledarna för bagenyastammen, som bor på flodens vänstra strand.

Nyheten fyllde dem med vrede och avsky. De beslutade sig därför för att straffa slaven och samtidigt visa alla i området hur mäktiga de var.

Straffet skulle verkställas i form av ett angrepp mot människor på marknadsplatsen och mot bagenya­stammens medlemmar.

Tagamoio, Dugumbes ledande underleverantör av slavar, var mannen som stod bakom illdådet.

*
Dugumbe var en slavhandlare från ön Zanzibar. Han betraktade området kring Nyangwe som sin personliga egendom.

**
Staden Nyangwe grundades av slavhandlare omkring 1860. Den hade dessutom en livlig handel med lyxvaror som elfenben.

Marknaden arrangerades var fjärde dag. Varje gång deltog mellan 2000 och 3000 personer. Handelsplatsen låg på en långsträckt sluttning, som slutade vid floden. I det flacka området vid floden flöt en å med plats för mellan 50 och 60 stora kanoter.

De flesta människorna på marknaden var kvinnor. Personer från flodens västra sida sålde fisk, salt, peppar, örter, tyger, järn, fåglar, getter, får och grisar.

Kvinnorna från östra sidan av floden erbjöd kassava*, säd, potatis och andra stärkelsehaltiga produkter.

*
Kassava, eller maniok, växer i tropikerna. Dess ­rotknölar kan kokas eller rostas och bland annat malas till mjöl.

Till en början gjorde min närvaro på marknaden människor rädda, men jag ansträngde mig för att vinna deras förtroende. Jag började därför besöka marknadsplatsen ofta, och efter hand som handlarna insåg att jag inte ville dem något ont, började de behandla mig vänligt och tillmötesgående.

Under mina besök på marknaden ritade jag skisser av de femton olika slags ­fiskar som såldes där.

Teckningarna gjorde att jag kunde jämföra med de fiskar som levde längre nedför Nilen. Alla var ivriga att hjälpa mig genom att tala om namnen på de olika fiskarna.

Massakre i Afrika

En avbildning av massakern finns i Livingstones dagbok, som gavs ut året efter hans död.

© Granger/Imageselect

Den dag som jag ska berätta om såg jag tre män som gick omkring på marknaden med gevär.

Jag övervägde att ge dem en tillsägelse för att de tagit med vapen till marknadsplatsen, men bestämde mig för att låta bli, eftersom jag antog att männen var nyanlända och inte kände till de lokala sedvänjorna.

Men sedan började de skjuta rakt in i den stora folkmassan. En annan grupp män öppnade samtidigt eld från den plats där kanoterna låg.

Portræt af opdagelsesrejsende David Livingstone
© The Reading Room/Imageselect

Kort om David Livingstone

Levde

1813-1873.

Nationalitet

Brittisk.

Sysselsättning

Läkare, missionär och upptäcktsresande.

Civilstånd

Gift och far till sex barn.

Känd för

David Livingstone utforskade som upptäcktsresande och missionär centrala och södra Afrika.

Han blev den förste europén som korsade Afrikas södra del och upptäckte de stora vattenfall som han gav namnet Victoriafallen efter den brittiska monarken.

Kulorna slog in i folkmassan, som genast greps av panik. Människor rusade i full fart till kanoterna.

I panik kastade de ifrån sig sina varor och glömde helt att ta med sig paddlarna ombord. De flyende försökte dra ut kanoterna i floden, men de var för tätt hopträngda i ån. Både män och kvinnor började därför i stället kasta sig i vattnet.

Kvinnorna från den vänstra stranden var experter på att dyka efter ostron, färdigheter som de kanske kunde ha nytta av.

Jag kunde se raderna av huvuden som stack upp ur vattnet, medan kvinnorna försökte simma ut till en ö, som låg omkring en och en halv kilometer bort.

”Allt har förändrats, enbart på grund av dessa ­främmande blodhundar.” David Livingstone

De kämpade mot strömmen, men förgäves. Det var förfärligt att se det ena huvudet efter det andra försvinna under vattnet. En del gick under alldeles stilla, medan andra sträckte upp armarna mot den store Fadern, innan de försvann.

Några av de män som lyckades få loss sina kanoter från trängseln paddlade iväg med händer och armar så snabbt de kunde, i ett försök att undsätta sina vänner.

Tre av dem halade ombord män­niskor, tills deras kanoter sjönk av alla som befann sig i dem. En man hade alldeles uppenbarligen förlorat förståndet.

Han paddlade iväg ensam och rakt mot strömmen i en kanot som mycket väl kunde ha rymt 50 personer.

Mellan 400 och 500 personer dog, uppskattade araberna själva. Dugumbe skickade ut några av sina män i en av de 30 kanoter som de panikslagna ägarna inte hade kunnat få i sjön.

Med kanoten ville han försöka rädda de människor som höll på att drunkna. En kvinna vägrade att låta sig räddas, eftersom hon var rädd att tas till fånga och säljas som slav.* Men han räddade 22 personer, som han påstod att han dagen därpå skickade hem.

Många sökte sig till mig och återföre­nades med sina vänner.

*
Rädslan var befogad. Historiker bedömer att cirka 17 miljoner afrikaner blev offer för den arabiska delen av slavhandeln.

Jag har hört att Tagamoios grupp samtidigt med attacken mot människor vid kanoterna började angripa människor som bor väster om floden. Angreppet fortsatte hela dagen, och dagen därpå räknade jag till sjutton byar som stod i lågor.

Nästa dag stod sex byar i brand.

Massakern är det värsta jag har sett. Mina känslor går inte att beskriva med ord, men jag är glad att jag inte gav uttryck för dem, utan lyssnade till Dugumbes råd om att undvika en fejd med män, som i gärningsögonblicket verkade ha förvandlats till demoner.*

  • Skulden var kanske inte enbart Tagamoios. Ny forskning tyder på att infödda i Livingstones tjänst också deltog i massakern.

Det värsta med det hela är att vi alltid har hört att även när männen krigade mot varandra, kunde kvinnorna fritt röra sig från en marknadsplats till en annan utan att ofredas.

Så är det inte längre. Allt har förändrats, enbart på grund av dessa främmande blodhundar.

Blodsutgjutelsernas enda syfte är att ge slavhandlarna arbetsro, så att den obetydlige lille sultan som har rättigheterna till handeln kan tjäna pengar.

Frimärke från Burundi

Frimärke till minne av Stanleys och Livingstones utforskning av Afrika.

© Shutterstock

Epilog

Livingstones brev fick avgörande betydelse för Storbritanniens beslut att pressa sultan Seyyid Barghas av Zanzibar att förbjuda slavhandeln.

Förbudet infördes i och med ett fördrag som ingicks mellan britterna och sultanen.

Fördraget undertecknades i juni 1873, några veckor efter att David Livingstone hade avlidit.